Månadsarkiv: mars 2012

Mysinge hög

Från östra sidan av väg 136 ser Mysinge hög ut som en dåligt jäst vetebulle. Trots sitt
anspråkslösa yttre kan den ännu inte undersökta högen rymma mängder av historiskt
intressanta ingredienser. Mysinge hög har en diameter på 45 meter och är den största högen i
ett kilometerlångt gravfält där den näst största högen är Gynge hög. Totalt innehåller
gravfältet 8 högar, 45 runda stensättningar, en treudd och rester av en domarring.


Vy från toppen av Mysinge hög. Upptill till höger syns kyrkan i Mörbylånga.
 
Från högen mot söder. Till vänster ser vi Mysinge Stenhuggeri.
 
Mot norr och Resmo kyrka. Till höger går väg 136.
 
På andra sidan vägen ligger den sedan länge avsomnade men välbevarade Mysinge gamla stensåg. Den besöker vi i nästa inlägg.
Taggad

Kvarn för väder – mölla för vind?

Vid de tre väderkvarnarna mellan Resmo och Mysinge poppade frågan helt plötsligt upp i mitt huvud: Varför heter det väderkvarn och inte vindkvarn? Enligt Wikipedia är svaret enkelt: Förr i världen kallades blåst för väder. Men tydligen inte i Skåne där väderkvarn kan heta vindmölla.

Världen genom IR-filter

Kan träd vara vita? Jo då, om du använder ett så kallat IR-filter på smällan. Det har Jimmy Petersson från Degerhamn gjort i de bilder han visar i Brukshotellet nere vid hamnen. Fotona är väl värda ett besök. Samtidigt kan du käka lunch på stället mellan 11 och 15.

Nedan ett smakprov ur Jimmys kollektion. Poängteras bör att mitt foto inte gör färgerna helt rättvisa.

Taggad

Klorofyllracet

I går såg vi, på avstånd, några utslagna trän i Kalmar. I dag jäser det i vår lilla Ölandstäppa. Salix integra, hakuro nishiki, bladar på så det står härliga till och stockrosen grönskar i kapp med solskenet.

Ibland är det bra att använda ”fel” objektiv. Bilden av salixbusken borde kanske tas med en glugg på mellan 50 och 150 mm. Men i dag hade jag bara en 24 mm vidvinkel tillhands. Lyckligtvis. Bilden blev i mina ögon ”fel men bra”.

salix integra hakuro nishikiGrenarna på Salix integra har börjat dansa mjukt i vinden. Och ju mer bladen slår ut desto dansantare blir rörelserna.
 
Stockrosorna växer uppskattningsvis några centimeter per soldygn…
Taggad ,

Blå, blåare, blåast!

Min fru kom hojande i fart. – Vi måste ner till blåstjärnorna igen! Dom är flera tusen. Hela trägårn är blå!

Det var bara att hänga på.

Albrunna lund – 27 mars

En magisk skog – ännu utan blad – sedd lite grand från ovan. Alvarsamt följer utvecklingen i lunden under hela våren…

 

JAGS

Sjuttiofem år efter hans död invigdes JAGS-museet. Han hette Johan August Gustafsson, 1852-1932, och museet ligger i Segerstad på Ölands sydostsida. Där kan du se JAGS skulpturer.

Jag bläddrar bland bilder från ett besök där 2010, fäster mig vid ansiktena – de vid en första anblick så stereotypa uthuggningarna av mänskliga drag i motsträviga drivvedsstockar.

Se människorna i närbild! Jag tror det är så JAGS konst ska upplevas: Att ta del av den nakna osäkerheten, rädslan och hemligheterna i blickarna och anletsdragen. Man är välklädd, kammad och proper. Men man är ”skal”; ingen förstår riktigt det liv man är delaktig i.

Fotona får tala för sig själva.

För den fotointresserade:
Canon EOS 20D (en slitstark modell som hängde med i långt mer än 100 000 exponeringar)
EF 50/1.8 (en lätt, plastig, sladdrig, billig glugg – trots det en vältecknande favorit)
100 ISO
1/200 sek
bl. 4.5
hårt dämpad, rakt-på-slagen blixt
Taggad ,

Albrunna lund – 25 mars

Nu blånar det i drivorna av fjolårsblad. Och här och var glimmar det till i gult. Livet på marken kan ännu en tid se fram mot ljusa tider. Men snart ska himlen skymmas av trädens lövverk…

Parafras

Utsikt från ett torn skänker perspektiv…

Karl Gerhard får ursäkta, men det var hans fina visa som bland andra Brita Borg sjöng in som jag först fick i huvudet när jag tog dessa bilder. Och så bytte jag två ord.

