Skördefesten

Allt gick tydligen som på räls. Nästa år ska jag vara med!

Ett kryddmått vemod

När skördefesten invigs är jag kvar uppe i Jämtland där snökäpparna redan står i täta led utmed vägarna, och den första vitvaran kan landa när som helst. I går tog jag hojen och blåste iväg österut i den hårda västliga vinden. På hemvägen gjorde jag halt för att meditera en aning. Där på andra sidan Alsensjön har vi bott ett halvt liv. Snart är det dags att ”summera Jämtland”. Snart flyttar jag. Snart flyttar vi, min fru och jag. Och vi flyttar långt, 110 mil, till Södra Möckleby…

Nallen surrade till; en Ölandskompis ringde.

– Vi har 21 grader och det är full fart nere i Degerhamn och i kväll händer det stora saker ute i stenbrottet. Skördefesten accelererar, massor av folk, fullt ös!

Det blir ingen skördefest för mig i år heller. Flytten söderut dröjer ytterligare en tid. Jag får trösta mig med att ta hojen och blåsa iväg österut även i dag…

 

Dialekter

Hur pratar man på södra Öland? Det frågar sig tidningen Barometern. Se videon med bland andra Icke Svensson från Södra Möckleby.

Dollarmiljonär

Stoppa pressarna! Jag har knäppt henne! Jag har knäppt den moderna Flygande Holländaren! Det är den 13 september och klockan är 06:53 när jag tar detta foto av seklets absolut största nyhet. I nattens dimmor har Den flygande Holländaren navigerat fel och fastnat i en telefonstolpe på sydöstra Öland! Hon hänger nu tio meter upp i luften. Läget är kritiskt. Går stolpen av störtar fartyget till marken och besättningen omkommer. Jag har gjort mitt livs hittills största fotoscoop. Inom en timme är bilden ute i världens alla stora nyhetstidningar, och jag räknar in mina första miljoner dollar…

Men… Det enda som stämmer i texten ovan är att fotot är taget 13 september klockan 06:53. Metadata berättar också att jag använt ett långt teleobjektiv, 500 millimeter. Exponering: 400 ISO, bl. 8, 1/400 sek. Men metadata berättar inte det jag ofta framhåller: Att en kamera är helt värdelös i jämförelse med det mänskliga ögat. Effekten i bilden beror helt enkelt på att objektivet inte orkar teckna vattnet under och runt fartyget, och att den långa brännvidden trycker ihop perspektivet så att fartyget verkar närmare land än det är.

Det vi ser är alltså en synvilla. Och jag får vänta ytterligare en tid på mina första miljoner dollar…

J.A.G.S. – en särling

Han var egentligen bonde och sjöman. Men innerst inne var han konstnär. Han högg sina skulpturer, möbler, tavelramar och reliefer i trä som havet spolade iland. Johan August Gustafsson, 1852-1932, levde hela sitt liv i Segerstads socken på sydöstra Öland. På fotot ser vi honom tillsammans med sin fru.

I sitt testamente ville han att hans verk skulle visas i hembygden för en ringa penning. Sent om sider fick han sin önskan uppfylld. Strax norr om Segerstad kyrka finns i dag ett spännande museum, invigt 2007, med J.A.G.S. mystiska skulpturer. Jag har aldrig sett något liknande och kan verkligen rekommendera ett besök – varför inte 1 oktober?

Tidningsmakaren

Bröllop, fester, släktträffar, konferenser, kick-offer, evenemang och reklam… Jag fotograferar det mesta. Jag gör även webb- eller papperstidningar – om det du vill. Då skriver jag också. Och gör layouten. Jag kan göra tio tidningar till en liten utvald skara. Eller tiotusentals – till hela Öland. Du kan läsa mer på min hemsida, Tidningsmakaren.

