Månadsarkiv: april 2012

Mot examen – Etapp II

– Så ja, Zoran. Lägg i trean nu. Nä förresten, ta tvåan för det går brant nerför nu.

Ölandsguiden Jan Mikaelsson, en av lärarna i ämnet Ölandskunskap, styrde bussen genom proffschauffören Zoran, genom hårnålskurvor och ned för branta klippvägar. Vi var vid Gillberga stenbrott på norra Öland, bland sten och klippor och krossad sten och huggen sten så långt ögat nådde.

– Visst är det häftigt! sa Jan och svepte med handen upp över kanten av det enorma ”schaktet” med de lodräta väggarna och det balsalsplana golvet.

Vi nickade tyst och Jan berättade och berättade om stenar och om knotor och om flisor och om landhöjningar och om sämre kalk och om bättre kalk och om urberg och om rullstensåsar och om att Öland skapades vid ekvatorn för en jäkla massa år sedan. Och så berättade han nåt mer som jag just nu inte kommer ihåg…

– Visst är det häftigt! sa Jan, och la lite extra krut i laddningen:
– Stenhäftigt!

Fortsättning följer med Etapp III…

”Den”

”Den” var försvunnen dagen därpå. Men tack vare er läsare är frågan rätt besvarad.

Enväldig domare, Alvarsamt, förkunnar domen: ”Den” är en påfågelspinnare.

Mot examen – etapp ett

Så blev då dags för den sista resan – och de sista lektionerna. Prick nio i morse avgick de tre proppfulla elevbussarna från Föragården några mil norr om Borgholm. Ämnet var Ölandskunskap, en intressant undervisning som Näringslivskontoret ska ha ”med beröm godkänt” för. Roliga och levande lektioner under våren avslutades med sjutimmars bussexkursioner runt södra, respektive norra Öland.

Dominerande lärare under terminen har varit Jan Mikaelsson, geologen/läraren/stå-upp-komikern/entusiasten/historieberättaren, och den synnerligen produktive författaren/fotografen/föreläsaren/folkbildaren Thorsten Jansson. Hur Susanne Bredesjö Budge har lyckats hålla ihop schemat och klassen med dessa vildhästar i katedern vet bara hon själv.

Zoran var chaufför i buss ett.

– Lägg i ettan nu Zoran, sa Jan. Nej, ta fyran så jag kan berätta en historia till behaglig fart.

Jan Mikaelsson tog sats.
– Min farfar var ute och körde häst. Då kom fåken. Sikten blev noll. Farfar tappade totalt orienteringen. Nu gällde det livet! Han släppte därför tömmarna, för hästar brukar ha lätt för att hitta hem. Snöovädret växte i styrka. Plötsligt stannade hästen. Farfar smackade men hästen stod som huggen i sten. Farfar såg inte en halvmeter utan fick följa ena skakeln fram till hästen och treva sig vidare längs den fram till dess mule. Där var en vägg. En husvägg. Hästen kom inte en millimeter längre. Farfar lyckades leta sej fram till en dörr, knackade på och mottogs av en vänlig dam.

– Jo visst går det bra att komma in i värmen och vänta ut fåken. Känn er välkommen!

– Men, sa farfar. Hästen kommer att frysa ihjäl… Får han också komma in?

– Ja visst. Ta in hästen också. Gör det, sa damen.

– Farfar selade i hast av den stora hästen och ledde in den i stugan. Då brakade hela golvet samman!

– Fåken gick småningom över, alla överlevde och farfar blev med tiden en burgen man. Senare lät han som tack bygga om damens stuga, och fåkendramat ledde till en livslång vänskap.

När applåderna tystnat var vi framme vid delmål nummer ett: Skurkvarnen i Jordhamn.

Klockan är 9, tag plats, stäng dörrarna.
 
Den ser lite skraltig ut, den gamla skurkvarnen i Jordhamn. Till vänster, vid horisonten, skymtar Blå Jungfrun.
 
