Ada Gorthon

Vid Bläsinge hamn finns ett minnesmonument från andra världskriget. För snart 70 år sedan torpederades det svenska fartyget S/S Ada Gorthon av den sovjetiska u-båten SC317 drygt två sjömil utanför hamnen. Järnmalmslastade Ada Gorthon klövs i två delar och sjönk inom femton sekunder. Fjorton man i besättningen omkom, åtta överlevde.

Ada Gorthon var bara ett av många fartyg som sänktes i Östersjön under ww2.

Om svenska fartyg som sänktes av sovjetiska u-båtar under kriget kan du läsa här.

En makalöst välpumpad sajt om tyska, men även allierade, u-båtar och andra örloggsfartyg finns här. Den innehåller också intressanta uppgifter om mängder av människor, befälhavare och bestättningsmän, deras personalier och öden. En skrämmande läsning om krigets vanvett.

Fastän det neutrala Sverige inte var med i kriget dödades under de sju krigsåren runt 3 000 svenska sjömän inom handelsflottan.

Den riktigt stora fartygsslakten gjordes på Atlanten. Man beräknar att tyska u-båtar där sänkte 23 miljoner ton fartyg och tog livet av tiotusentals besättningsmän.

Rödmurarbin

I ett tidigare inlägg berättade Alvarsamt om våra nya hyresgäster, bina. När jag nu läser WWF Eko nr 2-2012 förstår jag att det handlar om rödmurarbin.  Till dem kan man faktiskt bygga holkar som de bosätter sig i. Det behövs inte mycket till snickarkunskaper för att tota ihop en biholk.

Borra bara en massa hål i ändstycket på en plankstump som är tjugofem centimeter lång och 4,5 bred. Hålen ska vara fem till tio centimeter djupa med diametern 4, 6 och 8 millimeter.  Plankstumpen placeras ungefär en meter över backen åt söder, gärna nära nektarproducerande växter.

Bläsinge hamn

Vill man kika på manicker, mojänger, prylar, ting, pinaler, tingestar, grunkor och don är Bläsinge hamn ett givande ställe, vackert beläget på Ölands östra sida, mittemot Färjestaden. Här finns också spontana yttringar av humor och/eller galghumor. Under sommarsäsongen håller hamnmuseet öppet. Alvarsamt hoppas kunna återkomma till det.

Om du inte har möjlighet att ta dig till Bläsinge hamn har byn en innehållsrik hemsida, fylld av hav, friska vindar och roliga initiativ.

Kungligt praktverk gör sorti

Denna bild är tagen så sent som i september 2016. Vi ser muren genom norra delen av Näsby ned mot den ömkansvärda sortin i österhavet…

Eftersom jag aldrig sett någon bild av slutet på Karl X Gustafs imponerande mur rakt över södra Öland beslöt jag mig för att ta den själv. Den idylliska byn Näsby blev utgångspunkt för min expedition. Mot öster! En och annan låst grind och något taggtrådsstängsel stod ivägen, men uppdragets storslagenhet minimerade alla eventuella svårigheter.

Den unika bilden – för den trängtande världspressen – skulle nu bli verklighet. Jag såg den framför mig, som en uppenbarelse: Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta…

Muren, som ingår i världsarvet, ser ännu så länge tämligen normal ut. Foto från ungefär en halv kilometer från Näsby.

Växtligheten är låg; här pinar vindarna ständigt allt levande.

Här och var äter sig grönskan in i den snart 360 år gamla muren.

Björkarna har ännu inte helt slagit ut.

Här har jag gått ytterligare några hundra meter och fotot är taget upp mot Näsby. Jag undrar om jag håller på att få solsting i hettan… Muren ser så skraltig ut.

 

Nej, inte solsting. Landskapet är bedövande vackert men muren har helt enkelt fått chansera. Vad säga rojalisterna om detta!?

 

”Ett upprörande kungligt förfall” eller ”ett helt normalt arbete av tidens tand”?

 

Men… Hur ska det gå med min tänkta slutbild, min uppenbarelse: ”Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta”…

 

Muren kroknar betänkligt. Vi skymtar här slutet av den… Ska den orka hålla sig uppe ända ut i Östersjöns vatten?

 

Bakom detta lilla inhägnade hus ska muren vandra ut i det våta elementet – med kunglig elegans och storslagenhet…

 

Det blev inget foto för världspressen. Den rojalistiska pompan och ståten gick i däck ett hundratal meter från mål. Min vision: ”Den grandiosa, välbyggda stenmuren går med kunglig elegans i vattnet och behåller sin aristokratiska resning så länge den skymtar ovanför Östersjöns glittrande vattenyta…” blev mer att likna vid ”en räddhågad badkrukas sorti till olyckskorparnas ödesmättade kraxande”. Den rojalistiska undergången är nära..

Dagens Ölandsbild 12

Det jag kallar ”timglasträdet”. Det står vid Seby läge, en naken och tidlös plats på sydöstra delen av Öland.

Väg nära havet

Man kan kalla den väg – om man inte har för stora pretentioner. Du hittar den om du tar dig ned till havet mellan Albrunna och Ventlinge. Där slingrar den sig fram längs med Kalmarsund genom mindre skogspartier varvade med öppna stråk fram till golfbanan i Grönhögen. Ja, den går till och med längre än så. Men var den då slutar får du fråga någon annan än mig.

Observera alltså att vägen har sina brister. Den är knagglig. För min del slutade turen med punka…

Om vägen är dålig är omgivningen desto skönare. Havet är hela tiden ditt sällskap.

 

På sina ställen liknar landskapet Stockholms skärgård.

 

Här lät jag mig flaggas i mål – vid Grönhögens golfbana. Men vägen fortsätter, dock ännu knaggligare…

Dagens Ölandsbild 11

Är det sant att det står en skulptur gjord av ädla metaller nere på Navet i Degerhamn? Nej, ”skulpturen” är gammalt rostigt järn, även kallat skrot.

Något blir ofta/alltid snett

Att fotografera höga byggnader är svårt. Ju vidvinkligare objektiv du använder, desto större blir problemen. Det finns specialgluggar för ändamålet, så kallade tilt/shift-objektiv, men de kostar stora slantar. Har man inte ett sådant kan man klara sig rätt bra med en skopa noggranhet och ett kryddmått eftertanke. Dessutom kan kunskapen om optikens starka och svaga sidor aldrig övervärderas.

Nedan visar jag några mer eller mindre hopplösa bilder från vinterns försök att plåta södra sidan av kyrkan i Resmo – en byggnad i krävande fotomiljö. Den ligger på sluttande mark, flera träd skymmer motivet och det fria utrymmet åt söder är litet.

En typisk ”fotografisk kompromiss”. Vägen är hyfsat korrekt, den sluttar i verkligheten åt vänster i bild. Muren är också godkänd – och kanske också kyrkan – om man inte har för stora pretentioner. Men har man det duger ej fotot; kyrkobyggnaden är ”toppig”. Varför? Jo, för att få med hela kyrkan har jag tvingats hålla kameran en aning uppåt. Denna ”toppighet” blir värre ju närmare motivet jag står.

 

Här har jag lyckats få klocktornet helt lodrätt. Men resten är ”rena katastrofen”.

 

Kyrkans tak ligger här helt vågrätt. I stället lutar tornet en aning inåt och muren ”rutschar iväg”, liksom vägen.

 

Här har jag valt att prioritera muren, den är helt vågrät. Men hela kyrkan ramlar snart ur bild åt höger…

 

Ett i det närmaste korrekt foto av kyrkan i Resmo. Tornet är lodrätt, taket vågrätt. Men vi ser inte muren… Varför? Jo, till skillnad från alla foton ovan är denna bild tagen från sju meters höjd – och rakt fram mot kyrkobyggnaden. Proportionerna blir därför mycket naturligare än från markplanet. Å andra sidan är bilden helt hopplös på grund av det stora trädet i förgrunden. Ska motivet bli bra krävs motorsåg och omtagning, alternativt plåta närmare kyrkan, alltså inifrån kyrkogården, med extremare vidvinkel – med nya och sannolikt större förvrängningsproblem. Det är många gånger svårt att fotografera, vad kamerareklamen än säger.

Ventlinge konsthall

En väderkvarn fångar mitt intresse. Bredvid den står ”en låda”. Lådan visar sig vara en konsthall. Om den i Näsby är Ölands och kanske världens minsta är konsthallen i Ventlinge den näst minsta.

Konsthallsföreståndaren och bonden Ingvald Petersson berättar:
– Om man räknade fel på 20 miljoner för konsthallen i Kalmar rör det sej här om nån tusenlapp.

Ingvald har arrenderat ut marken till sonen men har ändå mycket att göra.
– Gårdsbutiken kräver sitt. Och snart ska majslabyrinten fixas.
– Majslabyrinten?
– Ja, kom ska jag visa dej.