Beskärning

Det kan ta emot att skära i ett favoritfoto. Man sitter ofta fast i tanken ”att allt ska med” – tyvärr. Ingen orkar läsa en roman där allt förklaras in i minsta molekyl. Detsamma gäller bilder. De blir ofta bättre om de inte visar allt, utan bara låter betraktaren ”ana”. När jag beskär är jag hård – ungefär som en trädgårdsmästare som beskär buskar och träd. Det gäller att ta i ordentligt.

Hästen nedan såg snäll ut när man såg hela huvudet. Men jag skar bort nästan allt utom ett öga och en bit okammad kalufs. Han ser fortfarande snäll ut. Och bilden blev mycket bättre.

På de stackars soldästa kreaturen nedan har jag skurit av både ben och andra vitala kroppsdelar. Bilden blev ”tajtare och muskulösare” så.

Jag följer en enda regel när jag beskär: Jag skär aldrig av fötterna på en person i helbild. Då är det bättre att ta i ett snäpp till och kapa ovanför knäna.

Färgfyrverkeri

Landskapet i Degerhamn är märkt av alunframställning. Här finns enorma högar av skifferaska, urlutat alunskiffer, så kallad rödfyr, som bäst kan studeras alldeles nere vid stranden där vi ser lager på lager på lager i nästan osannolika färger.

I början av 1900-talet fanns här ingen växtlighet alls men i dag är den tät och frodig, närmast tropisk – åtminstone för en som flyttat hit från Norrlands inland. Bakom det vackra trädet ser vi en ruin från den tiden då stenbrytning fortfarande pågick. I dag hålls här ibland utomhusgudstjänster.

Att fiska i sten

På östra Öland går kalkstenen på många ställen i dagen som jättelika hällar med ett karaktäristiskt mönster. I stenen finns här och var ortoceratiter, rester av bläckfiskar som kan ha levt här för så ofantligt länge sedan som en halv miljard år, alltså 500 x 1 000 000 år!

Bläckfiskarna kunde bli upp till tio meter långa, men i stenhällarna hittar man sällan ortoceratiter som är längre än en halvmeter.

Invandrare

Höstens nattsvarta dysterheter om börs, ekonomi och eventuell framtid vägs ibland upp av små men dock ljusglimtar. Här är en: Det sker en inflyttning till södra Öland.

Nya motiv

Jag har aldrig varit intresserad av att fotografera teknik, trots ett visst tekniskt intresse. Jag vill hellre skildra ”liv”. Men ibland kan det kännas utmanande att plåta ”det hårda, det blanka, det döda”. I somras gjorde jag ett litet försök under Räddningsdagen i Degerhamn där massor av olika slags välputsade och kraftfulla fordon visades upp.

Med öga för kamerans begränsningar

I fotobranschen hör man ofta talas om ”fantastiska kameror”. Visst går utvecklingen framåt men i jämförelse med människans öga är kameran av i dag en stenåldersprodukt. Med våra ögon kan vi se alla detaljer i både ljusa och mörka partier av ett motiv i naturligt ljus. En kamera måste prioritera: Vilket ska skildras bäst, de ljusa partierna eller de mörka? Resultatet blir ett – jämfört med ögat – undermåligt resultat där antingen skugg- eller högdagerpartierna blir korrekt återgivna, medan deras motsatser blir ”rena skämtet”. Och ju högre kontrast, desto sämre resultat.

Ska vi på ett något så när jämförbart sätt se lika bra med kamera som med öga måste vi använda oss av den så kallade High Dynamic Range-tekniken, HDR, där man tar flera bilder av motivet med olika exponering och sen lägger samman dessa till en enda bild. Metoden kräver kamera på stativ, stillastående motiv och en hel del arbete. Ögat ser däremot rätt – ögonblickligen.

Därför propagerar jag i alla sammanhang för RAW-formatet. I det har du de hittills bästa möjligheterna att styra förhållandet mellan ljusa och mörka motivdelar. I det helt förhärskande JPG-formatet är en större miss i exponeringen i det närmaste omöjlig att rädda – precis som det var med diafilm en gång i tiden. I dag finns även pocketkameror som tar RAW-bilder. Välj en sådan om du kan acceptera ”ett tämligen enkelt men aningen tidsödande bildbehandlingsarbete vid datorn”.