Detalj av skurkvarnen. Underst ligger de stenar som ska slipas. Över dem dras ”slipstenen” i varv efter varv efter varv…
 
Man skulle kunna säga att bilden föreställer ”en pratkvarn i en skurkvarn”. Men så säger man ju inte. Bättre är: Jan Mikelsson var i sitt livs form och drog ned många skratt och applåder med sina dråpliga ordmålningar av skurkvarnarnas historia.
 
 
Fortsättning följer med etapp två…
 
 

Nobel skönhet

Grannen kom rusande.
– Den måste vara sällsynt. Vi har aldrig sett nåt liknande. Kan du fota den?

”Den” visade sig vara en fjäril, som har suttit stilla i gräsmattan hela dagen. ”Den” är helt cool; bryr sig varken om rörelser eller fotoblixtar. Ibland ser det ut som om ”den” äter på något…

Vet någon vad det är för en långhårig krabat? Jag har utan framgång letat på nätet.  ”Den” är rätt stor, cirka 70 millimeter mellan vingspetsarna.

Industriruin

Kontraster kryddar livet. Från gulsipporna i Albrunna lund är det inte långt till minnenas Grönhögen. Alldeles nedanför golfbanan ligger en industribyggnad som fascinerar. Så ful! Men så full av berättelser och mänskliga avtryck. Jag vet ingenting om den – och vill inte veta. Fakta ska inte få störa mina fantasier.

Nu gular det!

Den senaste tidens relativa värme har fått gulsipporna i Albrunna lund att tro på framtiden. Jisses så gult. Bilderna får tala för sig själva.

Taggad

Från marken – och från luften

Det är nyttigt att byta perspektiv ibland. När man vandrar i Albrunna lund ser man mattor av blommor, stigens mjuka böjar genom en luftig skog och över inbjudande gräsytor.

Om man sätter kameran på ett sjumeters stativ och fotograferar ned mot stigen blir intrycket ett helt annat: Ett inferno av kvistar och grenar kors och tvärs och hit och dit. Det är lätt att förstå hur effektivt detta virrvarr skyddar småfåglar mot rovfåglar. En större fågel har minimala chanser att ta sig igenom detta ”naturens eget nätstängsel”. Efter lövsprickningen blir naturligtvis chanserna för lyckade luftanfall ännu mindre.

Vy från mitten av den öppna ytan i norra änden av lunden.
 
Gulsipporna kommer mer och mer men vi får nog vänta ytterligare någon dag tills hela lunden badar i gult.
 
Från ovan ser vi det virrvarr av kvistar och grenar som täcker lunden och småningom bildar ett ”tak”.
 
Att jaga genom att störtdyka här kan nog göra väldigt ont.
Taggad

Kvack, kvack

Kan året ha 373 dagar? Svaret är ja – om man räknar temadagar.

Själv firar jag sällan Semikolonets eller Morotens dag. Att höja en bägare för Tankens dag känns intressantare. Jag konstaterar att den något suspekta Internationella krama en musiker-dagen infaller 28 maj och att vi i morgon, 28 april, firar Save the Frogs Day med fullt pådrag nere vid Ottenby.

Evenemanget kallas i en underrubrik för ”Groddag vid Ottenby – med paddor och pyssel!” Programmet innehåller bland annat olika guidningar och runt 13-pixet får man svar på den eviga frågan ”Vem är Steffe?”

”Paddkväll vid Ottenby – med lyssning och lysning!” inleds klockan 19. När det mörknat är det meningen att spetsade öron ska registrera ljuden från de grönfläckiga paddorna…

Här vid Naturum var det mycket folk redan i dag. I morgon öppnar man 11:00.
 
Foto från augusti 2011.
Taggad

Fuskbygge från 1890

Den vackra gamla bron i Norra Kvinneby fångade häromdagen mitt intresse så pass att jag tvärnitade och vände kärran 180 grader för att i sakta mak köra över bron. Det var kanske dumt, för enligt Ölandsbladet är bron ”ett smart fuskbygge”. Men gamlingen höll – åtminstone denna gång.

Bron sedd från vägen. 
 
