Månadsarkiv: juni 2012

Dagens Ölandsbild 26

Denna stolta tupp står på Eksgården i Gårdby. Vi lunchade där häromdagen, en fisk- och en kötträtt som inte gick av för hackor. Det är inte ofta man serveras krogmat som får det att gå runt i skallen av förtjusning. Men det gjorde det här.

Därför blir det snart ytterligare ett inlägg om den vackra Eksgården, skapad av läkaren Lars Wernersson. ”I röret” ligger också inlägg om:

  • den produktive konstnären Erling Fredriksson i ”Ateljé Hulterstad”
  • hans särbos loppis på samma adress
  • Vickleby kyrka
  • ”Naturiosa”, imponerande antikvariat och antikaffär, i Grönhögen
  • ”Dagens Turist 2” – som tycker till om bra och dåligt på Öland
  • ”Dagens Ölänning” – den första i ordningen…

Palme i Albrunna

Södra Ölands Trädgårdsvänner hade i går vårsäsongsavslutning med föredrag av ordföranden Sandra Brunsberg i Albrunna Perenners bymuséum i Albrunna. Jo, det är sant. Det finns ett bymuséum där, även om museiföreståndaren själv, tillika perennodlaren och evenemangskreatören Lars Henell som vanligt är varsam med de värderande orden.

Allt blir – lyckligtvis! – inte som man räknar med. Jag hade tänkt slå mig ned i en skön stol inne i kolmörkret och drunkna i vackra trädgårdsbilder för att senare gå hem och, iklädd de italienska färgerna, slå Tyskland med sisådär 2-0 i EM-fotbollen. Men icke. Jag fick ett hostanfall och behövde frisk luft ute i trädgården…

Då såg jag den ”på riktigt”: Trädgården! Maken till prunkande, sovande, slingrande, krypande, explodernde färg och form kan inte finnas på hela Öland.

Hela ”butiken” är helt betagande. Mer om den i kommande inlägg…

Föredraget fortsatte inne i den fullbesatta lokalen medan jag fotograferade den ena märkliga växten efter den femte ute i det fria när jag plötsligt fick en märklig perenn i sökaren: Hans Karlsson, barnfödd i byn, numera boende i Mörbylånga.

– Jag hör ändå ingenting där inne så jag gick också ut, sa Hans.

– Och vem är du? frågade jag.

– Jag är Hans Karlsson och är född här i Albrunna. När jag var liten var vi nittio ungar här, i dag är dom nog inte ens fem.

– Oj, sa jag.

– Ja, han rakt över vägen där nere hade fjorton ungar. Dom kunde förr. Vi hade fotbollsplan ute på alvaret, jag tror du fortfarande kan se stolpfästena om du letar.

– Aha, sa jag. Det var som…

– Jag var dräng på gården där borta vid Mörbylilla. Men sen åkte jag till Stockholm. Där var jag i tjugo år. Jag kände en fiskhandlare där Globen ligger nu. Han festade upp hela butiken. Han fick sälja. Tja, det var ont om jobb här.

– Jag förstår det, sa jag.

Olof Palme tyckte mycket om min bok, sa Hans Karlsson.

– Hm, bok? sa jag.

– Ja, han gillade den, Olof Palme. Vi sågs flera gånger och kom bra överens. Vi delade samma politiska uppfattning, om så man säjer, sa Hans. Vi sågs både här på Öland och i Stockholm. Och han sa alltid att han gillade boken.

– Jaså, sa jag. Vilken bok är det?

– Ja, du ska få den av mej sen. Den ligger där inne där dom sitter och lyssnar nu.

– Man tackar, sa jag.

– Jag kände Lennart Risberg också, proffsboxarn du vet. Kände du honom?

– Nä, sa jag.

– Lennart var bra. Och så kände jag Hans ”Virus” Lindberg, förbundskaptenen för Tre Kronor, du vet. Kände du honom?

– Nä, sa jag.

C-G Hammarlund var också bra. Vi var bundis. Minns du bilradion?

– Visst, radioprogrammet! sa jag.

– Det var roligt i Stockholm, men nu känner jag inte igen mej där, sa Hans Karlsson. Numera åker jag mest runt och underhåller…

– Underhåller? sa jag.

– Ja, jag läser dikter och berättar historier ur mitt liv. Mest på Öland och i Småland. Jag minns förresten hur en kompis till mej här i Albrunna stal en flaska brännvin av sin farsa. Vi gick ner till stranden där, säger Hans och pekar mot havet. Kompisen drack inte så mycket men jag… Och jag blev kanonfull, förstår du. Och det bar sej inte bättre än att…

Hur historien slutade får vi ta en annan gång. Hans tar några prövande dansanta steg. Nu blir det dikt! Lars ”Perennen” Henell ansluter och i det röda ljuset från solnedgången över Kalmarsund läser Hans Karlsson ur minnet dikten Turisten 1975 ur diktsamlingen Karameller. Och han läser med inlevelse…

Tre minuter senare: Applåder!

