Månadsarkiv: februari 2012

Ögonslentrian eller ögongodis

En varm sommardag för några år sedan kom jag i snack med en äldre, infödd ölänning. Vi pratade om allt och ingenting och hade mycket trevligt. I nån passus råkade jag säga att Öland är vackert.

– Titta ut där över havet! sa jag och pekade. Se dom gula fälten mot det mörkblå havet och den ljusare himlen. Det är ju rent förtrollande.

Den äldre mannen tittade på mig. Länge. Sedan sa han:
– Men det kan ju inte vi se, vi som bor här.

Jag har lagt hans konstaterande på minnet. För han hade säkert rätt. Om man inte putsar glasögonen varje dag går man miste om ögongodiset. Då blir allt bara ögonslentrian.

I dag putsade jag glasögonen och såg på Gettlinge gravfält i milt eftermiddagsljus…

50 000 ton sten

Murar ger mig ofta negativa vibbar. Fängelsemurar, Berlinmuren, Jerikos murar, murarna som Israel bygger mot omvärlden, den kinesiska muren och vår egen Visby ringmur… Alla är de resta för att stänga inne eller ute, hindra, försvara.

Även på södra Öland finns en mur, byggd 1653 av bötfällda och traktens stackars bönder på order av Karl X Gustaf. Den går från strand till strand och mäter 4 611 meter och är Ottenby Kungsgårds norra gräns.

I dag när landets rojalister jublar åt en liten prinsessa kan det vara nyttigt att minnas att de kungliga påbuden inte alltid har varit så trevliga för befolkningen. Muren i Ottenby var inget strategiskt försvarsverk; den byggdes för att stänga inne de kungliga hjortarna!

Men vad bryr sig hjortar om murar? Efter att muren byggdes lär de ha funnits på båda sidor av muren – till de öländska böndernas förtvivlan. ”På den gamla goda tiden” måste bönder som hade hund stympa den. Minst ett ben måste huggas av för att jycken inte skulle kunna störa kunglighetens klövvilt. Och gud nåde den bonde som sköt en hjort som betade på hans åker. Då utdömdes höga böter. Tredje gången gillt var lika med döden.

Muren skär nästan linjalrakt över södra Öland. Fotot är taget i Näsby. Till vänster ligger Ås kyrka. Muren blev i mångt och mycket ett uttryck för makt under den tid då kungen och kyrkan höll folket i strama tyglar.
 
Muren vid Näsby, ned mot öns östra sida. Alvarsamt har tidigare skrivit om muren och dess konsekvenser, läs här.
 
Här ser vi hur muren är byggd. Massor med travad, plan kalksten pryds upptill med lösa bumlingar.
 
Muren åt väster. Om vi leker med tanken att muren är 4 600 meter lång, uppskattningsvis 2 meter hög och runt 1,5 meter bred får vi 13 800 kubikmeter. Om kalkstenens specifika vikt är 3 blir murens vikt 1 3 800 m3 x 1 000 dm3 x 3 kg = drygt 42 miljoner kilo. Eftersom det ligger större, lösa stenar uppe på murtaket kan vi nog glatt avrunda till 50 miljoner kilo eller 50 000 ton. Observeras bör att jag bara uppskattat murens bredd och höjd – och hade bottenbetyget C i matematik under alla mina gymnasieår.
 

PS. Forskarvärlden är tydligen inte helt överens om murens funktioner. Vid lektion i Ölandskunskap i Mörbylånga 28 februari hävdade Jim Rudolfsson, arkeolog och kastellan vid Borgholms slott, att murens uppgift var att stänga ute böndernas boskap från södra udden, inte kunglighetens hjortar från att rymma. Hela Öland var nämligen kunglig jaktmark och hjortarna fanns överallt på ön.

Med glimten i ögat berättade Jim att det fanns ett värre straff än döden. Det var att bli förvisad till Småland med livslångt förbud att återvända till Öland.

Taggad ,

Rattmuff av – cykel fram

Den första riktiga snön lade sig 26 januari på södra Öland. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog fram hojen och gjorde varvet runt Ottenby. Månadslång vinter är min melodi.

Man får vara med om mycket när man cyklar. Jag såg tre cyklister. Två som jag mötte, en som jag körde om. Jag såg fyra hjortar, och jag såg massor av gäss som kacklade och hade sig. När jag klev av cykeln och började gå mot dem lyfte de redan då jag var långt ifrån dem. De torde ha svaga nerver. Men en bild med ”leksakskameran” blev det ändå.

Eftersom jag inte kan något om fåglar kallar jag dessa kort och gott för ölandsgäss. Må gud och fågelskådarkadern förlåta mig.