Bron från skogssidan.
 
Ljuset var här så svagt att jag spädde på med en kraftig blixt.

S:t Knuts kapell

Ett längre stenkast från Gråborg ligger resterna av S:t Knuts kapell. Det ligger granne med en fårhage där de nyfödda lammen just nu bräker av livsglädje – på mark där människor begravdes för nästan tusen år sedan.

Från den lilla kullen med S:t Knuts kapell ser man Gråborg som en jättes lekfulla formation av stenkulor.
 
Här ser vi åt motsatta hållet: Från porten i Gråborg mot S:t Knuts kapell. Fotot är taget med teleobjektiv. Det gör att avståndet mellan byggnaderna verkar mindre än det är.
 
Fotot är taget från sju meters höjd. Till vänster skuttar lammen i vårsolen.
 
Stora kontraster mellan väggen i djup skugga och landskapet i solljus gick att överbrygga med en kraftig blixt och en del bildbehandlingsjobb. I situationer som denna är raw-formatet en välsignelse.
 
Valvet underifrån. Medeltida murkonst imponerar – åtminstone på mig.
 
S:t Knuts kapell omges av ett vackert landskap med många vandringsleder för den nyfikne. Bilden är tagen från Gråborgs port.
Taggad

Albrunna lund – en mötesplats

Här går inte att mötas utan att stanna och prata. Vi hann bara ett kliv eller tre in i klorofyllen förrän vi var inbegripna i livlig diskussion med ett äldre par från Kastlösa.

– Ni förstår mården och korpen har ökat alldeles för jäkligt. Sen skabben tog räven, som tog mårdungar, är mården ett problem. I dag finns varken brushane, storspov eller strandskata där vi bor. Mården! Och mården är så listig. Varje år häckar ringduvan i en cypress på vår tomt. I år kom dom 14 mars och 25 la dom äggen. Mården kikar då och då in för att kolla hur stora middagarna har hunnit växa sej. De två ungarna får leva till några dar innan dom är flygfärdiga. Då slår han till. Och han har tänder som en liten tiger!

Den äldre mannen skiner upp i ett varggrin.

– Men även jag kan vara farlig. Jag tar mården i fälla. Hittills i år har det blivit tre…

Nästa möte – bara trettio meter öster om det förra – blev danskt. Stigen är smal så kommer ytterligare folk får man försiktigt kliva ut i bushen för att underlätta mötet, något som ofta resulterar i att även nykomlingarna stannar och faller in i diskussionen. Dansken menade att Sverige har många fler växter kvar ute i det fria än Danmark.

– Där har jordbruket dödat nästan alla!

– Men Danmark är yndigt ändå, försöker vi i nåt slags lam tröst. Vi är ofta där, på västra Jylland och i Skagen.

– Skagen är ok, men Sverige är bättre, säger dansken och byter ämne. Där vi bor på Öland finns ekoxar. Ni skulle se dom när dom svärmar i juni.

– Ja, det vore intressant…

Dansken sätter sig på huk och börjar rita en karta på den mjuka stigen.

– Här är husen. Här är grannen. Här bor vi, säger dansken och pekar på en kotte. Det är vårt hus. Kom när ni vill. Är vi inte hemma är det bara att gå upp till den gamla eken på tomtens norrsida. Där svärmar ekoxarna. Välkomna.

Vi hinner femtio meter. Nytt möte. Nytt samtal. Ett äldre par med spänstig gång.

– Vi bor i Grönhögen, vi.

– Men vi spelar inte golf, säger kvinnan och drar mungiporna en aning nedåt. Golfare är inte vår stil. Dom bara snackar skit. Dom vet allt om alla. Nä, golf är ingen sport, bara ett sätt att umgås.

– Ja, dom vet allt om oss, säger mannen lakoniskt.

Kvinnan pekar på vårt sju meter höga kamerastativ…

– Hur kan ni trycka på knappen när kameran är långt där uppe i skyn?

– Tja, säger jag och försöker tänka ut en pedagogisk förklaring. Vi gör det med radiovågor.