Ingvald Petersson drar iväg mej tjugo meter, pekar ut över ett halvt hektar brunjord med små gröna plantor på.
– Du ser majsen. Snart är den två meter hög. I den ska gångarna fixas, labyrintgångarna. Och ute bland dom ställer vi ut konst. Under konstnatten har vi till och med belysning. Det är den enda majslabyrinten i Sverige och det kommer massor med folk.

Så ska en slipsten dras. Lite snack. Mycket verkstad.

På samma väg

Att cykla på Öland är inte bara intressant. Det är även ”frejdigt och folkligt”. Vinkar jag till postisen, traktorföraren, busschaffen så vinkar de tillbaka. Och vinkar de vinkar jag – om jag ser dem, för moderna bilar har ofta tonade vindrutor. Alla cyklande ölänningar vinkar spontant och ivrigt och ofta hjärtligt, vare sig de tar sig fram på en Fram från 1940 eller en ”kines” av i dag. Cyklande turister vinkar också, även om några av dem kanske känner sig lite blyga inför det öländska hojvinkandet. Skulle jag stanna för någon av dessa cyklistkategorier får jag garanterat en givande pratstund. De allra flesta tar sig tid och gillar sina medmänniskor. Jag räknar dem till Homo sapiens.

Sedan har vi den nya rasen, den allt vanligare Ego sapiens. Hon/han är ung, bär nästan alltid ”nåt som låter” i öronen och ögonen täcks av antracitsvarta glasögon. Klädseln är ofta dyrbar, cykeln likaså. Blicken är riktad rakt fram i vägbanan. Hon/han skulle aldrig nedlåta sig till att se in i mina ögon. Hon/han skulle aldrig komma på idén att vinka tillbaka – eller ännu värre – besvara min ljudliga hälsning med ett endaste ”hej”.

Vi cyklar på samma väg. Men Ego sapiens cyklar i en bubbla, och aldrig möts våra vägar.

Dagens Ölandsbild 10

Jag fick cykla genom Näsby två gånger för att se den, Ölands och kanske världens minsta konsthall.

Enstöring

Syrenen blommar. Som individ i ett väldisciplinerat kollektiv dränker den på en given signal landet runt alvaret i en bedövande doft av sommarsötma. Vildapeln, däremot, visar sig sparsamt – solitär som den är med sin egen rytm. Vissa har snart blommat över, andra blommar inte alls. Vildapeln lever sitt liv i stolt ensamhet. Den är en särling bland träd – och faktiskt en rosväxt. Men vad bryr sig ett vildäppelträd om det?!

Syrenvägen

Den ledde rakt in i djungeln. Hundra meter från allfarvägen cyklade jag in genom en naturens portal. Sedan stannade jag – omringad av kaskader av syrener, dofter och fågeldrillar.

Dagens Ölandsbild 9

På Ölands västsida har man redan börjat slå vallen. För en tidigare Jämtlandsbonde låter begreppet ”majslåtter” som en anakronism.

Rosenstaren

Just där vägen söderut börjar bli vägen västerut för att tusen meter längre bort bli vägen norrut – alltså nära Ölands sydspets vid Kungsgården i Ottenby – stod ett 50-tal bilar parkerade vid vägkanten. Larmet hade gått: Rosenstaren är här!

Några timmar senare berättade krögaren Hans Lindblad på Kuriosaboden i Södra Möckleby:
– Jag hörde hur det pep i mobilerna och hur gästerna kasta sej iväg. Pip pip så var dom borta! Larmet hade gått: Rosenstaren är här!

Jag möter en man på väg till bilen. Mannen har stativet med kikaren över axeln. Han ser lättad ut. Han ler.
– Du hinner nog se den, säger han.
– Tja, jag är ingen fågelskådare. Å jag har ingen kikare, svarar jag.
– Du får kika i nån annans. Skynda dej så hinner du!
– Jag vet inte, ja… Är dan räddad nu?
– Ja, det här lever man länge på. Det lär vara 25 år sen den var här.
– Du får ursäkta, säger jag. Men ni fågelskådare verkar inte ha riktigt alla hästar i stallet…

Mannen skrattar. Han ser lycklig ut. Han ser lättad ut.
– Nä, det har vi nog inte. Å det är så skönt!

Alla som kom gående åt det här hållet hade en märkligt avslappnad stil, lite nonchalant. – Vi har sett den, sa ledarmannen i den här trion och såg något medlidsamt på mig. Eller var det bara något jag inbillade mig?

