Månadsarkiv: februari 2012

Ögonslentrian eller ögongodis

En varm sommardag för några år sedan kom jag i snack med en äldre, infödd ölänning. Vi pratade om allt och ingenting och hade mycket trevligt. I nån passus råkade jag säga att Öland är vackert.

– Titta ut där över havet! sa jag och pekade. Se dom gula fälten mot det mörkblå havet och den ljusare himlen. Det är ju rent förtrollande.

Den äldre mannen tittade på mig. Länge. Sedan sa han:
– Men det kan ju inte vi se, vi som bor här.

Jag har lagt hans konstaterande på minnet. För han hade säkert rätt. Om man inte putsar glasögonen varje dag går man miste om ögongodiset. Då blir allt bara ögonslentrian.

I dag putsade jag glasögonen och såg på Gettlinge gravfält i milt eftermiddagsljus…

50 000 ton sten

Murar ger mig ofta negativa vibbar. Fängelsemurar, Berlinmuren, Jerikos murar, murarna som Israel bygger mot omvärlden, den kinesiska muren och vår egen Visby ringmur… Alla är de resta för att stänga inne eller ute, hindra, försvara.

Även på södra Öland finns en mur, byggd 1653 av bötfällda och traktens stackars bönder på order av Karl X Gustaf. Den går från strand till strand och mäter 4 611 meter och är Ottenby Kungsgårds norra gräns.

I dag när landets rojalister jublar åt en liten prinsessa kan det vara nyttigt att minnas att de kungliga påbuden inte alltid har varit så trevliga för befolkningen. Muren i Ottenby var inget strategiskt försvarsverk; den byggdes för att stänga inne de kungliga hjortarna!

Men vad bryr sig hjortar om murar? Efter att muren byggdes lär de ha funnits på båda sidor av muren – till de öländska böndernas förtvivlan. ”På den gamla goda tiden” måste bönder som hade hund stympa den. Minst ett ben måste huggas av för att jycken inte skulle kunna störa kunglighetens klövvilt. Och gud nåde den bonde som sköt en hjort som betade på hans åker. Då utdömdes höga böter. Tredje gången gillt var lika med döden.

Muren skär nästan linjalrakt över södra Öland. Fotot är taget i Näsby. Till vänster ligger Ås kyrka. Muren blev i mångt och mycket ett uttryck för makt under den tid då kungen och kyrkan höll folket i strama tyglar.
 
Muren vid Näsby, ned mot öns östra sida. Alvarsamt har tidigare skrivit om muren och dess konsekvenser, läs här.
 
Här ser vi hur muren är byggd. Massor med travad, plan kalksten pryds upptill med lösa bumlingar.
 
Muren åt väster. Om vi leker med tanken att muren är 4 600 meter lång, uppskattningsvis 2 meter hög och runt 1,5 meter bred får vi 13 800 kubikmeter. Om kalkstenens specifika vikt är 3 blir murens vikt 1 3 800 m3 x 1 000 dm3 x 3 kg = drygt 42 miljoner kilo. Eftersom det ligger större, lösa stenar uppe på murtaket kan vi nog glatt avrunda till 50 miljoner kilo eller 50 000 ton. Observeras bör att jag bara uppskattat murens bredd och höjd – och hade bottenbetyget C i matematik under alla mina gymnasieår.
 

PS. Forskarvärlden är tydligen inte helt överens om murens funktioner. Vid lektion i Ölandskunskap i Mörbylånga 28 februari hävdade Jim Rudolfsson, arkeolog och kastellan vid Borgholms slott, att murens uppgift var att stänga ute böndernas boskap från södra udden, inte kunglighetens hjortar från att rymma. Hela Öland var nämligen kunglig jaktmark och hjortarna fanns överallt på ön.

Med glimten i ögat berättade Jim att det fanns ett värre straff än döden. Det var att bli förvisad till Småland med livslångt förbud att återvända till Öland.

Taggad ,

Rattmuff av – cykel fram

Den första riktiga snön lade sig 26 januari på södra Öland. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog fram hojen och gjorde varvet runt Ottenby. Månadslång vinter är min melodi.

Man får vara med om mycket när man cyklar. Jag såg tre cyklister. Två som jag mötte, en som jag körde om. Jag såg fyra hjortar, och jag såg massor av gäss som kacklade och hade sig. När jag klev av cykeln och började gå mot dem lyfte de redan då jag var långt ifrån dem. De torde ha svaga nerver. Men en bild med ”leksakskameran” blev det ändå.