– Jaså, säger kvinnan. Med radiovågor! Ja, jag har alltid gillat radio. Det är bättre än TV. TV är mest skit nu för tiden. Men nu ska vi gå. Glöm bara inte vad vi sa om golfare. Tack för pratstunden.

– Dom vet allt om oss, upprepar mannen och höjer ett varningens finger.

Denna dag – alltså i går – blev det så mycket prat att bilderna får vänta – en dag eller tre.

En varm dag

Gråborg i grådis. Här har man släpat sten i 1 700 år. Mer eller mindre. Åsikterna om flydda tider går som nästan alltid isär.

Öland var sommarvarmt. Mörka nysådda fält ångade och allting längre bort än hundra meter disade. Vi hade precis riggat kameran och fått upp den på sju meter stativ då ett ungt par frågade oss om vad vi visste om borgen.

– Inte mycket, sa vi. Men vi funderar just på hur man kunde bygga såna fina, välvda portar. Hur fick man till det i mitten, på slutet?

Den unge mannen tog till orda.

– Jag är ingen expert men jag undrar om man inte la upp en hög med sten och byggde porten över den. När jobbet var gjort plockade man bort högen – och porten var färdig.

– Tja kanske det, sa jag. Det var väl ungefär så man byggde pyramiderna. Man fyllde upp med sand vartefter man byggde sig uppåt. Sen grävde man bort all sand och – voila!

– Jag vet inte det, svarade den unge mannen. Det förekommer så många teorier om det där. Men jag tror jag vet… Jag har varit vid Nilen. Som ni kanske vet svämmar den över ibland. Då kan bönderna inte jobba med sitt. Så var det säkert också för länge sen tillbaka i tiden. Därför tror man att pyramiderna byggdes av dessa arbetslösa bönder, inte av slavar! Pyramiderna byggdes alltså av frivilliga, av volontärer, av intresserade! Inte av slavar. Visst är det intressant!

– Mycket, sa jag.

– Men nu ska vi fota Gråborg, sa min fru.

– Hur som helst, hur man än byggde pyramiderna eller dom här borgarna, så hade man tid. Mycket gott om tid, fyllde jag i.

– Men ändå, sa den unga kvinnan tankfullt… Om jag hade en massa ledig tid på dan skulle jag inte bygga nån pyramid, inte!

– Men kanske en borg? sa jag.

Alla skrattade.

– Det är varmt i dag, sa jag.

– Ja, äntligen är det varmt igen, sa den unge mannen…

– Nä, nu ska vi inte störa er längre, sa den unga kvinnan.

– Ingen fara, sa min fru.

– Ni stör inte, sa jag.

– Men hej då, sa vi.

– Hej och lycka till med fotograferingen, sa den unga kvinnan.

I porthålet ser vi muren på andra sidan. Måtten på den elipsformade borgen imponerar: 210 x 160 meter.
 
Man tror att murarna ursprungligen var åtta till tio meter höga.
 
Den förstärkta delen av muren med den enda port som finns kvar i dag.
 
Längst till vänster anar vi den förstärkta portdelen. Inne på borggården ligger en stor hög med stenar. Kanske till underhåll eller vapen?
 
Sveper vi vidare med kameran ser vi resterna av ytterligare en mur…
 
Från ungefär mitt på borggården mot entréporten. I fjärran till höger ser vi ruinen av S:t Knuts kapell, som vi besöker i ett kommande inlägg.
Taggad

Bygga vingar för pengarna

Det gör man på Kvarnkrogen i Grönhögen. Slantarna kommer från bland andra Länsstyrelsen.

Under 1800-talets andra hälft fanns 2 000 väderkvarnar på Öland. I dag är de dryga 350. De är väl värda att pysslas om.

En regnig dag

Diset lägger horisonten i behaglig oskärpa. Det duggar varannan kvart. De vita fåren vid Torngårdsvägen stirrar på mig med nollade anletsdrag. En miljon för deras tankar!

