Månadsarkiv: januari 2012

Djuren lindrar sorgen

berith_skc3a4rm2

2011 blev ett fruktansvärt år för Berith Frölin i Södra Möckleby. I maj dog hennes dotter Katrin, bara 46 år gammal, och i augusti avled hennes man Lennart.

– Ja, det har verkligen varit tufft. Lyckligtvis fick jag den här lille krabaten i november, berättar Berith och pekar på hunden Rufus. Med honom och mina katter Nisse och Felix tar jag varje morgon och kväll en runda i byn. Djuren lindrar sorgen, faktiskt. Man blir barnslig och glad av dom.

När Alvarsamt träffade Berith Frölin hade katten Nisse vägrat att följa med ut. Som standin för honom hade Berith tagit med sig en vovve, Mowgli, vars matte och husse är grannarna Katarina och Leif Bengtsson.

Rufus, Felix och Mowgli fungerade väl ihop under promenaden. De tre tog sig fram i plogformation och när Rufus skällde jamade Felix – och tvärt om. Mowgli sa inte ett knäpp men viftade glatt på svansen.

blogg_2

Taggad , ,

Snö, grepp och exponering

Den första knappa snön har ljusat upp tillvaron och vintern har kopplat grepp på södra Öland. Återstår att se när kastet kommer. Låt mig tippa torsdag…

Bilderna är från Seby läge på Ölands ostsida.

Den första snön gör mig ofta lite ”underexponerad”. Det gäller att mäta ljus efter 18 procent grått och inte efter vitvaran.

sebylc3a4ge_1

sebylc3a4ge_2

sebylc3a4ge_3

sebylc3a4ge_4

Taggad ,

Mot fyren

udden_1

Jag kör ned mot udden. En svag sol orkar här och var klösa sönder morgondiset. Jag ser två eller tre par som är ute och går. Det verkar som om mänskligheten börjar kvickna till liv igen. Nere vid Långe Jan står tio bilar parkerade. Ett dussin fågelskådare häckar i lä bakom ett hus och tittar ned i sina tubkikare, till synes tysta och allvarliga. Det finns tydligen nåt intressant åt sydsydväst – som jag inte ser. Men å andra sidan känner jag bara igen talgoxe, skata och kråka – och kanske även koltrast. De räcker bra för mig. Jag delar in fågelarterna i tre kategorier: måsar, kråkor, sparvar. Ugglan ser inte ut som en fågel så den får inte vara med. Örnar är för stora och kolibrier för små. De senare hör till humlorna.

udden_2

Trots minusgrader och en vind på mellan 10 och 15 meter i sekunden finns en och annan hårding som ogenerat vandrar runt nere på den helt oskyddade udden. Själv pallade jag bara tio minuter i det fria, trots tre jackor, kapuschong, varma stövlar och handskar. Vinden runt fyren känns vass och kall som härdat stål.

udden_3

udden_5Lägg märke till det självbelåtna ”ansiktsuttrycket” på denna mås i position ”precis där Öland slutar i söder”.

Under mitt varv Södra Möckleby-Ottenby-Torngård-Södra Möckleby gjorde jag här och var snabba utryckningar från bilen, drog av några skott – för att snabbt som fanken ta mig tillbaka till Volkswagenbastun.

 udden_6Får får verkligen göra så här – stå i mitt i maten? Så gör de i alla fall i Ås.
 
udden_7Mitt i den positiva utvecklingen mot vår oroar mig dessa isflak i Gräsgårds hamn. Men ännu har de lyckligtvis inte frusit fast i varandra…
 
udden_8Eftersom jag inte vet vad den här fågeln är för en pippi kallar jag den kort och gott för stor mås. Den lekte i vindarna runt Gräsgård.

Vi har nu genomlevt november, som borde förbjudas i svensk grundlag. Vi har med hjälp av liljeholmens, klappar, glögg och grandoft hjälpligt klarat oss igenom även december. Och nu är snart den mörka, tysta och panka januari slut. Livet har under lång tid legat under i matchen mot Mörkret. Men nu svänger det. Fördel livet!