Jag skulle gå på föredrag om trädgårdsfrågor. I stället blev det Hans Karlsson. Och om Albrunnafylla. Och om Olof Palme och proffsboxaren Lennart Risberg och puckgeniet Hans ”Virus” Lindberg. Och så diktläsning på det…

Så kan det gå.

Taggad ,

Ås kyrka

Runt ett dussin Ölandskyrkor är sommaröppna i år. Alvarsamt tittade in i en av dem, den i Ås vid Ottenby. I ett av kyrkans informationblad, Ås kyrka – en kort historik och beskrivning, berättas att den har rötter i 1100-talet och till en början var en försvarskyrka. Det vittnar tornets tjocka murar och de små fönstren om. Kyrkans torn ligger i öster, vilket är mycket ovanligt. 1634 skriver antikvarie J H Rhezelius: Nordostgaflen står galet vid dene kyrkian.

1733 förlängdes långhuset åt väster med åtta meter, vapenhuset byggdes till och de små fönstren ersattes av större. 1787 målades kyrkan för första gången invändigt och 1803 fick den sin första orgel. Det sägs att tillbyggnadsarbetena var en följd av klagomålen på trängseln i den gamla kyrkan. Socknen räknade vid den här tiden in 600 själar. I dag finns inte ens 80 åretruntboende i Ås.

Foto från söder. Ingen vet varför tornet ligger åt öster.
 
Från orgelläktaren har man en fin överblick av kyrkorummet.
 
Man kan tänka sig hur det var att sitta här – när kyrkan var mindre – i början av 1700-talet. Trångt, smutsigt och mörkt, vintertid även kallt. Odörerna var nog många. Och prästen kanske dömde och skrämde om helvetets eviga plåga… Nej, det var nog inte bättre förr.
 
Orgeln från 1884 ska renoveras. För att finansiera arbetet har man bildat en Orgelfond.
 
Det pampiga batteriet av orgelpipor tonar fram som en egen byggnad i kyrksalen. Vill du stötta restaureringen av orgeln kan du lägga en slant i ett skrin vid ingången.

I Malmstens anda

När Carl skulle ta sin mogenhetsexamen var han så skoltrött att han vid tiden för svenskprovet gick upp till rektorn och bad att få sluta. Pappan lät då två väktare hämta sonen och stänga in honom i en cell på Katarina dårhus där han genomförde sitt prov. Han fick sin mogenhetsexamen och sin studentmössa. Men den tog Carl Malmsten aldrig på sig.

Det går många historier om Carl Malmsten, möbeldesigner men också filosof, levnadskonstnär och pedagog. Han är skaparen av Capellagården i Vickleby. Se honom här lägga ut texten om livets mening och mycket annat.

Alvarsamt såg nyligen elevutställningen på Capellagården. Kortfattat kan sägas att Malmstens stramhet lever kvar i många av hans adepters arbeten.

Rikligt med rinnande färg, till och med i pölar på golvet, känns lekfullt. Att skapa bör vara roligt.
 
Rent och stramt som i en kyrka. Visst svävar Malmstens ande över rummet?
 
Kan möjligen målaren Piet Mondrian ha varit i denna möbeldesigners tankar då bord, lampa och skåp tog form? För visst finns likheter.
 
Gåutrymmet i utställningslokalen är litet och personligen tycker jag det är synd att möblerna skyddas av avspärrningar. Upplevelsen skulle bli starkare om det gick att ”läsa av möblerna även med händerna”.
 
Den vackra Capellagårdens trädgård kryper in även i utställningslokalen – som är i minsta laget.
 
Infall och skisser i en fönsternisch. De hade gärna fått vara fler. Personligen tycker jag skisser och repetitioner många gånger är intressantare än färdiga verk. Det gäller allt från bildkonst till konstmusik.
 
Se gärna men sitt inte. Genom denna attityd missar man möblers viktiga mix av ”form och funktion”.
 
Alla arbeten på utställningen är extremt välgjorda. Detta är nog så långt från IKEA man kan komma.
 
Denna vägg ger mig ett intryck av ”matematisk stringens i möte med den irrationella slumpen”. 
 
Det blommiga träkorset på Carl Malmstens grav vid Vickleby kyrka. Han dog 1972 men påverkar fortfarande svensk möbeldesign.
Taggad , ,