I Gräsgårds hamn är det lugnt, trots rätt hård vind som får nätflaggorna att smattra. Skutorna ligger och kliar sig lojt mot kajen – då och då till ett kvävt gnisslande.

I Ås är fåren svarta. Och det kryllar av dem. Regnet tycks inte bekomma dem det minsta, men några småttingar skriker i högan sky. De är törstiga. Men det är knökpackat i baren.

Ottenby är magnifikt. Lundarna sköts som spädbarn. Just nu förbereder man en gallring av en del björk och asp på rätt stora arealer. Man ska också topphugga träd. Topparna får ligga kvar på backen – som död ved. Detta  ska stimulera kvarvarande träd och ge bättre skogsbete. Jo, det är sant. Det ska införas igen, småningom… Pendeln slår.

Tidigare misslyckanden ska nu vändas i succé. Hjortarna ska plåtas på nära håll. På med längsta objektivet, jag fokuserar på runt 50 meter och ställer in för fem bilder i sekunden. Smygjakten börjar. Inspirerad av ungdomens pojkboksindianer går jag så tyst att klockorna stannar och fåglarna håller andan. Jag smyger rätt i vinden, nu är det bara en tidsfråga innan jag ska få korn på högviltet. Jag smyger ljudlöst två kilometer. Inte en hjort, fastän jag tagit mig fram på så böjda knän att de värker. Ok, jag ska inte göra mig till. Skit i det då, förbannade hjortskrällen. Nu slappnar jag av och går småvisslande utmed en laduvägg ned mot det gamla fågeltornet…

Dåååååååååååå! De står precis bakom knuten. Sex hjortar kastar sig iväg i panik – fem meter från mig. Jag får nästan hjärtslag men hinner ändå rikta Canonen mot de flyende djuren. Smällan hostar som en kalashnikov. Åtta bilder att servera världspressen!

Men ett långt objektiv inställt på 50 meter tar inga bra bilder på fem meters avstånd. Som fotograf kommer man aldrig ifrån optikens lagar, hur gärna man än vill. Denna bild blev bäst.

Efter chocken vilar jag ut uppe i fågeltornet. Byter till ett kort zoomobjektiv. Lullar iväg hem utan indianmockasinerna på, struntar fullständigt i vindriktningar och hjortar. Men… Jag känner mig iakttagen. Och det är jag. Tre rackare står 50 meter bort och blänger hånfullt på mig. Jag tar denna bild med helt fel objektiv. Ser du alla tre?

Hade jag haft det långa telet kvar på kameran hade jag kunnat plåta in i näsborrarna på dem. Men som alltid här i livet är det bara att bryta ihop och komma igen.

En blåsig dag

Golfbanan i Grönhögen. På öarna i den lilla sjön är det numera ett förfärligt liv. Inte från golfare som slagit bort sig utan från fåglarna. Vad jag förstår är huvudintresset just nu parning. Med ett alldeles för kort teleobjektiv följde jag den erotiska luftcirkusen.

Inne i Albrunna lund mötte jag gänget: tjugo seniorer från Mönsterås. Man hade åkt i egna bilar för att uppleva Öland. Konversationen kom genast igång:

– Vi är här varje vår, sa en kvicksilverpigg kvinna med mörka ögon. Om några dar har gulsippan helt tagit över. Det är magiskt.

– Ja, sa jag. Det är magiskt. Jaså, ni är svenskar. Ja, det går ju att prata även med såna.

– Ja inte sant, sa kvinnan och fortsatte. På vägen hit var vi i Nunnedalen söder om Färjestaden. Den var också fin.

– Jaså, sa jag. Såg ni några nunnor då?

En lång karl lösgjorde sig ur flocken och kom närmare mig. Och så sa han nåt med en svordom. De gör så, svenskarna.

– Nä, inte en jävla nunna! Hade jag vetat det hade jag inte åkt med.

Vi diskuterade aktuella blommor och utbytte slutligen några artighetsfraser. Sen gick de åt sitt håll och jag åt mitt. De tittade.

Jag tittade också – och fotade.