Det nya fina fågelskådartornet står vid Södra lundsjön/Ottenby. I fjärran skymtar ett litet utropstecken vid horisonten: fyren Långe Jan.

Fågelskådartornet invigs 5 april. Landshövdingen talar.

Taggad ,

Skönhet

Finns något vackrare än en enkel blomma? Jag tror knappast det. I dag blev jag överväldigad i min grannes trädgård. Men det gäller att se in i det lilla, in i det mycket lilla. Det var bara att gå ned på knä…

Öland – en plats för allt

Så lyder en rubrik i dagens Aftonbladet. Statistik kan vara intressant eller informativ. Eller helknäpp. Hur den här ska klassas vet i 17.

Solglasögon på

Sommarvärmen fortsätter. Till och med hjortarna på schäferiängarna ser lata ut i solgasset…

Sommar

Den äldre damen i grön hatt klev ur bilen utanför affären i Grönhögen. Hon gick rakt mot oss och sade med ett lyckligt leende:
– I går var det kallt. I dag är det 15 grader. Det är sommar. Det är Öland, det!

Hon hade rätt. Öland är plötsligt sommar. Fälten är gröna, blommor slår ut i tusental, miljontal. Och i skyn kvittrar lärkan på hysteriska vingslag. Vi såg en bonde som sådde, en annan som spred konstgödning. Andra sprätte koskit. Hela södra Öland ångar av koskit – och sommar.

Under cykelfärden hem såg vi färgkaskaden i en trädgård i Torngård. Vi stannade. Jag stack diskret in kompaktsmällan genom grinden och knäppte av. Sommaren var fångad.

Taggad

Eldlus

De lyser som små stoppmärken där de sitter i kolonier bland fjolårslöven. Somliga tycks bara sitta stilla och njuta av solens värme, andra parar sig – tror jag. Jag är ingen insektsexpert.

För den fotointresserade: 400 ISO, 1/90 sek på fri hand, bl 4-8, Sigma makro, 150 mm med mellanringar (37 mm).

Ett misslyckat foto, men jag tar med det ändå för att visa en av svårigheterna vid makrofotografering – det korta skärpedjupet. Skärpan ligger här inte på ögonen, utan för långt bak – på sköldkanten i lusens nacke. Skärpedjupet med den optik jag satt på kameran är inte ens en millimeter, kanske inte ens en halv. Eldlusen är 10 millimeter lång.
 
De två eldlössen till höger är förbundna med ”något som gör att det nog måste vara en parning” vi ser. Efter någon minut börjar lössen ”darra”, precis som i orgasm. Vet någon mer än jag om detta är jag tacksam för kommentar.
 
Här syns tydligt den kulformade förbindelsen mellan eldlössens bakkroppar.
 
Den runda förbindelsen igen. Observera också de pyttesmå kvalstren på bladet till höger. De gillar att rida på eldlöss…
 
Här är fripassageraren på eldlusens nacksköld. Sannolikt njuter kvalstret av värmen som eldlusens svarta partier drar åt sig i det skarpa solljuset.
 
Eldlössen sitter ofta i ”klasar” med upp till 20 djur. Den äter ibland av sina egna men klassas inte som skadedjur.
 
Eldlöss som parar sig och eldlöss som solar. I många svarta partier ser den uppmärksamme något som kan liknas vid ”brus” (enkelt uttryckt en fotografisk term för ”färgflimmer”). Men det är inte brus, utan skinnbaggens yta ”som gnistrar i alla regnbågens färger”.

En potatisodlares lördag

I en gammal lagårdsbyggnad vid Strömgatan ned mot vattnet i Degerhamn gömmer sig på höger sida en liten gårdsbutik bakom en enkel entré. Där kan man om vintern köpa fyra sorters potatis, morötter, lök, safter och juicer, honung, ägg, tvålar, flätade hjärtan och en hel del annat. Priserna är lika små som lökarna är stora; du köper fem för en tia! Sommartid utökas sortimentet med grönsaker och frukt.

