Månadsarkiv: mars 2012

Albrunna lund

Om du kör söderut genom Albrunna kan du 200 meter efter rastplatsen ta vänster upp till en lund som inte går av för hackor. Parka bilen och gå stigen rakt in i djungeln. Efter en kort sträcka blir en stig tre. Det är bara att välja. Givetvis är lunden vackrast när löv och blommor har slagit ut, men redan nu ger den ett magiskt intryck. Häng med ut i Albrunna lund, men gör som jag: Återkom om en månad – och om två!

 
Så här i mars är naturligtvis det mesta grått och dött, men det börjar spira utmed stigkanterna…
 
Skogspartierna här är en mix av buskar, sly och kraftiga träd. Och det finns gott om törnen. Jag blödde friskt om ”shortsbenen” efter besöket.
 
Det som skapar den genuina stämningen här måste bero på att ”allt som ramlar ned eller dör” får ligga kvar. Det ord jag kommer att tänka på är naturskog.
 
Gölarna inne i skogen lyser kraftfullt blåa.
 
Utmed den stig vi valde låg säkert ett halvdussin ”jordkällare”, mycket vackert byggda med svängda ingångsmurar. Av en ortsbo fick vi senare veta att de har använts av militären.
 
Interiör av ”jordkällare”. Här inne är becksvart men med blixtens hjälp kan vi se vad som finns här: högar av sand! Eller är det något annat?
 
Ytterligare en vacker entré. Röda fjolårslöv och färgskimrande mossor förstärker intrycken.
 
En äng nära gränsen mot alvaret. Kanske betyder det något än i dag att lunden betades så sent som under 1960-talet.
 
Till vänster äng, till höger alvar och mellan dem (kliv)stättan som förbinder de tu…
 
Murarnas stenar har påtagligt rundade kanter. Jag har ingen aning om varför.
 
Lunden rymmer många murkna trädstammar. Att dessa är viktiga har man förstått i exempelvis Finland.
Taggad

Stickkafé

Onsdagar 14:00 går startskottet. Kacklet tilltar och en stund senare går stickorna varma. Det är stickkafé hos Atelje Liz mitt i Södra Möckleby centrum mellan ICA Trofast och biblioteket. I dag var man åtta flickor. Vissa kallar dem damer, men fritt val gäller. Så är det också med göromålen.

– Man behöver inte sticka. Man kan göra precis vad man vill under förutsättning att man dessutom vill kackla, säger kackeldirigenten själv, Lizbeth Janzon och blinkar.

– Det är alltså två saker man måste göra samtidigt. Följaktligen finns inga män här, säger Fia och skratten fyller den lilla lokalen.

Så sitter man i timmar och stickar och virkar och broderar – och kacklar. Och har de inte slutat, så sitter de där än. Det är inte utan att man som man blir en aning avundsjuk.

Stickmaffian har vevat igång. Från vänster ser vi Charlotte, Ki, Fia, Berit – som virkar! – Rose-Marie, Britt-Marie och Annika. Den åttonde flickan, Liz, har gett plats för fotografen.

Rose-Mari, Britt-Marie, Annika och Liz Janzon längst till höger. Hon berättar att stickkafeet har hållit på i runt två år, och att det kommer intresserade även från andra byar än Södra Möckleby. Dagens träff lockade exempelvis en från Grönhögen och två från Albrunna. – Vi är många nyinflyttade i trakten, berättar Liz. Då är stickkafeet ett utmärkt sätt att lära känna folk.
 
Charlotte preparerar tyget med en hullingförsedd nål inför ett broderi. Ki stickar och Fia ser ut att ha tagit en liten paus.
 
 
Taggad ,

Skärpa

Jag försöker hålla på min enkla vana att lära mig en sak om dagen, varje dag året om. Det kan tyckas övermaga, men det är inte så märkvärdigt som det låter. Det handlar oftast om mycket enkla saker, exempelvis om ord och nyord, språkregler, data-, desktop- och fotofinesser.

I går lärde jag mig att skärpa foton med så kallad kantmask. Fotot måste först klassas som lågfrekvent eller högfrekvent, därefter väljer man skärpningsmetod. Att förklara mer här på bloggen känns omöjligt, eftersom den lågfrekventa bilden kräver skärpning i 20 steg, den högfrekventa i 17. Hur som helst kan jag nu alla 37 steg, men tvivlar en aning på resultatet. Jag ser ingen större skillnad mellan den nya skärpemetoden och min gamla, som omfattar bara 3 steg.

Nedan ser du två foton av en gammal trädstam i Albrunna lund. Det översta är skärpt med min gamla metod, det undre med min nya. Skriv gärna en kommentar om vilken variant du tycker har den behagligaste skärpan – om du överhuvudtaget kan se någon skillnad. 😉

PS. För att kunna se skillnaden mellan bilderna måste man nog spara hem dem och öppna dem i full storlek i ett bildvisningsprogram – eller åtminstone klicka på dem i bloggen för att få full storlek.

Taggad ,

Öland krymper – eller?

Stränderna vid Södra bruket naggas ständigt i kanten av vind och hav. Här och var har stora mängder sten från alunframställningens dagar rutschat ned mot vattnet. Men det finns ingen anledning till oro. Landhöjningen pågår fortfarande. Å andra sidan talas mycket om en framtida global havsnivåhöjning. Krymper Öland? Eller växer Öland? Den som lever får se…

Shorts

Nästan sommar. Det blev en cykeltur i shorts. Fåren i Ottenby såg först så små ut. Sedan såg jag att även de har bytt till sommargarderob.

Taggad

Hägring?

I eftermiddags sitter vi nere vid Södra bruket och spejar ut mot Sverige. Ett mindre fartyg stävar norrut. Men det ser ”konstigt” ut för bara ögat, som en buss. 15:53 tar jag en första bild av fenomenet i längsta teleläge med en pocketkamera. Det vi brukar se härifrån är ett avlägset Sverige, en klar vattenspegel där skuggorna vid denna tid på dagen ska gå in mot oss. Långt ut i vattnet, kanske en mil, ser man också ett antal vindkraftverk på pelare som går ända ned i vattnet, förstås. Men denna bild visar något annat. Fartyget har sin ”skugga” ovanför sig. Vindkraftverkens pelare går inte ända ned i vattnet. Ser vi nån form av hägring i luftlagret några meter över vattenytan? Jag har ingen annan förklaring. Har du?

Första helbilden. Bojen är ok men bakom den stämmer ingenting…

En delförstoring av bilden ger inga fler ledtrådar. Eller?

Här har det gått 30 sekunder sedan jag tog bilden ovan och fartyget har nästan hunnit förbi det närmaste vindkraftverket. Men frågan består: Vad ser vi – och varför?

Taggad ,

Rastplats Albrunna

Rastplats Albrunna låter byråkratbeige. Men den är faktiskt värd ett upplysande blogginlägg, eftersom den är en av få välutrustade rastplatser utmed väg 136 – på hela södra Öland.

Den ligger alldeles söder om Albrunna på Ölands västsida. En stor väderkvarn dominerar. Där finns en röd liten stuga med två fina toaletter som hålls öppna året om – och som dessutom alltid är välstädade. Längs kanten av slänten ned mot Kalmarsund står flera bord med bänkar där du kan picknicka till underbar utsikt.

Rastplatsen sedd från söder.

Platsen ser lite småtrist ut så här i mars, men när löven slagit ut blir allt så mycket vackrare.
 
Rejäla bänkar och bord, ett har till och med tak. Om bara någon månad sitter man här i en lövsal.
 
Den här kåken kan många gånger bli ”räddaren i nöden”.

Härifrån är det cirka 20 kilometer till Sverige, som vid klart väder syns som en mörk rand i fjärran.

På andra sidan vägen står en väderstation. Från den kan du hämta mycket matnyttiga väderdata på webben.

Eketorps borg – del II

Det är bara nån vecka sen jag var där. Men ”den gamla stensamlingen” gav mersmak. Att strosa omkring där inne helt solo känns mäktigt, nästan andaktsfullt. Borgen öppnar 30 april.

Självporträtt på stort avstånd. Jag står framför entrébyggnaden och utlöser smällan med ”radiosignal”. I bakgrunden badar borgen i eftermiddagens varma solsken.

Genom den lilla kvadratiska gluggen vandrar du in i en stor och spännande, ny – och urgammal – värld.

Dörrpostens trästockar ser ut att bågna en aning under de enorma stenmassorna. Men jag har en bra livförsäkring.

Inne på borggården har gräset redan börjat bli grönt. Närmast kameran en äldre typ av gärdsgård.

I mina ögon är dessa byggnader små under av ”byggnadsteknisk harmoni”. Inget mexitegel här, inte! Till höger en inhängnad, sannolikt för höns. Lägg märke till de yttre husens flätade gavlar – den tidens luftkonditionering.

Vackert stenhus med mycket låg entré. Det har förresten alla hus inne på borgområdet. För att man inte ska dongla i huvudet för hårt i dörrposterna är dessa ofta försedda med mjuka skinnbitar.

Sten på sten på sten – och några byggnadsdetaljer i trä. Ska du fotografera Eketorps borg är mitt råd att välja en mulen dag. Kontrasterna i solsken blir alldeles för stora. Det gäller i många fotografiska sammanhang: Undvik skarpt solljus! Ingen kamera i världen mäktar med att skildra kontraster lika bra som det mänskliga ögat.

Några meter av den enorma muren. För att återknyta till min föregående tes om att undvika fotografering i solsken… Om du trots allt måste använda kameran i skarpt ljus kan en blixt bli räddaren i nöden. Det låter paradoxalt att blixtra när det är som allra ljusast. Men blixten tjänar då mer som ”utjämnare” än som ”upplysare”. 

Tidningsmakaren

Vad kan du har för nytta av mig, Staffan Lagerström? Kort svar: När du behöver en fotograf, en copywriter, en tidningsmakare eller en författare. Jag kan också hjälpa dig med mediaträning. Du når mig på 070-698 54 14. Läs gärna mer på min hemsida.

Taggad

En missbrukares bekännelse

Förr kunde jag – utan att skämmas – ta bilen och åka tio mil för att köpa cigariller eller piptobak. Det missbruket är sedan länge historia. Men på senare år har jag utvecklat ett annat beroende, minst lika gravt: Jag måste se havet! I förrgår kom attacken. Klockan klämtade; det kändes som att träffas av förgiftade pilar. Det var bara att kasta sig på hojen och trampa ned till Seby läge och coola ned sig. Men jag klagar inte. Som ölänning har jag aldrig längre än fem kilometer till cigarillerna – förlåt havet.

Taggad

Knutpunkt Näringsliv

Det hölls företagarträff på Ekerum Golf & Resort i går. Utvecklingen av varumärket Öland var den ungefärliga rubriken, och mycket handlade om framtiden. Drygt hundra intresserade infann sig för att lyssna på föredrag, brainstorma, äta gott, träffa kollegor och prata om ditten och datten utan alltför stort allvar. Alvarsamt har nedan valt ut några få korn – icke nödvändigtvis att betrakta som russin – ur träffens stora och välgräddade kaka.

Helene och Bengt Grafström var möteskoordinator, respektive mötesledare. Här redovisar de några av alla futuristiska utvecklingstips som strömmade in under träffen. ”Flera toaletter” och ”större satsningar på flygsporten” var två av flera tjog förslag. ”Bort med simpla outlets” och ”in med kvalitet och kultur”, var andra.

Det öländska cykelprojektet ”Fyr till fyr” närmar sig skarpt läge. Christer Petersson heter projektdirigenten som ska sätta sprätt på 27,5 miljoner spänn innan sista asfaltstumpen är lagd. – Min målsättning är att varenda krona ska vara förbrukad när allt är klart och jag har fått ut min sista månadslön, sade han bland annat. Ovan ser vi Mats Jansson, destinationsexpert från Gotland, som berättade om cykelvägarnas utveckling där. – Vårt goda rykte som cykelö är en aning överdrivet, var en av hans franka och ögonbrynshöjande bekännelser. Gotlänningen Mats tror verkligen på det öländska projektet ”Fyr till fyr”.

Victoria Jansson från företaget Tendensor gjorde videoupptagningar av företagare som hade förslag på hur man ska utveckla Ölandsturismen. En man med klara uppfattningar om vad som bör göras var Jonny Edling. Han vill lösa husbilsproblematiken, som i praktiken är lika med ”att fixa ställplatser för den sortens fordon”. – Jag har lösningen och inom bara nån vecka kommer jag att presentera den för medierna, sade han utan att darra på manschetten.
 
