Nu är det dags. Vecka 44 går flyttbilen från Alsen i Jämtland till Södra Möckleby på Öland, en sträcka på runt 110 mil.
Flytten gör att bloggen går i ide en tid, sannolikt flera veckor. Men så snart den nya bredbandsuppkopplingen är grejad vaknar Alvarsamt till liv igen – med nya, gamla, nygamla och aktuella aspekter på livet runt Alvaret. På återseende.
Behöver du en fotograf eller en skribent? Vill du göra en pappers- eller webbtidning om ditt bröllop, er företagskonferens eller ditt hotell? Behöver du hjälp med en slogan, en broschyr eller en webbsatsning? Lyft bara på luren och slå 070-698 54 14. Tidningsmakaren ordnar det mesta i ord, bild och marknadsföring.
Det är snart november. Den första snön borde ha färgat Jämtland vitt. Men icke. Trots flera minusgrader om morgnarna finns ett och annat livskraftigt blomster som vägrar att ge upp. Och som du ser – kampen mot kylan resulterar fortfarande i vackra former och märkliga färger.
Säg väderkvarn och nio av tio svenskar säger ”Öland”. Jag kan knappast tänka mig ett bättre varumärke. Men förvaltas det väl, utvecklas det på ett professionellt sätt? Jag vet inte. Jag kan bara konstatera att jag under tre fyra somrar på ön inte har sett en enda kvarn i funktion. Om jag vore turistchef skulle ett av mina första mål bli att få några kvarnar att fungera fullt ut från maj till september. Med rätt marknadsföring skulle de nog kunna locka en stor publik. Fågelskådare kan åka hundra mil för att få se skymten av en sällsynt pippi. Säkert skulle många åka lika långt för att se och höra en så pass märklig konstruktion som väderkvarnen faktiskt är.
Fotot visar det allra jobbigaste med att fotvandra på alvaret: konsten att ta sig över eller under alla stängsel. Man får krypa under elstängsel eller försöka gå/grensla/hoppa över dem. Jag ska småningom konstruera en el-isolerande plastmanick att ha på ryggen – och i grenen. Men, i grenen kan det behövas ännu hårdare virke. Efter mitt senaste misslyckade hopp över taggtråd lovade jag mig själv att konstruera ett grenskydd av pansarplåt. Men kanske bör jag säga som det berömda Dalakompaniet: Orsa kompani lovar ingenting bestämt.
Kompaktkameran är ett måste för mig. Att alltid ha kameran till hands är viktigt. För vem vill släpa omkring en systemkamera från arla till särla i jakten på BILDEN.
Mycket snart går flyttbilen till Öland. Till dess gäller det att summera Jämtland. I dag visade sig landskapet från sin bästa sida: kall morgon men några plusgrader i det varma eftermiddagsljuset.
Jag kör genom skogen, ser Mickel komma struttande utmed vägrenen. Jag stannar. Mickel sätter sig, tittar på mig. Jag vevar ned rutan. Mickel sluter ögonen och kisar mot solen och sitter så en lång stund medan jag får upp den gamla slitna Sony-kompakten ur handskfacket. Mickel öppnar ögonen.
– Hej du, säger jag. Fint väder i dag. Mickel plirar med ögonen. Vi snackar lite väder och vind. Men efter två minuter tröttnar han och lommar iväg med sänkt huvud och kisande ögon utan att säga hej. Jag anar vad han tänker: ”Det var ett jäkla tjat om vädret”.
I Ottenby vilar en frid som nästan går att ta på. Ett stenkast från Ottenby Kungsgård ligger den gamla byggnaden som hyser Ottenby Magasin, fullmatat med målningar och skulpturer.
Vi vandrar upp för trapporna, strosar omkring på våning efter våning.
Högst upp – i dunklet – tycks golvet övergå i en sjö med självlysande fiskar. Märkligt nog finns inget räcke framför sjön. Man skulle kunna drutta i och i värsta fall drunkna!
Men det är en synvilla. De undre fiskarna är speglingar i vattnet av de övre. Och drunkningsrisken är minimal; vattendjupet är bara en decimeter. Nästan ingenting är som man först tror.
