Rattmuff av – cykel fram

Den första riktiga snön lade sig 26 januari på södra Öland. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag tog fram hojen och gjorde varvet runt Ottenby. Månadslång vinter är min melodi.

Man får vara med om mycket när man cyklar. Jag såg tre cyklister. Två som jag mötte, en som jag körde om. Jag såg fyra hjortar, och jag såg massor av gäss som kacklade och hade sig. När jag klev av cykeln och började gå mot dem lyfte de redan då jag var långt ifrån dem. De torde ha svaga nerver. Men en bild med ”leksakskameran” blev det ändå.

Eftersom jag inte kan något om fåglar kallar jag dessa kort och gott för ölandsgäss. Må gud och fågelskådarkadern förlåta mig.

När jag bodde i Jämtland ägnade jag några oktoberdagar 2005 åt att fotografera kanadagäss. De hade också dåliga nerver. Trots kamouflagenät och kläder i jägargrönt kom jag aldrig närmare än hundratalet meter. Jag klurade på en lösning. Och så tänkte jag igen. Heureka! Gässen måste ha motvind för att lyfta. Och när de väl lyft flög de alltid ut mot sjön. Alltid. Följaktligen måste jag skrämma upp dem från rätt håll så att de lyfte mot vinden och tog av ut mot sjön – där jag skulle stå och ta de bilder som världen ännu icke hade skådat…

Jag gjorde så. Jag skrämde upp dem från rätt håll. Planen höll. Gässen lyfte och tog sedan tvärt av ut mot sjön – och mig. Motorkameran hackade som en kulspruta. Det var bara att sikta och hålla nere avtryckaren medan gässen kom närmare och närmare som lågsniffande kamikazeplan. Jag plåtade med ett teleobjektiv. Snart fyllde gässen hela sökaren. De kacklade och skrek och närmade sig i hög hastighet. De hade fått upp farten, men inte höjden. Motorkameran spottade bilder, den glödde i mina nävar. Tjoff, tjoff, tjoff. Nu såg jag in i gässens skärrade ögon. Bingo! Ännu närmare! Nu såg jag in i deras uppspärrade gap. De skrek och kacklade om vartannat. Bingo! Ännu närmare! Världsunika bilder! tänkte jag. Lennart Nilsson, släng dig i väggen! Nu fångade kameran öppna gap. Min underbara Canonkulspruta tog fyra bilder i sekunden, bilder som berättade vad de uppskrämda gässen ätit till lunch. Såna bilder hade världen aldrig tidigare skådat! Aldrig!

Det hade den inte. Och det skulle den inte heller få. I min upphetsning hade jag glömt att kolla hur många exponeringar jag hade kvar på minneskortet. Och kameran var av den typen som exponerade även om kortet var fullt. Jag fick några bilder av gässen då de lyfte, strax innan de svängde ut mot sjön. Mer blev det inte. Nej, nu ljuger jag. Det blev mycket mer. Det blev en läxa.

I logikens namn kallar jag dessa för jämtlandsgäss. De har just lyft och svänger sekunden senare ned mot sjön – och mig…

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: