säd

sädFrånLuftenSädesfält i Södra Möckleby från luften. I morgon ser vi tröskan sätta tänderna i det…

Taggad , , , ,

museet i Träthult

Träthult_blogg_01

Alldeles bredvid den så sparsmakat renoverade ”Axels stuga” i byn Träthult, Småland, ligger ett till synes anspråkslöst muséum. Men även om det är litet finns mycket att titta på – och fascineras av. Här finns tillbehör för sömnad, hand-, jordbruks- och köksredskap, leksaker samt forna tiders vitvaror, exempelvis en handvevad tvättmaskin, så enkel men så genial. Axels stuga och museet i Träthult kan verkligen rekommenderas. Du hittar byn ungefär två mil nordväst om Oskarshamn.

Träthult_blogg_III_1Mängder av redskap för träarbeten: hyvlar, limknektar, passare, linjaler.

Träthult_blogg_III_2Kallmangel i trä, kokgrytor, koppar- och tennkärl, keramikkrus, smörkärnare, tvättbrädor. Och i mitten en liten finurlig handvevad tvättmaskin.

Träthult_blogg_III_3Tvättmaskinens inre. Dagens metallmaskiner jobbar väl efter ungefär samma principer.

Träthult_blogg_III_4Kanske förebilden för senare Cylinda-, Bosch och Electroluxtvättmaskiner.

Träthult_blogg_III_5Köttkvarnen spelade naturligtvis en stor roll i det gamla bondköket. Det gällde att ta tillvara så mycket som möjligt av slaktkropparna.

Träthult_blogg_III_6Vackra och välgjorda trähyvlar – av trä.

Träthult_blogg_III_7Det som fascinerar mig med gamla alldagliga ting är skönhetsaspekten. Man la ner mycket jobb på att även enkla redskap och maskiner skulle vara vackra och behagliga för ögat att titta på. Titta bara på den här vågens stativ.

Det första inlägget om Träthult hittar du här.
Vill du läsa även det andra klickar du här.
Senare kommer ytterligare ett inlägg från den lilla småländska byn…

Taggad , , ,

sotdöd eller utveckling?

Publikbild2011Publikbild från uppvisning under Degerhamns räddningsdag 2011.

På lördag körs Degerhamns räddningsdag, ett minievent som vuxit till ett bautaevent. Nu firar man tioårsjubiléum och Alvarsamt gratulerar förstås. Men, det skulle behövas flera lokala roliga och intressanta evenemang långt ute på den glest befolkade vischan – som södra Öland onekligen tillhör. Många glesbygder förtvinar långsamt och dör. Affärer läggs ned, företag går i konkurs eller flyttar. När nedgången nått en viss nivå brukar loppet vara kört. Det gäller att göra nåt innan den nivån nås, sen är det för sent.

Ibland undrar jag hur det går med goda idéer och geniala hugskott. Samlas de i säck för att sen glömmas bort? Vad har det exempelvis blivit av allt det spännande som värktes fram vid dialogmötet 2 november i fjol?

Husbilarna är här för att stanna, vad man än tycker om dem. Men motståndet till så kallade ställplatser är hårt från både myndigheter och enskilda. Det är sorgligt, ty ställplatser är en av glesbygdens små möjligheter till inkomster och olika typer av ”inflöde”.

En annan möjlig blodtransfusion är olika typer av idrottstävlingar. Ironman, exempelvis. Men den utgår i vårt fall från Kalmar. Varför inte skapa en egen enkel tävling med start och mål i exempelvis Södra Möckleby/Degerhamn? I den lilla byn Skålan i Jämtland genomfördes nyligen en lokal tävling med det fantasifulla namnet Cypakutsi – för 21 året i rad. I Skålan bor bara 103 personer. Trots det  ställer 250 personer upp i tävlingen, som sköts av 60 funktionärer. Och till den avslutande festligheten i bygdegården kommer 500 personer! Den lilla anspråkslösa tävlingen aktiverar alltså nästan tusen människor – i en by med hundra invånare!

I Skålans Cypakutsi handlar det om att cykla, paddla, kuta och simma. Vilka kan grenarna bli i Södra Möckleby/Degerhamn? Springa baklänges, simma, cykla hinderbana och slutligen precisionskastning med liten boll – alla grenar genomförs i hamnparken och hamnen. Tävlingen kan få det fantasifulla namnet Baksicykast.

