Vi gick utmed havet. Halv tre mätte vägstationen i Albrunna 5,8 grader och solen värmde en aning trots envis vind. På bara några dagar har ljuset blivit varmare. Och naturen förbereder sig för pånyttfödelsen. Än en gång väntar underverket.

Isen som för bara några dagar sedan täckte vattnet ligger nu på land – resterna av den.

På stranden har några få växter redan börjat skjuta skott. Här är en av dem.

Vattenväxternas färger blir nästan självlysande inne i skogens skugga.

Det finns faktiskt vårflod på Öland. Sannolikt har den sinat redan om någon vecka.

Det kanske bästa beviset på vår är färgen på denna våg. Eftermiddagssolens starka ljus ersätter blå nyanser med varmare gula. 

2005 bodde 13 405 personer i Mörbylånga. Kommunen räknar med 14 413 invånare år 2018. Det gör en ökning med 1 008 själar på 13 år.

Fortsätt så!

Ljuset nere vid schäferiet är ett eget kapitel. När solen helt släpper loss blir föremål i motljus rent grafiska. Och färgerna dör ut.

Min uppfattning är denna: Alla kameror “ljuger” redan på minneskortet – innan nån som helst mänsklig bildbehandling är gjord. Fota samma motiv med tre kameror så ser du genast att bilderna blir olika. Det finns inte en enda sann bild av verkligheten. Gå in i en TV-affär och titta – alla apparater skiljer sig åt i karaktär och framtoning. Inte en enda tryckpress framställer bilder exakt som en annan tryckpress ur samma tillverkningsserie. Och ingen tryckpress kan i dag trycka exakt samma färger och kontraster som den gjorde för fjorton dar sen. Dessutom har vi alltid manipulerat foton. Under den analoga tiden “pjattade” vi de delar av bilden som vi ville ha ljusare. Vi använde olika fotopapper, framkallare, temperaturer och framkallningstider. Det fanns blanka och matta papper, även tonade och färgade. Framkallaren D76 gav ett ganska fint korn, Rodinal ett grovt – om jag nu minns rätt.

Alla maskiner och apparater “ljuger” alltså om “det vi ser genom dem” – på sitt eget sätt. Det utesluter inte många av oss har “nåt slags moralisk gränsuppfattning” om vad vi innerst inne accepterar av manipulation. Min gräns går vid fotot nedan.

Motivet är hamnen i Degerhamn med Cementafabriken i bakgrunden. Ljuset var komplext, molnen trasiga och himlen full av vita stråk efter reaplan. Stora skuggflak rörde sig snabbt över den kritvita isen. Trots att solen var bakom fabriken fick jag en märklig reflex i en fabrikens cisterner. I stället för att försöka dämpa den förstärkte jag den – på skoj – i PhotoShop med Filter/Återgivning/Linsöverstrålning. Reflexen blev starkare och dessutom lade sig två färgade cirklar ute på isen… Effektfullt eller effektsökeri? Kreativt eller bedrägligt? Svaret är ditt.

Jag vill inte jobba så, det känner jag. Då har jag passerat min inbyggda gräns. Men kanske inte din…

För den fotointresserade kan jag berätta att alla bilder är tagna med extrem vidvinkel.

Väderkvarn vid väg 136 lite norr om Kastlösa. Längst till vänster skymtar Kalmarsund. Jag har aldrig sett en väderkvarn i arbete. Följaktligen har jag heller inte hört hur den låter. Men det kan du göra här.

Denna kvarn finns i Ventlinge. I bakgrunden till vänster står rader av väderkvarnens modernare släkting: vindkraftverket.

En av två väderkvarnar strax söder om Triberga på Ölands östra sida. Kameran är på drygt sju meters höjd. Du ser dess skugga på det högra vingparet.

Kameran är här precis framför kvarnens kraftfulla vingcentrum. Att förstå hur en väderkvarn arbetar är inte helt lätt. Här finns en del matnyttiga förklaringar.

SPF Sydöland har snudd på 200 medlemmar. Man ses nån gång i månaden för att umgås, informera sig om evenemang och kurser, äta gott och dansa. Ofta är nån underhållare eller musiker inbjuden.

I Torngård serverades en utsökt middag, och äkta paret Gunnel och Alf Olsson kåserade om barndomsminnen till lekfullt komp på fiol och munspel. Slutligen klämde Jan-Erik Johanssons enmansorkester i för fullt och satte färg och snurr på dansen.

Lizbeth Janzon är kassör i SPF Sydöland. Här står medlemmar i kö för att få fylla hennes väska med slantar.

Ordföranden Inger Andersson vid bordets kortsida delar ut information om bland annat sommaraktiviteter, friskvård, fester och studiebesök.

Gun och Alf Olsson flankerar skrattande ordföranden Inger Andersson. 

Lokalen i Torngård. Den har scen och används även som biograf.

Snart inleds middagen och efter den drar dansen igång.

Jan-Erik Johansson med sin enmansorkester imponerade stort. Killen har bra röst och en naturlig framtoning i alla de gamla slagdängor han betade av under kvällen.

Britt Bergman och Berth Emilsson i en paus mellan danserna.

Man kan dansa på många sätt, även blundande. Bert Johansson var flitig på golvet.

Till vänster Rolf Hellberg och i mitten Inger Emilsson. Längst till höger dansar Ann-Charlotte Jönsson med för mig okänd kavaljer.

Gunnel Andersson såg road ut under alla danser, här med Bert Johansson.

Stundtals var det packat på dansgolvet. Man dansade mest foxtrot men även tango.

Lisbeth Janzon, Inger Andersson och Siv Mellborg stämmer av kassan. För en kväll som den i Torngård betalar medlemmen bara 100 kronor. För det bjuds middag, underhållning och dans till levande musik. 

1) Gå längst ned i bloggen. Där ser det ut som på bilden nedtill. I sökrutan, rödmarkerad, skriver du in det du söker, exempelvis Britts Manufaktur, Södra Bruket eller Gärdslösa Prästgård. Tryck Retur eller klicka på Sökknappen. Det du söker kommer upp på skärmen. Finns flera inlägg om det du söker visas samtliga efter varandra med det äldsta underst.

2) Vet du i vilken månad inlägget publicerades kan du klicka på den inom den gröna markeringen. Du får då upp max 30 inlägg under just den månaden. Innehåller månaden fler än 30 inlägg får du gå till botten och klicka på Äldre inlägg.

“Höghöjdsfotografering” är inte bara en ploj. För mig är den självklar i många sammanhang, exempelvis utefester, evenemang, sport, gårds- och reklamfotografering.

Som alltid i denna blogg kan du klicka på en bild för att förstora den. Bredden är från och med nyår nästan alltid 1280 pixlar.

Välkommen upp i det blå!

Gräsgårds hamn. Bilden är tagen från piren. Vid “höghöjdsfotografering” måste man se upp med nyckfulla vindar. En riktig körare kan sopa hela utrustningen i havet.

Gräsgårds hamn från landsidan.

Hamnen i Grönhögen.

Södra Bruket. Lägg märke till vad “höghöjdsfotografering” kan tillföra bilden. Från marknivå skulle vi inte se att bruket ligger vid havet.

Södra Bruket i vinterkläder.

Radiostyrd skärpeinställning och exponering från dryga sju meters höjd ger stor frihet. Det är jag som vinkar mot “fotografen”. Men det höga stativet väcker viss uppmärksamhet. När jag skulle ta denna bild stannade postbilschauffören och frågade intresserat vad jag sysslade med.

Kyrkan i Södra Möckleby. “Höghöjdsfotografering” kan ge fördelar vid plåtning av byggnader, eftersom “inåtfallande” hussidor kan undvikas redan vid exponering. Man slipper den grannlaga uppgiften att “räta upp spetsiga kåkar i PhotoShop”.

Södra Möckleby. Väg 136 går norrut till höger i bild. Till vänster ser vi Britts Manufaktur som Alvarsamt nyligen besökte.

Degerhamns Hembygdsmuséum ser onekligen mindre ut från luften än från terra firma. Alvarsamt besökte museet i september 2011.

Målet med Alvarsamt kvarstår: Att på ett underhållande och personligt sätt skildra naturen, livet, människorna och företagarna runt Alvaret på södra Öland.

Motiv som ovan var förr svåra att fotografera. Men i dag är det lätt, tack vare bra blixtljus och bildformatet med det råa efternamnet .raw

Ljuset från snön och framför allt himlen ovanför och bakom min frus huvud är så oerhört mycket starkare än ljuset från hennes sida mot kameran. Solen tangerar faktiskt den övre bildkanten. Himlen kräver kanske 1/2 000 sekunds exponeringstid och bländare 11 medan resten av bilden blir rätt exponerad vid 1/125 och bl 5.6. Nedre delen av jackan och ryggsäcken skulle kräva ännu längre exponeringstid/större bländare för att bli bra.

Vad göra? Först: Kräma på så mycket ljus det bara går med den lösa blixten, som är mycket starkare än den inbyggda. Men den räcker inte, himlen – och bakgrunden med fyren Långe Jan – blir ändå groteskt överexponerad eftersom jag bara kan använda 1/250 sekunds exponering – den kortaste tid kameran klarar att synkronisera med blixten.

Det är nu .raw visar sin styrka. I vissa program går det att bildbehandla delar av bilden. I det här exemplet har jag bearbetat himlen. Med flertalet “målningar” har jag sänkt himlens exponering/ljusintensitet tills den matchar resten av bilden.

För oss som tidigare plåtade analogt med diafilm är detta rena trolleriet. Då var ett stegs felexponering ofta lika med papperskorgen.

Det kan inte nog upprepas: Vilken kamera du än köper, köp en som jobbar i .raw!

Inte bara bollen, utan även jorden är onekligen rund. Det ser ju vem som helst. Hur kunde man tvivla på det förr i världen? Det fanns ju berg och utsiktsplatser även då. Men det där om att jorden är platt kanske bara är en myt. När jag snabbsöker på webben ser jag att vissa forskare menar att människan tidigt visste att jorden är rund. Och det vet vi nästan säkert: Att Columbus och grabbarna såg Tellus på samma sätt som Zambrotta och Zlatan ser på den kära läderkulan. Den var rund och allt kunde hända – vilket det också gjorde. Att missa Indien och hamna i Amerika är onekligen “en mer betydande vardagsepisod än att missa en straff på San Sirostadion”.