När jag bodde i Jämtland ägnade jag några oktoberdagar 2005 åt att fotografera kanadagäss. De hade också dåliga nerver. Trots kamouflagenät och kläder i jägargrönt kom jag aldrig närmare än hundratalet meter. Jag klurade på en lösning. Och så tänkte jag igen. Heureka! Gässen måste ha motvind för att lyfta. Och när de väl lyft flög de alltid ut mot sjön. Alltid. Följaktligen måste jag skrämma upp dem från rätt håll så att de lyfte mot vinden och tog av ut mot sjön – där jag skulle stå och ta de bilder som världen ännu icke hade skådat…

Jag gjorde så. Jag skrämde upp dem från rätt håll. Planen höll. Gässen lyfte och tog sedan tvärt av ut mot sjön – och mig. Motorkameran hackade som en kulspruta. Det var bara att sikta och hålla nere avtryckaren medan gässen kom närmare och närmare som lågsniffande kamikazeplan. Jag plåtade med ett teleobjektiv. Snart fyllde gässen hela sökaren. De kacklade och skrek och närmade sig i hög hastighet. De hade fått upp farten, men inte höjden. Motorkameran spottade bilder, den glödde i mina nävar. Tjoff, tjoff, tjoff. Nu såg jag in i gässens skärrade ögon. Bingo! Ännu närmare! Nu såg jag in i deras uppspärrade gap. De skrek och kacklade om vartannat. Bingo! Ännu närmare! Världsunika bilder! tänkte jag. Lennart Nilsson, släng dig i väggen! Nu fångade kameran öppna gap. Min underbara Canonkulspruta tog fyra bilder i sekunden, bilder som berättade vad de uppskrämda gässen ätit till lunch. Såna bilder hade världen aldrig tidigare skådat! Aldrig!

Det hade den inte. Och det skulle den inte heller få. I min upphetsning hade jag glömt att kolla hur många exponeringar jag hade kvar på minneskortet. Och kameran var av den typen som exponerade även om kortet var fullt. Jag fick några bilder av gässen då de lyfte, strax innan de svängde ut mot sjön. Mer blev det inte. Nej, nu ljuger jag. Det blev mycket mer. Det blev en läxa.

I logikens namn kallar jag dessa för jämtlandsgäss. De har just lyft och svänger sekunden senare ned mot sjön – och mig…

Taggad

Déjà vu i Gårdby

Vi hamnade i Gårdby, på Gårdby kafé & lanthandel. Att öppna dörren dit var som att slå full back i tidsmaskinen. Vi retirerade från 2012 till 1920 på bara ett par sekunder. Det kändes angenämnt, nästan vackert. Vi njöt kaffe och semlor i en atmosfär som min farmor och hennes föräldrar levde i. Jag minns fotografier av min farmor från det glada 20-talet, i sidenklänning, med bobbat hår…

Vi köpte Svarta pengar i tung glasburk. Dessvärre räckte de inte ens till bensinen hem. De var av lakrits.

Bakom lanthandeln ligger Sigfrid Rudbergs Diversehandel. På hyllorna hittade vi två- och trevåningstkakfat, saltkar, dessertglas, vinställ i plåt, flaskor, nallebjörnar, traktorer, vespor, fruktfat i tråd, vykort och vykortslådor, ljus och ljusstakar, buteljer med gummi/porslinspropp, tekannor, karaffer, hattaskar, fågelbad, kannor, fruktkorgar, eterneller, spetsar, tygvimplar, blomkrukor, postlådor, porslin, lyktor och lådor i olika material och storlekar.

Vägg i vägg ligger Gårdby Manufaktur & Konfektion med kläder som också de andades svunna tider. Det stod kängor till vänster och kängor till höger. De bara stod där – museala – i en tid som mer och mer blickar bakåt och som räds framtiden.

När vi skulle gå fick jag en déjà vu-känsla: I entrédörrens glasblänk tyckte jag mig se en kvinna i pannband och lång, tunn klänning och kortklippt, bobbat, hår i den där 20-talstypiska, androgyna, bekymmerslösa framtoningen från en tid då man trodde att det aldrig mer skulle bli krig…

Taggad ,

Liz – en konsthantverkets universalbegåvning

– Att flytta till Södra Möckleby är det bästa vi nånsin har gjort, säger Lizbeth Janzon, konsthantverkare mitt i byn. Jag ville flytta för jag hade blivit kär.

Men hur ska det gå för din man, Leif? frågade mina vänner i Karlshamn.

– Ingen fara. Han får följa med, svarade jag.

Lizbeth hade inte hittat en ny man. Hon hade kärat ned sig i en kvarn, en 120 år gammal väderkvarn i Södra Möckleby.

– Först hyrde vi huset med kvarnen. Sen köpte vi eget hus, mitt emot min lilla butik. Det kan inte bli bättre, konstaterar Lisbeth Janzon.

Lizbeth, i byn kallad Liz, är tusenkonstnär. Hon har sysslat med konsthantverk i 25 år. Hon gör smycken i så kallad silverlera. Hon målar porslin. Hon tillverkar sina egna varupåsar i papper och färgat bivax. Tidigare har hon fotograferat, knypplat och drejat.

– Det enda jag inte har gjort av det du ser i butiken är tvålarna och fotona.

Men trots sitt mångfasetterade skapande har hon inte sökt sig till det konstnärliga uttrycket, inte längtat efter det.

– Nej, aldrig. Allt var en slump. En väninna som målade porslin frågade om jag ville vara med. Jag blev fast och på den vägen är det…

Men vägen till den kombinerade ateljén och butiken har varit både krokig och omväxlande.