Intresse?

Taggad , , ,

sten blir cement

kalkstenbrottet_01Det gäller att vara vaken när man närmar sig Cementas kalkstenbrott ute på alvaret öster om Albrunna.

Stensjön_506Från luften ser vi nästan hela brottet. Den bortre lodräta väggen är mer än en kilometer bort. Bredden på brottet är ungefär en kilometer. Diagonalt i bilden går vägen mellan fabriken i Degerhamn och stenbrottet.

kalkstenbrottet_02Vid norra delen av stupet ned mot brottet markeras kanten inte med staket utan med enorma stenar, eller flisor som det heter på öländska.

kalkstenbrottet_03Inget stenbrott kan nog betraktas som ”vackert”, inte heller detta. Men det fula kompenseras mycket av sjön, där många fåglar lär trivas och häcka.

kalkstenbrottet_04Här ser man att Öland är i stort sett bara sten – med ett tunt jordlager här och var.

kalkstenbrottet_05Närmare stupkanten än så här vill jag inte gå…

kalkstenbrottet_06Borrarna har lämnat lodräta avtryck i berget. Man borrar först och spränger sen. Därpå körs råvaran på lastbil till fabriken i Degerhamn.

kalkstenbrottet_07Mitt i allt det hårda och karga kan man finna ett färgstarkt miniliv. Här några mossor och lavar på solvarm sten. Cementa gör en hel del för att stimulera den biologiska mångfalden. Läs mer här.

kalkstenbrottet_08Här är brottets kanske mest dramatiska hörn där norr-söder-väggen möter väst-öst-väggen.

kalkstenbrottet_09Ett fotografiskt sett svårt motiv. Väggen till höger är mycket mörk, sjön skimrar som blått silver. Det krävs en hel del bildbehandlingsjobb för att få ”fotografisk harmoni”.

kalkstenbrottet_10Våra fantastiska ögon ser detaljer i förgrundens ljusa sten lika väl som i stupets kolmörka sida. Men kameran klarar inte det. Därför måste bilden behandlas i ett datorprogram.

Taggad , , , ,

jernis på carlas café

Jernis_vernissage_01Det kom många besökare till vernissagen i Carlas Café i Näsby. Det noterade Alvarsamts utsända. – Och många skrattar gott åt målningarna, sa utställaren själv Per Jernberg, eller ”Jernis” som han kallas i bloggosfären. Per berättade att han kan jobba upp mot 200 timmar med en enda målning. – Då går jag många gånger som i koma och min fru anser mej mer eller mindre okontaktbar. Utställningen pågår till och med 30 juli. För dig med sinne för satir väntar en högtidsstund – om du går dit. 

Taggad , , , , ,

ökentorka – igen

Då och genom åren har Alvarsamt använt Storbrobäcken i Skärlöv som indikator på Ölands vattentillstånd. Som alla vet är det extremt ont om vatten denna sommar. Vatten importeras från flera kommuner och forslas till Öland per tankbil och pumpas i rör över Kalmarsund.

Storbrobäcken ger onekligen ett dammtorrt och sterilt intryck från gamla bron i Skärlöv. I dessa värmeböljans dagar innehåller den inte en enda droppe vådis!

StorbrobäckenStorbrobäcken åt havet i öster 22 juli 2016. För att vara en bäck ger den ett minst sagt visset intryck.

StorbrobäckenÅtVästerOch en lika uttorkad framtoning ger ån åt väster med sin nakna kalkflaksbotten som vi här ser ända upp till bron över landsvägen.

Men viss tröst kan vi finna i det faktum att somrarna på Öland oftast är torra. Det var lika snustorrt i ån för ett år sen – den 6 juli. Klicka här. Men det finns som alltid undantag. För att se ån vattenfylld – i juli 2013 – klickar du här.

Slutsats: Storbrobäcken är inget bra mätinstrument för vattensituation på ön.

Men allt är inte öken och torka på Öland. Där finns även handlingskraftigt folk som jobbar mot torkan och dess förödande effekter. Kolla exempelvis in denna enorma bevattningsdamm!

Taggad , , ,

höga – men instabila

Våra stockrosor närmar sig ”ett hyfsat DM-rekord i stavhopp”. Tack vare omvårdnad och gödning går det undan i resan mot himlen, men så snart de första hårda vindarna kommer efter denna längre vindstilla värmebölja är det kört. Då faller de som sågade med motorsåg mot backen. Ten and out!

stockros_8384

Taggad , , ,

hans namn är jernberg – per jernberg

porträtt

Han har ett imponerande CV. Han är tekniker. Han är humanist. Han är konstnären med gift i penseln. Hans namn är Jernberg, Per Jernberg. Men mest och bäst känns han igen som Jernis. I morgon klockan 13 är det vernissage på hans utställning Tanken vindlar i Carlas Café i Näsby på sydöstra Öland.

Alvarsamts utsände trängde upp Jernis mot repen för några djuplodande frågor.

Vem är du?
Per Jernberg, född 1955 (eller 70 minus som jag uppger i bloggen, som en reaktion mot åldernojan i samhället). Gift, två barn, fyra barnbarn. Yrke: universitetslektor (fysik) och facköversättare (patentskrifter). Jag bor i Gävle sen många år men är född och uppvuxen i Dalarna. Mormor var öländska från Skärlöv, där hennes barndomshems har varit min familjs sommarstuga sen 50-talet. Sen ungdomsåren har mina hobbyn varit bridge och matlagning; för sju år sen tillkom bloggandet. Äter helst vegetariskt men också fisk och skaldjur. Jag är aktiv i den internationella Slow Food-rörelsen som verkar för god, ren och rättvis mat och är politiskt engagerad inom Feministiskt Initiativ. Mitt intresse för miljön, klimatet och naturen är också stort, där jag stödjer ett flertal organisationer och föreningar. Det engagemanget väcktes tidigt i mitt liv, kanske främst genom 60-talets utbredda fågeldöd inte minst på Öland, orsakad av DDT och kvicksilverbetning.

Vad driver dig att narra, gyckla, häda, slå?
För att hävda mina åsikter. Kampen för en sak förs bäst på många sätt och plan efter tycke och förmåga, fast utan våld. Jag är pacifist. Vad jag kan minnas har jag bara en gång burit min hand, eller snarare fot, mot någon, en antagonist som jag klackade på smalbenet på skolgården. Jag känner mig fortfarande illa till mods när jag tänker på det. Det händer att jag upprörd fattar pennan och uttrycker mig utan humoristiska omskrivningar, men satir i ord och bild är de tillhyggen som ligger mig närmast om hjärtat. Jag är starkt präglad av Svenska Mad och Lasse O’Månsson. När jag åter bläddrar i mina gamla tidningar märker jag att kvaliteten var väl ändå så där och högst varierande. Tycker själv att jag är roligare och framförallt betydligt elakare än dessa stilistiska förebilder. Då håller en annan av min ungdoms satirikoner, Frank Zappa, klart bättre, låt vara mer för musiken än texterna, men ändå.

gräshängningProvhängning på sommarhusets gräsmatta dagen före vernissagen. På duken i mitten ser vi Jernis själv, omgiven av andra aeronauter som ”Karlsson på taket” och Nils Holgersson.

Jag har en notorisk avogsamhet mot reklam. Mot tidningarnas annonser har jag utvecklat ett, som jag själv tycker, supereffektivt inre filter, på nätet kör jag annonsblockerare och i den mån jag emellanåt tittar på tv rör det sig till 99 procent om SVT Osport. Reklamens förorening och fördumning av det offentliga rummet, på stan, i bussar och på tåg, etc. är svårare att undvika men även det går i viss mån att lära sig. Icke förty utgår nästan alla mina bilder från marknadsföringens språk och estetik. Varifrån kommer då tankarna och idéerna? Tja säg det, men den slutsats man kan dra är att reklamens genomträngningskraft är enorm, omöjlig att värja sig emot.

Under en period försökte jag sprida mina bilder på Facebook. Lärdomen blev lika kort som brutal. Max 2,76 sekunder står till förfogande, sen faller FB-juryns oåterkalleliga dom: gilla eller not gilla. Visserligen är bilderna tänkta att fånga en flyktig blick och förhoppningsvis snabbt roa, men också locka till närmare betraktande och eftertanke. För där finns mer att upptäcka och reflektera över, i vissa bilder mycket mer, i form av detaljer och referenser som bär fram grundidén och skapar nya associationsbanor. Eller till och med ger bilden en ny dimension eller innebörd, vad den i betraktarens öga kanske föreföll att vara vid första anblicken blir till något annat.

Vad säger dina läsare om dina blogginlägg?
Jag har hyfsat många läsare, men tråkigt nog väldigt få som kommenterar. De som ändå gör det är genomgående positiva, vilket får ses som mycket väl underkänt för en satirblogg med syfte att provocera. Ett projekt som ännu vilar är att starta ny, parallell blogg som ska publicera exakt samma inlägg som i Jernis-bloggen men med någon dags fördröjning. Varför då då? Jo, i den nya bloggen har jag tänkt uppträda som ung kvinna med förhoppning om att kunna locka nättrollen ur sina jordhålor för att spy ut sin maskulistiska galla. De som går på detta ”spegelbloggsprank” kommer vederbörligen att häcklas. Visserligen är jag ganska konflikträdd, men vad gör man inte för den goda sakens skull?

Påverkas du av läsares reaktioner eller kör du ditt eget race till hundra procent?
Som sagt är det dåligt med läsarrespons, i alla fall kritisk. Generellt uppfattar jag mig som väldigt prestigelös. Det är bara fundamentalister och andra idioter som inte är mottagliga för kritik.

Är satir ute eller inne i dagens Sverige?
Ganska stabil vill jag säga, och behovet av satir har ju inte minskat, om man säger så. Satiren är starkt förankrad i kulturen, även om kanalerna och nyanserna förändras med tiden. Däremot tror jag att det blivit svårare för de mest udda rösterna och mindre aktörerna att göra sig hörda, vilket kan tyckas paradoxalt i det nya sociala medielandskapet. Men med ökad tillgänglighet och tillbakagång för gammelmedia, verkar bruset och ytligheten dessvärre tillta i kvadrat.

Bakom clownmasken finns ofta en pessimist… Även i ditt fall?
För det första känner jag mig inte som en clown. Visst ska satir roa, men också leda till eftertanke och för den som träffas ska skrattet snabbt som fan fastna långt ner halsen, allra helst pysa ut genom röven. Satir för mig är allvar. Nej, jag är optimist, tror på människan, att godheten och generositeten övervinner ondskan och girigheten, även om det är lätt att då och då vackla när man ser sig omkring. I de mörka stunderna tänker jag på vad Pär Holmgren, meteorolog och klimataktivist uttryckte på ett föredrag: – Bara vi kommer upp till en ”kritisk massa”, när tillräckligt många både ser vad som krävs och känner hopp, kommer den negativa utvecklingen snabbt att vända. Då känns det genast bättre.

Vad roar dig i dagens Sverige?
Om man därmed menar ”förströr” skulle listan bli för lång, så jag begränsar mig till vad som lockar mig till skratt. Dit hör satirteckningar och seriestrippar. Bland favoriterna finns Arne Anka, Rocky och Medelålders plus. Allra främst som satiriker håller jag Sara Granér, en av den yngre generationens alla fantastiska serietecknare. Där vill jag också särskilt nämna Zelda, supervass feminist med vardagsperspektiv. En annan skrattkälla av stora mått är landets främsta förmedlare av förnumstiga småstadsnyheter, husorganet Grönköpings Veckoblad som i år fyller hundringen jämt! Begreppet ”småstad” ska här tolkas som varhelst minst två människor finns samlade. Någon övre gräns finns egentligen inte.

Vad oroar dig i dagens Sverige?
Alldeles för mycket. Intoleransen eller rasismen är ett riktigt otäckt fenomen, inte för att jag tror den ökat sen jag var ung, tvärtom, utan för att den vunnit betydligt större acceptans i ”de fina salongerna” och ”maktens korridorer”. Ökat har däremot polariseringen: socialt, ekonomiskt och politiskt, vilket också skapat grogrund för den reaktionära, falska folkhemsnostalgin. Resan mot jämlikhet mellan könen går i snigelfart – hur svårt kan det vara? Politikernas fortsatt fartblinda tro att de politiska och ekonomiska ramarna är överordnade naturens och att arbete är livets egentliga mening, allt i modernismens heliga namn, ger mig krupp. Så ock, konsumtionshetsen, underblåst av reklamens förljugna löften om självförverkligande. Här finns en klar historisk koppling till katolska kyrkans avlatsbrev medförande pin-koden till pärleporten. Konsumtionskritik är också ett bärande tema i utställningen. Sist men inte minst: de senaste årens allt mer högljudda vapenskrammel.

