Dagens Ölandsbild 26

Denna stolta tupp står på Eksgården i Gårdby. Vi lunchade där häromdagen, en fisk- och en kötträtt som inte gick av för hackor. Det är inte ofta man serveras krogmat som får det att gå runt i skallen av förtjusning. Men det gjorde det här.

Därför blir det snart ytterligare ett inlägg om den vackra Eksgården, skapad av läkaren Lars Wernersson. ”I röret” ligger också inlägg om:

• den produktive konstnären Erling Fredriksson i ”Ateljé Hulterstad”
• hans särbos loppis på samma adress
• Vickleby kyrka
• ”Naturiosa”, imponerande antikvariat och antikaffär, i Grönhögen
• ”Dagens Turist 2” – som tycker till om bra och dåligt på Öland
• ”Dagens Ölänning” – den första i ordningen…

Palme i Albrunna

Södra Ölands Trädgårdsvänner hade i går vårsäsongsavslutning med föredrag av ordföranden Sandra Brunsberg i Albrunna Perenners bymuséum i Albrunna. Jo, det är sant. Det finns ett bymuséum där, även om museiföreståndaren själv, tillika perennodlaren och evenemangskreatören Lars Henell som vanligt är varsam med de värderande orden.

Allt blir – lyckligtvis! – inte som man räknar med. Jag hade tänkt slå mig ned i en skön stol inne i kolmörkret och drunkna i vackra trädgårdsbilder för att senare gå hem och, iklädd de italienska färgerna, slå Tyskland med sisådär 2-0 i EM-fotbollen. Men icke. Jag fick ett hostanfall och behövde frisk luft ute i trädgården…

Då såg jag den ”på riktigt”: Trädgården! Maken till prunkande, sovande, slingrande, krypande, explodernde färg och form kan inte finnas på hela Öland.

Hela ”butiken” är helt betagande. Mer om den i kommande inlägg…

Föredraget fortsatte inne i den fullbesatta lokalen medan jag fotograferade den ena märkliga växten efter den femte ute i det fria när jag plötsligt fick en märklig perenn i sökaren: Hans Karlsson, barnfödd i byn, numera boende i Mörbylånga.

– Jag hör ändå ingenting där inne så jag gick också ut, sa Hans.

– Och vem är du? frågade jag.

– Jag är Hans Karlsson och är född här i Albrunna. När jag var liten var vi nittio ungar här, i dag är dom nog inte ens fem.

– Oj, sa jag.

– Ja, han rakt över vägen där nere hade fjorton ungar. Dom kunde förr. Vi hade fotbollsplan ute på alvaret, jag tror du fortfarande kan se stolpfästena om du letar.

– Aha, sa jag. Det var som…

– Jag var dräng på gården där borta vid Mörbylilla. Men sen åkte jag till Stockholm. Där var jag i tjugo år. Jag kände en fiskhandlare där Globen ligger nu. Han festade upp hela butiken. Han fick sälja. Tja, det var ont om jobb här.

– Jag förstår det, sa jag.

– Olof Palme tyckte mycket om min bok, sa Hans Karlsson.

– Hm, bok? sa jag.

– Ja, han gillade den, Olof Palme. Vi sågs flera gånger och kom bra överens. Vi delade samma politiska uppfattning, om så man säjer, sa Hans. Vi sågs både här på Öland och i Stockholm. Och han sa alltid att han gillade boken.

– Jaså, sa jag. Vilken bok är det?

– Ja, du ska få den av mej sen. Den ligger där inne där dom sitter och lyssnar nu.

– Man tackar, sa jag.

– Jag kände Lennart Risberg också, proffsboxarn du vet. Kände du honom?

– Nä, sa jag.

– Lennart var bra. Och så kände jag Hans ”Virus” Lindberg, förbundskaptenen för Tre Kronor, du vet. Kände du honom?

– Nä, sa jag.

– C-G Hammarlund var också bra. Vi var bundis. Minns du bilradion?

– Visst, radioprogrammet! sa jag.

– Det var roligt i Stockholm, men nu känner jag inte igen mej där, sa Hans Karlsson. Numera åker jag mest runt och underhåller…

– Underhåller? sa jag.