– Jag är egentligen banktjänsteman. Men jag började mitt arbetsliv på Strömma Bomullsspinneri. Sen blev det arkitektkontor några år. Och sen mack. Men före mackjobbet hade jag vävstuga med en väninna i elva år. Sen öppnade jag porslinsaffär i Svängsta. Sen Sparbanken 1964, där jag blev kvar till slutet 1970-talet. Det lustiga är att den här ateljén tidigare har varit just bank. Banken förföljer mej! skrockar Liz.

Naturen är hennes förebild och inspirationskälla.
– Den här tog jag hem från skogen, berättar Liz och håller upp en träbit. Ser du vad det här är? frågade jag min man.
– En träbit, svarade han.
– Nej, sa jag. Det är inte en träbit. Den är början till mina silversmycken. Och det var den – träbiten!

Lizbeth Janzon har många idéer. Och hon genomför dem.
– Den senaste kallar jag stickkafé. Vi samlas här i ateljén på onsdagar och stickar och fikar och kacklar lite. Vi är många nyinflyttade i byn så jag ser stickkafeet som en möjlighet att lära känna folk, säger Liz och vill tillägga att…

Men stopp och belägg! Det tar vi en annan gång, Liz. På onsdag. Då infinner sig nämligen Alvarsamt till stickkafeet – för att sticka och fika och kackla lite…

Nu gäller det att ha fullt i butiken. Snart kommer fågelskådarna och i juni börjar övriga turister dyka upp. – Det är synd att många affärer har stängt under sommaren. Det kommer ofta besökare in till mig och beklagar sig över att så mycket är stängt. Man borde i alla fall ha öppet över Skördefesten, säger Liz.

Liz gör en ring. ”Pinnen” heter på fackspråk mandrell. På den finns mått för olika ringstorlekar.

Varje smycke är unikt. Det görs bara i ett exemplar. Och i alla anar vi naturens avtryck. Det kan vara blommor, blad, taggiga stammar, lena frukter – eller kanske en fisk.

Liz har arbetat med silverlera i sex av sina 25 år som konsthantverkare. 

Färdig brosch gjord i silverlera. När leran har torkat bränns den i ugn.
 
 Allt som Liz tar sig för präglas av god smak. Även förpackningarna är viktiga.
 
Arbetet med silverlera kräver bara enkla hjälpmedel. Till höger skymtar den träbit, som gett form och yta åt lerbiten i Lizbeths hand.
 
Smycke i kedja.
 
Halsband med infattad sten. I april är Liz på cirkelledarkurs i Lund – för jobb i kopparlera. Det finns även guldlera men den är av naturliga skäl kolossalt dyr.
 
Liz i Ateljeliz. Liz vill ständigt lära nytt och utvecklas. Att börja blogga lockar henne. – Kan det gå trots att jag är idiot med datorer?
 
Smycke i stickad silvertråd.
 
Detalj av halsband. 
 
Lisbeth Janzons kanske mest kända smycke, prinsessan Victorias halsband, ”Drottning Ödas silvertråd”.
Taggad

Det är vår

På fullt allvar påstår Alvarsamt att den öländska vintern är slut för den här gången. Och det finns ingen återvändo. Våren är här för att stanna. Vi ser röda siffror tio dagar in i framtiden.

Vi gick utmed havet. Halv tre mätte vägstationen i Albrunna 5,8 grader och solen värmde en aning trots envis vind. På bara några dagar har ljuset blivit varmare. Och naturen förbereder sig för pånyttfödelsen. Än en gång väntar underverket.

Isen som för bara några dagar sedan täckte vattnet ligger nu på land – resterna av den.

På stranden har några få växter redan börjat skjuta skott. Här är en av dem.

Vattenväxternas färger blir nästan självlysande inne i skogens skugga.

Det finns faktiskt vårflod på Öland. Sannolikt har den sinat redan om någon vecka.

Det kanske bästa beviset på vår är färgen på denna våg. Eftermiddagssolens starka ljus ersätter blå nyanser med varmare gula. 

Taggad

+ 117

Vi blir fler på södra Öland. Det är bra – för alla. En befolkningsökning är ett viktigt bevis på att det går att vända trender – om man jobbar för det.

2005 bodde 13 405 personer i Mörbylånga. Kommunen räknar med 14 413 invånare år 2018. Det gör en ökning med 1 008 själar på 13 år.

Fortsätt så!

Solgrafik

Att placera huvudobjektet mitt i bilden ger ofta ett statiskt intryck. Men i det här fotot kan jag förlåta mig själv tack vare statisterna: Långe Jan till höger och det mindre trädet till vänster. Tack vare dem bildas ett triangeldrama med mittenträdet i huvudrollen.

Ljuset nere vid schäferiet är ett eget kapitel. När solen helt släpper loss blir föremål i motljus rent grafiska. Och färgerna dör ut.

solgrafik

Taggad

Allt och alla ljuger

Bildmanipulering har under senare år blivit ett hett diskussionsämne. I dag kan vi göra en gris till en katt i PhotoShop och andra program. Vi kan trolla fram längre, smalare och vackrare  modeller, och det finns speciella program som förvandlar apelsinhud och finniga nunor till ”nypudrad barnstjärt”. Om detta kan man tycka vad man vill. Vissa är emot denna utveckling, andra gillar den och vill ha fler och fler möjligheter till förändring och förfining.