John i Muren

Längst ned i hamnen i Degerhamn hittar du Degerhamns Hembygdsmuseum – ett hus fyllt av minnen, kuriosa och en doft av svunna tider. Här finns tusen och ett att titta på, exempelvis gamla musikinstrument, papperssäckar av olika årgångar från Cementa, unika foton av människor och skutor och delar av handelsman John Nilssons affärsinredning. John är mera känd som ”John i Muren”. Han drev sin handelsbod i smått oslagbara 75 år, ända fram till några år före sin död 1994.

I myllret av varor nedan ser du svartvita porträttbilder av John Nilsson, ”John i Muren”, och det stora gratulationskort han fick på sin 90-årsdag 1988. Då hade han varit handelsman i 73 år. Det skulle bli två till…

I huset nedan, alldeles intill Cementa i Degerhamn, hade John i Muren sin handelsbod. Jag köpte själv ett par stövlar av honom här någon gång i slutet av 1980-talet. Han stod leende och stolt bakom sin disk, och med sin milda charm fick han mig att köpa mycket mer än jag från början hade tänkt mig…

Skördetid

Nu när det börjar bli höst kan det kännas gott att minnas sommaren. Dessa tröskbilder tog jag 2 och 4 augusti.

Skönhetens allé

När jag tar hojen från Södra Möckleby ned mot udden är jag alltid lika spänd på hur jag kommer att uppleva ”allén”. Den står i giv akt norr om Albrunna och är i mina ögon en av Sveriges vackraste. När man kör in i den vet man aldrig vad som händer. Den är sig aldrig lik; ljus och färg skiftar med väder och vind. Ibland blir upplevelsen ”kolkällare”. Ibland ”Afrika”. Denna dag var den ”mystisk”. Jag måste stanna och plåta den.

Mörbylånga kommun ska ha en eloge för skötseln av allén. Nya träd planteras då och då och alltid på ett professionellt sätt.

För finsmakare

Karlheinz Sauer är smed i Ottenby Silversmedja. Han har bland annat gjort dessa två kannor av det märkligare – och dyrare – slaget. Bilderna tog jag med en enkel kompaktkamera.

Det enkla ingår ibland lyckligt äktenskap med det sofistikerade.

Skuggor

Från fyren Långe Jan ser Öland ut som en enda stor idyll. Solen flödar, i fjärran betar får, kor och hjortar. Turister från hela världen fotograferar och fågelskådar.

– Fantastisch!
– Beautiful!

Lite längre norr ut – i Ottenby Konst vid Ottenby Kungsgård – visas hantverk och konst, och på de enorma åkrarna runtomkring sår, skördar och plöjer bönderna när och hur de själva vill.

Men så har det inte alltid varit. Inte bara Sveriges högsta fyr kastar sin skugga över landskapet. Även vår historia gör det. Gustav Vasa och flera följande kungar gjorde livet till ett helvete för Ölands bönder. De fick inte ens hugga ved på ön; den fick skeppas från fastlandet. De förbjöds att jaga. Den som envisades de med att ha hund skulle stympa den till tre ben – för att den skulle bli omöjlig som jakthund. Skjutvapen förbjöds. Kungens hjortar kunde ostörda beta i de fattigas åkrar, och den bonde som för tredje gången greps för tjuvjakt hade ”förverkat halsen”.

När man ser ut över detta fridens landskap kan det vara nyttigt att känna till en aning om dess svarta historia. Det var inte bättre förr.

Andlig och kroppslig spis

Ibland kan man slå två flugor i en smäll. Som här i Grönhögen på västsidan av Ölands sydspets.

En pärla

På östra sidan – ungefär i höjd med Södra Möckleby – ligger ett av mina favvoställen: Gräsgårds fiskehamn. På cykel rullar man hela vägen ned från väg 136, ungefär en kilometer, och hamnar i en fridfull idyll med bodar och gamla goa fiskesmackar. Sommartid finns butik som säljer rökt och inlagd fisk.

