Mot examen – Etapp II

– Så ja, Zoran. Lägg i trean nu. Nä förresten, ta tvåan för det går brant nerför nu.

Ölandsguiden Jan Mikaelsson, en av lärarna i ämnet Ölandskunskap, styrde bussen genom proffschauffören Zoran, genom hårnålskurvor och ned för branta klippvägar. Vi var vid Gillberga stenbrott på norra Öland, bland sten och klippor och krossad sten och huggen sten så långt ögat nådde.

– Visst är det häftigt! sa Jan och svepte med handen upp över kanten av det enorma ”schaktet” med de lodräta väggarna och det balsalsplana golvet.

Vi nickade tyst och Jan berättade och berättade om stenar och om knotor och om flisor och om landhöjningar och om sämre kalk och om bättre kalk och om urberg och om rullstensåsar och om att Öland skapades vid ekvatorn för en jäkla massa år sedan. Och så berättade han nåt mer som jag just nu inte kommer ihåg…

– Visst är det häftigt! sa Jan, och la lite extra krut i laddningen:
– Stenhäftigt!

Fortsättning följer med Etapp III…

”Den”

”Den” var försvunnen dagen därpå. Men tack vare er läsare är frågan rätt besvarad.

Enväldig domare, Alvarsamt, förkunnar domen: ”Den” är en påfågelspinnare.

Mot examen – etapp ett

Så blev då dags för den sista resan – och de sista lektionerna. Prick nio i morse avgick de tre proppfulla elevbussarna från Föragården några mil norr om Borgholm. Ämnet var Ölandskunskap, en intressant undervisning som Näringslivskontoret ska ha ”med beröm godkänt” för. Roliga och levande lektioner under våren avslutades med sjutimmars bussexkursioner runt södra, respektive norra Öland.

Dominerande lärare under terminen har varit Jan Mikaelsson, geologen/läraren/stå-upp-komikern/entusiasten/historieberättaren, och den synnerligen produktive författaren/fotografen/föreläsaren/folkbildaren Thorsten Jansson. Hur Susanne Bredesjö Budge har lyckats hålla ihop schemat och klassen med dessa vildhästar i katedern vet bara hon själv.

Zoran var chaufför i buss ett.

– Lägg i ettan nu Zoran, sa Jan. Nej, ta fyran så jag kan berätta en historia till behaglig fart.

Jan Mikaelsson tog sats.
– Min farfar var ute och körde häst. Då kom fåken. Sikten blev noll. Farfar tappade totalt orienteringen. Nu gällde det livet! Han släppte därför tömmarna, för hästar brukar ha lätt för att hitta hem. Snöovädret växte i styrka. Plötsligt stannade hästen. Farfar smackade men hästen stod som huggen i sten. Farfar såg inte en halvmeter utan fick följa ena skakeln fram till hästen och treva sig vidare längs den fram till dess mule. Där var en vägg. En husvägg. Hästen kom inte en millimeter längre. Farfar lyckades leta sej fram till en dörr, knackade på och mottogs av en vänlig dam.

– Jo visst går det bra att komma in i värmen och vänta ut fåken. Känn er välkommen!

– Men, sa farfar. Hästen kommer att frysa ihjäl… Får han också komma in?

– Ja visst. Ta in hästen också. Gör det, sa damen.

– Farfar selade i hast av den stora hästen och ledde in den i stugan. Då brakade hela golvet samman!

– Fåken gick småningom över, alla överlevde och farfar blev med tiden en burgen man. Senare lät han som tack bygga om damens stuga, och fåkendramat ledde till en livslång vänskap.

När applåderna tystnat var vi framme vid delmål nummer ett: Skurkvarnen i Jordhamn.

Klockan är 9, tag plats, stäng dörrarna.

 

Den ser lite skraltig ut, den gamla skurkvarnen i Jordhamn. Till vänster, vid horisonten, skymtar Blå Jungfrun.

 

Detalj av skurkvarnen. Underst ligger de stenar som ska slipas. Över dem dras ”slipstenen” i varv efter varv efter varv…

 

Man skulle kunna säga att bilden föreställer ”en pratkvarn i en skurkvarn”. Men så säger man ju inte. Bättre är: Jan Mikelsson var i sitt livs form och drog ned många skratt och applåder med sina dråpliga ordmålningar av skurkvarnarnas historia.

 

 

Fortsättning följer med etapp två…

 

 

Nobel skönhet

Grannen kom rusande.
– Den måste vara sällsynt. Vi har aldrig sett nåt liknande. Kan du fota den?

”Den” visade sig vara en fjäril, som har suttit stilla i gräsmattan hela dagen. ”Den” är helt cool; bryr sig varken om rörelser eller fotoblixtar. Ibland ser det ut som om ”den” äter på något…

Vet någon vad det är för en långhårig krabat? Jag har utan framgång letat på nätet.  ”Den” är rätt stor, cirka 70 millimeter mellan vingspetsarna.

Industriruin

Kontraster kryddar livet. Från gulsipporna i Albrunna lund är det inte långt till minnenas Grönhögen. Alldeles nedanför golfbanan ligger en industribyggnad som fascinerar. Så ful! Men så full av berättelser och mänskliga avtryck. Jag vet ingenting om den – och vill inte veta. Fakta ska inte få störa mina fantasier.

Nu gular det!

Den senaste tidens relativa värme har fått gulsipporna i Albrunna lund att tro på framtiden. Jisses så gult. Bilderna får tala för sig själva.

Från marken – och från luften

Det är nyttigt att byta perspektiv ibland. När man vandrar i Albrunna lund ser man mattor av blommor, stigens mjuka böjar genom en luftig skog och över inbjudande gräsytor.

Om man sätter kameran på ett sjumeters stativ och fotograferar ned mot stigen blir intrycket ett helt annat: Ett inferno av kvistar och grenar kors och tvärs och hit och dit. Det är lätt att förstå hur effektivt detta virrvarr skyddar småfåglar mot rovfåglar. En större fågel har minimala chanser att ta sig igenom detta ”naturens eget nätstängsel”. Efter lövsprickningen blir naturligtvis chanserna för lyckade luftanfall ännu mindre.

Vy från mitten av den öppna ytan i norra änden av lunden.

 

Gulsipporna kommer mer och mer men vi får nog vänta ytterligare någon dag tills hela lunden badar i gult.

 

Från ovan ser vi det virrvarr av kvistar och grenar som täcker lunden och småningom bildar ett ”tak”.

 

Att jaga genom att störtdyka här kan nog göra väldigt ont.

Kvack, kvack

Kan året ha 373 dagar? Svaret är ja – om man räknar temadagar.

Själv firar jag sällan Semikolonets eller Morotens dag. Att höja en bägare för Tankens dag känns intressantare. Jag konstaterar att den något suspekta Internationella krama en musiker-dagen infaller 28 maj och att vi i morgon, 28 april, firar Save the Frogs Day med fullt pådrag nere vid Ottenby.

Evenemanget kallas i en underrubrik för ”Groddag vid Ottenby – med paddor och pyssel!” Programmet innehåller bland annat olika guidningar och runt 13-pixet får man svar på den eviga frågan ”Vem är Steffe?”

”Paddkväll vid Ottenby – med lyssning och lysning!” inleds klockan 19. När det mörknat är det meningen att spetsade öron ska registrera ljuden från de grönfläckiga paddorna…

Här vid Naturum var det mycket folk redan i dag. I morgon öppnar man 11:00.

 

Foto från augusti 2011.

Fuskbygge från 1890

Den vackra gamla bron i Norra Kvinneby fångade häromdagen mitt intresse så pass att jag tvärnitade och vände kärran 180 grader för att i sakta mak köra över bron. Det var kanske dumt, för enligt Ölandsbladet är bron ”ett smart fuskbygge”. Men gamlingen höll – åtminstone denna gång.

Bron sedd från vägen. 

 

Bron från skogssidan.

 

Ljuset var här så svagt att jag spädde på med en kraftig blixt.

S:t Knuts kapell

Ett längre stenkast från Gråborg ligger resterna av S:t Knuts kapell. Det ligger granne med en fårhage där de nyfödda lammen just nu bräker av livsglädje – på mark där människor begravdes för nästan tusen år sedan.

Från den lilla kullen med S:t Knuts kapell ser man Gråborg som en jättes lekfulla formation av stenkulor.

 

Här ser vi åt motsatta hållet: Från porten i Gråborg mot S:t Knuts kapell. Fotot är taget med teleobjektiv. Det gör att avståndet mellan byggnaderna verkar mindre än det är.

 

Fotot är taget från sju meters höjd. Till vänster skuttar lammen i vårsolen.

 

Stora kontraster mellan väggen i djup skugga och landskapet i solljus gick att överbrygga med en kraftig blixt och en del bildbehandlingsjobb. I situationer som denna är raw-formatet en välsignelse.

 

Valvet underifrån. Medeltida murkonst imponerar – åtminstone på mig.

 

S:t Knuts kapell omges av ett vackert landskap med många vandringsleder för den nyfikne. Bilden är tagen från Gråborgs port.

Albrunna lund – en mötesplats

Här går inte att mötas utan att stanna och prata. Vi hann bara ett kliv eller tre in i klorofyllen förrän vi var inbegripna i livlig diskussion med ett äldre par från Kastlösa.

– Ni förstår mården och korpen har ökat alldeles för jäkligt. Sen skabben tog räven, som tog mårdungar, är mården ett problem. I dag finns varken brushane, storspov eller strandskata där vi bor. Mården! Och mården är så listig. Varje år häckar ringduvan i en cypress på vår tomt. I år kom dom 14 mars och 25 la dom äggen. Mården kikar då och då in för att kolla hur stora middagarna har hunnit växa sej. De två ungarna får leva till några dar innan dom är flygfärdiga. Då slår han till. Och han har tänder som en liten tiger!

Den äldre mannen skiner upp i ett varggrin.

– Men även jag kan vara farlig. Jag tar mården i fälla. Hittills i år har det blivit tre…

—

Nästa möte – bara trettio meter öster om det förra – blev danskt. Stigen är smal så kommer ytterligare folk får man försiktigt kliva ut i bushen för att underlätta mötet, något som ofta resulterar i att även nykomlingarna stannar och faller in i diskussionen. Dansken menade att Sverige har många fler växter kvar ute i det fria än Danmark.

– Där har jordbruket dödat nästan alla!

– Men Danmark är yndigt ändå, försöker vi i nåt slags lam tröst. Vi är ofta där, på västra Jylland och i Skagen.

– Skagen är ok, men Sverige är bättre, säger dansken och byter ämne. Där vi bor på Öland finns ekoxar. Ni skulle se dom när dom svärmar i juni.

– Ja, det vore intressant…

Dansken sätter sig på huk och börjar rita en karta på den mjuka stigen.

– Här är husen. Här är grannen. Här bor vi, säger dansken och pekar på en kotte. Det är vårt hus. Kom när ni vill. Är vi inte hemma är det bara att gå upp till den gamla eken på tomtens norrsida. Där svärmar ekoxarna. Välkomna.

—

Vi hinner femtio meter. Nytt möte. Nytt samtal. Ett äldre par med spänstig gång.

– Vi bor i Grönhögen, vi.

– Men vi spelar inte golf, säger kvinnan och drar mungiporna en aning nedåt. Golfare är inte vår stil. Dom bara snackar skit. Dom vet allt om alla. Nä, golf är ingen sport, bara ett sätt att umgås.

– Ja, dom vet allt om oss, säger mannen lakoniskt.

Kvinnan pekar på vårt sju meter höga kamerastativ…

– Hur kan ni trycka på knappen när kameran är långt där uppe i skyn?

– Tja, säger jag och försöker tänka ut en pedagogisk förklaring. Vi gör det med radiovågor.

– Jaså, säger kvinnan. Med radiovågor! Ja, jag har alltid gillat radio. Det är bättre än TV. TV är mest skit nu för tiden. Men nu ska vi gå. Glöm bara inte vad vi sa om golfare. Tack för pratstunden.

– Dom vet allt om oss, upprepar mannen och höjer ett varningens finger.

—

Denna dag – alltså i går – blev det så mycket prat att bilderna får vänta – en dag eller tre.

En varm dag

Gråborg i grådis. Här har man släpat sten i 1 700 år. Mer eller mindre. Åsikterna om flydda tider går som nästan alltid isär.

Öland var sommarvarmt. Mörka nysådda fält ångade och allting längre bort än hundra meter disade. Vi hade precis riggat kameran och fått upp den på sju meter stativ då ett ungt par frågade oss om vad vi visste om borgen.

– Inte mycket, sa vi. Men vi funderar just på hur man kunde bygga såna fina, välvda portar. Hur fick man till det i mitten, på slutet?

Den unge mannen tog till orda.

– Jag är ingen expert men jag undrar om man inte la upp en hög med sten och byggde porten över den. När jobbet var gjort plockade man bort högen – och porten var färdig.

– Tja kanske det, sa jag. Det var väl ungefär så man byggde pyramiderna. Man fyllde upp med sand vartefter man byggde sig uppåt. Sen grävde man bort all sand och – voila!

– Jag vet inte det, svarade den unge mannen. Det förekommer så många teorier om det där. Men jag tror jag vet… Jag har varit vid Nilen. Som ni kanske vet svämmar den över ibland. Då kan bönderna inte jobba med sitt. Så var det säkert också för länge sen tillbaka i tiden. Därför tror man att pyramiderna byggdes av dessa arbetslösa bönder, inte av slavar! Pyramiderna byggdes alltså av frivilliga, av volontärer, av intresserade! Inte av slavar. Visst är det intressant!

– Mycket, sa jag.

– Men nu ska vi fota Gråborg, sa min fru.

– Hur som helst, hur man än byggde pyramiderna eller dom här borgarna, så hade man tid. Mycket gott om tid, fyllde jag i.

– Men ändå, sa den unga kvinnan tankfullt… Om jag hade en massa ledig tid på dan skulle jag inte bygga nån pyramid, inte!

– Men kanske en borg? sa jag.

Alla skrattade.

– Det är varmt i dag, sa jag.

– Ja, äntligen är det varmt igen, sa den unge mannen…

– Nä, nu ska vi inte störa er längre, sa den unga kvinnan.

– Ingen fara, sa min fru.

– Ni stör inte, sa jag.

– Men hej då, sa vi.

– Hej och lycka till med fotograferingen, sa den unga kvinnan.

I porthålet ser vi muren på andra sidan. Måtten på den elipsformade borgen imponerar: 210 x 160 meter.

 

Man tror att murarna ursprungligen var åtta till tio meter höga.

 

Den förstärkta delen av muren med den enda port som finns kvar i dag.

 

Längst till vänster anar vi den förstärkta portdelen. Inne på borggården ligger en stor hög med stenar. Kanske till underhåll eller vapen?

 

Sveper vi vidare med kameran ser vi resterna av ytterligare en mur…

 

Från ungefär mitt på borggården mot entréporten. I fjärran till höger ser vi ruinen av S:t Knuts kapell, som vi besöker i ett kommande inlägg.

Bygga vingar för pengarna

Det gör man på Kvarnkrogen i Grönhögen. Slantarna kommer från bland andra Länsstyrelsen.

Under 1800-talets andra hälft fanns 2 000 väderkvarnar på Öland. I dag är de dryga 350. De är väl värda att pysslas om.

En regnig dag

Diset lägger horisonten i behaglig oskärpa. Det duggar varannan kvart. De vita fåren vid Torngårdsvägen stirrar på mig med nollade anletsdrag. En miljon för deras tankar!

I Gräsgårds hamn är det lugnt, trots rätt hård vind som får nätflaggorna att smattra. Skutorna ligger och kliar sig lojt mot kajen – då och då till ett kvävt gnisslande.

I Ås är fåren svarta. Och det kryllar av dem. Regnet tycks inte bekomma dem det minsta, men några småttingar skriker i högan sky. De är törstiga. Men det är knökpackat i baren.

Ottenby är magnifikt. Lundarna sköts som spädbarn. Just nu förbereder man en gallring av en del björk och asp på rätt stora arealer. Man ska också topphugga träd. Topparna får ligga kvar på backen – som död ved. Detta  ska stimulera kvarvarande träd och ge bättre skogsbete. Jo, det är sant. Det ska införas igen, småningom… Pendeln slår.

Tidigare misslyckanden ska nu vändas i succé. Hjortarna ska plåtas på nära håll. På med längsta objektivet, jag fokuserar på runt 50 meter och ställer in för fem bilder i sekunden. Smygjakten börjar. Inspirerad av ungdomens pojkboksindianer går jag så tyst att klockorna stannar och fåglarna håller andan. Jag smyger rätt i vinden, nu är det bara en tidsfråga innan jag ska få korn på högviltet. Jag smyger ljudlöst två kilometer. Inte en hjort, fastän jag tagit mig fram på så böjda knän att de värker. Ok, jag ska inte göra mig till. Skit i det då, förbannade hjortskrällen. Nu slappnar jag av och går småvisslande utmed en laduvägg ned mot det gamla fågeltornet…

Dåååååååååååå! De står precis bakom knuten. Sex hjortar kastar sig iväg i panik – fem meter från mig. Jag får nästan hjärtslag men hinner ändå rikta Canonen mot de flyende djuren. Smällan hostar som en kalashnikov. Åtta bilder att servera världspressen!

Men ett långt objektiv inställt på 50 meter tar inga bra bilder på fem meters avstånd. Som fotograf kommer man aldrig ifrån optikens lagar, hur gärna man än vill. Denna bild blev bäst.

Efter chocken vilar jag ut uppe i fågeltornet. Byter till ett kort zoomobjektiv. Lullar iväg hem utan indianmockasinerna på, struntar fullständigt i vindriktningar och hjortar. Men… Jag känner mig iakttagen. Och det är jag. Tre rackare står 50 meter bort och blänger hånfullt på mig. Jag tar denna bild med helt fel objektiv. Ser du alla tre?

Hade jag haft det långa telet kvar på kameran hade jag kunnat plåta in i näsborrarna på dem. Men som alltid här i livet är det bara att bryta ihop och komma igen.

En blåsig dag

Golfbanan i Grönhögen. På öarna i den lilla sjön är det numera ett förfärligt liv. Inte från golfare som slagit bort sig utan från fåglarna. Vad jag förstår är huvudintresset just nu parning. Med ett alldeles för kort teleobjektiv följde jag den erotiska luftcirkusen.

Inne i Albrunna lund mötte jag gänget: tjugo seniorer från Mönsterås. Man hade åkt i egna bilar för att uppleva Öland. Konversationen kom genast igång:

– Vi är här varje vår, sa en kvicksilverpigg kvinna med mörka ögon. Om några dar har gulsippan helt tagit över. Det är magiskt.

– Ja, sa jag. Det är magiskt. Jaså, ni är svenskar. Ja, det går ju att prata även med såna.

– Ja inte sant, sa kvinnan och fortsatte. På vägen hit var vi i Nunnedalen söder om Färjestaden. Den var också fin.

– Jaså, sa jag. Såg ni några nunnor då?

En lång karl lösgjorde sig ur flocken och kom närmare mig. Och så sa han nåt med en svordom. De gör så, svenskarna.

– Nä, inte en jävla nunna! Hade jag vetat det hade jag inte åkt med.

Vi diskuterade aktuella blommor och utbytte slutligen några artighetsfraser. Sen gick de åt sitt håll och jag åt mitt. De tittade.

Jag tittade också – och fotade.

Rar skönhet

Efter tips från Lars Hansén drog min fru och jag iväg mot Haga park. Det regnade. Det snöade. Det haglade. Det var bara att gilla läget. Ett stort fält med några enar. Läskpappersgrått på himlen, tristgrått på marken. Vi började gå, såg inte en sippa så långt ögat nådde. Men så… I fjolårsgräset syns de knappast, det är som om gråljuset suger färgen ur dem, gör dem anemiska – backsipporna.

Allt för konsten! Det var bara att lägga sig pladask i vätan och rikta smällan mot den första sippan, inte fullt utslagen, blöt som jag men med en härlig strävan mot himlen. Små kontraster, vattendroppar, fina hår på stjälkar och blad och ett sagolikt skimmer i luften. Vem har skapat detta oemotståndligt sköna?!

Vi hade tumme med gudarna i dag. Under de sex minuter jag kravlade omkring på mage transformerades regn och hagel till blekt solsken, vilket jag hoppas syns i bilderna, redovisade i kronologisk ordning.

Backsippan är den hittills vackraste blomma jag sett på Öland.

För den fotointresserade:
Canon EOS 50D med 50/1.8
kort mellanring
100 ISO
1/60 sek, bl 8-16

Åskådare med falkblick

– Det nya fågeltornet vid Södra lundsjön är felbyggt.

Det påstod en observant kille jag träffade vid tornets invigning. Han menade att tornets två delar, tornet och trappan, ska vara så fria från varandra som möjligt för att undvika att tornet skakar när folk går i trapporna. Skakningar orsakar problem när man använder kikare och kameror. ”Ju längre brännvidd, desto större skakningar”. Det vet alla fågelskådare och fotografer. Följaktligen ska plattformsgolven vara separerade från trapphusgolven.

– I dag är plattform och trapphus sammanbyggda med golvbräderna. Bäst vore att ta fram motorsågen och separera golven från trapphuset! menade mannen.

Är hans teori riktig? Jag tittar på några foton jag tog under våren… Om jag detaljförstorar bilden ovan ser jag att golvbräderna är lagda som mannen påstår: som förband mellan torn och trapphus, vid röda pilarna.

Men tornet sitter väl också ihop med trapphuset på andra ställen, exempelvis vid de gröna pilarna. Frågan är kanske nåt för länets nyblivne fågelskådare att sätta tänderna i, landshövding Stefan Carlsson? 😉

Gräs, dimma, termik – och en örn

Nu är det klippt! I Näsby och Ventlinge är de första gräsklippningarna redan historia. När man cyklar känner man minsta förändring i naturen. I Grönhögen smattrade flaggorna i den nordostliga vinden. Där gick kvinnor och män hit och dit och drog på rullatorer – bakom sig! De gick på en jättestor gräsmatta och slog med konstiga pinnar på nån liten vit kula.

I går ångade det om åkrarna på sydöstsidan, som kraftig dimma. I dag låg länge en havsörn och gled mellan luftlagren ovanför Ottenby – i termik och utan att röra ens så mycket som en vingspets.

Jag hittade ett nytt bestånd av våradonis i ett knappt hektarstort naturreservat: Strandhagen. Där lärde jag mig – av en skylt – att arontorpsrosen har två fiender: förbuskningen och dåligt väder. Regnar det kan den drabbas av svamp och lyser inte solen öppnar den sig inte. Inga insekter kommer då åt att pollinera den…

Kanske nåt att ta efter? Skiner inte solen går man inte ur sängen. Den som lever får se…

Albrunna lund – 15 april

I dag såg vi den, arontorpsrosen. Det är ett vackert namn, liksom dess andra: våradonis. Den är så skön att det gör ont i ögonen – förbanne mig!

Lunden är rena paradiset nu, varm och stilla och fåglarna har petat in trean i den femväxlade lådan. Snacket går om äggläggning och barnuppfostran. Det ångar från marken och alla med sensibla sinnen kan känna den stegrade livslusten. Något är på gång. Snart…

Liten, anspråkslös och blyg står violen i glesa fält runt våradonisen, ofta övervuxen av det högre gräset. För att till fullo förstå dess enkla skönhet måste man inta horisontalen och låta objektivet sjunka ned i gräset framför den – och fotografera den.

För den fotointresserade:
Sigma 150/2,8 APO Macro
bl 11-22
100-200 ISO
med och utan blixt, 1/8-effekt
fullformatscanon

Mörbylånga Tandvårdsgrupp

Kan det vara skoj att gå till tandläkaren? Svaret är ja. Kliniken i Mörbylånga hade Öppet hus i dag. Mörbylånga Tandvårdsgrupp slog på trumman och folk strömmade till för att prata tandvård, skratta, testa chanserna i lotteriet och få en gratis genomgång av gaddarna. Några riktigt modiga vågade sig också på en ansiktsmålning. Mindre modiga nöjde sig med en lott, som Alvarsamt…

– Det har flutit på riktigt bra, summerade chefen själv, Thomas Wallgren. Nu vid 13-snåret har ett 40-tal personer varit här. Jag är väldigt nöjd.

Thomas är också tillfreds med klinikens utveckling sedan starten i juli 2010. Patienterna blir fler och fler. Företaget har två kliniker, en mindre i Mörbylånga och en större i Borgholm.

Plötsligt går larmet från lottericentralen ute i receptionen:
– Alvarsamt har vunnit en eltandborste!

Vilket skulle bevisas: Det är skoj att gå till tandläkaren.

Så här fin kan man bli hos tandläkaren – i hela ansiktet. Johanna till vänster målar Vera. I bakgrunden målas Ellen av Katarina – måhända till ett litet tandtroll.

 

Agneta hade tidvis fullt upp i receptionen. Presentpåsar och lotter skulle delas ut och frågor om allt mellan ”lämpliga tandkrämer” och ”klinikens öppettider” skulle besvaras. 

 

Här står tandsköterskan Caroline med presentpåse mellan tandläkarna Thomas till vänster och Tommy till höger.

 

The boss himself, Thomas, med de andra på en armlängs avstånd: Tommy, Agneta och Caroline utanför kliniken. Men poseringen görs bara på skoj.

 

Anna-Britt, Agneta och Caroline i receptionen. Några minuter senare byttes lugnet mot ”full fart på alla cylindrar”.

 

Johanna Tynnhammar har ett ovanligt yrke. Hon är gycklare. Katarina Hallberg har ännu inget yrke, hon går på gymnasiet. Båda målar ansikten och andra kroppsdelar. Här ser vi ”korthalsad giraff” och ”skrattande tuggtand”.

 

Anna-Britt hoppar in som sköterska ibland. Tommy Nederfors är tandläkare och klinikens grand old man, 74. – Jag har inte en tanke på att sluta jobba. Det är ju så kul! Tommy har hållit föredrag om tandvård runt om i hela världen och varit tandläkare i bland annat USA, Italien, Saudiarabien – och i Löttorp. I Saudiarabien jobbade han på ett av världens största sjukhus med 8 500 anställda. Här visar han käkens uppbyggnad och berättar att dåliga tänder kan orsaka både hjärtfel och stroke.

 

Erika i stolen. Hon har problem med värk i käkarna och Tommy hittar genast orsaken: – Erika gnisslar tänder. Det räcker med några minuter på natten så blir det besvär. Jämför med en skidåkare som åker två minuter i fartställning nerför backen. Benen skakar av ansträngning. Men en som kört tre timmar i Vasaloppet kan vara helt avspänd efter målgång. Det handlar om statisk, respektive dynamisk muskelanvändning. Den senare är nyttig, den förra ger problem. Här löser vi besvären med en bettskena. 

Färgsmitta

Det var först för några år sen jag på allvar uppmärksammade problemet med det jag kallar ”färgsmitta”. Jag träffades av insiktens pil när jag plåtade en kyrka – den i Gräsgård på sydöstra Öland. Var det fel på kameran? Nej. Var kameran felinställd? Nej. Hade jag gjort nåt fel? Nej!

På helbilden av kyrkan ser du hur solens strålar studsar i det röda tegeltaket och kastar en färgsmitta på både basilikans gavel och på tornet. I detaljbilden ser vi ännu tydligare ”hur vanligt taktegel kan färga en vit tornvägg i en skala från spökorange till likblått”.

Samma problem uppstår ofta vid fotografering med blixt. Slår jag en blixt upp i ett blått tak färgas hela rummet åt det blå hållet. Är taket rött drar hela bilden åt rött. Bilden får ett färgstick. Enkelt, men svårare att tänka på mitt under ett brådskande fotouppdrag.

Effektfullt eller inte? Som alltid är fotografen enväldig herre över sina bilder. Färgsmittan kan användas – eller tas bort i bildbehandlingsprogram.

Lite blogginfo

För att minska inläsningenstiden av bloggen är förstasidan kortad från 30 till 10 inlägg. Att söka i bloggen är lika enkelt som tidigare. Gå längst ned på sidan och skriv in det du söker i rutan Sök tidigare inlägg och klicka på sökknappen.

Om du använder dig av arkivet och exempelvis klickar på mars 2012 kommer tio inlägg upp på skärmen, det senaste i mars överst. Men en månad kan naturligtvis innehålla flera inlägg än tio. Klicka på Äldre inlägg längst ned på sidan om du vill se tidigare inlägg i just mars 2012.

Slutligen: Var du än är i bloggen kommer du till det allra senaste inlägget genom att klicka på rubriken högst upp på sidan, Alvarsamt.

Små detaljer som kan vara bra att känna till. 😉

Albrunna lund – 11 april

Eftersom en del buskar och träd nu har fått små musöron var det en handfull watt dunklare i lunden i dag än vid vårt senaste besök 27 mars. Blåsipporna lyser om möjligt ännu blåare än tidigare, och de ser fortfarande helt fräscha ut. Vi såg också vitsippor, men gulsipporna får vi nog vänta på ytterligare några dagar.

Småningom hoppas vi få se blommande våradonis, även kallad arontorpsros. Vi fick tyvärr negativa nyheter om den i dag. En vandrare berättade att nån klåfingrig har varit framme och grävt upp flera plantor av den fridlysta rariteten.

Vi mötte också en man som fotograferade blommor för att lägga ut dem till andras beskådande genom en egensnickrad app. Han hade redan 200 trogna ”följeslagare”.

Så är det: Vissa ska bara ha, andra delar med sig.

Min fru vid det lilla vattensystemet något hundratal meter från ”entrén” vid väg 136. Som synes är blåsipporna verkligen blå!

 

Samma stig, men åt andra hållet – åt öster.

Utgrunden blir Ingrunden och Utblicken

Väster om Degerhamn, nästan mitt i Kalmarsund, byggdes fyren Utgrunden 1945. Den blev världens första radiostyrda fyr. Efter att ha blinkat i 58 år byggdes den 2003 om till ett havsbaserat forskningscentrum, kallat Utblicken. Men fyrens lanternin finns kvar – i Degerhamn, vid hembygdsmuseet! Museifyren, nu döpt till Ingrunden, invigdes 2004, är tio meter hög och har samma öppettider som museet.

Innan fyren Utgrunden byggdes låg flera fyrskepp på platsen, det första redan 1864. Här finns mycket att läsa för den intresserade.

En doft av sommar

Det fina med foton är att man kan använda dem på så många sätt. Man kan minnas med dem. Man kan se i dag vad man inte såg för tio år sedan. Ibland kan de till och med förklara orsak och verkan. Och de går att ta fram när man bäst behöver dem. Nu för tiden tar de ingen plats; jag kan ha tiotusentals bilder på en liten USB-pinne.

I dag är Ölandsvädret inte ens värt att beskrivas. Men tröst finnes. Det är bara att leta i ”Minnenas arkiv”. Fotona nedan tog jag under en eftermiddag i augusti 2008. Målet var att främst plåta flygande humlor, inte stillasittande. Det blev över tusen bilder, men bara ett 20-tal gick att jobba vidare med.

I början av passet rörde jag mig från blomma till blomma. Det gav klen utdelning. Bättre är att sitta vid en utvald blomma och ställa in skärpan på det ställe man tror att en humla förr eller senare ska landa. Förr kan betyda en sekund, senare kan bli en timme.

När humlan har fällt ut landningsställen och går in för landning gäller det att hitta fokus. Jag gör det manuellt genom att ställa in det kortaste avstånd gluggen klarar av och luta mig framåt-bakåt tills jag hittar skärpan. Det blir nästan alltid fel. På så små avstånd, ofta med mellanringar, är skärpedjupet minimalt. Men när det lyckas nån enstaka gång är lyckan total.

Alla bilder nedan är delförstoringar i 400 ISO. Exponeringstiden är 1/1 250 sek och bländarvärdena varierar mellan 4 och 10. På några bilder ser humlan överskärpt ut. Men orsaken är inte för mycket skärpa, utan ”något” i humlans päls som gnistrar som silver.

Humlor är underbara modeller. De är vänliga och tåliga, och fastän jag har stört dem under massor av timmar – ofta mycket närgånget – har ingen surnat till och straffat mig. Blir de irriterade slår de bara på turbon och sticker – iväg.

Fågeltornet invigt

Det tog bara nån minut för landshövding Stefan Carlsson att inviga fågelskådartornet vid Södra lundsjön inför hundratalet intresserade.

Sen tog Dennis Kraft, ordförande i Sveriges Ornitologiska Förening, över. Han gav Stefan Carlsson ett medlemskap i föreningen. Men med risk för att detta ska betraktas som muta försäkrade han att gåvan ska följas upp med ett inbetalningskort.

Landshövding Stefan Carlsson var i högform. Han baissade visserligen sina fågelkunskaper men uppskattade ändå sitt snara och överraskande inträde i fågelskådarvärlden. Klicka här för att lyssna.

Landshövding Stefan Carlsson med blicken mot fågeltornets topp mer än tio meter över marken. I bakgrunden fru Eva.

 

Stefan Carlsson och Anna Lindberg på Länsstyrelsens naturreservatsförvaltning. Hon berättade för Alvarsamt att tornet byggts för skattepengar. Totalkostnad: 1,2 miljoner.

 

Magnus Hellström, chef för Ottenby Fågelstation, informerade publik och landshövding om stationens arbete.

 

Unge Vidar Lundquist brydde sig mindre om fågeltornet och mer om de sjungande fåglar man satt upp i fångstnät vid tornet.

 

Landshövdingen får kuvertet med medlemskapet i Sveriges Ornitologiska Förening. Han får det av föreningens ordförande, Dennis Kraft.

 

Efter ceremonin bjöds publiken på soppa och kaffe från Restaurang Fågel Blå. 

 

Vart tog sommaren vägen?

Nä, nu måste vi pigga upp oss. Vädersibyllorna spår minus 5 i natt. Jag protesterar med några sommarminnen från september 2008. Bilderna är tagna med min gamla favoritkamera Canon EOS 20D. Klicka upp bilderna i full storlek, luta dig tillbaka och njuuuut.

Jag tror, jag tror på sommaren!

Landshövdingen inviger fågeltorn

I morgon talar nye landshövdingen Stefan Carlsson vid invigningen av fågeltornet vid Södra lundsjön, Ottenby.

Vy från tornet. Du ser Schäferieängarna ned mot Långe Jan. Kameran sitter på ett sju meter högt stativ.

 

Från samma kameraplacering: Vy in mot land.

Hantverksgalleriet – nygammalt forum i ny lokal

Kastlösa Hantverksgille har blivit Hantverksgalleriet. Långfredagen öppnar man sin sprillans nya lokal bakom Almérs ICA vid Kvarnkungen i Färjestaden. Gruppen har medlemmar från både Öland och fastlandet, elva kvinnor och fem män.

– Vi har jobbat stenhårt den senaste tiden, berättar Marianne Aourell, Mörbylånga. Nästan allt är klart. I dagarna ansluter ytterligare en konsthantverkare, en smed. Vi får då en bred repertoar med textilier, keramik, skinn, trä och metall.

Marianne startade gruppen 1994 och har så pass lång efarenhet av branschen att hon vågar påstå att konsthantverk kan användas som ”konjunkturanalys”.

– I dåliga tider köper folk hellre falukorv än keramik. I goda tider kan det bli både falukorv och keramik och skinn och smycken och…

Klockan 11:00 på fredag 6 april slås portarna upp. Några timmar senare vet vi alltså läget i nationen.

Fotona nedan saknar bildtexter. Men om du för markören över en bild ser du förklarande text och konsthantverkarens namn. Och givetvis kan du – som alltid i Alvarsamt – förstora bilden genom att klicka på den.

 

Mysinge gamla stensåg

Om du står på Mysinge hög och blickar österut ser du det lilla huset på prärien, eller på alvaret om vi ska hålla oss till den absoluta sanningen. Du skådar resterna av den för länge sedan nedlagda Mysinge gamla stensåg.

Stenbrytning har gamla anor på Öland. Hur gamla vet ingen med säkerhet. Men man känner till att det bröts sten i Södra Möckleby och Ventlinge under 1700-talet. Och redan på 1600-talet fanns så kallade skurkvarnar på ön. Linné beskrev 1741 hur en sån fungerade.

Ett sätt att bryta sten var att slå in kilar av torr ek i kalkstenens sprickor. Sedan hällde man vatten på kilarna. Kilarna svällde – och spräckte stenen.

Informationsskyltar vid stensågen berättar att ingen riktigt vet när stenbrytningen i Mysinge började. Men det finns dokumenterat att en Martin Johansson började arbeta med sten som en sidoverksamhet till jobbet på en gård i Björnhovda. Senare blev stenbrytningen hans levebröd.

En annan stenbrytare var Erik Fredriksson. 1951 startade han tillsammans med Arne Jaensson en rörelse som inte bara bröt utan också bearbetade sten. Man byggde huset där man kunde såga stenen, även vintertid. Kraftkälla var en råoljemotor.

2006 bildades en ideell förening, Mysinge gamla stensåg, med målsättning att bevara sågen för framtiden.

Senare i vår ska jag försöka träffa ansvariga för att få mera information – och kanske få ta en titt i huset. Tänk om man kunde få dra igång den gamla motorn – och spela in ljudet!

Det ligger mycket sten kvar på området runt det vattenfyllda hål som brytningen gett upphov till.

 

Vid horisonten ligger en annan stenindustri, en modern och expansiv sådan: Mysinge stehuggeri.

 

”Det lilla huset på alvaret”.

 

Detta solblekta fotografi visar hur enkelt – läs jobbigt! – arbetet med sten var långt in i modern tid.

 

Här syns tydligt hur kalkstenen ligger i klart avgränsade ”skivor”.

 

Vackert gröna stenar ligger och solar sig på området.

 

Vy mot väg 136.  Bakom huset skymtar Mysinge hög, bara ett 100-tal meter bort.

 

”Trappor”, högar – och Mysinge hög.