Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda

Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud. Orden är Erik Johan Stagnelius. Det är det sista han säger i sitt korta jordeliv. Han avlider 3 april 1823 i sin sjaskiga lägenhet vid Hornsgatan i Stockholm. Vi känner inte dödsorsaken; det förekommer spekulationer om mord. Men vi vet att han var gravt alkoholiserad och opiumberoende. När han dör är han inte ens fyllda 30.

Men minnet av vår store lyriker består – på olika sätt. Förrförra året kom essäsamlingen Femton röster om Stagnelius, och Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner vårdar skaldens minne med ambitiös hemsida och olika evenemang. I år deltar man till och med på den allt mer spektakulära Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Dessutom har Svenska Akademien nyligen gett ut Stagnelius samlade skrifter I-V. Intresset för Erik Johan Stagnelius liv och verk är alltså fortfarande stort, snart 200 år efter hans död.

Erik Johan Stagnelius. Minnesstenen på Gärdslösa Prästgård bekostades genom en insamling i Ölandsbladet 1924.

Författaren Sven Stolpe hade ofta glasklara uppfattningar om det mesta mellan religion och litteratur. I sin bok Den svenska romantiken med undertiteln Från Atterbom till Runeberg kallar han en annan hyllad diktare, Per Daniel Amadeus Atterbom, för ”en medelmåttig poet”.

Stolpe skriver:
Det sällsamma är, att samtidigt med Atterbom vistades – under en visserligen ganska kort tid – i Uppsala en ung diktare, som, då han som inte trettioårig avled, hade hunnit utveckla sig till landets kanske främste skald, i varje fall dess finaste språkkonstnär.

Den Stolpe syftar på är Erik Johan Stagnelius.

Vän av ordning frågar sig kanske vad han har på min blogg att göra. Svaret är enkelt: Stagnelius växte upp på Öland, på Gärdslösa Prästgård, som min fru och jag första gången besökte i somras. Intrycken då blev många och positiva. Här fanns kraft, intresse och entusiasm för något som kort och gott kallades ”Gärdslösa Prästgård”. Men under vår fransyska visit hann vi inte sätta oss in i detaljerna. Vi anade en bra idé men förstod inte till fullo drivkrafterna och de bakomliggande motiven. I slutet av förra året tog vi oss tid att besöka prästgården på nytt. Nu förstår vi bättre vad man sysslar med – och varför.

Prästgården byggdes 1794. Här ser vi den i sensommarljus 2011.

Nyligen 75 år fyllda Anders Marell, universitetslektor i tyska, officer, journalist och lantbrukare ger en minibeskrivning av bakgrunden:
— Kyrkan ville göra sej av med gården. Den var dyr i drift; den drog 75 000 kronor om året bara i uppvärmning. Vi fick ihop ett gäng som var emot en privatisering. Min fru Lillebill Grähs var ordförande tills hon fick en stroke för ett och ett halvt år sen. Nu sköter Gun Nilsson det jobbet – med den äran, vill jag tillägga. Författaren Göran Hägg kom med i styrelsen. Till slut fick vi köpa gården för 1,5 miljoner. Det var nog under halva marknadsvärdet. Hela proceduren tog fyra månader, och vi hälsade våra första besökare välkomna i maj 2009.

Gun Nilsson är journalist och styrelsens ordförande:
— I dag är vi ett 30-tal personer som håller hjulen snurrande – och ekonomin i balans. Alla jobbar ideellt. Vi genomför olika kulturella evenemang och ordnar utställningar. Vänföreningen har 500 medlemmar och dom flesta betalar årsavgiften. Kaffeservering, antikvariat och ”bo på prästgård” är andra inkomster, liksom donationer.

Anders Marell inflikar:
— För en vecka sen låg det en lapp här på skrivbordet: Jag vill gärna hjälpa till här… Under sommaren har fyra andra hört av sej med samma önskemål.

Gun Nilsson och Anders Marell.

Men vad är Gärdslösa Prästgård – egentligen? Ett museum?

Anders Marell behöver inte tänka länge på svaret.
— Nej, vi är inget museum. Det materiella är bara viktigt som miljö. Vi vårdar en klenod, ett kulturminnesmärke, som vi kombinerar med olika verksamheter. Grunden är acceptans hos allmänheten. Ett kommersiellt projekt måste lyckas – för ägaren. Vi behöver bara lyckas för vår egen skull. Det rörliga här är vi själva och ingenting är ristat i sten. Folk kommer hit för att prata, umgås och lära. När som helst kan det dyka upp en liten grupp – eller en stor! säger Anders och slår ut med armarna.

Uthuslängan. I somras ställde bland andra Ölandspoeten Lennart Sjögren ut här. Utställningen följdes upp med ett publikt samtal om Lennarts måleri och diktning.

För den oinvigde låter allt så lätt. Man får köpa en gård för under halva marknadspriset. Människor står i kö för att hjälpa till utan ett öre i ersättning. Man får böcker och donationer. Det mesta verkar serverat på silverfat.

– Riktigt så enkelt är det inte. Först och främst har vi faktiskt ett lån på 1,5 miljoner som ska betalas, säger Anders Marell.

– Huset var helt tomt när vi tog över, fortsätter Gun Nilsson. Men vänliga människor har skänkt oss alla möbler. Det enda vi har behövt köpa är några sängar och vissa prylar till köket. Vi har fått billass med böcker från Växjö och Stockholm och ibland får vi hela sterbhus. Grund­möbleringen fick vi ihop på några månader, men vi tar fortfarande emot möbler och konst och böcker…

– Och pengar! dundrar Anders och skrattar.

Pengar, ja… Det gäller att utnyttja befintlig kunskap och minimera utgifterna. Nyligen har man moderniserat uppvärmningen. Den dyra oljan har ersatts med pellets. Men vissa investeringar kostar stora slantar.

– Vi har gjort jobb för 400 000. Vi har lagt om avloppssystemet och byggt om köket. Och snart ska vi dra in ny el. Allt är gjort för egna pengar, bedyrar Anders Marell.

Marknadsföring är viktig – men kostar ofta stora slantar. Men på Gärdslösa Prästgård är man lyckligt lottad. Eftersom flera journalister finns med i gruppen är man nästan självförsörjande på PR. Med skicklighet och en gnutta flax kan den ibland bli nästan gratis.

– Teveprogrammet På spåret var här i förra veckan, berättar Gun Nilsson. Frågorna handlade om ”Stagnelius och prästgården som vaktades av två resliga män”… (Läs: ”Fyrarna Långe Jan och Långe Erik”).

Gärdslösa Prästgård kör med öppna kort.

– Allt är offentligt hos oss. Vi döljer ingenting, berättar Anders Marell. Vi säljer böcker för upp mot 80 000 kronor om året. Kaffeserveringen ger också bra klirr i kassan. Folk kommer hit, tar en fika, köper några böcker, bor kanske här nån dag eller två. Och så blir man medlem. Och så betalar man medlemsavgiften…

För 700 kronor dygnet kan du bo på prästgården. Gästerna har varit många. Prinsessan Christina är en av dem.

En av grundbultarna i verksamheten är,  som redan sagts,  antikvariatet.

– Där kan vi verkligen utnyttja Anders litterära kunskaper. Tack vare dom kan vi prissätta varje bok individuellt, berättar Gun Nilsson.

– Det hindrar inte att köparen kan göra fynd – eller omvänt – att vi blir blåsta, inskjuter Anders med ett hästgnägg. Det ska gå att fynda även i vårt antis!

Gun Nilsson och Anders Marell i antikvariatet.

Gärdslösa Prästgård håller på en viss stil. Varken Gun eller Anders vill se ”billighetslådor” eller ”loppisar” i ruljansen.

– Nej, det ska vara värdigt här, säger Anders Marell och ser så allvarlig ut att man måste tro honom.

– Egentligen vågar man inte tänka på hur mycket jobb vi lägger ner här, säger Gun Nilsson. Det blir nog halvtid tvärs över året och heltid under långa perioder.

Man  månar också om de tre litterära sällskapen på ön. Sålunda har man uppmärksammat författarna Anna Rydstedt, Margit Friberg och självklart sin egen husgud – Johan Erik Stagnelius.

– Vi har också bjudit in till ”Ölandsbokens dag”. Till den brukar Anders ta fram nåt intressant material, berättar Gun.

Anders Marell skrattar.
— Ja, det jobbet är kul. Exempelvis upptäckte jag Olle Brass, som under 1930-talet kunde liknas vid ”Ölands Biggles”. Olle Brass var en ung pojke i Risinge som blev volontär i Kalmar flyghamn och sen hamnade i Nya Guinea och räddade papuaner… Låt oss kalla honom en öländsk hjälte!

Letar man i rullorna finner man att Olle Brass äventyr kunde avnjutas i Pojkarnas Flygbok som gavs ut av en herre vid namn Alvar Zacke. (Till ämnet Onödigt Vetande kan läggas att Alvar Zacke också skrev filmmanus tillsammans med skådespelaren och regissören Hasse Ekman).


Äkta paret Gun och Bertil Nilsson, båda journalister. De är överens om att den privata telefonräkningen har blivit dubbelt så stor sedan man drog igång med Gärdslösa Prästgård. — Men vad gör det? säger Bertil. Det vi håller på med är så intressant.

– Programmet för sommaren är i det närmaste klart, berättar Gun. Thomas Wiehe, bror till Mikael, ska berätta om ”Stagnelius som mystiker”. Flera konstnärer ställer ut och redan 20 mars kommer Odd Ziedrich hit och kåserar om sitt jobb på svenska akademien.

– Då blir det garanterat full hus, säger Anders.

Bertil Nilsson tittar ut över markerna från övervåningen i prästgården. Det han ser väcker minnen. Han är själv uppvuxen här. — Där ute lekte jag som barn, precis som Erik Johan Stagnelius.

Gun Nilsson för in samtalet på gårdens referensbibliotek och att man välkomnar författare att bo och skriva på gården.
— Några har redan varit här, och vi har goda kontakter med Svenska Författarförbundet. Den kulturella satsningen är basen. Huset är viktigt men det måste fyllas med innehåll.

Även den sociala samvaron hålls högt. I somras ordnade man träffar där gästerna roade sig med olika sällskapsspel.
— Det var verkligen glatt. Vi hade 30 personer här som satt i grupper och rullade tärning. Vi jobbar nu på ett eget…

Anders Marell biter sig i tungan.

Styrelseordföranden Gun Nilsson skrattar.
— Har vi sagt a får vi väl säga b. Men det är egentligen hemligt. Vi håller på att ta fram ett eget spel. Mer än så säger jag inte…

Ett eget spel?! Mysteriet på Gärdslösa Prästgård? Det spökar på Gärdslösa Prästgård? Njae, det är bara mina lösa spekulationer. Hur som helst tycks det inte råda någon brist på idéer i gänget runt den gamla gården. Och framtidstron ter sig stark.

– Vi finns säkert kvar om tio år, säger Gun Nilsson. Men visst kan man tvivla. Ibland frågar vi oss nog lite till mans om det är ett stolleprojekt vi håller på med.

– Ja, så kände nog alla i början, säger Anders Marell och ler. Men i dag har vi i alla fall styrfart. Lyckas vi bara betala av skulden, helst via donationer, ska nog allt ordna sej. En och en halv miljon är inte så mycket. Många på vischan vet inte vad dom ska göra av sina pengar på…

Det var onekligen givande att åter besöka Gärdslösa Prästgård. Intrycken är många och frågorna har blivit färre. Men så var det det där med namnet på spelet…

Gärdslösa Prästgård Investment AB?

Taggad

One thought on “Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda

  1. […] Britts Manufaktur. Detta inlägg toppar också läslistan för bloggens hela existens, följt av Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda och 11:00 i Gräsgårds […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 77 andra följare

%d bloggers like this: