Månadsarkiv: maj 2012

Dagens Ölandsbild 5

En ny koras? Ingen vet. ”Kotusenfotingen” iakttogs häromdagen nere vid området runt Långe Jan.

Reservat för alm

Öland verkar pepprat med naturreservat. Häromdagen cyklade jag rakt in i detta: Västerstads almlund. Om du kör söderut hittar du det om du strax söder om Bjärby tar höger ned mot Hammarby och Degerhamn och kör 1,6 kilometer.

Det finns tre arter alm i landet: skogsalm, lundalm och den lågvuxna vresalmen som i Sverige bara finns på Öland. De två första har nötter med vingar, medan vresalmens fröer kan beskrivas som ”långskaftade med skepparkrans”. Det var i alla fall så man på ett ungefär beskrev dem i radions Naturmorgon 19 maj som sändes från Mittlandet på Öland.

Dagens Ölandsbild 4

 
Schäferiängarna. Vid kanten av havet betar korna. I den mycket innehållsrikare originalbilden ser man också – tror jag – en havsörn och två hjortar med en kalv. De vuxna hjortarna går att urskilja även i denna webbfotoversion, alldeles nära högerkanten.

Österut – i motvind

I Kastlösa på västra sidan av Öland ser jag skylten Ölandsleden och tar in på den torra grusvägen, glad över att komma bort från den allt hårdare trafikerade 136:an. Nu väntar den längsta raksträcka jag någonsin har cyklat, ungefär en mil ned till Skärlöv.

Från Skärlöv tar jag mig en timme senare ut på 136:an igen – nu på östra sidan av ön – och cyklar vidare söderut. Men det är en helt annan historia…

I början är leden, som egentligen är en vandringsled, en tvättbräda. Cykeln hoppar och skramlar. Trots det känns det en smula andaktsfullt att cykla på banken till den för länge sedan nedlagda järnvägslinjen. Tyvärr kör här även en och annan bil. Här ska den nya cykelleden, Fyr till fyr, småningom gå fram…
 
Underlaget blir successivt bättre. På båda sidor av leden löper stenmurar och här och var finns vatten. Landskapet blir allt vackrare och den högre, lummiga grönskan tuktar effektivt den hårda vinden.
 
Stenmurarna ringlar som ormar över markerna. Här och var ser jag riktigt hög skog, vilket är rätt ovanligt på alvaret. Under färden ned mot Skärlöv passerar vi Parteby och Alvlösa alvar.
 
Naturen blir allt skirare och somrigare – målad i ljusa och varma färger.
 
Vy mot väster. Landskapet här har många ansikten: torra områden mixas med våtmark, blomsterängar följs av skog. På två ställen finns skyltar för att ta sig till Penåsa ödeby, som lades för fäfot 1844.
 
Våtmark i varma gula och gröna nyanser mot den mörka skogen skapar spännande kontraster.
 
Här gäller det att ta det lite piano. Färisterna utmed leden har ovanligt stora avstånd mellan rälsarna. Jag klev av och ledde hojen över för att skona däck och fälgar. Kör du snabbt med smala eller löst pumpade däck över denna konstruktion är det bara att be en stilla bön och tro på det du gör…
  
På andra halvan av sträckan minskar växtligheten i höjd, träden blir buskar och vinden blir åter en fiende. Rastplats Skärlöv ligger dock vindskyddad och är mycket fint utrustad. Den ligger vid den gamla banvaktarstugan.
 
Grunden till banvaktarstugan i Skärlöv är lagd 1910. Här passar det fint att stanna och dricka kaffe och kanske meditera en aning över alltings förgänglighet. Sedan återstår bara spurten…
 
Stationshuset i Skärlöv. Här vinkade en gång stinsen med sin flagga och blåste i sin visselpipa.  
Taggad ,

Dagens Ölandsbild 3

Vackert kupade fält på södra Öland. Ett hektar potatis kan i bästa fall ge upp mot 50 ton.
Taggad

Dagens Ölandsbild 2

En spansk häst på alvaret! Jag tror att det är en andalusier. Du får se mer av den i ett framtida inlägg.

Fyr till fyr – rapport I

– Vi är fortfarande inne i pappersfasen av projektet, säger projektledaren sedan 1 april Christer Petersson till Alvarsamt. Det gäller att hitta fastigheter och fastighetsägare och upphandla konsulter för miljöcertifieringar. Länsstyrelsen kommer nog att begära vissa utredningar framöver…

Fyr till fyr kommer som helhet att ta många år att genomföra. Christer räknar med att ungefär sju mil cykelväg ska vara färdig i slutet av 2014. Då är dagens pengar slut, drygt 27 miljoner kronor, och nya måste raggas upp för att bygga återstående 13 mil.

Det öländska cykelprojektet är uppdelat i två slingor. Den södra är nio mil och den norra elva.

– Södra slingan börjar i centrala Mörbylånga och går söderut. Jag har just varit och tittat i Risinge hamn en halvmil söder om Mörbylånga, berättar Christer. Där går en dålig körväg utmed havet som vi kan utnyttja. Vi försöker hålla oss till befintliga stråk för att slippa bryta ny mark. Därför kommer stora delar av leden att gå på den redan existerande Ölandsleden.

Fyr till fyrledens exakta sträckning är ännu inte spikad, men Christer berättar att den längst ned i söder ska gå norrut från Ottenbylund, upp över östra sidan och sedan svänga in på den gamla järnvägsbanken mellan Seby och Torngård. Från Skärlöv ska den följa ”Mörbylångaleden” mot Kastlösa.

Men från Ottenbylund upp till Seby/Torngård… Var ska cykelbanan gå där?
– Där blir det 136:an som gäller.

– Men då blir det kanske en separat cykelbana vid sidan av vägen?
– Nej, det går inte. Det finns inte utrymme för det.

– Men kanske en målad linje som markering, åtminstone?
– Nej. Allt förblir som i dag. En målad linje för cykelbana skulle göra vägen ännu smalare för bilarna.

– Men går det inte att bredda den smala och hårt trafikerade vägen?
– Nej, det är helt uteslutet, svarar Christer Petersson. Det skulle Trafikverket aldrig acceptera.

Vi cykeltokiga kan bara konstatera att bilen fortfarande är helig och har förkörsrätt i alla lägen. Men Alvarsamt håller naturligtvis tummarna för projektet och önskar Christer lycka till.

I nästa rapport tittar vi lite extra på södra slingans sträckning och på hur slantarna i projektet används. Det blir också intressant att se hur fördelningen blir i pengar-asfalt-grusväg mellan södra och norra slingan.

Det är onekligen trångt i södra infarten i Näsby. Här lever en cyklist farligt.
 
Om vi tittar norrut genom Näsby ser vi att det inte är många centimeter att ”vingla på” för oss som hojar. 

Dagens Ölandsbild 1

Då och då kommer jag att lägga ut en enda aktuell bild med ett öländskt motiv och en kortare bildtext. Detta är den första.

Öland börjar bli riktigt somrigt. Rapsfälten mellan Albrunna och Ventlinge lyser bländande gula.

Paradis vid Paradisvägen

Friliggande villa vid Paradisvägen med magnifik utsikt över havet till salu. Sex rum och kök, boyta 180 kvadratmeter. Pris 9 miljoner.

Jag läser tidningsannonsen under en kort kaffepaus nere vid hembygdsstugan i Ås nära Ottenby. Den vänder sig till folk ”som vill bo med status”.

Kontrasterna är slående. I den vackra ryggåsstugan från 1800-talet bodde en ”Tant Anette” så sent som en bit in på 1940-talet, sannolikt utan både avlopp, el och rinnande vatten. Här levde hon sitt liv för bara 70 år sedan utan jaccuzzi, 50-tumsteve, fjärrstyrda persienner, mikrovågsugn, fiberansluten dator och två BMW 6 Gran Coupé i det friliggande garaget med automatiska portöppnare.

Hur 17 bar sig människan åt!?

Taggad ,

Porträtt av kon som ung

Kon, denna fyrbenta gräsklippare med ett magsystem som ett större kraftvärmeverk, har fött oss och räddat oss från svälten under århundraden – tack vare sin förmåga att omvandla svårspjälkat gräs till energi och mjölk – och i förlängningen tusentals andra mejerivaror.

Att känna andedräkten från ett kreatur som malt i sig dagens 70 kilo grönsaker och pimplat 150 liter vådis är som att lukta på en nybakad äppelkaka + en portion nyklippt gräsmatta + den lätt kvävande odören i ett ovädrat omklädningsrum. Det man förnimmer är en doft av människans historia. Man känner – dessutom – att man tillhör den.

Denna vackra kviga ser ut att tänka på något…
 
Det blåser friskt när man står så här nära och kvigan andas ut.
 
Mulen är en säregen konstruktion, oftast våt, rinnande och osnuten.
 
Med näsborrar känsliga för grönt…
 
Visst ger ett kreatursöga ett melankoliskt och meditativt intryck!
 
Se mitt allra charmigaste leende. Jag är den sötaste kvigan på Öland!
 
Kor saknar tänder i överkäken. De kan alltså inte bita av gräset, i stället jobbar de med tungan och ”läpparna”.
 
Porträtt av ”en ätmaskin”. Ingenting är godare än grönt, friskt gräs.
 
Finns vackrare gräsklippare? Och tystare?
 