Min uppfattning är denna: Alla kameror ”ljuger” redan på minneskortet – innan nån som helst mänsklig bildbehandling är gjord. Fota samma motiv med tre kameror så ser du genast att bilderna blir olika. Det finns inte en enda sann bild av verkligheten. Gå in i en TV-affär och titta – alla apparater skiljer sig åt i karaktär och framtoning. Inte en enda tryckpress framställer bilder exakt som en annan tryckpress ur samma tillverkningsserie. Och ingen tryckpress kan i dag trycka exakt samma färger och kontraster som den gjorde för fjorton dar sen. Dessutom har vi alltid manipulerat foton. Under den analoga tiden ”pjattade” vi de delar av bilden som vi ville ha ljusare. Vi använde olika fotopapper, framkallare, temperaturer och framkallningstider. Det fanns blanka och matta papper, även tonade och färgade. Framkallaren D76 gav ett ganska fint korn, Rodinal ett grovt – om jag nu minns rätt.

Alla maskiner och apparater ”ljuger” alltså om ”det vi ser genom dem” – på sitt eget sätt. Det utesluter inte många av oss har ”nåt slags moralisk gränsuppfattning” om vad vi innerst inne accepterar av manipulation. Min gräns går vid fotot nedan.

Motivet är hamnen i Degerhamn med Cementafabriken i bakgrunden. Ljuset var komplext, molnen trasiga och himlen full av vita stråk efter reaplan. Stora skuggflak rörde sig snabbt över den kritvita isen. Trots att solen var bakom fabriken fick jag en märklig reflex i en fabrikens cisterner. I stället för att försöka dämpa den förstärkte jag den – på skoj – i PhotoShop med Filter/Återgivning/Linsöverstrålning. Reflexen blev starkare och dessutom lade sig två färgade cirklar ute på isen… Effektfullt eller effektsökeri? Kreativt eller bedrägligt? Svaret är ditt.

Jag vill inte jobba så, det känner jag. Då har jag passerat min inbyggda gräns. Men kanske inte din…

variant

Taggad , ,

Tysta, orörliga monument

Världen ska inte bara ses från markplanet. Högre föremål blir deformerade i underifrånperspektiv. En väderkvarn är ett sånt större objekt som blir spetsigt i toppen från marken. Därför tog jag ”monsterstativet” med mig ut i dag för att titta på kvarnar i ett ”jämbördigare perspektiv”. Det gick si så där. Vid vissa kvarnar blåste det för mycket, vid andra stod solen fel. Men det sistnämnda gick att utnyttja för att visa kamerans position i relation till kvarnen.

För den fotointresserade kan jag berätta att alla bilder är tagna med extrem vidvinkel.

vc3a4derkvarn-kastlc3b6saVäderkvarn vid väg 136 lite norr om Kastlösa. Längst till vänster skymtar Kalmarsund. Jag har aldrig sett en väderkvarn i arbete. Följaktligen har jag heller inte hört hur den låter. Men det kan du göra här.

vc3a4derkvarn_ventlingeDenna kvarn finns i Ventlinge. I bakgrunden till vänster står rader av väderkvarnens modernare släkting: vindkraftverket.

vc3a4derkvarn_tribergaEn av två väderkvarnar strax söder om Triberga på Ölands östra sida. Kameran är på drygt sju meters höjd. Du ser dess skugga på det högra vingparet.

vc3a4derkvarnar35Kameran är här precis framför kvarnens kraftfulla vingcentrum. Att förstå hur en väderkvarn arbetar är inte helt lätt. Här finns en del matnyttiga förklaringar.
Taggad

SPF Sydöland dansar och ler

Den som tror att pensionärer bara spelar bingo, stickar vantar åt barnbarnen och jojoåker till Ullared för att handla julklappar årets alla månader tror fel. Det kunde jag se med egna ögon då Sveriges Pensionärsförbund, SPF, slog klackarna i taket i Torngård häromkvällen. Ungefär 60 besökare räknades in.

SPF Sydöland har snudd på 200 medlemmar. Man ses nån gång i månaden för att umgås, informera sig om evenemang och kurser, äta gott och dansa. Ofta är nån underhållare eller musiker inbjuden.

I Torngård serverades en utsökt middag, och äkta paret Gunnel och Alf Olsson kåserade om barndomsminnen till lekfullt komp på fiol och munspel. Slutligen klämde Jan-Erik Johanssons enmansorkester i för fullt och satte färg och snurr på dansen.

blogg_01Lizbeth Janzon är kassör i SPF Sydöland. Här står medlemmar i kö för att få fylla hennes väska med slantar.

blogg_02Ordföranden Inger Andersson vid bordets kortsida delar ut information om bland annat sommaraktiviteter, friskvård, fester och studiebesök.

blogg_03Gun och Alf Olsson flankerar skrattande ordföranden Inger Andersson. 

blogg_04Lokalen i Torngård. Den har scen och används även som biograf.

blogg_05Snart inleds middagen och efter den drar dansen igång.

blogg_06Jan-Erik Johansson med sin enmansorkester imponerade stort. Killen har bra röst och en naturlig framtoning i alla de gamla slagdängor han betade av under kvällen.

blogg_07Britt Bergman och Berth Emilsson i en paus mellan danserna.

blogg_08Man kan dansa på många sätt, även blundande. Bert Johansson var flitig på golvet.

blogg_09Till vänster Rolf Hellberg och i mitten Inger Emilsson. Längst till höger dansar Ann-Charlotte Jönsson med för mig okänd kavaljer.

blogg_10Gunnel Andersson såg road ut under alla danser, här med Bert Johansson.

blogg_11Stundtals var det packat på dansgolvet. Man dansade mest foxtrot men även tango.

blogg_12Lisbeth Janzon, Inger Andersson och Siv Mellborg stämmer av kassan. För en kväll som den i Torngård betalar medlemmen bara 100 kronor. För det bjuds middag, underhållning och dans till levande musik. 