 

Den sjavande mannen med optiken över axeln frågade med andan i halsen: – Har du sett den? Är den kvar? Kvinnan som spurtar i bakgrunden förtydligade: – Vi lagade mat när larmet gick. Det var bara att kasta sej i bilen och ge sej iväg…

 

Lugna harmoniska människor som har sett ”den”! – Vi är verkligen glada, sa damen till vänster. – Till och med lite malliga, sa damen till höger. – I kväll blir det minst ett glas vin, förklarade damen till vänster. – Kanske fler, sa damen till höger.

Bilder av sten

Landshövding Sven Lindgren talade vid Södra bruket i Degerhamn 2009. Han invigde Navet.

För mig är Navet bilder utan ord. Inte sten, inte förklaringar på informationsskyltar – bara bilder.

Stensjön

Om du går rakt ut på alvaret från Albrunna torg kommer du efter en knapp kilometer till Stensjön, ett gammalt vattenfyllt stenbrott. Här är ljuset mjukt, i buskarna sjunger fåglarna och här och var slår en liten fisk. Det är ont om sjöar på Öland. Stensjön är visserligen liten, men naggande god.

Dagens Ölandsbild 8

I dag drar en laber bris runt Öland. Men i går blåste det desto mer. Nere vid Seby läge uppskattade jag vindhastigheten till minst tolv meter per sekund. Det hindrade inte denna dam att hissa vimpeln. Det var svårt att få ordning på tåtar och knopar, men till slut satt den blågula smattrande i topp.

Vita havet

Ett gigantisk vitt plastskynke? Ett upplag av kalk eller krita? Resultatet av en mycket lokal hagelskur? Det var frågor vi ställde oss när vi gått ett hundratal meter efter stättan vid Albrunna torg och såg det vita fenomenet på avstånd. Men förklaringen var ”blommor”. En grund gyttjepöl, enligt tipsare kallad Hålkärr, av en mindre fotbollsplans storlek är helt täckt av vita blommor, ganska lika vitsippor – men större. Samme tipsare säger att ”de stora vitsipporna” heter vattenmönja, Ranunculus aquatilis. Det tackar man för.

Lilla huset på alvaret

Med sina fönsterögon spejar det ut över alvaret, det ensliga stenhuset vid kanten av Albrunna lund. Det byggdes ursprungligen till stensliperi någon gång under 1950-talet. Stenen bröts ”på tomten”. Senare köptes huset av en privatperson och byggdes om.

Dagens Ölandsbild 7

Vy mot havet nere vid Seby läge på Ölands ostkust där enorma kalkflak går i dagen. 

Min kompis Slumpen

Mitt på alvaret kan man ibland se vilda tulpaner, sannolikt relikter från någon gammal utplånad bosättning. De färgstarka exemplar jag gick rakt på i dag slog betänkligt hit och dit i den mycket hårda vinden.

Motivet var omöjligt att komponera; tulpanerna dansade helt vilda. Skärpa? Glöm den!

Följaktligen fokuserade jag, tittade inte i sökaren utan höll kameran stilla ”ungefär mot de vinddansande tulpanerna” och lät kompisen Slumpen jobba.

Man ska våga lita på en riktig polare.

Motiv med tyngd

Tungt. Orörligt. Dött.
Det var ord som gnagde i mitt huvud när jag tog hojen till Konstens geologiska trädgård nere vid Södra bruket, Degerhamn. Där är fridsamt att vandra ensam innan alla turister sprider sig som gräshoppor över ön. Jag märkte genast att sten kräver eftertanke. Sten bjuder på mycket utan att göra väsen av sig: volym, yta, balans, obalans. Men framför allt tyngd. Fysisk tyngd. Historisk tyngd. Motiven är flera miljarder år gamla.

Nya hyresgäster

Vi har ett hopfällbart campingbord från 1950 ute på terrassen. Det är så fult att det är vackert, ”retro” så det skriker om den röda skivan och de mycket finurligt hopfällbara benen i aluminium. Benen slutar i en böj uppe under bordsskivan. I en sådan böj har vi fått hyresgäster: bin.

Flygtrafiken växer i omfattning. Antalet starter och landningar ökar för varje dag. Men eftersom det fria bostadsutrymmet bara är 12 x 80 millimeter förväntar vi oss ingen större honungsproduktion. Men en burk till jul är väl en rimlig hyra?