Taggad ,

Britts Manufaktur

utanfc3b6r-affc3a4ren

Det stundar magnifikt jubileum i Södra Möckleby till hösten. Den 7 september har Britt Bergman drivit sin butik Britts Manufaktur i 60 år!
– Jag registrerade affären den 7 september 1952. Det är så länge sen att jag nästan har glömt bort hur det gick till, säger 76-åriga Britt Bergman och skrattar gott åt sitt sviktande minne. Men jag minns att det var mamma som tyckte att jag borde öppna butik. Hon ville väl ha mej kvar hemma.

Det blev som mamma ville. Britt startade sin affär. Och Britt stannade kvar. Hon bor i det hus hon föddes och växte upp i, tio sekunders gångväg från den lilla manufakturbutiken.

– Pappa var först. Han startade charkuteri i lokalen 1933 och drev det till årsskiftet 1942-43 då Kalmar Läns Slakteri köpte upp det. Sen förestod pappa deras affär till 1949 då han dog, bara 52 år gammal. Mamma stod ensam med oss tre ungar. Och affärslokalen gapade tom…

britt_kundBritt Bergman gillar att umgås med kunderna och hon har järnkoll på vartenda plagg.

Britts Manufaktur fyllde till en början bara den översta avdelningen i lokalen, där det gula kakelgolvet från charkuteriets dagar än i dag ligger kvar som ett minne från tider som flytt.
– Butiksytan fördubblades när jag inredde resten av lokalen 1965. Jag minns att jag hade dottern i spjälsäng då och därför kunde smita ut till butiken även på kvällarna. Det var mycket att göra men det var roligt – och det gick runt redan från start.

med-paketBritt har gjort motivet till hand- och diskdukarna till vänster i bild. Motivet är väderkvarnen i Gettlinge. – Jag funderar på att göra ett vintermotiv också men det kostar en hel del slantar. Så vi får se.
 
dukenBritts luktfria diskduk, vävd i en mix av bomull och bambu.

Britt fick tidigt erfara att man som egenföretagare i den tuffa klädbranschen inte glider fram på räkmacka. Att vara solo med liten omsättning, dessutom på vischan, kräver både snille och smak.
– Det gäller att hänga med och tro på det man gör. Förr hölls så kallade uppackningar i Kalmar, där tillverkarna exponerade sina kollektioner. I dag är det vanligare att handelsresande kommer hit till butiken och visar sina plagg. Svårigheten är att man måste köpa så många, ofta 12 eller 16. Det kan vara svårt att sälja 16 barnshorts under en sommar i en by där vi blir färre och färre och äldre och äldre. Runt 1960 var vi 1 200 invånare. I dag är vi inte ens hälften så många.

bakom-diskenSnart har Britt Bergman drivit sin affär i 60 år. Men hon har en bit kvar till kollegan ”John i Murens” svårslagna rekord. Han skötte sin lant- och skeppshandel i 73 år nere i Degerhamn, en knapp kilometer från Britt Bergmans butik vid länsväg 136.

Britt gifte sig med Harald. De fick två barn. Harald jobbade på Cementa, Britt skötte sin affär. Livet lekte, allt såg ljust ut. Harald älskade att arbeta i trädgården. En söndag sa han: Vad bra vi har det… Och fick man jobba mer i trädgårn blev det ännu bättre…

På onsdagen åkte paret till en gilledans på östra sidan av ön. Mitt i en dans segnade Harald ner – död.
– Jag var 45, han 49. Där stod jag med två barn… Jag höll mej inne en vecka – sen var det bara att jobba vidare. Det fanns inga val. Jag fick en inre kraft att klara upp det. Och det gjorde jag… Men än i dag ryser jag då jag hör nån säga Vad bra vi har det…

Att driva affär är ingen sinekur. Britt har öppet 9 till 18, men vi är många som har gått förbi sent om kvällarna och sett kunder prova och handla, till och med in på småtimmarna.
– Ja, under Skördefesten höll jag igång till 02. Jag sålde både kläder och biljetter till konserten i kyrkan… Nästa dag öppnade jag som vanligt. Men visst är det svårt att hinna med allt ibland. Affären kräver sitt, bokföringen sitt och sen ska jag städa, baka, sticka och hinna se lite på TV…

exteric3b6renBritts Manufaktur i kvällsljus. I bostadshuset till höger ser Britt på teve. Öppettiden är minst sagt flexibel. Ringer man på och vill handla öppnar hon butiken.