Berätta om svängen från tekniker till humanist/konstnär!
Det är en ganska vanlig missuppfattning att tekniker och fysiker är ungefär samma sak. Visserligen finner fysik sina tillämpningar i teknik, men ren fysik som jag läst räknas i den akademiska världen till de filosofiska ämnena. Jag är inte ens särskilt teknisk; tummen sitter påfallande nära mitt i handen. Att hustru kallar mig elingenjör, vvs-ingenjör etc. allt efter behov är bara rent fjäsk för att själv slippa det tröstlösa micklandet. Ett djupt rotat socialt engagemang har jag alltid haft, men förutom en vild fundering på att bli kreativ kock, kände jag som ung att mitt kall ändå var inom naturvetenskapen. Lekfullheten med språket fanns där redan då, men formerna för det fann jag väl först genom senare års bloggande. Leken med bilder är däremot av betydligt färskare datum; det började som rena illustrationer till mina ordkrumelurer i bloggen. Åter tillbaks till din fråga: Med åren och den erfarenhet livet gett, har fokus så sakta förskjutits. Numera har jag lagt forskningen på hyllan, även om jag fortfarande arbetar på högskolan som ett slags högre utbildningsadminstratör. Förutom de utmaningar språkliga frågor ibland erbjuder, begränsas det mer genuint logiska tänkandet till tävlingsbridge i par med hustru på hyfsat hög nivå en gång i veckan. Så visst har jag gjort en sväng, fast lika försiktig som när jag någon gång ibland sätter mig bakom ratten.

viid_landsvägenJernis vid vägkanten utanför sitt sommarhus i Skärlöv. Här sitter han gärna och mediterar. Och säkert föds här även en och annan idé till nästa konstverk.

Var, när, hur rullar du eventuellt ut din nästa utställning? 
Jag har inga planer alls. Min förra och första utställning var 2011. Räknar vi framlänges kommer den tredje att bli 2021. Skapandet tar sin tid. Sen är det otroligt mycket jobb med själva utställningen. Det är inte bara att trycka på utskriftsknappen, inte om man är så petig som jag. Den som inte tror mig kan fråga en ytterst tålmodig hustru. Allt mellan smärre justeringar till att göra om från grunden för att få bloggbilderna presentabla på papper i storformat har krävts. Dessutom är det mycket kringarbete.

Har du slutmål? Att bli konstnär på heltid? Bli rik och berömd och större än Picasso?
Haah … hr. P kunde ju inte ens avbilda en kubisk kub. Min nykubism, made by Jernis, kommer att slå världen med häpnad! Skämt åsido: Nej, jag har inget slutmål, utan kommer att fortsätta så länge det är kul och givande och orken finns. Kroppen har fått sina törnar under årens lopp. Någon ambition att få någon utkomst från mina bilder eller skrivandet har jag inte, det är och får nog förbli en ren hobby. Rik i ekonomisk bemärkelse är verkligen ingen strävan, det materiella blir då lätt till ett själsligt ok. God miljö, godhjärtade och inspirerande medmänniskor, tak, värme och gott på tallrik och i glas, allt det har jag redan och är fullt nöjd med. Kändis? Absolut inte. Jag känner mig mycket obekväm att stå i fokus, att agera inför okända, skyr stora folkmassor och ogillar storstäder. Ibland när jag är inne i centrum kan till och med Gävle kännas för stort. Att vara från hemmets lugna vrå suger, särskilt över natten. Allt det där har blivit värre med åren. Fast erkännande skulle väl kunna vara okej, bara jag får vara ifred.

Taggad , , , , , ,

hett bete

30graderNä, nu pallar vi inte längre. Gräset smakar kokt, det är + 45 i solen och hur mycket vi än dricker är vi törstiga. Dessutom går vi fortfarande klädda i vinterpäls!