Eftersom jag inte kan något om fåglar kallar jag dessa kort och gott för ölandsgäss. Må gud och fågelskådarkadern förlåta mig.

När jag bodde i Jämtland ägnade jag några oktoberdagar 2005 åt att fotografera kanadagäss. De hade också dåliga nerver. Trots kamouflagenät och kläder i jägargrönt kom jag aldrig närmare än hundratalet meter. Jag klurade på en lösning. Och så tänkte jag igen. Heureka! Gässen måste ha motvind för att lyfta. Och när de väl lyft flög de alltid ut mot sjön. Alltid. Följaktligen måste jag skrämma upp dem från rätt håll så att de lyfte mot vinden och tog av ut mot sjön – där jag skulle stå och ta de bilder som världen ännu icke hade skådat…

Jag gjorde så. Jag skrämde upp dem från rätt håll. Planen höll. Gässen lyfte och tog sedan tvärt av ut mot sjön – och mig. Motorkameran hackade som en kulspruta. Det var bara att sikta och hålla nere avtryckaren medan gässen kom närmare och närmare som lågsniffande kamikazeplan. Jag plåtade med ett teleobjektiv. Snart fyllde gässen hela sökaren. De kacklade och skrek och närmade sig i hög hastighet. De hade fått upp farten, men inte höjden. Motorkameran spottade bilder, den glödde i mina nävar. Tjoff, tjoff, tjoff. Nu såg jag in i gässens skärrade ögon. Bingo! Ännu närmare! Nu såg jag in i deras uppspärrade gap. De skrek och kacklade om vartannat. Bingo! Ännu närmare! Världsunika bilder! tänkte jag. Lennart Nilsson, släng dig i väggen! Nu fångade kameran öppna gap. Min underbara Canonkulspruta tog fyra bilder i sekunden, bilder som berättade vad de uppskrämda gässen ätit till lunch. Såna bilder hade världen aldrig tidigare skådat! Aldrig!

Det hade den inte. Och det skulle den inte heller få. I min upphetsning hade jag glömt att kolla hur många exponeringar jag hade kvar på minneskortet. Och kameran var av den typen som exponerade även om kortet var fullt. Jag fick några bilder av gässen då de lyfte, strax innan de svängde ut mot sjön. Mer blev det inte. Nej, nu ljuger jag. Det blev mycket mer. Det blev en läxa.

I logikens namn kallar jag dessa för jämtlandsgäss. De har just lyft och svänger sekunden senare ned mot sjön – och mig…

Taggad

Déjà vu i Gårdby

Vi hamnade i Gårdby, på Gårdby kafé & lanthandel. Att öppna dörren dit var som att slå full back i tidsmaskinen. Vi retirerade från 2012 till 1920 på bara ett par sekunder. Det kändes angenämnt, nästan vackert. Vi njöt kaffe och semlor i en atmosfär som min farmor och hennes föräldrar levde i. Jag minns fotografier av min farmor från det glada 20-talet, i sidenklänning, med bobbat hår…

Vi köpte Svarta pengar i tung glasburk. Dessvärre räckte de inte ens till bensinen hem. De var av lakrits.

Bakom lanthandeln ligger Sigfrid Rudbergs Diversehandel. På hyllorna hittade vi två- och trevåningstkakfat, saltkar, dessertglas, vinställ i plåt, flaskor, nallebjörnar, traktorer, vespor, fruktfat i tråd, vykort och vykortslådor, ljus och ljusstakar, buteljer med gummi/porslinspropp, tekannor, karaffer, hattaskar, fågelbad, kannor, fruktkorgar, eterneller, spetsar, tygvimplar, blomkrukor, postlådor, porslin, lyktor och lådor i olika material och storlekar.

Vägg i vägg ligger Gårdby Manufaktur & Konfektion med kläder som också de andades svunna tider. Det stod kängor till vänster och kängor till höger. De bara stod där – museala – i en tid som mer och mer blickar bakåt och som räds framtiden.

När vi skulle gå fick jag en déjà vu-känsla: I entrédörrens glasblänk tyckte jag mig se en kvinna i pannband och lång, tunn klänning och kortklippt, bobbat, hår i den där 20-talstypiska, androgyna, bekymmerslösa framtoningen från en tid då man trodde att det aldrig mer skulle bli krig…

Taggad ,