– Ja, jag läser dikter och berättar historier ur mitt liv. Mest på Öland och i Småland. Jag minns förresten hur en kompis till mej här i Albrunna stal en flaska brännvin av sin farsa. Vi gick ner till stranden där, säger Hans och pekar mot havet. Kompisen drack inte så mycket men jag… Och jag blev kanonfull, förstår du. Och det bar sej inte bättre än att…

Hur historien slutade får vi ta en annan gång. Hans tar några prövande dansanta steg. Nu blir det dikt! Lars ”Perennen” Henell ansluter och i det röda ljuset från solnedgången över Kalmarsund läser Hans Karlsson ur minnet dikten Turisten 1975 ur diktsamlingen Karameller. Och han läser med inlevelse…

Tre minuter senare: Applåder!

Jag skulle gå på föredrag om trädgårdsfrågor. I stället blev det Hans Karlsson. Och om Albrunnafylla. Och om Olof Palme och proffsboxaren Lennart Risberg och puckgeniet Hans ”Virus” Lindberg. Och så diktläsning på det…

Så kan det gå.

Ås kyrka

Runt ett dussin Ölandskyrkor är sommaröppna i år. Alvarsamt tittade in i en av dem, den i Ås vid Ottenby. I ett av kyrkans informationblad, Ås kyrka – en kort historik och beskrivning, berättas att den har rötter i 1100-talet och till en början var en försvarskyrka. Det vittnar tornets tjocka murar och de små fönstren om. Kyrkans torn ligger i öster, vilket är mycket ovanligt. 1634 skriver antikvarie J H Rhezelius: Nordostgaflen står galet vid dene kyrkian.

1733 förlängdes långhuset åt väster med åtta meter, vapenhuset byggdes till och de små fönstren ersattes av större. 1787 målades kyrkan för första gången invändigt och 1803 fick den sin första orgel. Det sägs att tillbyggnadsarbetena var en följd av klagomålen på trängseln i den gamla kyrkan. Socknen räknade vid den här tiden in 600 själar. I dag finns inte ens 80 åretruntboende i Ås.

Foto från söder. Ingen vet varför tornet ligger åt öster.

 

Från orgelläktaren har man en fin överblick av kyrkorummet.

 

Man kan tänka sig hur det var att sitta här – när kyrkan var mindre – i början av 1700-talet. Trångt, smutsigt och mörkt, vintertid även kallt. Odörerna var nog många. Och prästen kanske dömde och skrämde om helvetets eviga plåga… Nej, det var nog inte bättre förr.

 

Orgeln från 1884 ska renoveras. För att finansiera arbetet har man bildat en Orgelfond.

 

Det pampiga batteriet av orgelpipor tonar fram som en egen byggnad i kyrksalen. Vill du stötta restaureringen av orgeln kan du lägga en slant i ett skrin vid ingången.

I Malmstens anda

När Carl skulle ta sin mogenhetsexamen var han så skoltrött att han vid tiden för svenskprovet gick upp till rektorn och bad att få sluta. Pappan lät då två väktare hämta sonen och stänga in honom i en cell på Katarina dårhus där han genomförde sitt prov. Han fick sin mogenhetsexamen och sin studentmössa. Men den tog Carl Malmsten aldrig på sig.

Det går många historier om Carl Malmsten, möbeldesigner men också filosof, levnadskonstnär och pedagog. Han är skaparen av Capellagården i Vickleby. Se honom här lägga ut texten om livets mening och mycket annat.

Alvarsamt såg nyligen elevutställningen på Capellagården. Kortfattat kan sägas att Malmstens stramhet lever kvar i många av hans adepters arbeten.

Rikligt med rinnande färg, till och med i pölar på golvet, känns lekfullt. Att skapa bör vara roligt.

 

Rent och stramt som i en kyrka. Visst svävar Malmstens ande över rummet?

 

Kan möjligen målaren Piet Mondrian ha varit i denna möbeldesigners tankar då bord, lampa och skåp tog form? För visst finns likheter.

 

Gåutrymmet i utställningslokalen är litet och personligen tycker jag det är synd att möblerna skyddas av avspärrningar. Upplevelsen skulle bli starkare om det gick att ”läsa av möblerna även med händerna”.

