Nere vid Ottenby finns här och var täta enebuskage. Om man hukar och tar sig in i dem – och skruvar upp ISO-talet ett par tre fyra snäpp på smällan – kan man ta märkliga bilder utan blixt av stammar och grenar som verkligen fått utstå hårt väder. Det syns. De är vridna, hopknycklade, sargade – och ibland söndervridna. Där inne i den djupa skuggan framträder färger på ett helt annat sätt än ute i solskenet. De är nästan självlysande. Och de skimrar.