En lugn blick på ett lugnt djur. Jag inbillar mig att kreaturen på Ölands östkust, nära havet men långt från vägen i en nästan flugfri miljö, njuter av livet.
Taggad

Varma färger

Någonstans mellan Össby och Gräsgård går jag den långa traktorvägen från väg 136 ned mot betet alldeles vid havet som vetter mot Baltikum. Kvigorna här är inte vana vid folk och är därför extremt nyfikna. De är fina i pälsen, välgödda, lugna och vackra. De är mina modeller i dag när jag vill få värme i bilderna. Solen hjälper till, liksom min favorit bland korta telen, Sigma 150/2,8 APO Macro DG HSM, tungt som ett slagskepp men skarpt som böhmisk kristall. Fråga mig inte hur det går till men denna glugg trollar på ett magiskt sätt bort den kromatiska aberrationen, den som plågade mig i gårdagens inlägg Tidig morgon.

Modellerna är med på noterna. Som gammal kobonde vet jag att man ska prata med kreatur. De lyssnar – men observera att jag inte påstår att de förstår. Dock ställer jag inte upp på uttrycket ”dum som en ko”, även om de ibland kan få för sig saker som kan göra en stressad mjölkbonde från vettet.

I första tagningen tar vi hel- och halvbilder. Jag kan konstatera att dessa Östölandsjäntor gillar att bli sedda och uppmärksammade, precis som vi människor. De tränger sig fram mot mig, stångas och bökar för att komma nära kameran och en eventuell stjärnstatus.

I andra tagningen jobbar vi med närbilder av mular och ögon. Nu blir det svårare att fotografera för de mest fåfänga och fotogeniska modellerna vill gärna äta upp kameran, alternativt dränka den i en liter saliv från den dreglande tungan, lång som en normal underarm. Dessa foton lägger jag ut på bloggen om en dag eller två – om jag får ut dem ur kameran, som får ligga på tork över natten.

Inget snack – bara verkstad

Öland är att gratulera. För att det finns såna här grabbar. Killen är ändå snart 70! Jag bugar mig.

Tidig morgon

Morgonljuset är till en början kallt som is, i skuggan till och med blått fastän solen har segat sig upp en bit över horisonten. Skarpt motljus blir ett svårt men också utmanande och chansartat fotoljus. Allt kan hända. Ljusmätningen blir rena lotteriet och med ett längre tele måste ISO-talet skruvas upp så bruset skriker och den kromatiska aberrationen dekorerar konturerna i grönt, blått eller rött.

Men skit samma. Det är kul! Den tidiga morgonens sid- och motljus ger fin övning i att fotografera med ryggraden och magen – med helt manuella inställningar utan exponeringsmätare och automatik. Nio av tio bilder riskerar att bli bildmos, men den tionde kan bli en liten juvel – även om den tekniska bildkvaliteten ofta blir sämre än ”i vanligt, invant och stabilt vardagsljus”.

Ljuset i trädtopparna börjar bli varmt men på backen – och speciellt i skuggorna – är det fortfarande kallt.
 
De här nyligen betessläppta kvigorna är ännu så nyfikna att de kommer vandrande långa sträckor för att ”snacka lite”. Men snart är de vana vid utelivet och nyfikenheten dalar till noll. Kanske något att tänka på för oss människor – att hålla nyfikenheten vid liv?
 
Hårt sidljus kan ge bilden ett ruffigt intryck. Å andra sidan blir volymer mer skulpturala. Mig gör det ingenting att vissa partier i högdagrarna här har gått förlorade, liksom vissa nyanser i den mörka kvigans bogparti.
 
Solen står fortfarande lågt men nu börjar ljuset bli varmare. Lägg märke till de effektfulla, vita och totalt överexponerade konturerna. Det är ibland alldeles rätt att göra helt fel.
 
Allmänljuset är ännu inte ”vardagsvarmt”, trots att vi kan tro det på grund av värmen från den gula höstrapsen. Titta på träden i bakgrunden, de är ”blåkalla” eftersom det fortfarande är morgon. Rovfågeln som just ska slå bryr sig varken om varma eller kalla färger. För honom/henne gäller det att fixa frukosten.

Bland kallgräs, kalvleka och kattost

Om alla utställare och butiker fick så många besök som Lars Henells Albrunna perenner under Öland spirars andra dag är det bara att gratulera. Folk kom strosande i mindre och större grupper, lyssnade en stund, köpte perenner, lyssnade igen. Solen gulade som smör, cumulusmolnen höll sig kvar inne över Sverige och vinden smekte mer än piskade. Kanske tyckte många med mig att det var den första riktiga sommardagen.

– Smaka på dom här sa gästande kåsören: Örsel, hammarbytaklök, kejsarkrona, blåbinka och gökabyxor!

Vi i publiken fann smaken angenäm även om många av växterna är giftiga. Förra lärarinnan Sigrid Fredriksson, ordförande i Margit Fribergsällskapet, kåserade fritt och ledigt om ”Ölandsblomster och läkedomsväxter i Ölandsromanen”. Hon bjöd på både charm och humor. Och insikt, trots att hon är uppvuxen i Göteborg.

– Jag kom till Öland samtidigt med bron, sa hon och erkände att hon än i dag plötsligt kan känna sig främmande på ön. Hon var dock inte det minsta främmande för de gamla kulturväxter hon botaniserade i under den timme som avslutatades med en spontan frågestund om växter och om Margit Friberg som blev Årets ölänning 1986.

Avslutningsvis berättade Sigrid Fredriksson att Ölands tre litterära sällskap planerar lika många ”litterära stigar”, och att Margit Fribergsällskapet på sikt vill ge ut författarinnans alla tio romaner som nytryck.

Taggad

Öland spirar – dag ett, del II

Vi hinner bara sätta ned fötterna på grannen Ing-Marie Erikssons tomt förrän dörren flyger upp och hon kommer rusande som en tonåring:

– Oh, vad jag är lycklig!

Vi kommer fram till att denna eufori inte emanerar i annat än ”att det är underbart att leva”, trots pissväder och ”rätt få besökare”.

– Men vi som väver har en fördel gentemot många andra hantverkare, berättar Ing-Marie lyckligt leende och med en iver som får henne att småhoppa på stället. Vi får bara besök av såna som är genuint intresserade av just denna hantverksform. Att väva är svårt och många har frågor om detaljer, problem och möjligheter. Då kan jag hjälpa dom – oftast! Det blir nästan alltid roliga och givande samtal.

Är man inte lycklig då man kommer till Ing-Maries diskreta vävkammare vid Alunvägen blir man det när man slår upp dörren och träder in i ett enda stort färghav. En tonåring skulle utbrista:

– Wow!

På vägen hem konstaterar vi att även vi är lyckliga.

Taggad

Öland spirar – dag ett

Västlig vind. 10 meter per sekund. 10 grader. Grått med regnstänk då och då. De yttre förutsättningarna kunde ha varit bättre denna spirardag nummer ett. I Södra Möckleby var dock allt och alla på plats när det blev dags att ta emot publiken.

Men ska sanningen fram – och det ska den ju på Alvarsamt – var stämningen ”så där” i stånd och tält. En dam sa ironiskt att man funderat på att införa kölappsystem, en annan sa att livet var precis som vanligt.

Och det är väl inte så pjåkigt – om man tänker efter – att livet är som vanligt.

Fotona berättar utan bildtexter…

Allt fler läser Alvarsamt

Alvarsamt firar ett litet jubiléum i dag. Föregående blogginlägg – Södra Möckleby dagen före… – var nämligen text nummer 200 på denna blogg. Alvarsamt besöks i dag av ungefär 20 gånger flera läsare än för bara ett halvår sedan. Just nu rymmer bloggen 201 texter, 939 foton, 26 videor och 89 kommentarer.

Min förhoppning är att kunna jobba vidare med de ämnen som intresserar mig, alltså det mesta som gör livet på södra Öland så spännande och intressant som möjligt.

Staffan
070-698 54 14

PS. I dag lördag kan jag se att Alvarsamt aldrig tidigare har besökts av så många läsare som under gårdagen – under en och samma dag. Det blev alltså nytt rekord, eller ”all time high”. 😉

Taggad

Södra Möckleby dagen före…

– Vår beredskap är god, säger smyckedesignern Liz Janzon och syftar då inte på ett hotande krig utan på den snart inmarscherande nymodigheten Öland spirar, kusinen till den mycket äldre Skördefesten.

– Det är ju världspremiär för oss alla och ingen vet hur stort intresset blir. Men vi tror på många besökare och har laddat för det, säger Liz och pekar på de två tälten på planen mellan ICA Trofast och biblioteket. Dom kommer att vara proppfulla då vi öppnar på lördag. En och annan har av olika skäl hoppat av, men nya har fyllt upp luckorna. Det blir många sorters hantverk, lovar Liz Janzon innan hon med ett smittande leende svarar i den ofta pinglande telefonen.

Kort sagt: Allt är laddat och klart i Södra Möckleby!

Cementa har sponsrat de två tälten i Södra Möckleby centrum. Till lördag ska allt vara klappat och klart.
 
Liz Janzon strör lovord över alla inblandade. – Cementa, gubbarna och grabbarna som monterar tälten, hantverkarna och butiksägarna, ja alla har hjälpts åt för att få till det.
 
Evigt unga Britt Bergman i dörren till Britts Manufaktur hälsar alla välkomna. – Jag har inte gjort nåt särskilt inför Öland spirar. Huvudsaken är att folk får det glatt och att vi ställer upp för våra besökare. Förresten… Ska du inte med på dans i kväll? Det blir full rulle och ölänningar är faktiskt trevliga, säger Britt och skrattar.
 
ICA Trofast håller öppet som vanligt. Christian Carlsson är visserligen ledig under helgen men är ändå spänd på hur Öland spirar kommer att utvecklas…
 
Thomas Andersson ska löpa Göteborgsvarvet på lördag, men pappa Bength hoppar in och håller ställningarna i blomsterbutiken Lotties Blommor. – På söndag står jag själv bakom disken igen, säger Thomas och ser ut att mena det.
 