Som om det inte skulle räcka är Britt även ombud för Apoteket. Den sysslan ”ärvde” hon av sin mamma som blev Apoteksombud redan på 1940-talet.
– Mamma sålde blommor och hade medicinerna i ett speciellt skåp inne i huset dit kunderna fick komma för att hämta sina påsar och burkar. Då kom medicinen från Mörbylånga, men i dag körs den ut med taxi från Karlskrona.

Britt Bergman hänger med sin tid. För flera år sedan köpte hon dator.
– Jag var nyfiken och ville se och lära. Men jag hinner sällan använda den. Dessutom gör jag bokföringen på gammaldags sätt med penna. Min syster gör boksluten. Nu för tiden är det mycket med det tekniska. Jag har fått skaffa ny kassaapparat för 20 000 kronor med ”svarta lådan” kopplad till skattemyndigheten. Allt måste stämma. Vid minsta fel blir det väldigt stökigt. Man är rädd att göra nåt tokigt.

britt_50c3a5rBritt med den tavla hon fick när butiken firade 50-årsjubileum. – Då var det tjo och tjim i kiosken mitt emot. Lasse Trofast spelade och det kom så mycket folk att kakorna tog slut. Jag fick springa till affärn och köpa fler.

I december 2011 hade Britt semester.
– Jag tog ledigt en hel dag och åkte till Kosta i Småland. Annars är det mer än tio år sen jag var ute i världen. Då var min syster och jag på Kreta. Jag har också hunnit med resor till Paris, London och Venedig. Då har jag haft ungdomar som skött butiken, men dom är tyvärr få i dag. Byn har ju blivit en avkrok. Det är så tyst här, åtminstone på vintern. Det var roligare förr då det hände mer. Nu är vi mest äldre och många går bort…

Trots den negativa befolkningsutvecklingen är Britt Bergman nöjd med livet, en attityd som hon betecknar som ett släktdrag.
– Jag har inte mycket att klaga på, trots sorger och bekymmer. Det är fortfarande kul att gå ut i butiken om morgnarna. Och snart är det sommar igen. Då kommer turisterna, restaurangen mitt emot öppnar och hela byn lever upp…

Taggad

Snöpremiär

snc3b6alvar

Cykeln står nu i källaren och för första gången ser jag Öland i snö. Jag hade hoppats på en snöfri vinter. Men det finns tröst. Tittar jag ned i de iskalla vattensamlingarna på Alvaret ser jag att det gröna livet ligger i startblocken för att slå ut med full kraft när våren kommer.  Man får vila en tid på hanen och gilla läget – under protest.

isgrc3b6nska

Taggad

Omedveten association

Nu gör jag ett avsteg från min bloggs grundläggande princip: Att skildra livet runt Alvaret. I dag satt jag nämligen och arbetade med några foton från schäferiet nere vid Ottenby. En bild intresserade mig plötsligt mer än de andra. Jag förstod inte varför. Men så kom jag på att man nämnde nåt om Strindbergsåret på radionyheterna i bakgrunden. Det var även nåt om Dramaten

Då såg jag honom framför mig, min favoritförfattare: August Strindberg, den evigt pinade som fick utstå så många bittra stormar – likt ett ensamt träd på schäferiet.

strindbergstrc3a4d

 

Taggad

Ölandsförening belönas

Alvarsamt handlade nyligen om Gärdslösa Prästgård. Nu är det dags igen. Svenska Akademien hedrar nämligen sällskapet med 2011 års minnespenning.

— Det känns som en kvalitetsstämpel, det är roligt att få den stimulansen, säger Gun Nilsson, ordförande i Föreningen Gärdslösa Prästgård i dagens Ölandsbladet.

Även Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner förlänas utmärkelsen.

Alvarsamt lyfter på hatten.