 

Den vackra Capellagårdens trädgård kryper in även i utställningslokalen – som är i minsta laget.

 

Infall och skisser i en fönsternisch. De hade gärna fått vara fler. Personligen tycker jag skisser och repetitioner många gånger är intressantare än färdiga verk. Det gäller allt från bildkonst till konstmusik.

 

Se gärna men sitt inte. Genom denna attityd missar man möblers viktiga mix av ”form och funktion”.

 

Alla arbeten på utställningen är extremt välgjorda. Detta är nog så långt från IKEA man kan komma.

 

Denna vägg ger mig ett intryck av ”matematisk stringens i möte med den irrationella slumpen”. 

 

Det blommiga träkorset på Carl Malmstens grav vid Vickleby kyrka. Han dog 1972 men påverkar fortfarande svensk möbeldesign.

Dagens turist 1

Under sommarmånaderna presenterar Alvarsamt då och då en Dagens turist. ”Offren” väljs helt slumpmässigt, vilket gör intervjuerna extremt spännande. Är Alvarsamt införstådd med tanken att intervjua på polska, jiddisch, vitryska eller turkiska? Givetvis. Alvarsamt backar inte för något.

Dagens turist – den allra första – är inte en utan två.

De cyklade, trots motvinden, i god fart ned mot Långe Jan. Jag cyklade om dem – och stoppade dem, Renathe och Manfred Stein från Tyskland. På klingande och felfri engelsk-svensk-tyska drog vi igång konversationen.

– Vi är här på semester, berättade Renathe. Men det är inte första gången, utan fjärde. Vi älskar naturen här på Öland.

– Men det finns väl minussidor också? Vad är sämst på Öland? frågar jag.

Renathe tänker inte ens en sekund:

– Det finns ingenting som är sämst här. Allt är bra.

Och så skrattar hon.

Manfred nickar instämmande. Men så rättar han till glasögonen, kisar mot solen och säger:

– Ortnamnen här är väldigt långa. Och därför lite svåra att säga. Hemma i Tyskland är dom korta.

– Säg nåt som är långt och svårt! uppmanar jag.

Manfred tänker. Så säger han en aning trevande:

– Moorbylaange är lite svårt att uttala på rätt sätt.

Jag håller med och vi skrattar alla tre åt det konstiga ortnamnet som inte finns på någon karta i hela världen.

Renathe och Manfred Stein fortsätter snart sin semester till Jönköping och därefter blir det en avstickare till Västkusten innan det bär av till ”hemma” utanför München igen.

Det rör på sig…

Målet med Alvarsamt är att hela tiden utvecklas. Snart kan du läsa dessa nya typer av inlägg:

• Dagens turist.  Premiärinlägget handlar till och med om två turister: Renathe och Manfred Stein från München, som Alvarsamt stötte ihop med på väg ned till Långe Jan i dag.
• Dagens ölänning. Slumpen avgör vem det blir. Kanske dyker jag på just dig nästa gång…
• Vilken är byn? Månatlig tävling där det gäller att med hjälp av några bilddetaljer identifiera en by på södra Öland. Med södra Öland menas ”söder om bron”. En miljon svenska kronor i förstapris – om fru Fortuna är på gott humör.
• Månaden som gick. Ett sammandrag av månaden som gick på Alvarsamt – i tidningsform! Junitidningen kan du läsa om cirka en vecka. Att hämta tidningen är busenkelt: Du klickar på en länk och spar hem den som pdf-fil. Sedan läser du tidningen i lugn och ro, internetuppkoppling behövs ej. Mer info om Alvarsamt som tidning kommer småningom…
• Mejladress för att tipsa Alvarsamt publicerades häromdagen: alvarsamt@yahoo.se

auf dass Klo sitzen

Den hjärtliga skylten för tankarna till ungdomens tragglanden i det tyska språket… Men jag vill minnas att galleriet skrevs die Galerie och inte das – och absolut inte dass.

Men skit samma, dass är dass om än i gyllne prydnad. Dock anar jag att just detta avgiftsfria avträde är synnerligen inspirerande för ”återkommande och ofrånkomligt mänskligt stillasittande”.

