Månadsarkiv: oktober 2011

Blogguppehåll på grund av flytt

Nu är det dags. Vecka 44 går flyttbilen från Alsen i Jämtland till Södra Möckleby på Öland, en sträcka på runt 110 mil.

Flytten gör att bloggen går i ide en tid, sannolikt flera veckor. Men så snart den nya bredbandsuppkopplingen är grejad vaknar Alvarsamt till liv igen – med nya, gamla, nygamla och aktuella aspekter på livet runt Alvaret. På återseende.

Tidningsmakaren

Behöver du en fotograf eller en skribent? Vill du göra en pappers- eller webbtidning om ditt bröllop, er företagskonferens eller ditt hotell? Behöver du hjälp med en slogan, en broschyr eller en webbsatsning? Lyft bara på luren och slå 070-698 54 14. Tidningsmakaren ordnar det mesta i ord, bild och marknadsföring.

Klimatförändring

Det är snart november. Den första snön borde ha färgat Jämtland vitt. Men icke. Trots flera minusgrader om morgnarna finns ett och annat livskraftigt blomster som vägrar att ge upp. Och som du ser – kampen mot kylan resulterar fortfarande i vackra former och märkliga färger.

Bevingad Ölandsikon

Säg väderkvarn och nio av tio svenskar säger ”Öland”. Jag kan knappast tänka mig ett bättre varumärke. Men förvaltas det väl, utvecklas det på ett professionellt sätt? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att jag under tre fyra somrar på ön inte har sett en enda kvarn i funktion. Om jag vore turistchef skulle ett av mina första mål bli att få några kvarnar att fungera fullt ut från maj till september. Med rätt marknadsföring skulle de nog kunna locka en stor publik. Fågelskådare kan åka hundra mil för att få se skymten av en sällsynt pippi. Säkert skulle många åka lika långt för att se och höra en så pass märklig konstruktion som väderkvarnen faktiskt är.

silhuettbild

Alvarets baksida

Fotot visar det allra jobbigaste med att fotvandra på alvaret: konsten att ta sig över eller under alla stängsel. Man får krypa under elstängsel eller försöka gå/grensla/hoppa över dem. Jag ska småningom konstruera en el-isolerande plastmanick att ha på ryggen – och i grenen. Men, i grenen kan det behövas ännu hårdare virke. Efter mitt senaste misslyckade hopp över taggtråd lovade jag mig själv att konstruera ett grenskydd av pansarplåt. Men kanske bör jag säga som det berömda Dalakompaniet: Orsa kompani lovar ingenting bestämt.

Kallprat

Kompaktkameran är ett måste för mig. Att alltid ha kameran till hands är viktigt. För vem vill släpa omkring en systemkamera från arla till särla i jakten på BILDEN.

Mycket snart går flyttbilen till Öland. Till dess gäller det att summera Jämtland. I dag visade sig landskapet från sin bästa sida: kall morgon men några plusgrader i det varma eftermiddagsljuset.

Jag kör genom skogen, ser Mickel komma struttande utmed vägrenen. Jag stannar. Mickel sätter sig, tittar på mig. Jag vevar ned rutan. Mickel sluter ögonen och kisar mot solen och sitter så en lång stund medan jag får upp den gamla slitna Sony-kompakten ur handskfacket. Mickel öppnar ögonen.

– Hej du, säger jag. Fint väder i dag. Mickel plirar med ögonen. Vi snackar lite väder och vind. Men efter två minuter tröttnar han och lommar iväg med sänkt huvud och kisande ögon utan att säga hej. Jag anar vad han tänker: ”Det var ett jäkla tjat om vädret”.

Sommarminne

I Ottenby vilar en frid som nästan går att ta på. Ett stenkast från Ottenby Kungsgård ligger den gamla byggnaden som hyser Ottenby Magasin, fullmatat med målningar och skulpturer.

Vi vandrar upp för trapporna, strosar omkring på våning efter våning.

Högst upp – i dunklet – tycks golvet övergå i en sjö med självlysande fiskar. Märkligt nog finns inget räcke framför sjön. Man skulle kunna drutta i och i värsta fall drunkna!