Att titta ut över hav väcker minnen. Långt ut från ostkusten ålar sig fraktfartygen fram som horisontsniglar. Som tonåring satt jag ofta och drömde vid inloppet till Stockholms hamn där fraktbåtarna kom i rader. Blåste det pålandsvind och man hade lite tur kunde man känna doften av kaffe, fisk eller plank. Jag kunde alla rederiloggor och kände till många av fartygen, var de var registrerade – ofta i Panama – och hur snabbt de korsade Atlanten eller Stilla havet. Några år senare jobbade jag i just den hamnen. Då avskydde jag kaffebåtarna, hur gott de än luktade. De innebar stenhårt slit; man bar säck för säck, timme in och timme ut. Ännu värre var planklasterna och vidrigast var kylbåtarna med frusen fisk. Det kändes aldrig upplyftande att en kall januaridag embarkera kylfartygen för att söka sig ner genom dimridåerna till deras isande innandömen. Det var som att kliva ur kylskåpet för att försöka känna sig hemma i frysboxen.

Som sagt, man kan inte alltid styra sina tankar. Vi åkte förresten skidor ned till Schäferiet, vilket kan rekommenderas. Mäktigt vindstilla och tyst, men aningen för lite snö.

Med ett kortare teleobjektiv ser vi för liten del av horisonten för att kunna slå fast att jorden är rund.

Men genom ett ordinärt vidvinkelobjektiv syns tydligt att jorden är lika rund som bollen. Om sen “allt kan hända” ligger i betraktarens öga.

Så länge vi bodde i Jämtland åkte vi nästan aldrig skidor. Nu bor vi på Öland och i dag tog vi laggen ut på Alvaret. Jag minns inte om vi stakade tre kilometer eller tre mil men det spelar mindre roll. Viktigare är att det gick riktigt bra. Kommer ytterligare en decimeter snö blir förhållandena perfekta. Man kanske skulle träna lite mer… Ölandsmästerskapen nästa?

Stilstudie av min fru. Föret är alldeles utmärkt, liksom vädret.

Franska lagg associerar man sällan med Öland. Men rossignol betyder näktergal, Ölands landskapsdjur.

På Alvaret finns fläckar där vinden har sopat bort nästan all snö. I motljus kan skuggorna i de tunna snösträngar som lyckats hålla sig fast i backen se ut som “blå stimfiskar”.

Jo, det är faktiskt sant. Våren är på väg. I solen efter turen blev det flera plusgrader – och fåglarna sjöng.

Det är många gånger befriande att läsa om kvinnliga fotografer. De manliga framhåller ofta det tekniska, sina fina kameror och gluggar och prylar, alla med enastående upplösning, effekt och betydelse. Kvinnor talar mer om sina bilder, det vill säga “resultatet av prylarna”.

Jag är relativt ointresserad av fotoprylar. Men visst finns det tillfällen då det kliar i fingrarna och jag känner att “den där grejen måste jag bara ha”. Den lilla radioutlösaren på bilden ovan orsakade ett sådant plötsligt habegär. Med den kan du exponera på upp mot 70 meters avstånd. Den kostade bara 400 kronor och har kommit till användning i det mest oväntade sammanhang, bara nån enstaka gång till djurfotografering men desto oftare till gruppbilder och självporträtt.

Med den här prylen kan jag jobba annorlunda framför gruppen människor som i normala fall ska stå i givakt och på given signal säga “cheeeeeeeeeees”. Nu blir det andra bullar: Jag ställer kameran på stativ och kan vara helt fri. Jag berättar att vi ska träna lite inför tagningen. Jag går framför gruppen, pratar, skämtar, överraskar, pekar, ropar och fintar. Och precis när läget är som bäst trycker jag på knappen på den lilla sändaren, som är så liten att den döljs i min hand. Kameran ställer in skärpan och om den har motordrift exponerar den så länge jag håller knappen intryckt.

- När börjar själva tagningen? frågar nån i gruppen.

- Den är redan gjord, svarar jag med ett leende. Lediga. Utgå.

Jag älskar min lilla Hähnel.

PS. Visst kan man även använda radioutlösaren till djurfotografering. Några gånger har jag använt den vid fågelbordet – och blivit överraskad av fåglars extremt korta reaktionstider. Trots att jag använder blixt och korta exponeringstider hinner fåglarna “nästan upp i luften” innan bilden tas, även om skärpeinställningen är gjord manuellt – och bortkopplad. Jag kan inte förstå annat än att det är spegelns lyftning i kameran som gör att fågeln redan är på flykt då bilden tas. Det handlar sannolikt om millisekunder. På nedanstående foton har motiven varit “något långsammare än normalt”.

Det kanske inte är så märkligt att grönfinken sedan dess minskar i antal. Jag tror – ännu så länge – på naturens förmåga att rätta till under- och överdrifter.

Då jag inte har några anteckningar kvar saknas bildtexter. Dock kan många av personerna identifieras genom att jämföra detta inlägg med det första. Viss information får du också genom att peka på ett foto. Då ser du fotots titel.

Vill du göra en pappers- eller webbtidning om ditt bröllop, er företagskonferens eller ditt hotell?

Behöver du hjälp med en slogan eller en broschyr?

Lyft bara på luren och slå 070-698 54 14.

Tidningsmakaren ordnar det mesta i ord och bild.

Lärare var den flitige och entusiasmerande författaren och fotografen Thorsten Jonsson och den lika underhållande geologen Jan Mikaelsson. Kursen heter Ölandskunskap och lektionen handlade om öns växt- och djurliv. Vi blev en stor klass, 117 elever.