Dass Galleri finns på konstnären Erling Fredrikssons Ateljé Slagerstad, som Alvarsamt berättar mer om inom några dagar.

Dagens Ölandsbild 25

Öland är inte känt för sina stora och grova skogar. Men det finns enstaka träd som verkligen inte går av för hackor, bokstavligt talat. Bildligt talat är denne rese vid kyrkan i Vickleby ett riktigt trädmonster.

Nära Paradiset

Just nära Ölands ände, i Grönhögen, kom jag på hur enkelt det skulle vara att leva om alla människor var hederliga. Just i den lilla träskokiosken i Grönhögen, vid Ölands ände, slog mig tanken att om kriminaliteten var noll skulle världen se helt annorlunda ut. Framför kassaskrinet i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra ände såg jag för mitt inre hur stora delar av världen har byggts upp som skydd mot oss själva – av människan, mot människan. Världen skulle kunna vara mycket annorlunda…

Med idel ädel hederliga människor behövdes inga lösenord, inga lås, inga vapenskåp, inga skottsäkra västar, inga kassaskåp, inga larm, inga bevakningskameror, inga vakthundar, inga väktare, inga poliser, inget åklagarväsen, inga fängelser, inga advokater, inga bödlar, inget justitiedepartement, ingen justitieminister, ingen Svea Rikes lag, inga lagar i hela världen, inga dödssprutor och inga elektriska stolar… Tänk vad många inga, ingen och inget vi skulle få.

I den världen skulle jag kunna knalla in på Färjestadens Bilhall AB, välja ut och provköra min Mercedes CL och lägga 1 890 000 kronor i en skokartong märkt ”Lägg slanten här”. Jag skulle också – om jag inte kände för att gå ut – kunna ropa in en fullständig främling från gatan och fråga om denne kunde vara bussig att släntra iväg till banken och sätta in min senaste månadslön på kontonummer 9870987-8. Och ta en femtiolapp för besväret.

Det vimlar av självbetjäningskurer, självbetjäningskiosker, självbetjäningslager och självbetjäningsaffärer på Öland just nu. Men varför just här?

Ungefär så formerade sig tankarna när jag stod där framför kassan i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra udde och klurade på om jag skulle använda en 16-millimetersglugg eller en 35:a till bilderna…

Ingenting kom ut av detta tankearbete. Absolut ingenting. Världen gav som vanligt sjutton i mina funderingar, precis som den ger sjutton i dina. Men nån vits med dessa reflexioner blev det ändå. Det vet jag, ty nån har sagt: ”Jag tänker, alltså lever jag.”

Det kan vara bra att veta.

Träskokiosken ligger i ett ännu inte sanerat industriområde med sovjetisk, miljövidrig framtoning. Grannen till kiosken, den gamla ytongfabriken har blivit måsars och trutars häckningsnäste och kommer man för nära går de till anfall med sina ”analkanoner”.

 

Här på taket sitter de, måsarna och trutarna. I dagarna har ungarna precis lärt sig flyga.

 

Här inne är man trygg. Hit når inte måsarnas kulor. Välj vad du vill ha, anteckna vad du köper i det lilla häftet, lägg slantarna i skåpet. Har du inte jämna pengar finns växelkassa.

 

Träskokiosken är ett varuhus i miniatyr. Utanför säljs ved. Här inne säljs träskor, golfbollar och böcker. Är inte det allt man behöver!?

 

Ingen kö. Inget rullband. Ingen kontrollör. Ingen kassörska. Här funkar inga betalkort, blott svenska kronor duga.

 

Läckert röda står de travade i högar och drivor – träskorna. Och kunderna är många. På den kvart vi var där kom fyra bilar fulla med köplystna damer och herrar. Företaget kallar förresten kiosken för ”toffelbod”…

Tipsa Alvarsamt

Nu kan du tipsa om sånt du vill se och läsa om på Alvarsamt. Det kan gälla intressanta människor, nyheter, sevärdheter, natur, evenemang eller kuriosa. Eller nåt helt annat som du tror att andra vill läsa om.

Mejla kort till adressen nedan:

alvarsamt@yahoo.se

Dagens Ölandsbild 24

Sommar i Vickleby. Snart går Alvarsamt på promenad utmed bygatan där, precis som vi gjorde i vintras. 