Men det är en synvilla. De undre fiskarna är speglingar i vattnet av de övre. Och drunkningsrisken är minimal; vattendjupet är bara en decimeter. Nästan ingenting är som man först tror.

Fågelskådning

Om du som jag vet alldeles för lite om fåglar är det givande att ströva omkring på alvaret i grupp med en guide som kan sina saker. En sådan är Christian Cederroth som bor vid Segerstads fyr. Nedan ses han tillsammans med en brokig skara fågelgluttare vid stenbrottet öster om Albrunna.

Sällskapet nedan är inte försjunket i bön. Nej, man tittar på blommor så små att de knappt syns. För att klara ett liv i hård vind är många av dem bara centimeterhöga.

Ölandssten

Ju kallare och mörkare det blir, desto mer dras jag till mina sommarbilder. Jag hittar några från Den geologiska trädgården vid Södra Bruket i Degerhamn. Motivet är ett slags funt med havet i bakgrunden. Formerna är enkla. Slät och slipad stenyta perforeras här och var av dramatiska hugg – som här i funtens avlopp.

Kuriosaboden

Mitt i Södra Möckleby ligger en oas för gourméer: Kuriosaboden. Där får man hemlagad mat av yppersta klass. Värdfolket Carina och Hans Lindblad jobbar enligt principen ”kvalitet rakt igenom”. Förutom mat – och glass – finns en avdelning med glas och porslin. Sommartid råder en närmast kontinental atmosfär ute på det stora trädäcket mot väster.

Mot havet!

Var jag än är på Öland dras jag till havet. I mina ögon ser till och med halmbalarna ut att vara på väg mot stranden.

Som stöpta i samma form

Nu för tiden är bilarna lika varandra. Men ibland stöter man på en udda modell, som denna. Jag vill minnas att jag cyklade förbi den på väg 136 genom Ventlinge…

Medial nonchalans

Sen kväll. Jag fotograferar natthimlen över Segerstad. Månen är nästan full, molnen sveper över den lugna Östersjön. Vackert men odramatiskt.

Jag vänder mig om och fotograferar himlen in mot land. Då ser jag den. Den verkar ofantligt långt bort för trots att jag ser fartränder efter den i min kikare störtar ”farkosten” mycket långsamt ned mot jorden, ungefär mot Kalmar – se bilden nedan något till vänster om mittpunkten.

Under några minuter tar jag mängder av bilder. Hemma vid datorn gör jag några detaljförstoringar. De visar ”en fallande himmelskatamaran med ljussvans”. Jag mejlar utvalda bilder till några tidningar. Ingen svarar. Inget tack. Inget intresse. Och detta i en tid då många tidningsmakare och tidningsredaktioner oroligt frågar sig varför läsarna blir färre och färre. Fan, trot.

Ögat – det oslagbara objektivet

Senare tids långsmala bildformat är logiska. Uppfattningen att ett 50-millimetetsobjektiv – för småbildformatet – ska betraktas som ”normalobjektiv” är skrotningsbar. Jag hävdar att det mänskliga ögat ser drygt 180 grader horisontellt. Kolla själv. Titta rakt fram. Visst ser du – visserligen suddigt – även föremål som faktiskt är aningen bakom dig!? Uppåt/nedåt är svårare för mig att avgöra. Där är nog min bildvinkel mindre, säg 140 grader.

Följaktligen har jag svårt för stående bilder. Mina ögon vill se ”horisontellt”. Det känns naturligare.

Vidvinkel- eller teleobjektiv har ingenting med bildformat att göra, men jag tycker att min vurm för ”den horisontella bilden” kommer bäst till sin rätt i långsmala format.

Bilden ovan av en förvånad skock ungdjur i Ottenby är tagen i formatet 16:9 med en liten Canon Powershot. Jag skulle vilja ha ett ännu långsmalare format – som detta:

Undrar om flera känner som jag? Tyck gärna till i en kommentar.

Missat fokus

Ibland ser man inte riktigt vad man fotograferar. Nedan ser du ett utsnitt ur en bild jag tog ut över havet vid Ottenby fågelstation. Först hemma vid datorn såg jag den lekfulla charmen i ”de dinglande stövlarna på tork”.