För den fotointresserade:
Direktslagen blixt på 1/8-dels effekt på motorkamera på stativ (skärpedjupet är bara några millimeter och inflygningen ovan går på under en halv sekund).
Sigma makroobjektiv 150/2.8
200 ISO
1/250 s och bl 9

Det enkla är det sköna

Motljus. Ett par gullvivor som sett bättre dagar. En hyfsad kamera. Det låter inte så häftigt, för att uttrycka sig modernt.

Men det utstuderat enkla blir ibland magiskt. Less is more, lyder ett till leda uttjatat talesätt som dock passar bra för dessa fyra bilder. Jag har tonat ned allt som går att tona ned. Enklare än så här kan jag inte göra en bild. Här finns absolut ingenting ”häftigt”.

Ändå är jag – för en gångs skull – ganska nöjd.

Sommardag på alvaret

Vissa motiv berättar bäst om sig själva i bild. Dit hör blommorna. Flera av dem du ser nedtill är bara några centimeter höga för att stå pall mot den hårda vind som nästan alltid drar över alvaret.

I väntan på sommargyllingen

Ottenbylund, lördag. Min fru och jag hade pratat om Ernst-Hugo Järegård vid morgonkaffet. Nu strosar jag ensam omkring och tänker på Samuel Beckett. Ljuset silar mellan smäckra trädstammar. Trädens kronor skimrar i grönt. Livet känns helt ok. En lång väntan är – kanske – över. Väntan på sommaren. På en av lundens stigar möter jag gänget.

– Vi är från Grythyttan, säger en man runt 70 som ser ut att vara gängledare. I dag har jag fått en mindre flugsnappare på bild. Men helst vill jag fota sommargyllingen.

– Jaså, är den sällsynt?

– Ja, ganska. Vill du se den?

Mannen visar den i sin kamera.

– Är det en sommargylling? frågar jag.

– Nej, det är en mindre flugsnappare. Vi är från Grythyttan, säger han.

– Jaha, där Carl-Jan bor, svarar jag. Han med maten och vinet och…

– Han kan prata, han! säger en man i grön kamouflagemössa.

En yngre kvinna i gänget berättar medan hon spejar i kikaren:

– Jag satt på bussen och Carl-Jan var med. Han pratade i telefonen ända till Örebro. Hela tiden! Nej, jag ser ingen sommargylling.

– Ja, han kan prata, han! säger mannen i grön kamouflagemössa.

– Men han har gjort väldigt mycket gott för bygden, säger en skäggig man i kakijacka.

– Ja mycket, instämmer den yngre kvinnan som spejar i kikaren. Sommargyllingen är gul. Gul som raps.

– Han kan prata han! säger mannen i grön kamouflagemössa.

– Sommargyllingen är svår att komma nära. Så snart man ser den brukar den flyga sin väg, säger gängledaren.

– Jo, så är det nog, säger mannen i kakijackan. Men han har gjort mycket gott för bygden. Det kan ingen ta ifrån honom. Mycket gott! För bygden, alltså.

– Vi brukar åka hit till Ottenby varje vår, berättar den yngre kvinnan som spejar i kikaren. Vi är elva. Jag gillar Carl-Jan. Han har gjort mycket gott för bygden.

– Det tror jag, svarar jag.

– Han kan prata, han! säger mannen i grön kamouflagemössa.

Vi önskar varandra lycka till och skiljs.

– Hoppas ni hittar sommargyllingen, säger jag.

– Ja det ska nog gå bra, säger gängledaren. Man får aldrig ge upp.

– Sån är han, Carl-Jan, säger kvinnan som spejar i kikaren.

Mannen i grön kamouflagemössa vinkar.

Dagens Ölandsbild 6

Vi gick på alvaret i går. Men egentligen kröp jag mest. Spindeln fångade flugor. Som så ofta fick jag fråga nätet vad jag fångade i kameran.

Vita hästen

Längtan efter sällskap kan ibland bli för stor. Hon, andalusiern, tog en lång vända bort från muren för att ta sats inför det stora språnget mot söder. På andra sidan muren fanns alla kompisar, mindre hästar, bruna, grå, svarta.

Hon, andalusiern, ökade farten till full galopp och jag förväntade mig att få plåta henne under den eleganta flygturen över muren. Men i sista sekunden hejdade hon sig, vek ned sig i en brant sväng och försvann ut mot alvaret igen.

Senare såg jag att hon, andalusiern, hade hittat annat sällskap i hagen mot norr: ett brunt gammalt svankryggigt ök som hon verkade mycket förtjust i. Det hördes på långt håll att de hade mycket att gnägga om.

Och göken gal

Träden i Albrunna lund börjar så sakteliga att slå ut… Paradiset närmar sig.