Taggad

Hur hittar jag inlägg på bloggen?

Många har frågat mig var/hur man hittar ett visst inlägg på bloggen. Eftersom den börjar bli ganska omfattande föreslår jag att du testar två metoder som jag tycker är träffsäkrare och snabbare än en googling:

1) Gå längst ned i bloggen. Där ser det ut som på bilden nedtill. I sökrutan, rödmarkerad, skriver du in det du söker, exempelvis Britts Manufaktur, Södra Bruket eller Gärdslösa Prästgård. Tryck Retur eller klicka på Sökknappen. Det du söker kommer upp på skärmen. Finns flera inlägg om det du söker visas samtliga efter varandra med det äldsta underst.

2) Vet du i vilken månad inlägget publicerades kan du klicka på den inom den gröna markeringen. Du får då upp max 30 inlägg under just den månaden. Innehåller månaden fler än 30 inlägg får du gå till botten och klicka på Äldre inlägg.

sc3b6kruta

Taggad

När man ser det lite grann så här från ovan

Nästan alla bilder tas från ”knappa två meters höjd”, vilket ofta är lika med ”underifrånperspektiv”. I bilderna nedan har jag roat mig med att fotografera från dryga sju meters höjd. Kameran står på teleskopstativ. Skärpeinställning och exponering görs med radio.

”Höghöjdsfotografering” är inte bara en ploj. För mig är den självklar i många sammanhang, exempelvis utefester, evenemang, sport, gårds- och reklamfotografering.

Som alltid i denna blogg kan du klicka på en bild för att förstora den. Bredden är från och med nyår nästan alltid 1280 pixlar.

Välkommen upp i det blå!

grc3a4sgc3a5rd_frc3a5n-pirenGräsgårds hamn. Bilden är tagen från piren. Vid ”höghöjdsfotografering” måste man se upp med nyckfulla vindar. En riktig körare kan sopa hela utrustningen i havet.

grc3a4sgc3a5rds-hamnGräsgårds hamn från landsidan.

grc3b6nhc3b6gens-hamnHamnen i Grönhögen.

sc3b6dra-bruketSödra Bruket. Lägg märke till vad ”höghöjdsfotografering” kan tillföra bilden. Från marknivå skulle vi inte se att bruket ligger vid havet.

sc3b6dra-bruket_2Södra Bruket i vinterkläder.

sc3b6dra-bruket_3Radiostyrd skärpeinställning och exponering från dryga sju meters höjd ger stor frihet. Det är jag som vinkar mot ”fotografen”. Men det höga stativet väcker viss uppmärksamhet. När jag skulle ta denna bild stannade postbilschauffören och frågade vad jag sysslade med.

sc3b6dra-mc3b6ckleby-kyrkaKyrkan i Södra Möckleby. ”Höghöjdsfotografering” kan ge fördelar vid plåtning av byggnader, eftersom ”inåtfallande” hussidor kan undvikas redan vid exponering. Man slipper den grannlaga uppgiften att ”räta upp spetsiga kåkar i PhotoShop”.

sc3b6dra-mc3b6ckleby-mot-norrSödra Möckleby. Väg 136 går norrut till höger i bild. Till vänster ser vi Britts Manufaktur som Alvarsamt nyligen besökte.

sc3b6dra-mc3b6ckleby-mot-sc3b6der21
Södra Möckleby mot söder. I mitten Cementas skorstenar och längst till höger skymtar Kalmarsund.
 
fyren-i-degerhamn
Fyren Ingrunden i Degerhamn har en märklig historia. Läs mer här.
 
degerhamns-hembygdsmuseumDegerhamns Hembygdsmuséum ser onekligen mindre ut från luften än från terra firma. Alvarsamt besökte museet i september 2011.
 
kameran-pc3a5-hc3b6ghc3b6jdsstativ
 Kameran på stativ i Gräsgårds hamn.
Taggad

Läsarna blir fler och fler

Den 16 februari fyller bloggen fem månader. Läsarskaran växer stadigt. Just nu rymmer Alvarsamt 105 inlägg. Till texterna finns 356 foton och 26 videor. Totalt blogguppehåll – på grund av flytt från Jämtland till Öland – rådde mellan 29 oktober och 21 november. Räknar jag bort denna stilleståndsperiod har bloggen genererat runt 0,9 inlägg och nästan tre foton per dag.

Målet med Alvarsamt kvarstår: Att på ett underhållande och personligt sätt skildra naturen, livet, människorna och företagarna runt Alvaret på södra Öland.