– Vi håller öppet lördag och söndag, säger Carina och Hans Lindblad på krogen Kuriosaboden mitt i Södra Möckleby.
 
– Lördag och söndag håller jag öppet mellan 10 och 14, berättar Anette Gustafsson på Kupan i Södra Möckleby. Här kikar kunden Anna-Britt på några av alla de tusentals prylar som finns i butiken. – Jag går hit och tittar då och då och ibland hittar jag nåt kul. Senast köpte jag en kvalitetsnötknäppare för två(!) kronor.

Inför Öland spirar…

Han är sig lik, Lars Henell, trädgårdsmästare, springsjas, telefonist, kassör och verkställande direktör på Albrunna Perenner. Hans skratt kan få blomstren att slå ut i hast eller sluta sig i ren förskräckelse. Denna säsong är det knökfullt med fantastiska, säregna, vackra, ännu vackrare, gamla, nygamla och nya plantor inne på den vindskyddade gården.

– Ja, jag tangerar nog personligt rekord i år, säger Lars. Det har funkat bra. Jag öppnade i påskas. Det var kallt då och jag fick jobba hårt med att täcka in med fiberduk. En del dog bort. Men det ingår i avtalet, så att säja. Nu är det glömt och det mesta är ute ur växthusen. Då mår jag så bra!

Det syns att Lars Henell mår som en prins. Han får syssla med det som intresserar honom. Han har hittat sin nisch. Han har tre små växthus där han driver fram det som sedan ska säljas under säsongen.

– Jag spelar egentligen i lingonserien, säger Lars och måttar några millimeter mellan tummen och pekfingret. I Danmark har man växthus på flera hektar. Men det här passar mej och det har rullat på ett tiotal år nu…

På lördag drar Öland spirar igång. Det är världspremiär och ingen kan säga hur intresset blir. Lars tror på idén och har laddat underhållningsbössan.

– Klockan 13 på söndag berättar Sigrid Fredriksson, ordförande i Margit Fribergs-sällskapet, om ”Ölandsblomster och läkedomsväxter i Ölandsromanen”.

Lars visar några av de växter Sigrid ska kåsera om: Malört, åbrodd, gullviva (också kallad yxlägg), kvanne, gubbaskägg (renfana), krusmynta, hjärtans fröjd (citronmeliss), ålandsrot och några till…

Det finns ingen chans i världen att besöka Lars utan att få anledning till att dra på smilbanden. Denna gång visar han – icke utan stolthet – sina två informationsskyltar.

– En av dom hänger nästan alltid uppe, säger Lars Henell och avlossar en skrattsalva som måste höras ända ned till Albrunna torg.

Alvarsamt återkommer med ett ”så-gick-det-reportage” om Sigrid Fredrikssons föredrag. Hon håller det alltså klockan 13:00 på söndag…

Allt är fixat och klart inför Öland spirar och Lars Henell skiner som solen.
 
Skyltalternativ ett. Vad som menas med ”snar” ligger i betraktarens öga.
 
Skyltalternativ två… Nå väl, Lars är naturligtvis värd en fika efter lunch.
 
Lars vid de växter som Sigrid Fredriksson berättar om på söndag klockan 13:00. Här finns såna som höll folk vakna i kyrkan – och sådana som man än i dag kan krydda sitt brännvin med.
 
Det går inte att lämna Albrunna Perenner utan att låta kameran djupdyka här och var bland de fullpackade borden med idel, ädel blommande läckerbitar. Men vill du veta namnen på växterna får du fråga Lars Henell. Han kan dem till och med på latin – alla 800!
 
Blommor som denna och den nedtill behöver inga namn, inga beskrivningar, inga ord.
 
Taggad

Cyklisternas ö – del III

Vi cyklar över till Lidingö en stund, ön nära Stockholms centrum med ett makalöst välutvecklat nät av cykelvägar i många olika slags miljöer.

Denna knappt halvmilalånga slinga bjuder på ”en cykeltur med sjökänsla” som du enkelt kan förlänga hur mycket du vill. Jag brukar starta vid bryggan i det förtrollande och orörda Mölna. Här vandrade Gunnar Ekelöf när han skrev sin märkliga ”En Mölna-elegi” och här försökte skådespelaren Ernst Rolf dränka sig 1932. Han misslyckades men dog ändå – i den lunginflammation han drog på sig i det olycksaliga doppet.

Den här lilla men natursköna turen går också genom naturreservatet Kappsta där Raol Wallenberg föddes 1912, och den slutar i bostadsområdet Larsberg. Men du kan fortsätta västerut till exempelvis Millesgården, eller norr ut mot Lidingö centrum eller ta cykelvägen österut och trampa ända ned till Gåshaga Brygga. Där kan du embarkera någon av Waxholmsbolagets båtar för en färd ut i Stockholms skärgård…

Mölna är ännu i dag lugnt och orört. Härifrån cyklar vi västerut på den grusade cykelvägen du ser på bilden. Det här är en tur som ska avnjutas i maklig takt med flera meditativa pauser i lundar och på  bryggor.
 