Jan Mikaelsson är pensionerad/passionerad geolog och universitetslärare. Han dyker upp i nästan alla turistiska sammanhang. Denna dag berättade han om geoturismen på ön. Jans starka engagemang är sannolikt en av nycklarna till hans framgång som både föreläsare och lärare. Det tror han i alla fall själv.
 
Victoria Jansson arbetar på företaget Tendensor, som har klara arbetsuppgifter framöver.
 
Efter en hel dags lyssnande känns det skönt att få sträcka på benen. Slut för i dag, tack för i dag!
Taggad

Snart isfritt

För en vecka sedan trodde jag att våren skulle vinna på knock över vintern. Men matchen blev segare än så och nu lutar det åt poängvinst. På Grönhögens golfbana låg isen ännu i dag centimetertjock och i Grönhögens hamn fanns ett millimetertjockt istäcke utmed piren.

Eketorps borg

Om man tar vägen från Grönhögen till öns östra sida kan man få för sig att man hallucinerar då den plötsligt visar sig bakom vårens många vattenspeglar på alvaret, Eketorps borg. Första spadtaget för bygget togs 300 e Kr och borgen utvecklades i tre faser fram till mitten av 1200-talet då den övergavs. Eketorps borg är den enda uppbyggda på Öland. Läs mer här.

Alvarsamt besökte borgen i förra veckan. Så sent som för 800 år sedan var här liv och rörelse. Här stojade barnen. Här kacklade hönsen. Här kutade grisar och får. I dag ligger borgen öde och tyst, men lägger man örat mot något av stenblocken kan man – kanske – ännu höra ljudet av hantverkarnas yxhugg eller klappret från oskodda hästhovar…

PS. Den femte bilden uppifrån har jag tagit mig friheten att manipulera genom att ”trolla bort” ett mycket störande, modernt elskåp.

Örnen har landat

På väg hem från udden ser jag den. Så stor den är! En jumbojet på alvaret. Jag vräker hojen i dikesrenen, drar av mig den skrikgula cykelvästen och sliter fram kameran. Örnen sitter 100 meter bort. På kameran sitter ett vidvinkelobjektiv lämpligt för ”motiv runt kaffebordet”. Medan jag med märklig akrobatik tråcklar mig över ett elstängsel byter jag till det längsta objektiv jag har. Jag ramlar. Örnen ser mig. Örnen flyger 100 meter bort. Jag småspringer efter, svär och stånkar, duckar så mycket jag kan medan jag ställer in kameran. Örnen ser allt. Den lyfter och flyger ytterligare 100 meter bort. Jag efter. Man får inte ge sig. Örnen lyfter och flyger 100 meter till. Jag knäpper några skott av landningen. De gula benen lyser i det skarpa solljuset. Men avståndet är alldeles för stort, runt 250 meter. Och objektivet är alldeles för kort. Örnen sitter stilla. Jag kommer inte närmare. Ett större vattensystem ligger mellan oss. Jag kryper ihop bakom en sten. Örnen sitter helt stilla, vrider bara då och då på huvudet med den majestätiska kroknäbben. Det är kallt. Vinden biter i kinderna, fingrarna stelnar runt kameran. En kråka flyger kraxande över örnen, tittar nyfiket – och drar vidare. Vad väntar örnen på? Varför lyfter han inte? Det går 20 minuter, tjugo mycket långa minuter. Så mycket plötsligt är han i luften igen. Vingarna är som väderkvarnsblad. Jag hinner ta några bilder innan han är borta vid vindsnurrorna i Grönhögen. Sen är han försvunnen – rakt upp i det blå Det är ett illusionsnummer. Hokus pokus. Örnar kommer från ingenstans. Och örnar försvinner i ingenting.

Bilderna nedan är delförstoringar, 1/640-1/1 000 sek, bl 5,6-11 vid 400 ISO.

Kyrkhamn

På väg ned till södra udden, alltså där Öland tar slut, hittar du på höger sida en modell av S:t Johannes kapell i Kyrkhamn. Kapellet byggdes under 1200-talet och Kyrkhamn var på sin tid Ölands viktigaste fiskeläge.

S:t Johannes kapell ”transformerades” senare till en fyr. Långe Jan byggdes nämligen av sten från det övergivna kapellet 1785.

Taggad