Taggad , , , ,

axels stuga i träthult

Utåt ser den inte mycket ut för världen, Axels stuga i den lilla småländska byn Träthult två mil nordväst om Oskarshamn. En röd stuga med vita knutar som tusen andra. Men invändigt är den tämligen unik.

Gårdens ägare Kristina och Stig Karlsson skriver:
Vi kallar huset för Axels stuga efter den sista permanentboende. Byggtid: Förmodligen sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Historia: Ägaren sen 1845 K-A Larsson säljer gården 1868 och hela familjen emigrerar till Amerika. Köpare K-J Månsson, som äger ytterligare en gård i Träthult låter sin son Nils-Petter Karlsson bruka jorden fram till 1880, när han köper fastigheten, gifter sig och bygger nytt hur. Axels stuga blir då undantagsstuga för K-J Månsson. 1920 är det dags för nästa generationsbyte, då sonen Karl-Oskar Nilsson övertag gården, huset blir då undantag för N-P och Lotta, samt senare barnen Signe och Axel. 1956 övertog Lennart gården. Axel bor nu ensam i huset fram till sin bortgång 1966. 1994 övertar Stig och Kristina Karlsson gården. Huset som nu stått tomt i många år får nu en varsam renovering med stöd från Länsstyrelsen. Huset är nu en del av vår satsning på en natur och kulturupplevelse.

Vi återkommer med ytterligare ett par inlägg från gården i Träthult… Det första avsnittet kan du läsa här.

Träthult_bostad_01Axels stuga. Bakom den ett muséum som vi senare också ska besöka.

Träthult_bostad_02Vad förväntar man sig för fönsterblommor i en stuga från förr? Pelargoner, förstås.

Träthult_bostad_03Vardagsrum. Inga bokhyllor, ingen konst, bara religiösa planscher. Det är lågt i tak men många fönster gör rummet ljust.

Träthult_bostad_04Svensk Damtidning från 1954. Pris: 40 öre. Omslaget berättar att prinsessan Birgitta fyller 18 år i januari. Hysterin kring kungahuset var lika stor då som i dag.

Träthult_bostad_05Köket med den klassiska vedspisen.

Träthult_bostad_06Kanske kan huvudbonaden kallas husarmössa. Jag chansar vilt på m/1895. I bokhyllan hittar vi bibeln och nya testamentet, men också ”Undervisning för infanteristen” och ”Undervisning för infanteristen 1914”. Religion och krig har alltid gått hand i hand.

Träthult_bostad_07När stugan byggdes var nog spishöjden lagom för den tidens bondmoror.

Träthult_bostad_08Vi hittade ingen skönlitteratur i stugan. Men det går ju att läsa annat också…

Träthult_bostad_09Tidstypisk interiör. Och Jesus hänger på varenda vägg.

Träthult_bostad_10På andra sidan hallen hittar vi detta rum med bastant soffa och extremt låga stolar.

Träthult_bostad_11Byrå med bibel och ljus i stakar. Bonad med religiöst motto.

Träthult_bostad_12På högersidan i den uppslagna bibeln kan vi läsa: ”Otto Walfrid född den 15 juli 1876”. På vänstersidan är det svårare att tyda det skrivna. Kanske står det: ”_ _ _ den heliga skrift eller _ _ _ tilL tioårig Carl Johan Nilsson, Gryt_ _ _ 1881 Jul_ _ _ …

Träthult_bostad_13Gungstol. Trasmatta. Ett kors inom ram på väggen. Soffa med virkat överkast.

Träthult_bostad_14Uppslagen visbok med ”Vi äter frukost”, ”Jag hamrar och spikar” och ”Hej, sa Petronella” Klockan är precis 15 och en skäggig Jesus vakar över hela härligheten.

Träthult_bostad_15På vinden står denna enkla möbelgrupp. Det är inte svårt att ana titeln på den tjocka boken. Cigarrasken till höger är av märket ”Colorado Claro”.

Träthult_bostad_16På vinden står skor, stövlar och stövelknektar prydligt uppradade. Där finns också skomakarverktyg och prylar för skovård.

Träthult_bostad_17Hattar och mössor i olika modeller. På bordet står hattaskar. Här har klockorna stannat för evigt. Vi är minst hundra år tillbaka i det vi kallar ”tiden”…

Taggad , , ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 126 andra följare