Omöjlig bild

en-omc3b6jlig-bild_bc3a4st

Motiv som ovan var förr svåra att fotografera. Men i dag är det lätt, tack vare bra blixtljus och bildformatet med det råa efternamnet .raw

Ljuset från snön och framför allt himlen ovanför och bakom min frus huvud är så oerhört mycket starkare än ljuset från hennes sida mot kameran. Solen tangerar faktiskt den övre bildkanten. Himlen kräver kanske 1/2 000 sekunds exponeringstid och bländare 11 medan resten av bilden blir rätt exponerad vid 1/125 och bl 5.6. Nedre delen av jackan och ryggsäcken skulle kräva ännu längre exponeringstid/större bländare för att bli bra.

Vad göra? Först: Kräma på så mycket ljus det bara går med den lösa blixten, som är mycket starkare än den inbyggda. Men den räcker inte, himlen – och bakgrunden med fyren Långe Jan – blir ändå groteskt överexponerad eftersom jag bara kan använda 1/250 sekunds exponering – den kortaste tid kameran klarar att synkronisera med blixten.

Det är nu .raw visar sin styrka. I vissa program går det att bildbehandla delar av bilden. I det här exemplet har jag bearbetat himlen. Med flertalet ”målningar” har jag sänkt himlens exponering/ljusintensitet tills den matchar resten av bilden.

För oss som tidigare plåtade analogt med diafilm är detta rena trolleriet. Då var ett stegs felexponering ofta lika med papperskorgen.

Det kan inte nog upprepas: Vilken kamera du än köper, köp en som jobbar i .raw!

Jorden är rund

Bollen är rund och allt kan hända, säger eliten av fotbollsanalytikerna. Denna pregnanta slutsats for i går genom mitt huvud då jag tillsammans med min fru stod högst upp i det nya fågeltornet vid Schäferiet i Ottenby och spejade ut mot den fjärran horisonten. Man kan – som bekant – inte alltid styra tankarna.

Inte bara bollen, utan även jorden är onekligen rund. Det ser ju vem som helst. Hur kunde man tvivla på det förr i världen? Det fanns ju berg och utsiktsplatser även då. Men det där om att jorden är platt kanske bara är en myt. När jag snabbsöker på webben ser jag att vissa forskare menar att människan tidigt visste att jorden är rund. Och det vet vi nästan säkert: Att Columbus och grabbarna såg Tellus på samma sätt som Zambrotta och Zlatan ser på den kära läderkulan. Den var rund och allt kunde hända – vilket det också gjorde. Att missa Indien och hamna i Amerika är onekligen ”en mer betydande vardagsepisod än att missa en straff på San Sirostadion”.

Att titta ut över hav väcker minnen. Långt ut från ostkusten ålar sig fraktfartygen fram som horisontsniglar. Som tonåring satt jag ofta och drömde vid inloppet till Stockholms hamn där fraktbåtarna kom i rader. Blåste det pålandsvind och man hade lite tur kunde man känna doften av kaffe, fisk eller plank. Jag kunde alla rederiloggor och kände till många av fartygen, var de var registrerade – ofta i Panama – och hur snabbt de korsade Atlanten eller Stilla havet. Några år senare jobbade jag i just den hamnen. Då avskydde jag kaffebåtarna, hur gott de än luktade. De innebar stenhårt slit; man bar säck för säck, timme in och timme ut. Ännu värre var planklasterna och vidrigast var kylbåtarna med frusen fisk. Det kändes aldrig upplyftande att en kall januaridag embarkera kylfartygen för att söka sig ner genom dimridåerna till deras isande innandömen. Det var som att kliva ur kylskåpet för att försöka känna sig hemma i frysboxen.

Som sagt, man kan inte alltid styra sina tankar. Vi åkte förresten skidor ned till Schäferiet, vilket kan rekommenderas. Mäktigt vindstilla och tyst, men aningen för lite snö.

horisonten1Med ett kortare teleobjektiv ser vi för liten del av horisonten för att kunna slå fast att jorden är rund.

jorden-c3a4r-rundMen genom ett ordinärt vidvinkelobjektiv syns tydligt att jorden är lika rund som bollen. Om sen ”allt kan hända” ligger i betraktarens öga.

Taggad ,

Öland – ett skidparadis

Så länge vi bodde i Jämtland åkte vi nästan aldrig skidor. Nu bor vi på Öland och i dag tog vi laggen ut på Alvaret. Jag minns inte om vi stakade tre kilometer eller tre mil men det spelar mindre roll. Viktigare är att det gick riktigt bra. Kommer ytterligare en decimeter snö blir förhållandena perfekta. Man kanske skulle träna lite mer… Ölandsmästerskapen nästa?

fint-fc3b6reStilstudie av min fru. Föret är alldeles utmärkt, liksom vädret.

nc3a4ktergalar-pc3a5-alvaretFranska lagg associerar man sällan med Öland. Men rossignol betyder näktergal, Ölands landskapsdjur.

fiskstimPå Alvaret finns fläckar där vinden har sopat bort nästan all snö. I motljus kan skuggorna i de tunna snösträngar som lyckats hålla sig fast i backen se ut som ”blå stimfiskar”.

solstundJo, det är faktiskt sant. Våren är på väg. I solen efter turen blev det flera plusgrader – och fåglarna sjöng.