 Paret Gun och Bertil Nilsson i prästgårdens bibliotek. Även Bertil är starkt engagerad i sällskapets arbete.
Taggad ,

Navigare necesse est

Den som hängt med min blogg vet att jag nån gång ska försöka ”cykelsegla” tvärs över Öland – utan att ta ett enda tramptag. Sent förra året gjorde jag ett försök som slutade i fiasko. Sedan dess har det nästan konstant blåst från sydväst, vilket inte ger rätt skjuts på nån av de tänkta vägarna, som i huvudsak går från söder till norr och från väst till öst. Men sedan nån vecka tillbaka blåser det ibland från väst. En hård västlig vind på runt 18-20 meter i sekunden skulle ge önskad effekt. Kommer en sån medan det är barmark är jag beredd på att göra ett nytt försök…

Idén till detta lekfulla äventyr fick jag på Jyllands västkust en augustidag 2003 då denne gentleman kom susande i god fart. Han paraplyseglade kilometer efter kilometer tills han försvann i fjärran till Atlantens brusande vågor…

Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda

Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud. Orden är Erik Johan Stagnelius. Det är det sista han säger i sitt korta jordeliv. Han avlider 3 april 1823 i sin sjaskiga lägenhet vid Hornsgatan i Stockholm. Vi känner inte dödsorsaken; det förekommer spekulationer om mord. Men vi vet att han var gravt alkoholiserad och opiumberoende. När han dör är han inte ens fyllda 30.

Men minnet av vår store lyriker består – på olika sätt. Förrförra året kom essäsamlingen Femton röster om Stagnelius, och Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner vårdar skaldens minne med ambitiös hemsida och olika evenemang. I år deltar man till och med på den allt mer spektakulära Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Dessutom har Svenska Akademien nyligen gett ut Stagnelius samlade skrifter I-V. Intresset för Erik Johan Stagnelius liv och verk är alltså fortfarande stort, snart 200 år efter hans död.

stenen2Erik Johan Stagnelius. Minnesstenen på Gärdslösa Prästgård bekostades genom en insamling i Ölandsbladet 1924.

Författaren Sven Stolpe hade ofta glasklara uppfattningar om det mesta mellan religion och litteratur. I sin bok Den svenska romantiken med undertiteln Från Atterbom till Runeberg kallar han en annan hyllad diktare, Per Daniel Amadeus Atterbom, för ”en medelmåttig poet”.

Stolpe skriver:
Det sällsamma är, att samtidigt med Atterbom vistades – under en visserligen ganska kort tid – i Uppsala en ung diktare, som, då han som inte trettioårig avled, hade hunnit utveckla sig till landets kanske främste skald, i varje fall dess finaste språkkonstnär.

Den Stolpe syftar på är Erik Johan Stagnelius.

Vän av ordning frågar sig kanske vad han har på min blogg att göra. Svaret är enkelt: Stagnelius växte upp på Öland, på Gärdslösa Prästgård, som min fru och jag första gången besökte i somras. Intrycken då blev många och positiva. Här fanns kraft, intresse och entusiasm för något som kort och gott kallades ”Gärdslösa Prästgård”. Men under vår fransyska visit hann vi inte sätta oss in i detaljerna. Vi anade en bra idé men förstod inte till fullo drivkrafterna och de bakomliggande motiven. I slutet av förra året tog vi oss tid att besöka prästgården på nytt. Nu förstår vi bättre vad man sysslar med – och varför.

prc3a4stgc3a5rden-sommartid1Prästgården byggdes 1794. Här ser vi den i sensommarljus 2011.

Nyligen 75 år fyllda Anders Marell, universitetslektor i tyska, officer, journalist och lantbrukare ger en minibeskrivning av bakgrunden:
— Kyrkan ville göra sej av med gården. Den var dyr i drift; den drog 75 000 kronor om året bara i uppvärmning. Vi fick ihop ett gäng som var emot en privatisering. Min fru Lillebill Grähs var ordförande tills hon fick en stroke för ett och ett halvt år sen. Nu sköter Gun Nilsson det jobbet – med den äran, vill jag tillägga. Författaren Göran Hägg kom med i styrelsen. Till slut fick vi köpa gården för 1,5 miljoner. Det var nog under halva marknadsvärdet. Hela proceduren tog fyra månader, och vi hälsade våra första besökare välkomna i maj 2009.