Grodan i Alvarboden, II

Så ”spelar” man på grodan. Är någon annan groda i närheten lystrar den och kommer till dig. I Laos blir den ofta mat. Bon appetit! I väntan på middagen kan du lyssna på trägrodan här.

Grodan i Alvarboden

Efter trettio år som lärarinna och ännu flera med smärtsam reumatism tog Engström sin Stina ur skolan och startade kafé Alvarboden i Vickleby. Hon ville göra något hon verkligen tyckte om.

– Det är fjorton år sen, berättar Stina Engström. Från början var det kafé med naturbutik och jag hade mycket Ölandiana. Under åren har rörelsen förändrats. Kafédelen är kvar men jag säljer också mycket siden. Jag ordnar sidenpartyn. Och så leder jag by- och alvarvandringar. Trägårn har blivit ett poppis ställe för föredrag. Jag håller några, andra håller många fler – ”Under Päronträdet”. Av naturliga skäl berättar jag mycket om Laos.

Jaså. Av naturliga skäl?

– Eftersom min yngsta dotter Helena och hennes man jobbar i Laos har det blivit så. Jag är ofta där och letar hantverk som jag säljer här som bidrag till Cope Laos…

Och Cope Laos är vad då…?

– Det är en rörelse i Vientiane… som gör proteser till barn som blivit av med händer och fötter på grund av klusterbomber – i just Laos.

Berätta mer! Varifrån kommer klusterbomberna?

– Dom är ända sen Vietnamkriget… Så här är det: Helena, min adoptivdotter, och hennes man arbetar med ett skogsprojekt i Laos. Först röjer de klusterbomberna. Sen planterar dom skog på den röjda marken. Men inte nog med det. Dom samarbetar med traktens bönder som inte kunnat bruka sina fält sen Vietnamkriget. Man ger råd om vad dom ska odla – och det får dom sen göra mellan skogsföretagets trädrader. Visst är det fiffigt! Bönderna får också hjälp med läkare, att gräva brunnar och mycket annat.

Min fru köper en groda i trä med konstiga hack på ryggen. Vi beställer kaffe och några kakor och slår oss ned i den vildvuxna, charmigt otuktade trädgården.

– Världen är liten, säger min fru.

– Ja, man går på ett litet fik i Vickleby och får veta en massa om livet för lemlästade ungar i Laos, säger jag.

Vi sitter tysta en stund. Så frågar jag:

– Varför är det stora hack på grodans rygg?

– Vi tar det sen, säger min fru.

Entrén till Alvarboden ger ett spontant och välkomnande intryck.

 

Siden, tavlor, foton, fåglar, blommor, dukar, glaskulor, kuddar och mycket annat. Den till ytan lilla boden är innehållsmässigt stor.

 

I en kopparkittel på golvet simmar tre guldfiskar. Siden i buntar, siden på bord och på dekorativ stege. Och i taket: Snart mogna vindruvor.

 

Druvorna i taket är så perfekta i sin framtoning att man knappt kan tro att de är äkta.

 

Ljuset bara vräker in genom stora glasytor i taket på den lilla byggnaden.

 

Stina visar en gammal Ölandskarta. Skiftena var förr ofta väldigt smala. Om sådant och annat berättar hon under sina alvarguidningar i Vicklebytrakten.

 

Ljuset leker och dansar runt uteserveringens mer eller mindre avskilda grupper av bord.

 

Stina Engström, till höger i bild, har just serverat oss kaffet under solseglet…

 

Enkla fotproteser av den typ som görs på COPE i Ventiane, Laos. Stina Engström berättar att hon och dottern Helena först jobbade med en kvinnororganisation som hjälpte skadade barn till skolan. – Dom fick nämligen inte gå där utan uniform, väska, papper och skor. På bara två år lyckades vi få tvåhundra barn i utbildning. Sen blev det Cope och vi har samlat in mycket pengar. Bland annat har Nätverket för kvinnliga företagare på Öland nappat på idén ”att köpa händer och fötter” till barnen i Laos.

 

Foto: Cope Laos.

 

Krigens vansinne upphör inte när krigen slutar. Den här bomben är lika livsfarlig i dag som för 37 år sedan då Vietnamkriget ändade. Foto: Cope i Laos. 

