– The full catastrophe! Orden är Zorbas, och mina. Dagens cykelsegling hann bara börja innan den slutade – illa. När jag hissade spinnakern, läs ”slog upp paraplyet”, förvandlades den till fladdrande trasor. Jag lärde mig att paraplyer inte är gjorda för användning i storm. I samma veva gick kameran i backen och en kastvind förde mig från asfalten ut i spenaten.
Jag kom dock på fötter igen och slörade en kilometer utan annat segel än min kropp. Uppskattningsvis kom jag upp i 25 km/tim, en hastighet som hade blivit betydligt högre om vinden inte kommit så mycket från sidan. Utan kamera kändes en fortsättning meningslös så jag kastade in handduken och vände – till några väl valda ord, vilka här icke ska upprepas.
Det blev alltså ingen vacker cykelseglingsfilm – denna gång. Men jag ger mig inte. När nästa storm drar in ska allt vara väl förberett och jag ska klämma hela Öland utan ett enda tramptag.
Det tar sig. Meteorologerna skriver upp Berit. Hon ska tydligen blåsa på duktigt i morgon. Söndagens cykelsegling ska genomföras nån gång mellan 12 och 15… Då blåser ”nästan storm”, eller upp mot 22 meter per sekund, vilket bör räcka för en härlig slör från Ottenby till Torngård.
Det är bitande motvind ned till Södra Bruket, där vi ställer cyklarna och börjar gå stigen genom strandskogen mot Albrunna. Visst blåser det hårt, men det är långt kvar till storm. Jag hoppas det blåser upp ännu mycket mer under natten.
Så länge vi går i rask takt hållar vi kylan stången. Men vid stopp och belägg för den enda kafferasten vid stranden blir man genast en darrande vekling med vackert blå läppar.
Apropå blå… Det är bara några månader sedan sommarens grönska fullständigt bländade oss i denna skog. Men nu, knappa månaden före jul, drar det mesta åt blått, blågrått och grått.
Att stirra ut över Kalmarsund när det blåser hårt är lika fascinerande som att stirra in i en eld. Det är svårt att förklara vad som lockar, men ”något” är det. Slå på högtalarna och unna dig tolv sekunder för att stirra ut över havet i filmen nedan – in mot det avlägsna Sverige. Men bli inte rädd för de missilsnabba svanarna. 😉
I flera dygn har media varnat för stormen Berit. Experterna spår att södra Öland kommer att piskas av stormbyar i morgon, söndag. Äntligen kan jag kanske realisera min gamla tanke att cykelsegla över ön.
Med sydvästliga vindar bör Kajsa kunna blåsa mig från Ottenby i söder till Torngård knappa 15 kilometer norr ut – utan att jag ska behöva ta ett enda tramptag. Men som gammal seglare tar jag det säkra före det osäkra och tar med mig en spinnaker – ett mindre paraply.
Aldrig tidigare har jag sett så mycket folk i den idylliska lilla fiskehamnen. Där fanns så kallat vanligt folk och mängder av örlogsofficerare – och en präst i kappa så svart. Vädret var det bästa tänkbara för en stillsam ceremoni: svag vind, en handfull plusgrader och en mild sol på himlen, beströdd med mestadels tunna moln.
Morgan Backman hälsade alla välkomna. Han och gode vännen Carl-Axel Olsson har drivit projektet för minnesstenen i Gräsgård. Sedan talade kommendörerna Johan Forslund och Jonas Wikström.
Polismästare Holger Radner representerade de anhöriga till de förolyckade vid minsprängningen 1941. Han är brorson och namne till den omkomne fartygschefen. Holger berättade om hur hans farmor vid tiden för olyckan stod i sin affär på Mårtenstorget i Lund och pratade med några kunder. Ett bud kommer in och överlämnar ett telegram. Farmor tar telegrammet och börjar läsa… Hon svimmar och blir liggande på golvet. Kunderna tror att hon har fått en hjärtinfarkt – tills de ser det hopskrynklade papperet i hennes hand, ett telegram från örlogsbasen i Karlskrona. Texten är kort och koncis – och iskall: Eder son, Ernst A Holger Radner, har i dag givit sitt liv för fäderneslandet.
Komminister Torgny Jansson-Greek bad för de omkomna och påbjöd en tyst minut, som följdes av kransnedläggning och diktläsning av Carl-Erik Edström, ordförande för Flottans Män i Västervik och ansvarig för minnesstenens utformning.
Flottans mäns sångarlag från Västervik sjöng och slutligen avrundade Morgan Backman ceremonin.
Minnesstenen är på plats – som en fast punkt för efterlevande och varnagel för kommande generationer.
De omkomna vid olyckan utanför Gräsgård:
Konstituerande fänriken i flottans reserv Ernst Arne Holger Radner, Lund.
Löjtnanten i flottans reserv Karl-Erik Fagerlund, Kalmar.
Värnpliktige flaggkorpralen Erik Gustav Patrik Nilsson, Helsingborg.
Furiren Allan Fingal Lundgren, Karlskrona.
Korpralen Jon Helge Andersson, Karlskrona.
Furiren Karl Gustav Zerny Hansson, Kristianstad.
Värnpliktige Gustav Harald Danielsson, Ljungbyholm.
Värnpliktige Karl Manfred Frank, Oskarshamn.
Värnpliktige furiren Einar Svensson, Ekeryd.
Värnpliktige Ludvig Vilhelm Karlsson, Fiskebäckskil.
En kvart före ceremonins början. På vagnen ligger kransarna från Försvarsmakten.
Bakom den avtäckta stenen ser vi Morgan Backman och Carl-Axel Olsson, de två drivande för minnesstenprojektet.
Kommendör Jonas Wikström, kommendör Johan Forslund, polismästare Holger Radner och projektansvarige Morgan Backman.
Ett 30-tal intresserade kom till ceremonin.
Buketter och kransar lyste upp i det grå novemberljuset.
Komminister Torgny Jansson-Greek i glatt samtal med Birgitta Brihall-Olsson, hustru till Carl-Axel Olsson, en av projektledarna för minnesstenen.
Johan Forslund och Morgan Backman avtäcker stenen.
Jonas Wikström, Morgan Backman och deklamerande Carl-Erik Edström, ansvarig för stenens utformning.
Gunbritt och Åke Danielsson med blommor. Åkes pappa var den omkomne Gustav Harald Danielsson. När han dog 1941 var Åke sex år.
Några av entusiasterna i Flottans mäns sångarlag från Västervik.
I dag 26 mars 2018 har jag lagt in hela den film som jag tog under ceremonin. Bildkvaliteten är aningen bättre än i småklippen och ljudet är avsevärt mycket bättre. Filmen är en dryg halvtimme lång. Den längre filmen ligger nedan överst i raddan av filmer.
I Ölandsbladet läser jag om den tragiska minsprängningen utanför Gräsgård 1941. Tio människor miste livet och de ska nu hedras med en minnessten.
70 år har gått. Det kan tyckas vara en lång tid, men personligen tycker jag krigets vanvett ständigt måste beskrivas och hållas levande – av ett enda skäl: För att hålla kriget borta.
I går var jag nere i Gräsgårds hamn. Där står stenen, inslagen i plast. Avtäckningen görs i morgon tisdag 11:00.
Nu är vi ölänningar – på riktigt. En jobbig flytt transformeras nu successivt till en fungerande vardag. Men ännu står många flyttlådor ouppackade, och det dröjer ännu en tid innan jag får full sprutt på alla IT-redskap och program. Öland nu är som Jämtland i slutet av september. Vi kan glatt konstatera att flytten har gått åt rätt väderstreck.
alvarsamt 