Långa sträckor är svindlande sköna. Under nästan hela turen ser du Stockholm på andra sidan Värtan.
 
Gamla träbryggor blir varma och sköna när sommarsolen ligger på.
 
Parkliknande miljö skapar en nästan mystisk stämning utmed vägen utan mål…
 
Vi närmar oss nu det nya bostadsområdet nedanför gamla AGA-fabriken. Foto från november 2011.
 
Kappsta naturreservat är bara drygt 10 hektar stort men är ändå en pärla.
 
Den här bilden tog jag i november 2011. I dag är nog bostäderna i området färdiga…
 
Den här turen är omväxlande. Parker avlöses av hamnar och varv, och naturreservat följs av tätort. Vi går i mål uppe vid höghusen i Larsberg. Dit är det ett par duktiga uppförsbackar. Väl uppe kan vi blicka ut över Finlandsfärjorna i Lilla Värtan. Vart vi eventuellt fortsätter vet bara du…
 
Taggad ,

Där nere i det fördolda…

Det såg ut som om det haglat på alvaret vid Albrunna lund. Först såg jag bara de vita blommorna som stod darrande i den hårda vinden. Men när jag la mig ned på magen för att kika ned i det torftiga gräset stack andra blomster upp sina färgglada nyllen och sa hej.

Canons gamla pålitliga 50/1.8 med en större mellanring gjorde den optiska delen av jobbet. Jag gjorde de andra.

Cyklisternas ö – del II

I väntan på att det händer något visibelt inom det öländska cykelvägsprojektet ”Fyr till fyr” kan det vara intressant att titta sig omkring ute i landet för att snappa idéer och fylla inspirationstanken…

Kanske känner du dig hugad att hoja genom en spännande natur bara ett stenkast från Stockholms city? Då är Lidingö, ”Hälsans ö” – som jag vill kalla ”Cyklisternas ö” – ett mycket bra val.

I några kommande blogginlägg kan du följa med på några inte alls exakta turer. Mina turförslag kan man korta av eller förlänga lite hur som helst. På Lidingö kan och bör man improvisera; det vimlar av cykelbanor i alla riktningar.

Sträckan Kyrkviken-Elfvik är lätt och med få backar. Underlaget är hårt, torrt och prima trots att det är grus. Kyrkviken klyver nästan Lidingö i en nordlig och en sydlig del. Vi startar i längst in i viken och trampar mot öns östra spets, Elfviks udde. I med ettan nu!

Hustegaholm är en av idyllerna på väg ut mot Elfvik. Här passar det utmärkt kliva av cykeln och vandra en stund.
 
Jo då. Det är nästan vetenskapligt bevisat att man blir glad av att cykla. Här är vi fortfarande kvar på Hustegaholm.
 
Här och var ser Kyrkviken ut som en mäktig flod som skär genom det fridfulla landskapet. För mig, som vuxit upp på Lidingö, går tanken ofta till Tom Sawyers äventyr när jag ser miljöer som denna. Som liten grabb paddlade jag flotte här på Lidingös Mississippi likt en svensk Tom Sawyer i sällskap med bäste kompisen Huckleberry Finn.
 
På sina ställen är Kyrkviken så smal att man kan hoppa över den – nästan. Trots det går ganska stora båtar här. Lidingö bjuder verkligen på blandade karameller. På väg ut mot Elfvik passerar vi idyller mixade med överraskningar – som exempelvis den sjukligt instängslade iranska och den vackra franska ambassaden. 
 
Till höger går det allt brantare upp mot slalombacken på södra sidan av Kyrkviken. Och överallt ser vi dessa cykelvägar…
 
Ännu i början av maj kämpar snöfläckarna mot solen i slalombacken i Ekholmsnäs på andra sidan Kyrkviken.  
 
Kyrkviken blir bredare ju längre österut vi kommer. Cykelvägen är här inte asfalterad men hårdare än sten och belagd med fint grus. Här och var finns soffor att pusta ut på.
 
I ett kort tele ser vi Gåshaga på andra, alltså södra, sidan av Kyrkviken. Här låg tidigare mängder av cisterner i ett ruggigt industriområde. I dag finns här en av öns lyxigaste bosättningar med småbåtshamnar för flytetyg som med all vilja i världen inte kan kallas små.
 
För två år sedan gjorde jag en cykeltur på andra sidan Kyrkviken. Då låg de här miljonerna och guppade i Gåshaga.
 
Kaffepaus vid Villa Söderås. Nu är det bara några trampvarv kvar ut till Elfvik.
 
Utsikt från Villa Söderås. Går det inte en cykelväg där nere utmed sjön?
 
Elfviks gård. Här finns både restaurang och kafé.
 