Bakom den enkla och trivsamma butiken döljer sig, rent formellt, Strömmelns Lantbruk AB. Och bakom bolaget står Staffan Petersson, bonde på gården sedan 1967.

– Farfar köpte gården 1933. Min pappa Ingvar och hans bror Lennart tog över 1949, och jag började här redan som 15-åring – som lärling, berättar Staffan.

På gårdens 83 hektar åker odlas spannmål, vall, raps, potatis, lök, gula ärtor och bruna bönor. Betesmarkerna är utarrenderade till grannar.

– Jag är inne på mitt 45:e år som lantbrukare, konstaterar Staffan. Jag kan inte tänka mej att göra nåt annat, och förresten har bäst-före-datum gått ut för länge sen…

När Alvarsamt gör gårdsvisit ska Staffan köra sin 25 år gamla potatissorteringsmaskin. Att det är lördag spelar ingen roll. En bonde skiljer inte på vardag och helgdag och vilodag är ett okänt begrepp.

– Maskinen sorterar knölarna i storlek och vid rullbandet står jag och tar bort dom dåliga, berättar Staffan. Den prima potatisen går ned i säck på våg som stänger av fyllningen vid en viss vikt. Svinnet tar en granne till nötkreaturen. Kapaciteten är drygt ett ton per timme, men jag kör bara runt ett halvt för att få allra bästa kvalitet.

Familjen Petersson startade gårdsbutiken för tolv år sen. Den kräver mer jobb än man kan tro. Det mest krävande är planering och inköp – och bärplockning!

– Vi producerar inte allt vi säljer. Därför samarbetar vi med andra gårdsbutiker. Sommartid ska våra hallon plockas om mornarna, jordgubbar ska beställas och hämtas varenda dag. Och saknas nåt i butiken kan man ge sej 17 på att nån kund vill ha precis den varan! säger Staffan och skrattar.

Så krokar han hörselskydden runt mössan och drar igång den stora potatismaskinen. Här ska sorteras! Det börjar bli bråttom. I slutet av mars ska sättpotatisen vara i backen för att den färska knölen ska kunna säljas till midsommar.

– Men det är roligt och jag fortsätter så länge jag får vara frisk, säger Staffan Petersson och gör tummen upp.

Så rullar det på med sådd och skörd, sådd och skörd, sådd och skörd – år in och år ut…

En bonde har så här års många järn i elden. Staffan Petersson hälsar välkommen till gårdsbutiken medan han gör upp en affär i telefon.
 
Ungefär ett halvt ton i timmen går genom sorteringsmaskinen. I dag är det stor King Edward som ska synas. Sorten brukar ge ett svinn på upp mot femton procent men tack vare förra årets skörd av storpotäter är bortfallet nu bara fem.
 
Skadad potatis plockas bort och läggs över den hitre balken för transport till ”spillådan”. Den  prima knölen går raka vägen i säck på våg.
 
Arbetet vid rullbandet är ensamt och enformigt. Och mängden potatis är enorm. Ett hektar kan ge 50 ton. – Men odlingen är kostsam, säger Staffan. Om butiken säljer för 9 kronor kilot kan jag få 1:20. Det är katastrof, men ingen idé att göra uppror. Då köper dom från Holland i stället. När jag började som 15-åring här körde jag potatis i 50-kilossäckar till affären, där jag kunde få upp mot 1:25 per kilot – på 1960-talet! Det heter att vi lever och verkar på en fri marknad. Men det gäller inte producenten, bonden alltså.
 
Den gamla maskinen är vänlig mot den relativt känsliga potatisen. Hastigheten är måttlig och knölarna skadas inte av vass metall eller höga fall.
 
Säcken är full. Vågen slår ifrån ytterligare fyllning från bandet. Nu ska säcken sys ihop. Sedan på med ny säck. Och så där håller det på, timme efter timme.
 
Asterix och King Edward och två andra sorter i gårdsbutiken. För tjugofem kronor får du fem kilo.
 
Fem lökar för tio kronor. Tolv sprättägg för tjugofem och en påse morötter för tio. Snacka om konkurrenskraftiga priser!

 

Taggad

Albrunna lund

Om du kör söderut genom Albrunna kan du 200 meter efter rastplatsen ta vänster upp till en lund som inte går av för hackor. Parka bilen och gå stigen rakt in i djungeln. Efter en kort sträcka blir en stig tre. Det är bara att välja. Givetvis är lunden vackrast när löv och blommor har slagit ut, men redan nu ger den ett magiskt intryck. Häng med ut i Albrunna lund, men gör som jag: Återkom om en månad – och om två!

 
Så här i mars är naturligtvis det mesta grått och dött, men det börjar spira utmed stigkanterna…
 
Skogspartierna här är en mix av buskar, sly och kraftiga träd. Och det finns gott om törnen. Jag blödde friskt om ”shortsbenen” efter besöket.
 
Det som skapar den genuina stämningen här måste bero på att ”allt som ramlar ned eller dör” får ligga kvar. Det ord jag kommer att tänka på är naturskog.
 
Gölarna inne i skogen lyser kraftfullt blåa.
 
Utmed den stig vi valde låg säkert ett halvdussin ”jordkällare”, mycket vackert byggda med svängda ingångsmurar. Av en ortsbo fick vi senare veta att de har använts av militären.
 
Interiör av ”jordkällare”. Här inne är becksvart men med blixtens hjälp kan vi se vad som finns här: högar av sand! Eller är det något annat?
 
Ytterligare en vacker entré. Röda fjolårslöv och färgskimrande mossor förstärker intrycken.
 
En äng nära gränsen mot alvaret. Kanske betyder det något än i dag att lunden betades så sent som under 1960-talet.
 
Till vänster äng, till höger alvar och mellan dem (kliv)stättan som förbinder de tu…
 
Murarnas stenar har påtagligt rundade kanter. Jag har ingen aning om varför.
 
Lunden rymmer många murkna trädstammar. Att dessa är viktiga har man förstått i exempelvis Finland.
Taggad

Stickkafé

Onsdagar 14:00 går startskottet. Kacklet tilltar och en stund senare går stickorna varma. Det är stickkafé hos Atelje Liz mitt i Södra Möckleby centrum mellan ICA Trofast och biblioteket. I dag var man åtta flickor. Vissa kallar dem damer, men fritt val gäller. Så är det också med göromålen.

– Man behöver inte sticka. Man kan göra precis vad man vill under förutsättning att man dessutom vill kackla, säger kackeldirigenten själv, Lizbeth Janzon och blinkar.

– Det är alltså två saker man måste göra samtidigt. Följaktligen finns inga män här, säger Fia och skratten fyller den lilla lokalen.

Så sitter man i timmar och stickar och virkar och broderar – och kacklar. Och har de inte slutat, så sitter de där än. Det är inte utan att man som man blir en aning avundsjuk.

Stickmaffian har vevat igång. Från vänster ser vi Charlotte, Ki, Fia, Berit – som virkar! – Rose-Marie, Britt-Marie och Annika. Den åttonde flickan, Liz, har gett plats för fotografen.

Rose-Mari, Britt-Marie, Annika och Liz Janzon längst till höger. Hon berättar att stickkafeet har hållit på i runt två år, och att det kommer intresserade även från andra byar än Södra Möckleby. Dagens träff lockade exempelvis en från Grönhögen och två från Albrunna. – Vi är många nyinflyttade i trakten, berättar Liz. Då är stickkafeet ett utmärkt sätt att lära känna folk.
 
Charlotte preparerar tyget med en hullingförsedd nål inför ett broderi. Ki stickar och Fia ser ut att ha tagit en liten paus.
 
 
Taggad ,

Skärpa

Jag försöker hålla på min enkla vana att lära mig en sak om dagen, varje dag året om. Det kan tyckas övermaga, men det är inte så märkvärdigt som det låter. Det handlar oftast om mycket enkla saker, exempelvis om ord och nyord, språkregler, data-, desktop- och fotofinesser.

I går lärde jag mig att skärpa foton med så kallad kantmask. Fotot måste först klassas som lågfrekvent eller högfrekvent, därefter väljer man skärpningsmetod. Att förklara mer här på bloggen känns omöjligt, eftersom den lågfrekventa bilden kräver skärpning i 20 steg, den högfrekventa i 17. Hur som helst kan jag nu alla 37 steg, men tvivlar en aning på resultatet. Jag ser ingen större skillnad mellan den nya skärpemetoden och min gamla, som omfattar bara 3 steg.