Om du som jag vet alldeles för lite om fåglar är det givande att ströva omkring på alvaret i grupp med en guide som kan sina saker. En sådan är Christian Cederroth som bor vid Segerstads fyr. Nedan ses han tillsammans med en brokig skara fågelgluttare vid stenbrottet öster om Albrunna.
Sällskapet nedan är inte försjunket i bön. Nej, man tittar på blommor så små att de knappt syns. För att klara ett liv i hård vind är många av dem bara centimeterhöga.
Ju kallare och mörkare det blir, desto mer dras jag till mina sommarbilder. Jag hittar några från Den geologiska trädgården vid Södra Bruket i Degerhamn. Motivet är ett slags funt med havet i bakgrunden. Formerna är enkla. Slät och slipad stenyta perforeras här och var av dramatiska hugg – som här i funtens avlopp.
Mitt i Södra Möckleby ligger en oas för gourméer: Kuriosaboden. Där får man hemlagad mat av yppersta klass. Värdfolket Carina och Hans Lindblad jobbar enligt principen ”kvalitet rakt igenom”. Förutom mat – och glass – finns en avdelning med glas och porslin. Sommartid råder en närmast kontinental atmosfär ute på det stora trädäcket mot väster.
Var jag än är på Öland dras jag till havet. I mina ögon ser till och med halmbalarna ut att vara på väg mot stranden.
Nu för tiden är bilarna lika varandra. Men ibland stöter man på en udda modell, som denna. Jag vill minnas att jag cyklade förbi den på väg 136 genom Ventlinge…
Sen kväll. Jag fotograferar natthimlen över Segerstad. Månen är nästan full, molnen sveper över den lugna Östersjön. Vackert men odramatiskt.
Jag vänder mig om och fotograferar himlen in mot land. Då ser jag den. Den verkar ofantligt långt bort för trots att jag ser fartränder efter den i min kikare störtar ”farkosten” mycket långsamt ned mot jorden, ungefär mot Kalmar – se bilden nedan något till vänster om mittpunkten.
Under några minuter tar jag mängder av bilder. Hemma vid datorn gör jag några detaljförstoringar. De visar ”en fallande himmelskatamaran med ljussvans”. Jag mejlar utvalda bilder till några tidningar. Ingen svarar. Inget tack. Inget intresse. Och detta i en tid då många tidningsmakare och tidningsredaktioner oroligt frågar sig varför läsarna blir färre och färre. Fan, trot.
Senare tids långsmala bildformat är logiska. Uppfattningen att ett 50-millimetetsobjektiv – för småbildformatet – ska betraktas som ”normalobjektiv” är skrotningsbar. Jag hävdar att det mänskliga ögat ser drygt 180 grader horisontellt. Kolla själv. Titta rakt fram. Visst ser du – visserligen suddigt – även föremål som faktiskt är aningen bakom dig!? Uppåt/nedåt är svårare för mig att avgöra. Där är nog min bildvinkel mindre, säg 140 grader.
Följaktligen har jag svårt för stående bilder. Mina ögon vill se ”horisontellt”. Det känns naturligare.
Vidvinkel- eller teleobjektiv har ingenting med bildformat att göra, men jag tycker att min vurm för ”den horisontella bilden” kommer bäst till sin rätt i långsmala format.
Bilden ovan av en förvånad skock ungdjur i Ottenby är tagen i formatet 16:9 med en liten Canon Powershot. Jag skulle vilja ha ett ännu långsmalare format – som detta:
Undrar om flera känner som jag? Tyck gärna till i en kommentar.
Ibland ser man inte riktigt vad man fotograferar. Nedan ser du ett utsnitt ur en bild jag tog ut över havet vid Ottenby fågelstation. Först hemma vid datorn såg jag den lekfulla charmen i ”de dinglande stövlarna på tork”.
Det vimlar av fågel på Öland. Jag är inte ornitolog och vet inte ens vad det är för fåglar på bilden, som faktiskt är en färgbild, tagen rakt upp mot himlapällen en sen afton i juli.