För 50 år sen fick man en linjal över fingrarna om man inte kunde läxan. Eller “tågymnastik”, som en av mina uppfinningsrika lärare kallade “lyftet i de tvinnade tinningshåren tills man stod på tåspetsarna och bad om nåd”. Det var tider, det! Och så blev det folk av oss också. I dag är skolkulturen annorlunda, agan är begravd och skamvrå är ett okänt begrepp.

Magister Jonsson berättade om sina kära brudbröd, svartfräken, råttsvansar, ölandstokar och svärdsysslor, och magister Mikaelsson hävdade med eftertryck att vi måste lära oss vad en drumlin är för nåt – som om man inte redan visste!

- Det är ju fett basic, som vi säger på ungdomsgården.

Magister Mikaelsson fäste också olikfärgade klädnypor med vissa bestämda avstånd på ett rep – föreställande jordens ålder. Överst satt vit klämma som betydde “Öland”. Frågar mig nån hur gammalt Öland är svarar jag följaktligen:

- Vit klämma.

Jag ser den imponerade allmänhetens beundran för en sådan komplex och djup kunskap. Det gamla talesättet äger nog fortfarande sin riktighet: Kunskap är makt.

PS. Det blir flera kurser. Är du också intresserad av att börja plugga igen kan du klicka här.

I bilderna nedan kan du gå runt i byn på egen hand. Inte alla har bildtext. Hus, ting och miljöer har ofta mycket att berätta – utan ord. Som vanligt kan du klicka på bilden för att få den större.

Den 800 meter långa Vickleby bygata här sedd mot norr. I träden till höger klättrar murgrönan tiotals meter högt.

Om byn ger ett sömnigt intryck under högvintern skvallrar denna skylt om betydligt intensivare sommarliv.

Den åretruntgröna murgrönan ger en anakronistiskt förnimmelse där den står i många minusgrader och med rötterna i snön. Den tåliga växten är ett utmärkt gömställe för fåglar, se nedan.

Capellagården. Skolan startades av den kände möbelarkitekten Carl Malmsten som ligger begravd på kyrkogården i byn. Den genuina miljön måste ses och upplevas; den är omöjlig att helt att fånga i bild.

Bo Pensionat, startat under 1910-talet. Här har många sommarboende konstnärer haft sin bas i jakten på måleriska motiv.

Vickleby är genuin glesbygd. Bara till en av åtta brevlådor har någon gläntat på locket, och många av de braskande anslagen i bakgrunden har överlevt sig själva.

Rosgården vid Capellaskolan.

Vickleby kyrka sedd nedifrån bygatan. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Nedan en dörr på kyrkans södra sida.

Handtag och nyckel på en av Vickleby kyrkas portar, som alla är mycket låga. Porten på tornsidan känns så låg att man måste böja huvudet för att oskadd ta sig in. Se nedan.

Från kyrkogården mot väster. I mitten av övre hälften av bilden kan man ana fastlandet på andra sidan Kalmarsund.

Vi gick ut mitt i en “snökanon”. Nedanför Albrunna såg vi knappt tio meter. Så upphörde snöfallet och en minut senare skymtade vi konturerna av en sol. En kort stund senare såg vi vindsnurrorna ute i Kalmarsund och ytterligare något senare såg vi ingenting. Ny kanon. När den lagt sig stod buskar, småträd och sly inne i skogen helt utan färg. Så blev det vindstilla men trots det bytte hela himlapällen kläder från läskpappersgrå ytterrock till flaggblå bikini på bara ett kick. Under en halv minut såg vi solen till och med prata om vår mellan gyllene tallstammar.

Man blir aldrig klok på Ölandsljuset.

Nere vid Ottenby finns här och var täta enebuskage. Om man hukar och tar sig in i dem – och skruvar upp ISO-talet ett par tre fyra snäpp på smällan – kan man ta märkliga bilder utan blixt av stammar och grenar som verkligen fått utstå hårt väder. Det syns. De är vridna, hopknycklade, sargade – och ibland söndervridna. Där inne i den djupa skuggan framträder färger på ett helt annat sätt än ute i solskenet. De är nästan självlysande. Och de skimrar.

2011 blev ett fruktansvärt år för Berith Frölin i Södra Möckleby. I maj dog hennes dotter Katrin, bara 46 år gammal, och i augusti avled hennes man Lennart.

- Ja, det har verkligen varit tufft. Lyckligtvis fick jag den här lille krabaten i november, berättar Berith och pekar på hunden Rufus. Med honom och mina katter Nisse och Felix tar jag varje morgon och kväll en runda i byn. Djuren lindrar sorgen, faktiskt. Man blir barnslig och glad av dom.

När Alvarsamt träffade Berith Frölin hade katten Nisse vägrat att följa med ut. Som standin för honom hade Berith tagit med sig en vovve, Mowgli, vars matte och husse är grannarna Katarina och Leif Bengtsson.

Rufus, Felix och Mowgli fungerade väl ihop under promenaden. De tre tog sig fram i plogformation och när Rufus skällde jamade Felix – och tvärt om. Mowgli sa inte ett knäpp men viftade glatt på svansen.

Bilderna är från Seby läge på Ölands ostsida.

