Månadsarkiv: april 2012

Mot examen – Etapp II

– Så ja, Zoran. Lägg i trean nu. Nä förresten, ta tvåan för det går brant nerför nu.

Ölandsguiden Jan Mikaelsson, en av lärarna i ämnet Ölandskunskap, styrde bussen genom proffschauffören Zoran, genom hårnålskurvor och ned för branta klippvägar. Vi var vid Gillberga stenbrott på norra Öland, bland sten och klippor och krossad sten och huggen sten så långt ögat nådde.

– Visst är det häftigt! sa Jan och svepte med handen upp över kanten av det enorma ”schaktet” med de lodräta väggarna och det balsalsplana golvet.

Vi nickade tyst och Jan berättade och berättade om stenar och om knotor och om flisor och om landhöjningar och om sämre kalk och om bättre kalk och om urberg och om rullstensåsar och om att Öland skapades vid ekvatorn för en jäkla massa år sedan. Och så berättade han nåt mer som jag just nu inte kommer ihåg…

– Visst är det häftigt! sa Jan, och la lite extra krut i laddningen:
– Stenhäftigt!

Fortsättning följer med Etapp III…

”Den”

”Den” var försvunnen dagen därpå. Men tack vare er läsare är frågan rätt besvarad.

Enväldig domare, Alvarsamt, förkunnar domen: ”Den” är en påfågelspinnare.

Mot examen – etapp ett

Så blev då dags för den sista resan – och de sista lektionerna. Prick nio i morse avgick de tre proppfulla elevbussarna från Föragården några mil norr om Borgholm. Ämnet var Ölandskunskap, en intressant undervisning som Näringslivskontoret ska ha ”med beröm godkänt” för. Roliga och levande lektioner under våren avslutades med sjutimmars bussexkursioner runt södra, respektive norra Öland.

Dominerande lärare under terminen har varit Jan Mikaelsson, geologen/läraren/stå-upp-komikern/entusiasten/historieberättaren, och den synnerligen produktive författaren/fotografen/föreläsaren/folkbildaren Thorsten Jansson. Hur Susanne Bredesjö Budge har lyckats hålla ihop schemat och klassen med dessa vildhästar i katedern vet bara hon själv.

Zoran var chaufför i buss ett.

– Lägg i ettan nu Zoran, sa Jan. Nej, ta fyran så jag kan berätta en historia till behaglig fart.

Jan Mikaelsson tog sats.
– Min farfar var ute och körde häst. Då kom fåken. Sikten blev noll. Farfar tappade totalt orienteringen. Nu gällde det livet! Han släppte därför tömmarna, för hästar brukar ha lätt för att hitta hem. Snöovädret växte i styrka. Plötsligt stannade hästen. Farfar smackade men hästen stod som huggen i sten. Farfar såg inte en halvmeter utan fick följa ena skakeln fram till hästen och treva sig vidare längs den fram till dess mule. Där var en vägg. En husvägg. Hästen kom inte en millimeter längre. Farfar lyckades leta sej fram till en dörr, knackade på och mottogs av en vänlig dam.

– Jo visst går det bra att komma in i värmen och vänta ut fåken. Känn er välkommen!

– Men, sa farfar. Hästen kommer att frysa ihjäl… Får han också komma in?

– Ja visst. Ta in hästen också. Gör det, sa damen.

– Farfar selade i hast av den stora hästen och ledde in den i stugan. Då brakade hela golvet samman!

– Fåken gick småningom över, alla överlevde och farfar blev med tiden en burgen man. Senare lät han som tack bygga om damens stuga, och fåkendramat ledde till en livslång vänskap.

När applåderna tystnat var vi framme vid delmål nummer ett: Skurkvarnen i Jordhamn.

Klockan är 9, tag plats, stäng dörrarna.
 
Den ser lite skraltig ut, den gamla skurkvarnen i Jordhamn. Till vänster, vid horisonten, skymtar Blå Jungfrun.
 
Detalj av skurkvarnen. Underst ligger de stenar som ska slipas. Över dem dras ”slipstenen” i varv efter varv efter varv…
 
Man skulle kunna säga att bilden föreställer ”en pratkvarn i en skurkvarn”. Men så säger man ju inte. Bättre är: Jan Mikelsson var i sitt livs form och drog ned många skratt och applåder med sina dråpliga ordmålningar av skurkvarnarnas historia.
 
 
Fortsättning följer med etapp två…
 
 

Nobel skönhet

Grannen kom rusande.
– Den måste vara sällsynt. Vi har aldrig sett nåt liknande. Kan du fota den?

”Den” visade sig vara en fjäril, som har suttit stilla i gräsmattan hela dagen. ”Den” är helt cool; bryr sig varken om rörelser eller fotoblixtar. Ibland ser det ut som om ”den” äter på något…

Vet någon vad det är för en långhårig krabat? Jag har utan framgång letat på nätet.  ”Den” är rätt stor, cirka 70 millimeter mellan vingspetsarna.