En ros och ett garv

Han har över 800 sorter till mycket rimliga priser. Han heter Lars Henell och driver Albrunna Perenner. I hans ljuvliga trädgård med gigantisk utsikt över Kalmarsund känns livet lätt. Lars är odlarproffs uti fingerpspetsarna. Att han också är en stor humorist med ett fantastiskt garv gör inte saken sämre. På Albrunna Perenner kan man handla och skratta samtidigt.

Cementa

Kommer du till Degerhamn under sommaren är det kul att hänga med på en guidad tur i traktens absolut största industri, Cementa. Man börjar med att bila ut till det enorma stenbrottet, som enligt de underhållande guiderna ”bör räcka några generationer till”. I sjön och utmed den lodräta berg-väggen häckar en hel del fåglar.

Man följer sedan stenens färd genom anläggningen fram till den färdiga cementen, som skeppas ut med företagets fartyg Västanvik.

Fabriken domineras av två stycken roterande ugnar, och vissa passager under vandringen är bastu-heta. Ett tips är att skydda känsliga apparater – som kameror – mot både värmen och det överallt irriterande stendammet.

Nedan den vackra Stensjön, ett tidigare stenbrott som företaget förvandlat till en sötvattensjö med en hel del häckande sjöfågel.

En svala gör ett sommarfoto

Digitala kameror spar inte bara dina bilder utan också massor av fotograferingsfakta, så kallade metadata. Dessa data kan ibland vara intressanta att läsa för en med dåligt minne, som jag. Men foto får aldrig bli bara teknik. Bra foton är synonyma med liv. Bra foton får ingen betraktare att fråga om slutartider eller bländarvärden, precis som fascinerande målningar sällan väcker frågor om färgkvaliteter och penselbredder.

Nu – i slutet av september – minns jag det allra skönaste klicket under hela sommaren som gick. Det var rent känslobaserat: Solen, värmen, de ångande fälten med den mogna säden, den svalkande vinden och den nästan totala tystnaden. Jag hade klivit av cykeln någonstans söder om Segerstad på Ölands östra sida. Jag svepte med kameran över de gyllene fälten… Nej, det var inte mycket att fotografera. Men just då kom hon – svalan. Jag skulle ha knäppt när hon var lite längre ned mot vänstra hörnet, närmare det gyllene snittet. Men jag tryckte av i ren lycka, och efteråt kände jag att bilden skulle bli bra; ”den blev en bit av Sommaröland”.

Det tycker jag även nu. Den är helt enkelt en vacker bild av ett sommarlandskap som skulle se ganska platt och livlöst utan den mycket lilla svalan. Fotot är för mig lika med ”en nästan smärtsamt vacker Ölandssommar”. Just därför blir bildens metadata så oerhört kalla, likgiltiga – och ointressanta:

• exponerat torsdag 4 augusti klockan 10:40:52
• 1/500 sekund
• bländare 6,7
• 100 ISO
• Sigma makroobjektiv 150 mm
• kamera: Canon EOS 5D

Drömsmällan

Min drömkamera finns inte. Inte ännu. Jag har väntat länge på den. Ibland tycker jag konstruktörer-na är på rätt väg. Men så kroknar de på slutet och allt blir en mischmasch av allt för många parametrar för att behaga så många köparkategorier som möjligt. På systemkamerasidan måste jag ha bästa tänkbara utrustning i mitt arbete med tidningar och böcker i min firma Tidningsmakaren. Där har jag kommit nära fulländningen med mina Canon 5D och 50D. Men på kompaktkamerafron-ten finns fortfarande mycket att önska. En riktigt bra kompaktkamera är viktigare än en system-kamera om man vill skildra livet som det är – nyckfullt och överraskande. En pocketkamera kan man ha med sig i alla sammanhang. Men en stor och tung systemkamera blir ofta liggande hemma. I dag görs kompakter som är mindre än ett bankkort och bara väger ett hekto. De är små tekniska underverk men de saknar ofta för mig viktiga egenskaper. Den kameratillverkare som tar till sig min önskelista nedan blir den första att skapa den fulländade kameran – drömkameran! För den skulle jag gärna betala en bra slant.