Den första snön gör mig ofta lite “underexponerad”. Det gäller att mäta ljus efter 18 procent grått och inte efter vitvaran.

Jag kör ned mot udden. En svag sol orkar här och var klösa sönder morgondiset. Jag ser två eller tre par som är ute och går. Det verkar som om mänskligheten börjar kvickna till liv igen. Nere vid Långe Jan står tio bilar parkerade. Ett dussin fågelskådare häckar i lä bakom ett hus och tittar ned i sina tubkikare, till synes tysta och allvarliga. Det finns tydligen nåt intressant åt sydsydväst – som jag inte ser. Men å andra sidan känner jag bara igen talgoxe, skata och kråka – och kanske även koltrast. De räcker bra för mig. Jag delar in fågelarterna i tre kategorier: måsar, kråkor, sparvar. Ugglan ser inte ut som en fågel så den får inte vara med. Örnar är för stora och kolibrier för små. De senare hör till humlorna.

Trots minusgrader och en vind på mellan 10 och 15 meter i sekunden finns en och annan hårding som ogenerat vandrar runt nere på den helt oskyddade udden. Själv pallade jag bara tio minuter i det fria, trots tre jackor, kapuschong, varma stövlar och handskar. Vinden runt fyren känns vass och kall som härdat stål.

Lägg märke till det självbelåtna “ansiktsuttrycket” på denna mås i position “precis där Öland slutar i söder”.

Under mitt varv Södra Möckleby-Ottenby-Torngård-Södra Möckleby gjorde jag här och var snabba utryckningar från bilen, drog av några skott – för att snabbt som fanken ta mig tillbaka till Volkswagenbastun.

 Får får verkligen göra så här – stå i mitt i maten? Så gör de i alla fall i Ås.

Mitt i den positiva utvecklingen mot vår oroar mig dessa isflak i Gräsgårds hamn. Men ännu har de lyckligtvis inte frusit fast i varandra…

Eftersom jag inte vet vad den här fågeln är för en pippi kallar jag den kort och gott för stor mås. Den lekte i vindarna runt Gräsgård.

Vi har nu genomlevt november, som borde förbjudas i svensk grundlag. Vi har med hjälp av liljeholmens, klappar, glögg och grandoft hjälpligt klarat oss igenom även december. Och nu är snart den mörka, tysta och panka januari slut. Livet har under lång tid legat under i matchen mot Mörkret. Men nu svänger det. Fördel livet!

Det stundar magnifikt jubileum i Södra Möckleby till hösten. Den 7 september har Britt Bergman drivit sin butik Britts Manufaktur i 60 år!
- Jag registrerade affären den 7 september 1952. Det är så länge sen att jag nästan har glömt bort hur det gick till, säger 76-åriga Britt Bergman och skrattar gott åt sitt sviktande minne. Men jag minns att det var mamma som tyckte att jag borde öppna butik. Hon ville väl ha mej kvar hemma.

Det blev som mamma ville. Britt startade sin affär. Och Britt stannade kvar. Hon bor i det hus hon föddes och växte upp i, tio sekunders gångväg från den lilla manufakturbutiken.

- Pappa var först. Han startade charkuteri i lokalen 1933 och drev det till årsskiftet 1942-43 då Kalmar Läns Slakteri köpte upp det. Sen förestod pappa deras affär till 1949 då han dog, bara 52 år gammal. Mamma stod ensam med oss tre ungar. Och affärslokalen gapade tom…

Britt Bergman gillar att umgås med kunderna och hon har järnkoll på vartenda plagg.

Britts Manufaktur fyllde till en början bara den översta avdelningen i lokalen, där det gula kakelgolvet från charkuteriets dagar än i dag ligger kvar som ett minne från tider som flytt.
- Butiksytan fördubblades när jag inredde resten av lokalen 1965. Jag minns att jag hade dottern i spjälsäng då och därför kunde smita ut till butiken även på kvällarna. Det var mycket att göra men det var roligt – och det gick runt redan från start.

Britt har gjort motivet till hand- och diskdukarna till vänster i bild. Motivet är väderkvarnen i Gettlinge. – Jag funderar på att göra ett vintermotiv också men det kostar en hel del slantar. Så vi får se.

Britts luktfria diskduk, vävd i en mix av bomull och bambu.

Britt fick tidigt erfara att man som egenföretagare i den tuffa klädbranschen inte glider fram på räkmacka. Att vara solo med liten omsättning, dessutom på vischan, kräver både snille och smak.
- Det gäller att hänga med och tro på det man gör. Förr hölls så kallade uppackningar i Kalmar, där tillverkarna exponerade sina kollektioner. I dag är det vanligare att handelsresande kommer hit till butiken och visar sina plagg. Svårigheten är att man måste köpa så många, ofta 12 eller 16. Det kan vara svårt att sälja 16 barnshorts under en sommar i en by där vi blir färre och färre och äldre och äldre. Runt 1960 var vi 1 200 invånare. I dag är vi inte ens hälften så många.

Snart har Britt Bergman drivit sin affär i 60 år. Men hon har en bit kvar till kollegan “John i Murens” svårslagna rekord. Han skötte sin lant- och skeppshandel i 73 år nere i Degerhamn, en knapp kilometer från Britt Bergmans butik vid länsväg 136.