Ser av en slump att affären i Alby på östra Öland klappade igen i slutet av augusti. Sorgligt. Det var roligt att handla där; det var en originell butik med udda varor. Susan och Seppo Lippo sålde bland annat tonfisk i en förpackning som torde ha räckt till ett helt kompani.
Finns ingen politiker, inget parti som kan presentera en hållbar framtida lösning för butiker i glesbygd? Personligen är jag dödstrött på tompratet om att Hela Sverige ska leva.
Ölandstjuren ovan är utskuren ur en större bild där han står under den larmande skylten: Varning för tjuren. Och visst ser han livsfarlig ut!? Men foton – och blickar – kan ljuga. ”Den livsfarliga tjuren” är i verkligheten en liten kalv som grimaserar lojt i det skarpa solljuset.
I dag fyller min blogg en månad. En snabbsummering ger vid handen: 50 inlägg, 129 foton, 3 kommentarer och 4 e-postprenumeranter. Jag får vara nöjd. 😉
– Det regnar över Sverige, sa en gång en ölänning till mig och pekade mot fastlandet.
Jag har köpt uttrycket. Det har god täckning, för åtminstone sommartid ligger molnen mycket ofta över det fjärran Sverige när det är molnfritt på Öland – som på bilden, tagen lite söder om Albrunna.
Ölandsmorgnar är ofta vackrast på östra sidan av ön. Ibland är molnformationerna dramatiska – som dessa, fotograferade i början av september strax före klockan sju.
Bröllop, fester, släktträffar, konferenser, kick-offer, evenemang och reklam… Jag fotograferar det mesta. Jag gör även webb- eller papperstidningar – om det du vill. Då skriver jag också. Och gör layouten. Jag kan göra tio tidningar till en liten utvald skara. Eller tiotusentals – till hela Öland. Du kan läsa mer på min hemsida, Tidningsmakaren.
– Hur kan du flytta till Öland, det där platta blåshålet!?
Den frågan får jag ofta. Mitt svar är mycket kort. Jag säger bara:
– Ljuset!
Förhoppningsvis visar mina bilder från Möckelmossen vad jag syftar på.
Det ofullbordade fascinerar mig. Jag ser hellre en skiss än den färdiga tavlan, och jag lyssnar hellre på radioteater än ser teater på TV. Jag vill själv få fylla i en stämning, ett ord, ett streck, en ton här och var. Det blir intressantare än om allt redan är hugget i sten, färdigt, finito.
Så kände jag också vid besöket på Borgholms slott. Det är i det närmaste helt tomt, vilket ger obegränsat utrymme för fantasin. I bilderna nedan kan du hänga med på en vandring i slottet med nästan tusenåriga anor. Här har både svenska och danska kungar hållit hov, smitt planer, festat, lidit och älskat…
Under några år på 1970-talet var jag kändisjournalist. Ingen kom undan; jag betade av dem som limpskivor, tjoff, tjoff, tjoff.
Då – och i dag – vet jag hur lätt det är att slarva då man fotograferar. Det fick jag senast erfara efter ett besök på Borgholms slott. Jag blev helt bergtagen och vandrade mer än en halv dag mellan de mest storslagna rumsbildningar, våningsplan, ruiner och utsikter.
På nedre plan – om jag minns rätt – finns en vägg med mängder av inhuggna autografer och kryptiska besked. Jag fastnade för namnen Bergh och Thrane. Om jag ser rätt lyder den ena inskriptionen: Nils J S Bergh Anno 1699. Den andra tyder jag till: Arfvid Thrane 1723.
Hemma igen fick jag reda på följande: Hade jag tagit mig ännu lite mer tid och vänt kameran nån halvmeter längre till vänster hade jag fått en bild av en inskription gjord av den tidens kanske störste kändis: Karl XII.
Jag får alltså åka dit igen i sommar. Är man huvudjägare så är man.
I går föll säsongens första snö i Alsen/Jämtland. Jag tröstar mig med några sommarbilder från Öland. I början av augusti hittade jag en liten insjö, skild från havet av bara en smal landremsa. Sjön ligger en bit norr om Degerhamn. Den är säkert varmare än havet och det ska bli intressant att hoppa i där i sommar.