Nedan ser du två foton av en gammal trädstam i Albrunna lund. Det översta är skärpt med min gamla metod, det undre med min nya. Skriv gärna en kommentar om vilken variant du tycker har den behagligaste skärpan – om du överhuvudtaget kan se någon skillnad. 😉

PS. För att kunna se skillnaden mellan bilderna måste man nog spara hem dem och öppna dem i full storlek i ett bildvisningsprogram – eller åtminstone klicka på dem i bloggen för att få full storlek.

Taggad ,

Öland krymper – eller?

Stränderna vid Södra bruket naggas ständigt i kanten av vind och hav. Här och var har stora mängder sten från alunframställningens dagar rutschat ned mot vattnet. Men det finns ingen anledning till oro. Landhöjningen pågår fortfarande. Å andra sidan talas mycket om en framtida global havsnivåhöjning. Krymper Öland? Eller växer Öland? Den som lever får se…

Shorts

Nästan sommar. Det blev en cykeltur i shorts. Fåren i Ottenby såg först så små ut. Sedan såg jag att även de har bytt till sommargarderob.

Taggad

Hägring?

I eftermiddags sitter vi nere vid Södra bruket och spejar ut mot Sverige. Ett mindre fartyg stävar norrut. Men det ser ”konstigt” ut för bara ögat, som en buss. 15:53 tar jag en första bild av fenomenet i längsta teleläge med en pocketkamera. Det vi brukar se härifrån är ett avlägset Sverige, en klar vattenspegel där skuggorna vid denna tid på dagen ska gå in mot oss. Långt ut i vattnet, kanske en mil, ser man också ett antal vindkraftverk på pelare som går ända ned i vattnet, förstås. Men denna bild visar något annat. Fartyget har sin ”skugga” ovanför sig. Vindkraftverkens pelare går inte ända ned i vattnet. Ser vi nån form av hägring i luftlagret några meter över vattenytan? Jag har ingen annan förklaring. Har du?

Första helbilden. Bojen är ok men bakom den stämmer ingenting…

En delförstoring av bilden ger inga fler ledtrådar. Eller?

Här har det gått 30 sekunder sedan jag tog bilden ovan och fartyget har nästan hunnit förbi det närmaste vindkraftverket. Men frågan består: Vad ser vi – och varför?

Taggad ,

Rastplats Albrunna

Rastplats Albrunna låter byråkratbeige. Men den är faktiskt värd ett upplysande blogginlägg, eftersom den är en av få välutrustade rastplatser utmed väg 136 – på hela södra Öland.

Den ligger alldeles söder om Albrunna på Ölands västsida. En stor väderkvarn dominerar. Där finns en röd liten stuga med två fina toaletter som hålls öppna året om – och som dessutom alltid är välstädade. Längs kanten av slänten ned mot Kalmarsund står flera bord med bänkar där du kan picknicka till underbar utsikt.

Rastplatsen sedd från söder.

Platsen ser lite småtrist ut så här i mars, men när löven slagit ut blir allt så mycket vackrare.
 
Rejäla bänkar och bord, ett har till och med tak. Om bara någon månad sitter man här i en lövsal.
 
Den här kåken kan många gånger bli ”räddaren i nöden”.

Härifrån är det cirka 20 kilometer till Sverige, som vid klart väder syns som en mörk rand i fjärran.

På andra sidan vägen står en väderstation. Från den kan du hämta mycket matnyttiga väderdata på webben.

Eketorps borg – del II

Det är bara nån vecka sen jag var där. Men ”den gamla stensamlingen” gav mersmak. Att strosa omkring där inne helt solo känns mäktigt, nästan andaktsfullt. Borgen öppnar 30 april.

Självporträtt på stort avstånd. Jag står framför entrébyggnaden och utlöser smällan med ”radiosignal”. I bakgrunden badar borgen i eftermiddagens varma solsken.

Genom den lilla kvadratiska gluggen vandrar du in i en stor och spännande, ny – och urgammal – värld.

Dörrpostens trästockar ser ut att bågna en aning under de enorma stenmassorna. Men jag har en bra livförsäkring.