Längst ut på östra udden, på Duvholmens brygga, blir man omedelbart varse att vi cyklar på en ö i Stockholms skärgård. Här är Finlandsbåten Cinderella på väg in mot huvudstaden.
 
 
 
 
 
Taggad ,

Cyklisternas ö – del I

Den kallar sig ”Hälsans ö” men i mina ögon vore ”Cyklisternas ö” ett mycket bättre epitet. Hälsa kan man bygga upp på många sätt, men för att cykla krävs i stort sett bara två ting: En väg och en cykel.

Men att cykla på hårt trafikerade vägar är inte roligt, bara farligt. Dagens cyklister kommer upp i mycket höga hastigheter, vilket ställer stora krav på underlag och säkerhet. Turisternas krav ökar på i stort sett allting, och cykelturister är inget undantag. Därför är det öländska projektet ”Fyr till fyr” synnerligen angeläget.

För en gångs skull lämnar jag nu Öland, eftersom jag just kommit hem från en veckas cykelsemester på en betydligt mindre ”holme”…

Vad sägs om 16 mil cykelväg på en ö som inte ens är en mil lång!? Runt 90 procent av dessa är asfalterade och 3,5 meter breda. Räckena är säkert milslånga och på vissa sträckor är vägarna upplysta av moderna armaturer, inte av gamla glödlampor som lyser som små lysmaskar i mörkret.

– Men vi är inte nöjda, säger Annelie Alexander vid Lidingö stad. Nu ska skyltningen bli bättre, exempelvis.

Även Erik Magnusson vid samma förvaltning vill förbättra villkoren för cyklisterna – och de är många på Lidingö.

– Det är massor som kan och ska göras ännu bättre. Flera skyddsräcken är en sak. Effektivare sopning en annan. Vi har en asfaltpott på en miljon för i år och den kommer säkert att gå åt för reparationer av redan asfalterade cykelvägar. Det finns alltid problemsträckor.

Du som gillar att cykla… Hämta hem cykelkartan! Åk till Stockholm! Ta tunnelbanan till Ropsten och Lidingötåget över bron! Sen är det bara att börja hoja. Om du så cyklar både dag och natt i en veckas tid tror jag inte du hinner köra på alla de lugna, tysta och vackra cykelvägar som löper som ett gigantiskt spindelnät över hela denna lilla ö, tio minuters bilfärd från Kungliga huvudstadens stressade och hårt trafikerade centrum.

I kommande inlägg får du några tips på sköna cykelturer…

Enkel och tydlig info som man hinner läsa och förstå även i hög hastighet.
 
På Lidingö är cykeln tydligt separerad från bilen. I bakgrunden ser du vägarna för bilisten, i förgrunden dem för cyklisten. Det är ytterst ovanligt att du som cyklist måste cykla längs med en bilväg – bara tvärs över.
 
Välutrustad rastplats vid Kottlasjön. Här kan du grilla, äta och till och med vila ut i ”huset” till vänster.
 
Cykelvägarna på Lidingö går genom alla typer av landskap: tvärs genom skogar, rakt genom villasamhällen, runt industrier och hit och dit i den omväxlande naturen. Till och med i city finns finfina förutsättningar för säker och rolig cykling.
 
Här bär det rejält uppför mellan villor på södra Lidingö. Cykelvägen är bred och fin och belysningen påkostad.
 
Cykelbanorna går ofta längs med vägarna – eller längs järnvägen som finns kvar på södra ön. Du kan cykla från Lidingö till Stockholms centrum på 20 minuter – på cykelvägar, förstås. Tåget tar längre tid…
 
De icke asfalterade cykelvägarna ska inte asfalteras. Det är bra, för ibland passar inte asfalt in i miljön. Men de grusade vägarna är få och av mycket bra kvalitet med extremt hårdpackat, fint grus. Motionsstigen på bilden går fint att cykla i lite lugnare tempo. Den är mycket smalare än de egentliga cykelvägarna.
 
På vissa ställen utmed cykelvägarna finns till och med träningsredskap uppställda.
 
”Svängdörrar” finns här och var för att få ned hastigheterna. De jag träffade på var alltid så generöst tilltagna att de gick att cykla genom – långsamt.
Taggad

Man blir impad

Ibland blir man imponerad. Jag har cyklat en vecka på en ö som med en klyscha måste klassas som Cyklisternas Mekka. Där går cykelvägarna genom alla typer av landskap: stad, tätort, villaområden och storslagen natur – och runt stora delar av öns hela kustlinje. Cykelvägarna är nästan alltid asfalterade, 3,5 meter breda och försedda med räcken mot farligare nedsidor, bra informationsskyltar och tydliga bemålningar. Vissa sträckor är också väl upplysta och spetsade med rastställen och träningsapparater. Jag berättar mer om denna cyklisternas pärla i ett eller två kommande inlägg…

När jag kom hem till Öland blev jag också imponerad. Men inte av ett mångmilasystem av cykelvägar utan av en liten skrift i A 5 som låg och väntade i brevlådan: Natur och Kultur på Öland 2012 – i Linnés fotspår. Avsändare: Ölands Naturskyddsförening. Bara 32 sidor men dessa är hårdpackade med ett kalendarium för maj till och med oktober som inte går av för hackor. Det är bara att inse att man som ölänning aldrig kommer att få en enda sekund ledig. Det finns nåt intressant att göra var eviga dag. Kolla bara in uppslaget för andra halvan av maj! Jag blir trött bara jag ser det – men också mycket impad.