Britt gifte sig med Harald. De fick två barn. Harald jobbade på Cementa, Britt skötte sin affär. Livet lekte, allt såg ljust ut. Harald älskade att arbeta i trädgården. En söndag sa han: Vad bra vi har det… Och fick man jobba mer i trädgårn blev det ännu bättre…

På onsdagen åkte paret till en gilledans på östra sidan av ön. Mitt i en dans segnade Harald ner – död.
- Jag var 45, han 49. Där stod jag med två barn… Jag höll mej inne en vecka – sen var det bara att jobba vidare. Det fanns inga val. Jag fick en inre kraft att klara upp det. Och det gjorde jag… Men än i dag ryser jag då jag hör nån säga Vad bra vi har det…

Att driva affär är ingen sinekur. Britt har öppet 9 till 18, men vi är många som har gått förbi sent om kvällarna och sett kunder prova och handla, till och med in på småtimmarna.
- Ja, under Skördefesten höll jag igång till 02. Jag sålde både kläder och biljetter till konserten i kyrkan… Nästa dag öppnade jag som vanligt. Men visst är det svårt att hinna med allt ibland. Affären kräver sitt, bokföringen sitt och sen ska jag städa, baka, sticka och hinna se lite på TV…

Britts Manufaktur i kvällsljus. I bostadshuset till höger ser Britt på teve. Öppettiden är minst sagt flexibel. Ringer man på och vill handla öppnar hon butiken.

Som om det inte skulle räcka är Britt även ombud för Apoteket. Den sysslan “ärvde” hon av sin mamma som blev Apoteksombud redan på 1940-talet.
- Mamma sålde blommor och hade medicinerna i ett speciellt skåp inne i huset dit kunderna fick komma för att hämta sina påsar och burkar. Då kom medicinen från Mörbylånga, men i dag körs den ut med taxi från Karlskrona.

Britt Bergman hänger med sin tid. För flera år sedan köpte hon dator.
- Jag var nyfiken och ville se och lära. Men jag hinner sällan använda den. Dessutom gör jag bokföringen på gammaldags sätt med penna. Min syster gör boksluten. Nu för tiden är det mycket med det tekniska. Jag har fått skaffa ny kassaapparat för 20 000 kronor med “svarta lådan” kopplad till skattemyndigheten. Allt måste stämma. Vid minsta fel blir det väldigt stökigt. Man är rädd att göra nåt tokigt.

Britt med den tavla hon fick när butiken firade 50-årsjubileum. – Då var det tjo och tjim i kiosken mitt emot. Lasse Trofast spelade och det kom så mycket folk att kakorna tog slut. Jag fick springa till affärn och köpa fler.

I december 2011 hade Britt semester.
- Jag tog ledigt en hel dag och åkte till Kosta i Småland. Annars är det mer än tio år sen jag var ute i världen. Då var min syster och jag på Kreta. Jag har också hunnit med resor till Paris, London och Venedig. Då har jag haft ungdomar som skött butiken, men dom är tyvärr få i dag. Byn har ju blivit en avkrok. Det är så tyst här, åtminstone på vintern. Det var roligare förr då det hände mer. Nu är vi mest äldre och många går bort…

Trots den negativa befolkningsutvecklingen är Britt Bergman nöjd med livet, en attityd som hon betecknar som ett släktdrag.
- Jag har inte mycket att klaga på, trots sorger och bekymmer. Det är fortfarande kul att gå ut i butiken om morgnarna. Och snart är det sommar igen. Då kommer turisterna, restaurangen mitt emot öppnar och hela byn lever upp…

Cykeln står nu i källaren och för första gången ser jag Öland i snö. Jag hade hoppats på en snöfri vinter. Men det finns tröst. Tittar jag ned i de iskalla vattensamlingarna på Alvaret ser jag att det gröna livet ligger i startblocken för att slå ut med full kraft när våren kommer.  Man får vila en tid på hanen och gilla läget – under protest.

Då såg jag honom framför mig, min favoritförfattare: August Strindberg, den evigt pinade som fick utstå så många bittra stormar – likt ett ensamt träd på schäferiet.

– Det känns som en kvalitetsstämpel, det är roligt att få den stimulansen, säger Gun Nilsson, ordförande i Föreningen Gärdslösa Prästgård i dagens Ölandsbladet.

Även Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner förlänas utmärkelsen.

Alvarsamt lyfter på hatten.

 Paret Gun och Bertil Nilsson i prästgårdens bibliotek. Även Bertil är starkt engagerad i sällskapets arbete.

Idén till detta lekfulla äventyr fick jag på Jyllands västkust en augustidag 2003 då denne gentleman kom susande i god fart. Han paraplyseglade kilometer efter kilometer tills han försvann i fjärran till Atlantens brusande vågor…

Men minnet av vår store lyriker består – på olika sätt. Förrförra året kom essäsamlingen Femton röster om Stagnelius, och Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner vårdar skaldens minne med ambitiös hemsida och olika evenemang. I år deltar man till och med på den allt mer spektakulära Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Dessutom har Svenska Akademien nyligen gett ut Stagnelius samlade skrifter I-V. Intresset för Erik Johan Stagnelius liv och verk är alltså fortfarande stort, snart 200 år efter hans död.

Erik Johan Stagnelius. Minnesstenen på Gärdslösa Prästgård bekostades genom en insamling i Ölandsbladet 1924.

