Månadsarkiv: januari 2012

Djuren lindrar sorgen

berith_skc3a4rm2

2011 blev ett fruktansvärt år för Berith Frölin i Södra Möckleby. I maj dog hennes dotter Katrin, bara 46 år gammal, och i augusti avled hennes man Lennart.

– Ja, det har verkligen varit tufft. Lyckligtvis fick jag den här lille krabaten i november, berättar Berith och pekar på hunden Rufus. Med honom och mina katter Nisse och Felix tar jag varje morgon och kväll en runda i byn. Djuren lindrar sorgen, faktiskt. Man blir barnslig och glad av dom.

När Alvarsamt träffade Berith Frölin hade katten Nisse vägrat att följa med ut. Som standin för honom hade Berith tagit med sig en vovve, Mowgli, vars matte och husse är grannarna Katarina och Leif Bengtsson.

Rufus, Felix och Mowgli fungerade väl ihop under promenaden. De tre tog sig fram i plogformation och när Rufus skällde jamade Felix – och tvärt om. Mowgli sa inte ett knäpp men viftade glatt på svansen.

blogg_2

Taggad , ,

Snö, grepp och exponering

Den första knappa snön har ljusat upp tillvaron och vintern har kopplat grepp på södra Öland. Återstår att se när kastet kommer. Låt mig tippa torsdag…

Bilderna är från Seby läge på Ölands ostsida.

Den första snön gör mig ofta lite ”underexponerad”. Det gäller att mäta ljus efter 18 procent grått och inte efter vitvaran.

sebylc3a4ge_1

sebylc3a4ge_2

sebylc3a4ge_3

sebylc3a4ge_4

Taggad ,

Mot fyren

udden_1

Jag kör ned mot udden. En svag sol orkar här och var klösa sönder morgondiset. Jag ser två eller tre par som är ute och går. Det verkar som om mänskligheten börjar kvickna till liv igen. Nere vid Långe Jan står tio bilar parkerade. Ett dussin fågelskådare häckar i lä bakom ett hus och tittar ned i sina tubkikare, till synes tysta och allvarliga. Det finns tydligen nåt intressant åt sydsydväst – som jag inte ser. Men å andra sidan känner jag bara igen talgoxe, skata och kråka – och kanske även koltrast. De räcker bra för mig. Jag delar in fågelarterna i tre kategorier: måsar, kråkor, sparvar. Ugglan ser inte ut som en fågel så den får inte vara med. Örnar är för stora och kolibrier för små. De senare hör till humlorna.

udden_2

Trots minusgrader och en vind på mellan 10 och 15 meter i sekunden finns en och annan hårding som ogenerat vandrar runt nere på den helt oskyddade udden. Själv pallade jag bara tio minuter i det fria, trots tre jackor, kapuschong, varma stövlar och handskar. Vinden runt fyren känns vass och kall som härdat stål.

udden_3

udden_5Lägg märke till det självbelåtna ”ansiktsuttrycket” på denna mås i position ”precis där Öland slutar i söder”.

Under mitt varv Södra Möckleby-Ottenby-Torngård-Södra Möckleby gjorde jag här och var snabba utryckningar från bilen, drog av några skott – för att snabbt som fanken ta mig tillbaka till Volkswagenbastun.

 udden_6Får får verkligen göra så här – stå i mitt i maten? Så gör de i alla fall i Ås.
 
udden_7Mitt i den positiva utvecklingen mot vår oroar mig dessa isflak i Gräsgårds hamn. Men ännu har de lyckligtvis inte frusit fast i varandra…
 
udden_8Eftersom jag inte vet vad den här fågeln är för en pippi kallar jag den kort och gott för stor mås. Den lekte i vindarna runt Gräsgård.

Vi har nu genomlevt november, som borde förbjudas i svensk grundlag. Vi har med hjälp av liljeholmens, klappar, glögg och grandoft hjälpligt klarat oss igenom även december. Och nu är snart den mörka, tysta och panka januari slut. Livet har under lång tid legat under i matchen mot Mörkret. Men nu svänger det. Fördel livet!

Taggad ,

Britts Manufaktur

utanfc3b6r-affc3a4ren

Det stundar magnifikt jubileum i Södra Möckleby till hösten. Den 7 september har Britt Bergman drivit sin butik Britts Manufaktur i 60 år!
– Jag registrerade affären den 7 september 1952. Det är så länge sen att jag nästan har glömt bort hur det gick till, säger 76-åriga Britt Bergman och skrattar gott åt sitt sviktande minne. Men jag minns att det var mamma som tyckte att jag borde öppna butik. Hon ville väl ha mej kvar hemma.

Det blev som mamma ville. Britt startade sin affär. Och Britt stannade kvar. Hon bor i det hus hon föddes och växte upp i, tio sekunders gångväg från den lilla manufakturbutiken.

– Pappa var först. Han startade charkuteri i lokalen 1933 och drev det till årsskiftet 1942-43 då Kalmar Läns Slakteri köpte upp det. Sen förestod pappa deras affär till 1949 då han dog, bara 52 år gammal. Mamma stod ensam med oss tre ungar. Och affärslokalen gapade tom…

britt_kundBritt Bergman gillar att umgås med kunderna och hon har järnkoll på vartenda plagg.