Inne på borggården har gräset redan börjat bli grönt. Närmast kameran en äldre typ av gärdsgård.

I mina ögon är dessa byggnader små under av ”byggnadsteknisk harmoni”. Inget mexitegel här, inte! Till höger en inhängnad, sannolikt för höns. Lägg märke till de yttre husens flätade gavlar – den tidens luftkonditionering.

Vackert stenhus med mycket låg entré. Det har förresten alla hus inne på borgområdet. För att man inte ska dongla i huvudet för hårt i dörrposterna är dessa ofta försedda med mjuka skinnbitar.

Sten på sten på sten – och några byggnadsdetaljer i trä. Ska du fotografera Eketorps borg är mitt råd att välja en mulen dag. Kontrasterna i solsken blir alldeles för stora. Det gäller i många fotografiska sammanhang: Undvik skarpt solljus! Ingen kamera i världen mäktar med att skildra kontraster lika bra som det mänskliga ögat.

Några meter av den enorma muren. För att återknyta till min föregående tes om att undvika fotografering i solsken… Om du trots allt måste använda kameran i skarpt ljus kan en blixt bli räddaren i nöden. Det låter paradoxalt att blixtra när det är som allra ljusast. Men blixten tjänar då mer som ”utjämnare” än som ”upplysare”. 

Tidningsmakaren

Vad kan du har för nytta av mig, Staffan Lagerström? Kort svar: När du behöver en fotograf, en copywriter, en tidningsmakare eller en författare. Jag kan också hjälpa dig med mediaträning. Du når mig på 070-698 54 14. Läs gärna mer på min hemsida.

Taggad

En missbrukares bekännelse

Förr kunde jag – utan att skämmas – ta bilen och åka tio mil för att köpa cigariller eller piptobak. Det missbruket är sedan länge historia. Men på senare år har jag utvecklat ett annat beroende, minst lika gravt: Jag måste se havet! I förrgår kom attacken. Klockan klämtade; det kändes som att träffas av förgiftade pilar. Det var bara att kasta sig på hojen och trampa ned till Seby läge och coola ned sig. Men jag klagar inte. Som ölänning har jag aldrig längre än fem kilometer till cigarillerna – förlåt havet.

Taggad

Knutpunkt Näringsliv

Det hölls företagarträff på Ekerum Golf & Resort i går. Utvecklingen av varumärket Öland var den ungefärliga rubriken, och mycket handlade om framtiden. Drygt hundra intresserade infann sig för att lyssna på föredrag, brainstorma, äta gott, träffa kollegor och prata om ditten och datten utan alltför stort allvar. Alvarsamt har nedan valt ut några få korn – icke nödvändigtvis att betrakta som russin – ur träffens stora och välgräddade kaka.

Helene och Bengt Grafström var möteskoordinator, respektive mötesledare. Här redovisar de några av alla futuristiska utvecklingstips som strömmade in under träffen. ”Flera toaletter” och ”större satsningar på flygsporten” var två av flera tjog förslag. ”Bort med simpla outlets” och ”in med kvalitet och kultur”, var andra.

Det öländska cykelprojektet ”Fyr till fyr” närmar sig skarpt läge. Christer Petersson heter projektdirigenten som ska sätta sprätt på 27,5 miljoner spänn innan sista asfaltstumpen är lagd. – Min målsättning är att varenda krona ska vara förbrukad när allt är klart och jag har fått ut min sista månadslön, sade han bland annat. Ovan ser vi Mats Jansson, destinationsexpert från Gotland, som berättade om cykelvägarnas utveckling där. – Vårt goda rykte som cykelö är en aning överdrivet, var en av hans franka och ögonbrynshöjande bekännelser. Gotlänningen Mats tror verkligen på det öländska projektet ”Fyr till fyr”.

Victoria Jansson från företaget Tendensor gjorde videoupptagningar av företagare som hade förslag på hur man ska utveckla Ölandsturismen. En man med klara uppfattningar om vad som bör göras var Jonny Edling. Han vill lösa husbilsproblematiken, som i praktiken är lika med ”att fixa ställplatser för den sortens fordon”. – Jag har lösningen och inom bara nån vecka kommer jag att presentera den för medierna, sade han utan att darra på manschetten.
 