• Optisk sökare, gärna av mätsökartyp som på Leica M-modeller. En elektronisk sökare på baksidan kan komplettera, men är inget krav.
• Fullformatssensor, alltså småbildsformat 36 x 24 millimeter. Jag märker på mina systemkameror att en fullstor sensor ger bättre bilder. De utstrålar ”ett slags fotografisk harmoni” som är svår att sätta ord på.
• Fast objektiv 24 mm. Zoomen ”får man ha i benen”. Fast brännvidd ger bättre bildkvalitet, lägre tillverkningskostnad, enklare och hållbarare funktion. Ett fast vidvinkelobjektiv lär också fotografen det allra viktigaste: Att gå nära motivet.
• Manuellt objektivlock. De automatiska av ”solfjädertyp” hänger sig lätt. En ny och dyr Canon G9 lade av efter bara 11 bilder och två modeller Canon PowerShot tröttnade bara några månader efter inköp.
• Sensor med 10 till 15 miljoner pixlar – inte fler. Detta ger skarpa och rena bilder, något som många kameratillverkare har börjat inse under senare år. ”Pixelracet” har lugnat sig en smula.
• RAW-format. Introduktionen av det skapade det största fotografiska lyftet på flera decennier. Tyvärr tror många fortfarande att det är svårt att använda. Jag påstår tvärtom att det är det bästa formatet för nybörjare och amatörer. Det accepterar ofta felexponeringar på mer än två bländarsteg och ger dig en underbar frihet i bildbehandlingsprocessen. Enda eventuella nackdel är att det kräver speciella datorprogram, men dessa följer oftast med den kamera du köper.
• En blixt som går att rikta upp i taket. Dagens ”rakt-på-blixtar” borde förbjudas i svensk grundlag. De ger ofta groteska bilder med kritvita förgrunder och kolsvarta bakgrunder. Men ok, de duger för en enda bildtyp: motljusfoton.
• Bildstabilisering. Den ökar möjligheten till skarpa bilder, trots långa exponeringstider.
• Sekvenstagning i raw-format. Jag ”sekvensar” nästan alltid för alla slags bilder utom vid helt statiska motiv. Kameran tar då bild på bild så länge avtryckaren hålls nere. Metoden är förstås given vid sportfoto och i andra sammanhang där det händer mycket under kort tid. Jag vill dock slå ett slag för sekvensfoto vid porträtt- och gruppfotografering. Tar du 20 foton av en människa som tycks se likadan ut under hela fotograferingsförloppet ser du vid bildbehandlingen att inte ett enda skott är likt det andra. Ett enda foto blir alltid det bästa – hur många du än tar. Vid gruppfotografering brukar jag ta ”minst fem gånger så många bilder som antalet personer i gruppen”. Fem personer kräver alltså minst 25 bilder. Först då är chansen stor att en blir bra. Och glöm inte att endast en bild alltid blir bäst.

Drömkameran, ja… Kommer? Kommer ej? Den som lever får se.

Gugge

Hon är ordförande i Södra Möckleby hembygdsförening. Hon heter Gunvor men kallas Gugge. Hon heter också Backlund. Gugge kan liknas vid en evighetsmaskin. Hon är överallt. Hon tycks jobba jämt. Jag förstår inte hur hon hinner – och orkar. Det är sådana som Gugge som håller glesbygden levande. Nedan ser du henne tillsammans med guiden Rune Forsberg under en av sommarens kyrkogårdsvandringar i Södra Möckleby. Rune verkar känna varenda människa som har levt eller lever i byn. Han kan verkligen konsten att berätta – om både lycka och sorg. För nyinflyttade som jag är en kyrkogårdsvandring ett bra sätt att snabbt få ett hum om bygdens historia.

Spegelbilder

Det finns många sätt att berätta – både i ord och bild. Ett kan vara att inte visa det som faktiskt sker, utan i stället skildra omgivningens reaktioner.

I juli 2011 hölls något som kallas Räddningsdagen i Degerhamn. Upp mot 2 000 åskådare fick se mycket dramatik: en bil som släpptes från en hög lyftkran, bilar som voltade – och brandmän som kämpade mot klockan för att få loss en svårt skadad man ur ett bilvrak. Man sågade av biltaket, man bände och bröt och till slut fick man ut den skadade på en speciell bår. Ingenting av detta handfasta och kanske blodiga slit ser du i fotot nedtill. Du ser bara mänskliga reaktioner speglade i ansikten.

Diktare och målare

Öland har en stor diktare i Lennart Sjögren. Under sommaren läste jag några av hans diktsamlingar och blev tagen av det djuriska, det råa, det repetitiva. Jag ville veta mer. Vem är han? Hur tänker han? Jag åkte till Gärdslösa Prästgård för att se hans måleri – och blev lika tagen av det som av lyriken. Inga detaljer – bara ”djurisk kraft och rörelse”. Dukarna nedan gillar jag allra mest. Tyvärr kunde jag inte vara med på det välbesökta samtal som följde på utställningen.

I somras kom Lennart Sjögren ut med diktsamlingen Den stora munnen. Den ser ut att bli hans stora genombrott. Det är på tiden. Lennart är född 1930 – i Byxelkrok där han bor än i dag. Boken recenserades av bland andra Nina Lekander, Södra Möckleby.

Den mycket vackra prästgården – där för övrigt skalden Erik Johan Stagnelius föddes och växte upp – drivs i dag av Föreningen Gärdslösa Prästgård, bildad 2009. Jag ska försöka träffa människorna bakom föreningen och återkomma i ämnet. Jag anar att det finns mycket intressant att berätta. Bara hemsidan är ett äventyr att sätta ögonen i. Kanske kan andra grupper eller hembygdsföreningar känna sig uppmuntrade att göra något liknande i en framtid…

Dunderfest på g

Snart händer det stora grejor när den traditionella Skördefesten invigs i Södra Möckleby, Årets Ölandsby 2010. Läs mer här.

Gåsten

När jag lånade Nu seglar Adonia av Margit Friberg fick jag höra mycket om det forna seglationslivet i Degerhamn. Armador av skutor forslade varor över Kalmarsund och utmed Ölandskusten. En viktig hamn var Gåsten i Hammarby, en aning norr om Degerhamn. När jag nu söker den på nätet hittar jag en intressant text om bland annat den, men också om skutor, frakter och andra hamnar.

Men jag har sökt i den så kallade verkligheten också, och i somras lyckades jag hitta resterna av Gåsten. Men inte en skuta, inte en båt, inte ens ett litet vrak eller en stump tross eller segelduk vittnade om forna dagars hektiska fraktliv. Det enda som finns kvar är en liten bit murad grund. Tidens tand gnager ibland ruskigt snabbt.

En älskad Margit

På biblioteket i Södra Möckleby finns en särskild hylla med författaren Margit Fribergs böcker. Många i byn gillar dem och läser dem om och om igen. Det finns även ett aktivt Margit Fribergsällskap. Margit Friberg ligger begravd på kyrkogården i Smedby, ett stenkast norr om Södra Möckleby.

Södra Möckleby

Redan 1279 omnämns Södra Möckleby i skrift. Men kyrkan är äldre än så: från början av 1100-talet. På fotot nedan ser du väg 136 mot Mörbylånga. Den röda kåken till vänster är ICA Trofast och på andra sidan vägen tronar det charmiga biblioteket.

Byn är pepprad med små ”husliga delikatesser”, den ena mer romantisk än den andra. Som nyinflyt-tad tycker jag blandningen av kommunala hus, affärer, villor och sommarhus är i det närmaste per-fekt.