Taggad ,

Om män, kvinnor, foto och en nyttig pryl

hc3a4hnel_03

Det är många gånger befriande att läsa om kvinnliga fotografer. De manliga framhåller ofta det tekniska, sina fina kameror och gluggar och prylar, alla med enastående upplösning, effekt och betydelse. Kvinnor talar mer om sina bilder, det vill säga ”resultatet av prylarna”.

Jag är relativt ointresserad av fotoprylar. Men visst finns det tillfällen då det kliar i fingrarna och jag känner att ”den där grejen måste jag bara ha”. Den lilla radioutlösaren på bilden ovan orsakade ett sådant plötsligt habegär. Med den kan du exponera på upp mot 70 meters avstånd. Den kostade bara 400 kronor och har kommit till användning i det mest oväntade sammanhang, bara nån enstaka gång till djurfotografering men desto oftare till gruppbilder och självporträtt.

Med den här prylen kan jag jobba annorlunda framför gruppen människor som i normala fall ska stå i givakt och på given signal säga ”cheeeeeeeeeees”. Nu blir det andra bullar: Jag ställer kameran på stativ och kan vara helt fri. Jag berättar att vi ska träna lite inför tagningen. Jag går framför gruppen, pratar, skämtar, överraskar, pekar, ropar och fintar. Och precis när läget är som bäst trycker jag på knappen på den lilla sändaren, som är så liten att den döljs i min hand. Kameran ställer in skärpan och om den har motordrift exponerar den så länge jag håller knappen intryckt.

– När börjar själva tagningen? frågar nån i gruppen.

– Den är redan gjord, svarar jag med ett leende. Lediga. Utgå.

Jag älskar min lilla Hähnel.

PS. Visst kan man även använda radioutlösaren till djurfotografering. Några gånger har jag använt den vid fågelbordet – och blivit överraskad av fåglars extremt korta reaktionstider. Trots att jag använder blixt och korta exponeringstider hinner fåglarna ”nästan upp i luften” innan bilden tas, även om skärpeinställningen är gjord manuellt – och bortkopplad. Jag kan inte förstå annat än att det är spegelns lyftning i kameran som gör att fågeln redan är på flykt då bilden tas. Det handlar sannolikt om millisekunder. På nedanstående foton har motiven varit ”något långsammare än normalt”.

radiofc3a5glar_011

radiofc3a5glar_021

Taggad

Vinterfåglar inpå knuten

Grönfinken minskar oroväckande i antal, visar årets fågelräkning. Jag är ingen fågelskådare. Jag är inte ens intresserad av fåglar. Men jag gillar att observera, utfodra och fotografera dem. Grönfinken är en av de få fåglar som jag känner igen. Orsaken är den grönfinkskanonad som inträffade i Jämtland 2009, där vi bodde då. Vid våra fågelbord gick det tio grönfinkar på en talgoxe. Det kryllade av grönfinkar – på marken och i luften. Fotot, som är taget med en enkel kamera, ger bara delvis rättvisa åt grönfinkens totala dominans.

Det kanske inte är så märkligt att grönfinken sedan dess minskar i antal. Jag tror – ännu så länge – på naturens förmåga att rätta till under- och överdrifter.

grc3b6nfinksmyller

Kompletterande bilder från ceremonin i Gräsgård

Eftersom så många har läst – och fortfarande söker – inlägget om minnesstenen i Gräsgårds hamn lägger jag ut ytterligare några foton från den lugna minnesdagen 22 november 2011.

Då jag inte har några anteckningar kvar saknas bildtexter. Dock kan många av personerna identifieras genom att jämföra detta inlägg med det första. Viss information får du också genom att peka på ett foto. Då ser du fotots titel.

infc3b6r-ceremonin

allvarlig-kvartett

frid-c3b6ver-deras-minne

kameran-gc3a5r

media-var-dc3a4r

militc3a4r_allmc3a4nhet_press_kyrka

minrc3b6jare-talar

sammanbitna-flottister

snart-bc3b6rjar-ceremonin

stenen-avtc3a4ckt

trio-frc3a5n-hc3b6nc3b6

trio-i-samtal

fotografering

kc3b6ren_2

videoinspelning-pc3a5gc3a5r

Taggad

Tidningsmakaren

Behöver du en fotograf och/eller skribent som kan rycka ut på momangen och som jobbar snabbt och effektivt till rimligt pris?

Vill du göra en pappers- eller webbtidning om ditt bröllop, er företagskonferens eller ditt hotell?

Behöver du hjälp med en slogan eller en broschyr?

Lyft bara på luren och slå 070-698 54 14.

Tidningsmakaren ordnar det mesta i ord och bild.

Taggad ,

I skolbänken igen

Snart pensionär går jag i skolan igen. Plats: Skansenskolan, Mörbylånga. Tid: I går.

Lärare var den flitige och entusiasmerande författaren och fotografen Thorsten Jonsson och den lika underhållande geologen Jan Mikaelsson. Kursen heter Ölandskunskap och lektionen handlade om öns växt- och djurliv. Vi blev en stor klass, 117 elever.

För 50 år sen fick man en linjal över fingrarna om man inte kunde läxan. Eller ”tågymnastik”, som en av mina uppfinningsrika lärare kallade ”lyftet i de tvinnade tinningshåren tills man stod på tåspetsarna och bad om nåd”. Det var tider, det! Och så blev det folk av oss också. I dag är skolkulturen annorlunda, agan är begravd och skamvrå är ett okänt begrepp.