Gun Nilsson är journalist och styrelsens ordförande:
— I dag är vi ett 30-tal personer som håller hjulen snurrande – och ekonomin i balans. Alla jobbar ideellt. Vi genomför olika kulturella evenemang och ordnar utställningar. Vänföreningen har 500 medlemmar och dom flesta betalar årsavgiften. Kaffeservering, antikvariat och ”bo på prästgård” är andra inkomster, liksom donationer.

Anders Marell inflikar:
— För en vecka sen låg det en lapp här på skrivbordet: Jag vill gärna hjälpa till här… Under sommaren har fyra andra hört av sej med samma önskemål.

Men vad är Gärdslösa Prästgård – egentligen? Ett museum?

Anders Marell behöver inte tänka länge på svaret.
— Nej, vi är inget museum. Det materiella är bara viktigt som miljö. Vi vårdar en klenod, ett kulturminnesmärke, som vi kombinerar med olika verksamheter. Grunden är acceptans hos allmänheten. Ett kommersiellt projekt måste lyckas – för ägaren. Vi behöver bara lyckas för vår egen skull. Det rörliga här är vi själva och ingenting är ristat i sten. Folk kommer hit för att prata, umgås och lära. När som helst kan det dyka upp en liten grupp – eller en stor! säger Anders och slår ut med armarna.

gallerietUthuslängan. I somras ställde bland andra Ölandspoeten Lennart Sjögren ut här. Utställningen följdes upp med ett publikt samtal om Lennarts måleri och diktning.

För den oinvigde låter allt så lätt. Man får köpa en gård för under halva marknadspriset. Människor står i kö för att hjälpa till utan ett öre i ersättning. Man får böcker och donationer. Det mesta verkar serverat på silverfat.

— Riktigt så enkelt är det inte. Först och främst har vi faktiskt ett lån på 1,5 miljoner som ska betalas, säger Anders Marell.

— Huset var helt tomt när vi tog över, fortsätter Gun Nilsson. Men vänliga människor har skänkt oss alla möbler. Det enda vi har behövt köpa är några sängar och vissa prylar till köket. Vi har fått billass med böcker från Växjö och Stockholm och ibland får vi hela sterbhus. Grund­möbleringen fick vi ihop på några månader, men vi tar fortfarande emot möbler och konst och böcker…

— Och pengar! dundrar Anders och skrattar.

Pengar, ja… Det gäller att utnyttja befintlig kunskap och minimera utgifterna. Nyligen har man moderniserat uppvärmningen. Den dyra oljan har ersatts med pellets. Men vissa investeringar kostar stora slantar.

— Vi har gjort jobb för 400 000. Vi har lagt om avloppssystemet och byggt om köket. Och snart ska vi dra in ny el. Allt är gjort för egna pengar, bedyrar Anders Marell.

Marknadsföring är viktig – men kostar ofta stora slantar. Men på Gärdslösa Prästgård är man lyckligt lottad. Eftersom flera journalister finns med i gruppen är man nästan självförsörjande på PR. Med skicklighet och en gnutta flax kan den ibland bli nästan gratis.

— Teveprogrammet På spåret var här i förra veckan, berättar Gun Nilsson. Frågorna handlade om ”Stagnelius och prästgården som vaktades av två resliga män”… (Läs: ”Fyrarna Långe Jan och Långe Erik”).

Gärdslösa Prästgård kör med öppna kort.

— Allt är offentligt hos oss. Vi döljer ingenting, berättar Anders Marell. Vi säljer böcker för upp mot 80 000 kronor om året. Kaffeserveringen ger också bra klirr i kassan. Folk kommer hit, tar en fika, köper några böcker, bor kanske här nån dag eller två. Och så blir man medlem. Och så betalar man medlemsavgiften…

hotellrumFör 700 kronor dygnet kan du bo på prästgården. Gästerna har varit många. Prinsessan Christina är en av dem.

En av grundbultarna i verksamheten är,  som redan sagts,  antikvariatet.