Taggad

Runt fyren

Ska du till Öland är fyrplatsen nere i Ottenby värd ett besök. Den rymmer en fyr, en krog, en fågelstation, ett naturum och en grodinplantering. Allt ligger samlat på en liten yta och den naturintresserade har mycket att uppleva.

Men man kan lika gärna vara lat och bara strosa runt och lyssna på alla främmande språk och studera de ofta allvarliga fågelskådarna som än tittar öster, än tittar väster. Men aldrig förstår man vad de ser i sina fantastiska kikare.

Ölänningarna har alltid fört en kamp mot vinden. Man har byggt in och omkring – och i fyrkant – för att lura Kajsa. Nere vid fyrplatsen blåser det nästan alltid, men det finns ofta något krypin eller hörn eller bänk där det är relativt lugnt.

En halvdag runt fyren är en lagom portion för normalturisten.

Skruvat och tungt

GMV heter ett företag i Grönhögen. På gården står pallar med tunga, industriella detaljer. Jag har inte en susning om vad de används till, men de har alltid sporrat min fantasi. Det rödbruna järnet talar sitt eget språk och en mänsklig anteckning med krita förhöjer mystiken. ”160/200 med blått på änden” känns exempelvis ännu raffigare än ”160/200 utan blått”.

Det lilla huset på udden

Om du kör ned mot Ölands södra udde ligger ett litet stenhus på vänster hand så nära Långe Jan att hans skugga kanske når fram till det när solen står riktigt lågt. Ska man vara noggrann, vilket är en dygd, är det två hus men om jag minns rätt är bara ett i sten.

För en lekman ser det ut som det är byggt i travad sten, utan bruk. Vasstaket är välkammat, passformen på stenarna är imponerande, träbalkar ligger elegant infällda och fönsterkarmarna ser ut att millimeterpassa mot stensidorna. Kanske är huset så gammalt att bruket vittrat bort, men kåken håller trots det samman…

Strunt samma. Det lilla huset är vackert!

Examen – Etapp V

Nu var det dags. Sista lektionen i Ölandskunskap. ”Jan i kepsen” berättade nåt om att stenbumlingarna på vissa ställen på norra Öland är Gotlands undersida. Men jag minns inte exakt hur han fick till det, geologen, underhållaren och vår lärare Jan Mikaelsson.

Klassen samlades slutligen på stranden och artigheter utbyttes. Jan Mikaelsson ropade fram kursadministratören Susanne Bredesjö Budge.

– Kom fram här nu Susanne och tacka Thorsten och mej för ett fantastiskt fint jobb!

Applåder. Alla tackade alla. Skolan var slut. Snart skulle vi skingras för vinden…

I Trollskogen fanns inga troll. Men de fanns i Ramsnäs. Här är ett av dem.
 
Thorsten Jansson nedkallar de högre makternas stöd inför avslutningen på stranden i Ramsnäs.
 
Klassen samlad för tacktal och avsked.
 
Lärartrion mottager elevernas applåder på stranden i Ramsnäs. Från vänster ser vi Thorsten Jansson, Susanne Bredesjö Budge och Jan Mikaelsson.
 

Mot examen – etapp IV

Nästa ämne i kursen Ölandskunskap blev raukar, som väl alla vet vad det är. Zoran körde som en gud med Jan Mikalesson som codriver.

– Bra kurvtagning, Zoran. Växla nu. Så ja. I med trean och ge gas! Bra.

Det var vackert där på västsidan, med Blå Jungfrun som en mörkblå liten bula på horisonten. Här uppe på norra Öland är Kalmarsund brett. Jag kunde inte ens ana Sverige där borta i väster.

Albrunna lund – 30 april

Senaste veckan har biltrafiken ökat markant. I dag är den nog tio gånger större än för några veckor sedan. Det har sina sidor för oss cyklister – som väntar på cykelvägen ”Fyr till fyr”…

Även trafiken till Albrunna lund har intensifierats. I förrgår gjorde jag en snabbvisit och mötte bland annat ett sällskap från Småland. En av kvinnorna såg lite vimmalkantig ut då hon mycket allvarlig berättade:

– Jag har då aldrig sett på maken. Det snurrar faktiskt i huvet av alla blommor.

Ja, nog kan man bli snurrig, alltid. Men nu blir den nog inte gulare – eller vitare! Detta blir därför sannolikt vårens sista besök i Albrunna lund. Men jag återkommer till den färgsprakande hösten.