Britts Manufaktur fyllde till en början bara den översta avdelningen i lokalen, där det gula kakelgolvet från charkuteriets dagar än i dag ligger kvar som ett minne från tider som flytt.
– Butiksytan fördubblades när jag inredde resten av lokalen 1965. Jag minns att jag hade dottern i spjälsäng då och därför kunde smita ut till butiken även på kvällarna. Det var mycket att göra men det var roligt – och det gick runt redan från start.

med-paketBritt har gjort motivet till hand- och diskdukarna till vänster i bild. Motivet är väderkvarnen i Gettlinge. – Jag funderar på att göra ett vintermotiv också men det kostar en hel del slantar. Så vi får se.
 
dukenBritts luktfria diskduk, vävd i en mix av bomull och bambu.

Britt fick tidigt erfara att man som egenföretagare i den tuffa klädbranschen inte glider fram på räkmacka. Att vara solo med liten omsättning, dessutom på vischan, kräver både snille och smak.
– Det gäller att hänga med och tro på det man gör. Förr hölls så kallade uppackningar i Kalmar, där tillverkarna exponerade sina kollektioner. I dag är det vanligare att handelsresande kommer hit till butiken och visar sina plagg. Svårigheten är att man måste köpa så många, ofta 12 eller 16. Det kan vara svårt att sälja 16 barnshorts under en sommar i en by där vi blir färre och färre och äldre och äldre. Runt 1960 var vi 1 200 invånare. I dag är vi inte ens hälften så många.

bakom-diskenSnart har Britt Bergman drivit sin affär i 60 år. Men hon har en bit kvar till kollegan ”John i Murens” svårslagna rekord. Han skötte sin lant- och skeppshandel i 73 år nere i Degerhamn, en knapp kilometer från Britt Bergmans butik vid länsväg 136.

Britt gifte sig med Harald. De fick två barn. Harald jobbade på Cementa, Britt skötte sin affär. Livet lekte, allt såg ljust ut. Harald älskade att arbeta i trädgården. En söndag sa han: Vad bra vi har det… Och fick man jobba mer i trädgårn blev det ännu bättre…

På onsdagen åkte paret till en gilledans på östra sidan av ön. Mitt i en dans segnade Harald ner – död.
– Jag var 45, han 49. Där stod jag med två barn… Jag höll mej inne en vecka – sen var det bara att jobba vidare. Det fanns inga val. Jag fick en inre kraft att klara upp det. Och det gjorde jag… Men än i dag ryser jag då jag hör nån säga Vad bra vi har det…

Att driva affär är ingen sinekur. Britt har öppet 9 till 18, men vi är många som har gått förbi sent om kvällarna och sett kunder prova och handla, till och med in på småtimmarna.
– Ja, under Skördefesten höll jag igång till 02. Jag sålde både kläder och biljetter till konserten i kyrkan… Nästa dag öppnade jag som vanligt. Men visst är det svårt att hinna med allt ibland. Affären kräver sitt, bokföringen sitt och sen ska jag städa, baka, sticka och hinna se lite på TV…

exteric3b6renBritts Manufaktur i kvällsljus. I bostadshuset till höger ser Britt på teve. Öppettiden är minst sagt flexibel. Ringer man på och vill handla öppnar hon butiken.

Som om det inte skulle räcka är Britt även ombud för Apoteket. Den sysslan ”ärvde” hon av sin mamma som blev Apoteksombud redan på 1940-talet.
– Mamma sålde blommor och hade medicinerna i ett speciellt skåp inne i huset dit kunderna fick komma för att hämta sina påsar och burkar. Då kom medicinen från Mörbylånga, men i dag körs den ut med taxi från Karlskrona.

Britt Bergman hänger med sin tid. För flera år sedan köpte hon dator.
– Jag var nyfiken och ville se och lära. Men jag hinner sällan använda den. Dessutom gör jag bokföringen på gammaldags sätt med penna. Min syster gör boksluten. Nu för tiden är det mycket med det tekniska. Jag har fått skaffa ny kassaapparat för 20 000 kronor med ”svarta lådan” kopplad till skattemyndigheten. Allt måste stämma. Vid minsta fel blir det väldigt stökigt. Man är rädd att göra nåt tokigt.

britt_50c3a5rBritt med den tavla hon fick när butiken firade 50-årsjubileum. – Då var det tjo och tjim i kiosken mitt emot. Lasse Trofast spelade och det kom så mycket folk att kakorna tog slut. Jag fick springa till affärn och köpa fler.

I december 2011 hade Britt semester.
– Jag tog ledigt en hel dag och åkte till Kosta i Småland. Annars är det mer än tio år sen jag var ute i världen. Då var min syster och jag på Kreta. Jag har också hunnit med resor till Paris, London och Venedig. Då har jag haft ungdomar som skött butiken, men dom är tyvärr få i dag. Byn har ju blivit en avkrok. Det är så tyst här, åtminstone på vintern. Det var roligare förr då det hände mer. Nu är vi mest äldre och många går bort…

Trots den negativa befolkningsutvecklingen är Britt Bergman nöjd med livet, en attityd som hon betecknar som ett släktdrag.
– Jag har inte mycket att klaga på, trots sorger och bekymmer. Det är fortfarande kul att gå ut i butiken om morgnarna. Och snart är det sommar igen. Då kommer turisterna, restaurangen mitt emot öppnar och hela byn lever upp…

Taggad