— Där kan vi verkligen utnyttja Anders litterära kunskaper. Tack vare dom kan vi prissätta varje bok individuellt, berättar Gun Nilsson.

— Det hindrar inte att köparen kan göra fynd – eller omvänt – att vi blir blåsta, inskjuter Anders med ett hästgnägg. Det ska gå att fynda även i vårt antis!

tvc3a5-ljushuvudenGun Nilsson och Anders Marell.

Gärdslösa Prästgård håller på en viss stil. Varken Gun eller Anders vill se ”billighetslådor” eller ”loppisar” i ruljansen.

— Nej, det ska vara värdigt här, säger Anders Marell och ser så allvarlig ut att man måste tro honom.

gun-i-bokhavet— Egentligen vågar man inte tänka på hur mycket jobb vi lägger ner här, säger Gun Nilsson. Det blir nog halvtid tvärs över året och heltid under långa perioder.

Man  månar också om de tre litterära sällskapen på ön. Sålunda har man uppmärksammat författarna Anna Rydstedt, Margit Friberg och självklart sin egen husgud – Johan Erik Stagnelius.

— Vi har också bjudit in till ”Ölandsbokens dag”. Till den brukar Anders ta fram nåt intressant material, berättar Gun.

Anders Marell skrattar.
— Ja, det jobbet är kul. Exempelvis upptäckte jag Olle Brass, som under 1930-talet kunde liknas vid ”Ölands Biggles”. Olle Brass var en ung pojke i Risinge som blev volontär i Kalmar flyghamn och sen hamnade i Nya Guinea och räddade papuaner… Låt oss kalla honom en öländsk hjälte!

Letar man i rullorna finner man att Olle Brass äventyr kunde avnjutas i Pojkarnas Flygbok som gavs ut av en herre vid namn Alvar Zacke. (Till ämnet Onödigt Vetande kan läggas att Alvar Zacke också skrev filmmanus tillsammans med skådespelaren och regissören Hasse Ekman).

gun_bertil_blogg
Äkta paret Gun och Bertil Nilsson, båda journalister. De är överens om att den privata telefonräkningen har blivit dubbelt så stor sedan man drog igång med Gärdslösa Prästgård. — Men vad gör det? säger Bertil. Det vi håller på med är så intressant.

— Programmet för sommaren är i det närmaste klart, berättar Gun. Thomas Wiehe, bror till Mikael, ska berätta om ”Stagnelius som mystiker”. Flera konstnärer ställer ut och redan 20 mars kommer Odd Ziedrich hit och kåserar om sitt jobb på svenska akademien.

— Då blir det garanterat full hus, säger Anders.

bertil_bloggBertil Nilsson tittar ut över markerna från övervåningen i prästgården. Det han ser väcker minnen. Han är själv uppvuxen här. — Där ute lekte jag som barn, precis som Erik Johan Stagnelius.

Gun Nilsson för in samtalet på gårdens referensbibliotek och att man välkomnar författare att bo och skriva på gården.
— Några har redan varit här, och vi har goda kontakter med Svenska Författarförbundet. Den kulturella satsningen är basen. Huset är viktigt men det måste fyllas med innehåll.

Även den sociala samvaron hålls högt. I somras ordnade man träffar där gästerna roade sig med olika sällskapsspel.
— Det var verkligen glatt. Vi hade 30 personer här som satt i grupper och rullade tärning. Vi jobbar nu på ett eget…

Anders Marell biter sig i tungan.

Styrelseordföranden Gun Nilsson skrattar.
— Har vi sagt a får vi väl säga b. Men det är egentligen hemligt. Vi håller på att ta fram ett eget spel. Mer än så säger jag inte…

Ett eget spel?! Mysteriet på Gärdslösa Prästgård? Det spökar på Gärdslösa Prästgård? Njae, det är bara mina lösa spekulationer. Hur som helst tycks det inte råda någon brist på idéer i gänget runt den gamla gården. Och framtidstron ter sig stark.

— Vi finns säkert kvar om tio år, säger Gun Nilsson. Men visst kan man tvivla. Ibland frågar vi oss nog lite till mans om det är ett stolleprojekt vi håller på med.