Författaren Sven Stolpe hade ofta glasklara uppfattningar om det mesta mellan religion och litteratur. I sin bok Den svenska romantiken med undertiteln Från Atterbom till Runeberg kallar han en annan hyllad diktare, Per Daniel Amadeus Atterbom, för ”en medelmåttig poet”.

Stolpe skriver:
Det sällsamma är, att samtidigt med Atterbom vistades – under en visserligen ganska kort tid – i Uppsala en ung diktare, som, då han som inte trettioårig avled, hade hunnit utveckla sig till landets kanske främste skald, i varje fall dess finaste språkkonstnär.

Den Stolpe syftar på är Erik Johan Stagnelius.

Vän av ordning frågar sig kanske vad han har på min blogg att göra. Svaret är enkelt: Stagnelius växte upp på Öland, på Gärdslösa Prästgård, som min fru och jag första gången besökte i somras. Intrycken då blev många och positiva. Här fanns kraft, intresse och entusiasm för något som kort och gott kallades ”Gärdslösa Prästgård”. Men under vår fransyska visit hann vi inte sätta oss in i detaljerna. Vi anade en bra idé men förstod inte till fullo drivkrafterna och de bakomliggande motiven. I slutet av förra året tog vi oss tid att besöka prästgården på nytt. Nu förstår vi bättre vad man sysslar med – och varför.

Prästgården byggdes 1794. Här ser vi den i sensommarljus 2011.

Nyligen 75 år fyllda Anders Marell, universitetslektor i tyska, officer, journalist och lantbrukare ger en minibeskrivning av bakgrunden:
– Kyrkan ville göra sej av med gården. Den var dyr i drift; den drog 75 000 kronor om året bara i uppvärmning. Vi fick ihop ett gäng som var emot en privatisering. Min fru Lillebill Grähs var ordförande tills hon fick en stroke för ett och ett halvt år sen. Nu sköter Gun Nilsson det jobbet – med den äran, vill jag tillägga. Författaren Göran Hägg kom med i styrelsen. Till slut fick vi köpa gården för 1,5 miljoner. Det var nog under halva marknadsvärdet. Hela proceduren tog fyra månader, och vi hälsade våra första besökare välkomna i maj 2009.

Gun Nilsson är journalist och styrelsens ordförande:
– I dag är vi ett 30-tal personer som håller hjulen snurrande – och ekonomin i balans. Alla jobbar ideellt. Vi genomför olika kulturella evenemang och ordnar utställningar. Vänföreningen har 500 medlemmar och dom flesta betalar årsavgiften. Kaffeservering, antikvariat och ”bo på prästgård” är andra inkomster, liksom donationer.

Anders Marell inflikar:
– För en vecka sen låg det en lapp här på skrivbordet: Jag vill gärna hjälpa till här… Under sommaren har fyra andra hört av sej med samma önskemål.

Gun Nilsson och Anders Marell.

Men vad är Gärdslösa Prästgård – egentligen? Ett museum?

Anders Marell behöver inte tänka länge på svaret.
– Nej, vi är inget museum. Det materiella är bara viktigt som miljö. Vi vårdar en klenod, ett kulturminnesmärke, som vi kombinerar med olika verksamheter. Grunden är acceptans hos allmänheten. Ett kommersiellt projekt måste lyckas – för ägaren. Vi behöver bara lyckas för vår egen skull. Det rörliga här är vi själva och ingenting är ristat i sten. Folk kommer hit för att prata, umgås och lära. När som helst kan det dyka upp en liten grupp – eller en stor! säger Anders och slår ut med armarna.

Uthuslängan. I somras ställde bland andra Ölandspoeten Lennart Sjögren ut här. Utställningen följdes upp med ett publikt samtal om Lennarts måleri och diktning.

För den oinvigde låter allt så lätt. Man får köpa en gård för under halva marknadspriset. Människor står i kö för att hjälpa till utan ett öre i ersättning. Man får böcker och donationer. Det mesta verkar serverat på silverfat.

– Riktigt så enkelt är det inte. Först och främst har vi faktiskt ett lån på 1,5 miljoner som ska betalas, säger Anders Marell.

– Huset var helt tomt när vi tog över, fortsätter Gun Nilsson. Men vänliga människor har skänkt oss alla möbler. Det enda vi har behövt köpa är några sängar och vissa prylar till köket. Vi har fått billass med böcker från Växjö och Stockholm och ibland får vi hela sterbhus. Grund­möbleringen fick vi ihop på några månader, men vi tar fortfarande emot möbler och konst och böcker…

– Och pengar! dundrar Anders och skrattar.

Pengar, ja… Det gäller att utnyttja befintlig kunskap och minimera utgifterna. Nyligen har man moderniserat uppvärmningen. Den dyra oljan har ersatts med pellets. Men vissa investeringar kostar stora slantar.

– Vi har gjort jobb för 400 000. Vi har lagt om avloppssystemet och byggt om köket. Och snart ska vi dra in ny el. Allt är gjort för egna pengar, bedyrar Anders Marell.

Marknadsföring är viktig – men kostar ofta stora slantar. Men på Gärdslösa Prästgård är man lyckligt lottad. Eftersom flera journalister finns med i gruppen är man nästan självförsörjande på PR. Med skicklighet och en gnutta flax kan den ibland bli nästan gratis.