Magister Jonsson berättade om sina kära brudbröd, svartfräken, råttsvansar, ölandstokar och svärdsysslor, och magister Mikaelsson hävdade med eftertryck att vi måste lära oss vad en drumlin är för nåt – som om man inte redan visste!

– Det är ju fett basic, som vi säger på ungdomsgården.

Magister Mikaelsson fäste också olikfärgade klädnypor med vissa bestämda avstånd på ett rep – föreställande jordens ålder. Överst satt vit klämma som betydde ”Öland”. Frågar mig nån hur gammalt Öland är svarar jag följaktligen:

– Vit klämma.

Jag ser den imponerade allmänhetens beundran för en sådan komplex och djup kunskap. Det gamla talesättet äger nog fortfarande sin riktighet: Kunskap är makt.

PS. Det blir flera kurser. Är du också intresserad av att börja plugga igen kan du klicka här.

Taggad ,

Vickleby i snö

En av de vackraste byarna på södra Öland är i mina ögon Vickleby, en mil söder om Färjestaden och ett stenkast väster om väg 136. Den knappa kilometern bygata är kantad av den ena vackra boningen efter den andra. Vintertid ruvar byn i stillsamhet. Den känns nästan museal, försjunken i tystnad, just nu förstärkt av den djupa nysnön.

I bilderna nedan kan du gå runt i byn på egen hand. Inte alla har bildtext. Hus, ting och miljöer har ofta mycket att berätta – utan ord. Som vanligt kan du klicka på bilden för att få den större.

vickleby_007

vickleby_013Den 800 meter långa Vickleby bygata här sedd mot norr. I träden till höger klättrar murgrönan tiotals meter högt.

vickleby_021Om byn ger ett sömnigt intryck under högvintern skvallrar denna skylt om betydligt intensivare sommarliv.

vickleby_03Den åretruntgröna murgrönan ger en anakronistiskt förnimmelse där den står i många minusgrader och med rötterna i snön. Den tåliga växten är ett utmärkt gömställe för fåglar, se nedan.

murgrc3b6nafc3a5gel
 
vickleby_04Capellagården. Skolan startades av den kände möbelarkitekten Carl Malmsten som ligger begravd på kyrkogården i byn. Den genuina miljön måste ses och upplevas; den är omöjlig att helt att fånga i bild.

vickleby_05

capellagc3a5rden
 
vickleby_06Bo Pensionat, startat under 1910-talet. Här har många sommarboende konstnärer haft sin bas i jakten på måleriska motiv.

vickleby_07

vickleby_08Vickleby är genuin glesbygd. Bara till en av åtta brevlådor har någon gläntat på locket, och många av de braskande anslagen i bakgrunden har överlevt sig själva.

vickleby_09

vickleby_10Rosgården vid Capellaskolan.

vickleby_11

vickleby_12

vickleby_13

vickleby_14Vickleby kyrka sedd nedifrån bygatan. Kyrkans äldsta delar är från 1100-talet. Nedan en dörr på kyrkans södra sida.

vickleby_15

vickleby_161Handtag och nyckel på en av Vickleby kyrkas portar, som alla är mycket låga. Porten på tornsidan känns så låg att man måste böja huvudet för att oskadd ta sig in. Se nedan.
 
vickleby_mc3a4rkt_29
 
kyrkan_vickleby2
 
vickleby_172Från kyrkogården mot väster. I mitten av övre hälften av bilden kan man ana fastlandet på andra sidan Kalmarsund.
Taggad , ,

Kameleontljus

Man blir aldrig klok på Ölandsljuset.

Vi gick ut mitt i en ”snökanon”. Nedanför Albrunna såg vi knappt tio meter. Så upphörde snöfallet och en minut senare skymtade vi konturerna av en sol. En kort stund senare såg vi vindsnurrorna ute i Kalmarsund och ytterligare något senare såg vi ingenting. Ny kanon. När den lagt sig stod buskar, småträd och sly inne i skogen helt utan färg. Så blev det vindstilla men trots det bytte hela himlapällen kläder från läskpappersgrå ytterrock till flaggblå bikini på bara ett kick. Under en halv minut såg vi solen till och med prata om vår mellan gyllene tallstammar.

Man blir aldrig klok på Ölandsljuset.

snc3b6_sol_111

snc3b6_sol_12

snc3b6kanon

snc3b6_sol_13

Taggad

Färg där man minst anar

ottenbytrc3a4d_08ottenbytrc3a4d_08

Nere vid Ottenby finns här och var täta enebuskage. Om man hukar och tar sig in i dem – och skruvar upp ISO-talet ett par tre fyra snäpp på smällan – kan man ta märkliga bilder utan blixt av stammar och grenar som verkligen fått utstå hårt väder. Det syns. De är vridna, hopknycklade, sargade – och ibland söndervridna. Där inne i den djupa skuggan framträder färger på ett helt annat sätt än ute i solskenet. De är nästan självlysande. Och de skimrar.

ottenbytrc3a4d_11ottenbytrc3a4d_111

ottenbytrc3a4d_15ottenbytrc3a4d_15

ottenbytrc3a4d_19ottenbytrc3a4d_19

Taggad