— Ja, så kände nog alla i början, säger Anders Marell och ler. Men i dag har vi i alla fall styrfart. Lyckas vi bara betala av skulden, helst via donationer, ska nog allt ordna sej. En och en halv miljon är inte så mycket. Många på vischan vet inte vad dom ska göra av sina pengar på…

Det var onekligen givande att åter besöka Gärdslösa Prästgård. Intrycken är många och frågorna har blivit färre. Men så var det det där med namnet på spelet…

Gärdslösa Prästgård Investment AB?

Taggad , ,

Det ljusnar

Äntligen bröt solen igenom de moln som så länge legat som ett gråpapper över södra Öland. Och solen valde ett prima ögonblick: Just då hjortflocken rest sig och börjat dra sig hemåt mot den skyddande skogen.

schc3a4ferihjortar

schc3a4feri_i_sol

Taggad

Storm

stormvc3a5g

Jo då, det blev storm. Fotot visar en mindre våg som slår in mot fyren vid Grönhögens hamn. Vattenkaskaderna från större vågor nådde fem sex meters höjd och förvandlade synfältet till en vit vägg – inte mycket att föreviga.

Taggad

Stormvarning

Ännu gråare i dag än i går. Cyklar mot Ottenby. Tar av mot Södra Lundsjön där det nya fågeltornet lär stå färdigt. Det viner i träden, en ny storm är på ingång. Jag hittar tornet, går försiktigt upp för trapporna. Nu tjuter vinden, den rycker och stöter i tornet. Snart går solen ned och de svaga färgerna släcks ned mot grått och blågrått. Horisonten dränks i dis. Någonstans där ute över havet tilltar vindarna. Någonstans där ute över havet blir vågorna stora som hus, och vinden sliter loss vatten från vågtopparna. Beauforts skala uttrycker stormens verkningar så här: Upprycker stora träd med rötterna, stora skador på hus, höga vågberg med brottsjöar, havet nästan vitt av skum.

Det börjar bli kallt. Det börjar bli iskallt. Jag tar snabbt några bilder – med kameran krampaktigt fasthållen mot tornets räcke. Långa exponeringstider och hård, byig vind är en dålig kombination. Men jag tror bilderna sitter ändå. Nu gäller det att hinna hem. Det går undan i medvinden; det känns som jag flyger fram.

Precis då jag fört över bilderna till datorn slår stormen till. Den dunkar i husväggarna och vräker ett smattrande regn mot fönsterglasen. Och någonstans där ute över havet tilltar vindarna ännu mer. Stormens kulmen lär nås i morgon bitti. Aftonbladet talar till och med om orkan…

schc3a4feriet2_019Dessa träd på schäferiet torde vara några av landets mest vindplågade. I bakgrunden växer vågorna till sig.
 
schc3a4feriet2_013_bAv en ren slump fick jag syn på det nya fågeltornet. Det är inte vackert, men stabilt och säkert.
 
schc3a4feriet2_011Långe Jan från marknivå. Jämför med nästa bild som är tagen från toppen av fågeltornet.
 
schc3a4feriet2_030
 
tornet2Det nya fågeltornet vid Södra Lundsjön sett från söder. Halvvägs upp finns stolar runt ett bord. Där sitter man under tak. Jag kan knappast tänka mig härligare lunchplats. Se nedan.
 
 
tornetFrån väster ser man hur komplext tornet är konstruerat. Nästan 20 ben håller skapelsen på plats. Tornet ska i normala vindar vara i princip ”skakfritt”, något som fågelskådare med tubkikare kommer att uppskatta. 
Taggad , ,

Fågeltornet

 

FÅGELTORNETBlygrått men ingen nederbörd. En svag sol kämpar mot molnen i söder. Jag tar cykeln till schäferiet i Ottenby och svänger av Allévägen ned mot östra sidan. Där den slutar ståtar det ombyggda fågeltornet. Den tidigare branta trappan är ersatt av en bekväm och trygg. Att stå uppe i tornet och spana ut över Östersjön känns mäktigt. Inte en människa. Det är helt tyst. Det känns som om jag har träden, murarna och ängarna, ja hela södra Öland för mig själv.

mot-havet2

grönaStammar

grönaTrädet