– Teveprogrammet På spåret var här i förra veckan, berättar Gun Nilsson. Frågorna handlade om ”Stagnelius och prästgården som vaktades av två resliga män”… (Läs: ”Fyrarna Långe Jan och Långe Erik”).

Gärdslösa Prästgård kör med öppna kort.

– Allt är offentligt hos oss. Vi döljer ingenting, berättar Anders Marell. Vi säljer böcker för upp mot 80 000 kronor om året. Kaffeserveringen ger också bra klirr i kassan. Folk kommer hit, tar en fika, köper några böcker, bor kanske här nån dag eller två. Och så blir man medlem. Och så betalar man medlemsavgiften…

För 700 kronor dygnet kan du bo på prästgården. Gästerna har varit många. Prinsessan Christina är en av dem.

En av grundbultarna i verksamheten är,  som redan sagts,  antikvariatet.

– Där kan vi verkligen utnyttja Anders litterära kunskaper. Tack vare dom kan vi prissätta varje bok individuellt, berättar Gun Nilsson.

– Det hindrar inte att köparen kan göra fynd – eller omvänt – att vi blir blåsta, inskjuter Anders med ett hästgnägg. Det ska gå att fynda även i vårt antis!

Gun Nilsson och Anders Marell i antikvariatet.

Gärdslösa Prästgård håller på en viss stil. Varken Gun eller Anders vill se ”billighetslådor” eller ”loppisar” i ruljansen.

– Nej, det ska vara värdigt här, säger Anders Marell och ser så allvarlig ut att man måste tro honom.

– Egentligen vågar man inte tänka på hur mycket jobb vi lägger ner här, säger Gun Nilsson. Det blir nog halvtid tvärs över året och heltid under långa perioder.

Man  månar också om de tre litterära sällskapen på ön. Sålunda har man uppmärksammat författarna Anna Rydstedt, Margit Friberg och självklart sin egen husgud – Johan Erik Stagnelius.

– Vi har också bjudit in till ”Ölandsbokens dag”. Till den brukar Anders ta fram nåt intressant material, berättar Gun.

Anders Marell skrattar.
– Ja, det jobbet är kul. Exempelvis upptäckte jag Olle Brass, som under 1930-talet kunde liknas vid ”Ölands Biggles”. Olle Brass var en ung pojke i Risinge som blev volontär i Kalmar flyghamn och sen hamnade i Nya Guinea och räddade papuaner… Låt oss kalla honom en öländsk hjälte!

Letar man i rullorna finner man att Olle Brass äventyr kunde avnjutas i Pojkarnas Flygbok som gavs ut av en herre vid namn Alvar Zacke. (Till ämnet Onödigt Vetande kan läggas att Alvar Zacke också skrev filmmanus tillsammans med skådespelaren och regissören Hasse Ekman).

Äkta paret Gun och Bertil Nilsson, båda journalister. De är överens om att den privata telefonräkningen har blivit dubbelt så stor sedan man drog igång med Gärdslösa Prästgård. — Men vad gör det? säger Bertil. Det vi håller på med är så intressant.

– Programmet för sommaren är i det närmaste klart, berättar Gun. Thomas Wiehe, bror till Mikael, ska berätta om “Stagnelius som mystiker”. Flera konstnärer ställer ut och redan 20 mars kommer Odd Ziedrich hit och kåserar om sitt jobb på svenska akademien.

– Då blir det garanterat full hus, säger Anders.

Bertil Nilsson tittar ut över markerna från övervåningen i prästgården. Det han ser väcker minnen. Han är själv uppvuxen här. — Där ute lekte jag som barn, precis som Erik Johan Stagnelius.

Gun Nilsson för in samtalet på gårdens referensbibliotek och att man välkomnar författare att bo och skriva på gården.
– Några har redan varit här, och vi har goda kontakter med Svenska Författarförbundet. Den kulturella satsningen är basen. Huset är viktigt men det måste fyllas med innehåll.

Även den sociala samvaron hålls högt. I somras ordnade man träffar där gästerna roade sig med olika sällskapsspel.
– Det var verkligen glatt. Vi hade 30 personer här som satt i grupper och rullade tärning. Vi jobbar nu på ett eget…

Anders Marell biter sig i tungan.

Styrelseordföranden Gun Nilsson skrattar.
– Har vi sagt a får vi väl säga b. Men det är egentligen hemligt. Vi håller på att ta fram ett eget spel. Mer än så säger jag inte…

Ett eget spel?! Mysteriet på Gärdslösa Prästgård? Det spökar på Gärdslösa Prästgård? Njae, det är bara mina lösa spekulationer. Hur som helst tycks det inte råda någon brist på idéer i gänget runt den gamla gården. Och framtidstron ter sig stark.

– Vi finns säkert kvar om tio år, säger Gun Nilsson. Men visst kan man tvivla. Ibland frågar vi oss nog lite till mans om det är ett stolleprojekt vi håller på med.

– Ja, så kände nog alla i början, säger Anders Marell och ler. Men i dag har vi i alla fall styrfart. Lyckas vi bara betala av skulden, helst via donationer, ska nog allt ordna sej. En och en halv miljon är inte så mycket. Många på vischan vet inte vad dom ska göra av sina pengar på…

Det var onekligen givande att åter besöka Gärdslösa Prästgård. Intrycken är många och frågorna har blivit färre. Men så var det det där med namnet på spelet…

Gärdslösa Prästgård Investment AB?