 

Den välgjorda grodan i trä kostar bara 50 kronor på Alvarboden. En del av pengarna går till nya händer och fötter på de bombskadade barnen i Laos. Min fru har lovat mig att berätta vad grodan används till. Senare.

Dagens Ölandsbild 23

Den vackra hembygdsgården i Torslunda har tidigare varit bland annat fattigstuga. Den är fraktad över isen från Småland någon gång under 1800-talet. Lördag 7 juli kan man se den invändigt då loppmarknaden öppnar 11:00.

Flanera i Capellagårdens trädgård

Av en ren slump hamnade vi i trädgården på Capellagården i Vickleby… För att vandra runt i den bör man ha samma inställning till stress och måsten som tjuren Ferdinand under korkeken. Vill du tagga ned? Åk dit!

Hur var det nu man sa?

Var det ”snålheten bedrar visheten” eller var det ”bättre tänka än låtsas”…?

Dagens Ölandsbild 22

Säden gulnar redan till midsommarafton i trakterna av Grönhögen – en iögonenfallande anakronism för en före detta Jämtlandsbonde, som någon gång under 1980-talet snöröjde en isande kall dag i slutet av mars. Snövallarna utmed vägen var fyra meter höga. I en paus ringde jag kollega i Halland. Han svarade pustande: – Kan du ringa om en timme, jag sår just nu och det är så jivla hett…

IMO 5262768

Om man är nyfiken blir livet roligare. Jag såg henne där hon låg – så vacker. Vilken kropp, vilka dimensioner, vilka proportioner. Hon rörde sig lätt, gnydde lite i rörelserna. Jag blev genast förälskad.

Hon har IMO plus ett nummer på en skylt i aktern. Jag googlade på den mystiska koden och fick fram att hon hetat Olof Trätälja, Hamnfjord, Stigfjord och Ann.

Hon ligger i Grönhögens hamn, rör sig lätt i dyningarna, gnyr en aning mot däcken utmed kajen. Hon är 133 år men är fortfarande vacker. Vilken kropp. Vilka dimensioner. Vilka proportioner. Jag älskar henne.

Bogankare i klyset på Sydfart.

 

Hon har gjort många namnbyten – till och med könsbyten.

 

Hur många sjömil har den här stäven klyvt genom 133 år?

 

Rosten har ätit i järnplåten, knackats bort, målats över – om och om igen, år ut och år in.

 

Pollare på Sydfart.

 

Väl splitsat tågvirke mellan Sydfart och kaj.

 

Det syns att Sydfart är välbyggd; det är tätt mellan nitarna i bordläggningen.

 

Plimsolmärket på styrbordssidan visar maximal nerlastning i vatten med olika densitet. ”Plimsollare” kallades förr – och kanske än i dag – icke sjövärdiga fartyg.

 

Visst är hon vacker, IMO 5262768. Flera bilder och mer läsning om henne hittar du här.

Island Riders

De kom som på ett smattrande pärlband och stannade vid Kuriosaboden i Södra Möckleby. De är 35 i klubben, 19 hängde med på denna tur. Island Riders från Borgholm har kul tillsammans och lever efter klubbdevisen ”Med körglädje som gemensam motor”. Runt tusen hästkrafter fick nu en stunds vila medan ryttarna fikade upp sig i den vackra solnedgången.

Vid uppbrottet ville ett mindre antal hästkrafter inte hem till stallet igen. Men efter ett kortare gatlopp med två man efter sig puttrade småningom även den aningen kvällströtta Yamahan igång… ”Den gemensamma motorn” hade gjort sitt.

Konsten att flanera

Att gå utan mål, att bara driva omkring, följa stundens infall och nycker kallas ibland för att flanera. Man flanerar helst i något så när strukturerade områden, eftersom flanering i exempelvis skog ofta blir synonymt med ”att gå vilse”.

En flanör av klass var Jolo, den utsökte stilisten. Trots att flanörernas skara blir allt mindre i vår tidseffektiva tid finns det fortfarande entusiaster som värnar konsten att strosa utan mål och mening.