Jan Mikaelsson är pensionerad/passionerad geolog och universitetslärare. Han dyker upp i nästan alla turistiska sammanhang. Denna dag berättade han om geoturismen på ön. Jans starka engagemang är sannolikt en av nycklarna till hans framgång som både föreläsare och lärare. Det tror han i alla fall själv.
 
Victoria Jansson arbetar på företaget Tendensor, som har klara arbetsuppgifter framöver.
 
Efter en hel dags lyssnande känns det skönt att få sträcka på benen. Slut för i dag, tack för i dag!
Taggad

Snart isfritt

För en vecka sedan trodde jag att våren skulle vinna på knock över vintern. Men matchen blev segare än så och nu lutar det åt poängvinst. På Grönhögens golfbana låg isen ännu i dag centimetertjock och i Grönhögens hamn fanns ett millimetertjockt istäcke utmed piren.

Eketorps borg

Om man tar vägen från Grönhögen till öns östra sida kan man få för sig att man hallucinerar då den plötsligt visar sig bakom vårens många vattenspeglar på alvaret, Eketorps borg. Första spadtaget för bygget togs 300 e Kr och borgen utvecklades i tre faser fram till mitten av 1200-talet då den övergavs. Eketorps borg är den enda uppbyggda på Öland. Läs mer här.

Alvarsamt besökte borgen i förra veckan. Så sent som för 800 år sedan var här liv och rörelse. Här stojade barnen. Här kacklade hönsen. Här kutade grisar och får. I dag ligger borgen öde och tyst, men lägger man örat mot något av stenblocken kan man – kanske – ännu höra ljudet av hantverkarnas yxhugg eller klappret från oskodda hästhovar…

PS. Den femte bilden uppifrån har jag tagit mig friheten att manipulera genom att ”trolla bort” ett mycket störande, modernt elskåp.

Örnen har landat

På väg hem från udden ser jag den. Så stor den är! En jumbojet på alvaret. Jag vräker hojen i dikesrenen, drar av mig den skrikgula cykelvästen och sliter fram kameran. Örnen sitter 100 meter bort. På kameran sitter ett vidvinkelobjektiv lämpligt för ”motiv runt kaffebordet”. Medan jag med märklig akrobatik tråcklar mig över ett elstängsel byter jag till det längsta objektiv jag har. Jag ramlar. Örnen ser mig. Örnen flyger 100 meter bort. Jag småspringer efter, svär och stånkar, duckar så mycket jag kan medan jag ställer in kameran. Örnen ser allt. Den lyfter och flyger ytterligare 100 meter bort. Jag efter. Man får inte ge sig. Örnen lyfter och flyger 100 meter till. Jag knäpper några skott av landningen. De gula benen lyser i det skarpa solljuset. Men avståndet är alldeles för stort, runt 250 meter. Och objektivet är alldeles för kort. Örnen sitter stilla. Jag kommer inte närmare. Ett större vattensystem ligger mellan oss. Jag kryper ihop bakom en sten. Örnen sitter helt stilla, vrider bara då och då på huvudet med den majestätiska kroknäbben. Det är kallt. Vinden biter i kinderna, fingrarna stelnar runt kameran. En kråka flyger kraxande över örnen, tittar nyfiket – och drar vidare. Vad väntar örnen på? Varför lyfter han inte? Det går 20 minuter, tjugo mycket långa minuter. Så mycket plötsligt är han i luften igen. Vingarna är som väderkvarnsblad. Jag hinner ta några bilder innan han är borta vid vindsnurrorna i Grönhögen. Sen är han försvunnen – rakt upp i det blå Det är ett illusionsnummer. Hokus pokus. Örnar kommer från ingenstans. Och örnar försvinner i ingenting.

Bilderna nedan är delförstoringar, 1/640-1/1 000 sek, bl 5,6-11 vid 400 ISO.

Kyrkhamn

På väg ned till södra udden, alltså där Öland tar slut, hittar du på höger sida en modell av S:t Johannes kapell i Kyrkhamn. Kapellet byggdes under 1200-talet och Kyrkhamn var på sin tid Ölands viktigaste fiskeläge.

S:t Johannes kapell ”transformerades” senare till en fyr. Långe Jan byggdes nämligen av sten från det övergivna kapellet 1785.

Taggad