Men det är långt till badsäsongen. I dag varnar SMHI för halka i Jämtland, och i Norge begärde i går tusen bilister assistans på snorhala vägar.
Det var bra – och djärvt – av Canon att slopa den inbyggda blixten på modellen D5. Jag accepterar blixtljus i några få situationer: hårt motljus och – naturligtvis – ”kolkällare”. Men de rakt-fram-blixtar som sitter i system- och kompaktkameror borde förbjudas i svensk grundlag. De förstör fler bilder än de räddar. De borde gå att rikta i taket eller åt sidan mot en vägg – som du kan göra med externa blixtaggregat monterade i tillbehörsskon.
Hårt motljus är ofta lika med ”låtom oss blixtra”. I bilderna nedan lyser en stark sol bakom min fru och bakom Kungsstenarna på Öland. Det skiljer säkert tio bländarsteg mellan förgrund och bakgrund. Ingen sensor i världen orkar skildra två så olika världar. En blixt slagen rakt fram blir räddningen. Jag använder manuell blixt. Har du ett något så när modernt aggregat är det troligen inställbart i olika styrkor. Min Canonblixt går att ställa in i styrkor från 1/1 till 1/64. Det är lätt att hitta rätt ljusmängd för det aktuella avståndet. Jag kan backa eller gå framåt – eller ändra blixtljusets styrka. Vid rätt avstånd, alternativt rätt blixtstyrka, blir blixtljuset nära nog osynligt. Allt konstlat som blir osynligt är i mina ögon av godo.
Snacka om eldsjäl! I sex års tid har Lars Almqvist jobbat med att hitta sambandet mellan gravfältet i Gettlinge på Öland och Keopspyramiden i Egypten. Läs mer i Östran.
Ett gravfält som ger ett mer ”slumpartat” intryck på mig ligger i Seby på Ölands östsida. Där är ”flisorna” – i mina ögon – placerade lite hur som helst. Men kanske kommer Lars Almqvist även dit småningom och hittar helt andra kriterier för stenarnas placering.
Det är svårt att fotografera hav på Öland. Man befinner sig i princip alltid i havsnivå. En helikopter kan vara lösningen. Bilden nedan är tagen med en 300-millimetersglugg, 1/1000 sekund och bländare 13.
Men, bilden är inte tagen från helikopter. Det finns andra lösningar. Enklast är att kuta de 197 trappstegen upp i Långe Jan. Utsikten är obeskrivlig och det finns många möjligheter till spännande bilder. En svårighet kan vara hård vind. Räcket ger dåligt stöd, eftersom det rycker och skakar när Kajsa ligger på. Korta slutartider rekommenderas. Men ljuset är prima. Bilden ovan krävde bara 100 ISO, trots täta moln och ”tuffa exponeringsdata”.
Oftast ser man bilder av Långe Jan tagna från norr med Ottenby fågelstation i förgrunden. Från söder ser Janne ut som på bilderna nedan. Bakom mig är det bara några tiotal meter till havet.
När man hojar omkring på södra Öland informeras man på några få ställen om ”nåt slags världsarv”. Men vad är det? Venedig är världsarv. Det vet jag. Drottningholms slott är världsarv. Det vet jag. Men ”södra Ölands odlingslandskap”?
21 september läser jag i Barometern:
”Marknadsföringssatsningen på södra Öland som världsarv kom av sig när föreningen Ölands Världsarv självdog. Efter elva år ligger kommunen i startgroparna för att marknadsföra mer igen.”
I samma artikel under rubriken Elva år senare säger Staffan Larsson, kommunchef: ”Nu känner vi att vi är mogna för att utveckla det här vidare.”
Som icke insatt i ämnet kan jag bara undra över varför arbetstakten är så låg. Att vara ett av bara fjorton världsarv i Sverige är onekligen en chans till att synas och utvecklas.
Det är kanske dags att montera ned hastighetsbegränsningsskyltarna?
alvarsamt 