Snart kan du prova på att flanera med Alvarsamt. Häromdagen råkade vi nämligen ramla in i Capellagårdens trädgård i Vickleby. Vi sick-sackade oss fram bland blekgröna ulltistlar och honunggula rosor med endast vaga uppfattningar om hur denna odyssé i förstudien till Paradiset skulle sluta…

Redan nu kan avslöjas att den ändade i några gigabajt bilder…

Korumpor

Om jag minns rätt var det i trakterna av Slagerstad på sydöstra Öland som jag bara hann se skylten sadelskydd när jag susade förbi på hojen i en jämn och fin slör. Det blev tvärnyp med båda bromsarna.

Omringade av honung gul som sommarsolen hängde de på parad, sadelkonstverken i ”skinn” av svensk låglandsboskap, SLB, och versioner av den något sällsyntare rasen svensk leopardko, SLK.

Minuterna senare kom Ulla. Hon ville inte vara med på bild. Operation övertalning gav dock resultat, men visst kan man beteckna hennes framtoning som ytterst diskret.

– Jag bor i Kalmar men hälsar på syrran här. Dom säljer bra, korumporna.

Noteras skall att Ulla syr dem i jersey – tyget alltså, inte kon.

Änglarna i Skogsby

Under sommaren går Alvarsamt då och då på loppis. Inte för att köpa något men för att loppisen är ett intressant tidsfenomen som under senare år blivit allt populärare. Det finns till och med sajter där du kan söka på var det loppas ett visst datum på viss ort.

Språkligt sett är ordet loppmarknad, loppisens korrekta släkting, intressant. En loppmarknad är en saluplats för begagnade varor. Kläder som såldes ansågs förr i världen fulla med loppor – vilket de kanske också var.

Men pendeln slår som bekant. I dag är luskammen tillbaka, vägglössen går mot en renässans och saneringsfirmorna har gyllene tider.

Hur som helst, vi gick på friluftsloppis i Skogsby häromdagen. På den stora villatomten dignade borden under allt från krimskrams till konst. Och så ska det vara på loppis: Högt och lågt i en ostrukturerad – och måhända salig – blandning.

Skogsbyloppisen från väg 136. Det går att parkera på gräsvägrenen alldeles framför fastigheten.

 

Om man inte kräver ”enhetlighet och struktur” kan man nog köpa ihop hela bohaget till en lägenhet för under en tusenlapp.

 

”Rysk docka i karott” – en rent surrealistisk uppenbarelse i sommarvackra Skogsby.

 

Vad som är konst och inte konst ligger gud ske lov i betraktarens öga.

 

Glas är svåra att värdera. Är dessa värda 100 kronor styck? Jag har ingen aning. De gick i alla fall för tio.

 

I Skogsby kan man köpa en flottyrkokare. Eller hela jorden för bara 150 spänn.

 

Detta träskåp var loppisens dyraste objekt: 2 500 kronor. Det är målat av en marinmålare vars namn jag just nu inte minns. Men vad gör det om hundra år?!

 

Karaffen tycker jag är stilren. Men askfatet är fult. När jag går på loppis förundras jag över mina snabbt avkunnade domar. Vad är det som gör att ”det är vackert” men ”det är fult” – efter bara en sekunds eftertanke?

 

En aning vårdslöst döper jag motivet på detta fat till ”Cigarettrökande nakenbrallis”. För det är väl ett cigarettmunstycke hon håller i och inte en pensel? Eventuella protester insändes till regeringskansliet.

 

Modfälld kerub betraktar kommersen i Skogsby. En tia för hennes tankar!

 

Serietidningar är ett måste på loppisar. Det var länge sen jag läste Stålpojken, som i denna utgåva åtföljs av inga mindre än ”Studspojken” och ”Dubbelflickan”. Kunskaper om dessa torde kunna hänföras till ”oviktigt vetande” – och sånt är alltid kul.

 

Ponera att jag behöver en diskbänk. Vart vänder jag mig? Naturligtvis till loppisen i Skogsby. Vackert glänsande  står den där och väntar på mig…

 

Är det rimligt att anta att det hänger en miljon storögda änglar med rosa vingar på svenska dass och herresäten? Eller är de bara hundratusen? – Skit samma, sa von Knorring och tittade ut över de milsvida ägorna.

Alvarsamt, bikinin – och världen

”Statistik är som en bikini – den visar mycket men döljer det bästa”, sa nån lustigkurre 1946 då den moderna bikinin introducerades. Dock är bikinins historia äldre än så. Premiärintroduktionen såg nämligen dagens ljus för 2 512 år sedan…

Statistik från i dag säger att Alvarsamt nu har lästs av 21 000 personer och sedan slutet av februari av 32 nationaliteter. I går – exempelvis – lästes den i Sverige, Grekland, Tyskland, USA, Finland, Storbritannien och Nederländerna. Periodiskt återkommande läsare finns också i Österrike, Bolivia, Sydkorea och i landsdelar som WordPress räknar som nationer: Alaska och Åland. 😉

Dagens Ölandsbild 21

Öland är också världen. Var man än är i dag tränger sig omvärlden på, vare sig man vill eller inte. Detta är ett dåligt foto av ett bra foto taget på en kafétrappa en sen eftermiddag i Vickleby. Jag tog det med enhandsfattning i hård vind och det inplastade fotot avger mängder av störande reflexer. Men ibland spelar en bilds rent optiska kvalitet ingen som helst roll. Som nu. Det du ser är nämligen inte ”lustiga leksaker trädda på snören”, utan klusterbomber som sliter av armar och ben på små barn i Laos. I Alvarsamt kan du snart läsa mer om detta omänskliga ämne och om en mycket mänsklig kaféföreståndare…

Bländande blåljus

Strax före Skogsby borde det lysa rödljus för det blåljus man bländas av på vänster sida om man åker söderut.

Blå havet är blåklint som lär odlas för försäljning till detaljister. Jag stal helt fräckt några tusen med min kamera.

En Ölandsdjungel

Häromdagen tittade jag till Albrunna lund igen. Jag kände inte igen mig. Vi har en djungel på Öland! Inte en blomma, bara ett inferno av gula, gröna och ännu grönare blad. På sina ställen är stigarna nästan helt övervuxna. När jag plöjde fram där – utan djungelkniv – gick mina tankar till min ungdoms idol författaren och fotografen Rolf Blomberg och hans äventyr på Borneo och i Amazonas.

Hör honom berätta om när han knarkade och sjöng som Jussi Björling och om huvudjägarnas metoder för att krympa människohuvuden – och mycket mer…

I dag är det som en djungel i lunden. Och fåglarna sjunger ännu en tid…

 

En stig i lunden i mitten av april. Då fanns grönskan på marken; träden var nakna.

Dagens Ölandsbild 20

Det är inte ofta man ser hästar ligga men på alvaret kan hettan bli så intensiv att även det starkaste ök måste ta sig en raklång siesta.

Om sanningar, nyheter och lövtak

Man säger ofta att något visas eller betraktas ur en ny och kanske till och med unik vinkel. Ofta har då ”någon bara höjt blicken över vardagsdimman och därmed sett detta nya eller unika”.

Personligen har jag svårt att acceptera benämningen ”nytt”, eftersom någon redan för länge sedan har slagit fast ”den så kallade sanningen”: ”Ingenting är nytt under solen”.

Nå väl, allt är relativt – även den så kallade sanningen.

Nu vänder vi tvärt på kuttingen och landar på Bergstigen nere vid Södra bruket mellan Södra Möckleby och Albrunna. Där finns en knapp kilometer långsträckt skog med sjötomt. Den är Ölands Amazonas. Där i Ölamazonas sjunger fåglarna intensivast och vackrast på hela ön. Där finns Ölands mest förtrollande ljus, trots att lövtaken nästan helt stänger ute solen.

Jag ställde kameran på stativ, vinklade upp supervidvinkeln och tryckte av. Därmed påstår jag inte att jag visar något unikt eller ens nytt. Men jag påstår att det är befriande att titta upp ibland.

Dagens Ölandsbild 19

Gettlinge gravfält strax norr om Södra Möckleby fotograferat från väster.

Med blick för väsentligheter

Väggarna i värmestugan nere på fyrplatsen i Ottenby är tapetserade med barnteckningar – av fyrplatsen. Världen genom barnaögon är ofta tankeväckande och nästan alltid överraskande.