Dröstorp, en ödeby

Tidig morgon i Dröstorp 4 juni 1776. Senare under året kommer nyhemmanet att skattskrivas. Nybyggaren Carl W Jonsson, född 1744, funderar över framtiden där han står i dörröppningen till sitt minimala bostadshus och ser ut över de magra tegarna:

Olivia nedkommer inom en månad. Då blir vi fem i det enda lilla rummet. Betet är redan slut. Vår enda ko har gått i sin, ett får har dött och ett är försvunnet och det har inte regnat sedan i början av maj. Grannen Per har övergett sin gård. Det sägs att han nu arbetar som dräng på fastlandet. Han har klarat livhanken men ingen vet hur det gått för hans Anna och barnen… Skafferiet är snart tomt. Ska vi tro på regn och stanna? Eller ska…?

Så kan den av mig uppdiktade Carl W Jonsson ha funderat, denna fjärde junidagsmorgon för 236 år sedan. Befolkningen på det fattiga Öland hade under de senaste decennierna ökat kraftigt, och de jordlösa tvingades ut på Det stora alvaret för att finna sin försörjning. När bosättningen inleddes i Dröstorp väster om Gårdby under mitten av 1700-talet regerades Sverige av Gustav III. Som mest fanns ett 30-tal invånare i byn under början av 1800-talet. I slutet av samma århundrade dukar byn under och överges. Sedan dess är Dröstorp en ödeby – en fantasikittlande legend.

Jag vandrade till Dröstorp häromdagen, ungefär 110 år efter att den sista invånaren lämnade byn då Oskar II regerade. Den tre kilometer långa ”vägen” går på mager jord över i det närmaste nakna kalkhällar. ”Jordlagret” är bara någon eller några centimer tjockt, här och var något djupare. Vildgräs, sten och enar så långt ögat når. Vinden susar, drar och pustar och man tror – garanterat! – att man är i ett land där inga andra människor finns…

Om jag varit Carl W Jonsson denna dag för 236 år sedan hade jag nog lekt med tanken att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”…

Med denna spartanska entré mötte mig Dröstorp – ödebyn. Efter tre kilometers ”ökenvandring” ger byn intryck av ”en livgivande grön oas”. Jag förmodar att det har suttit något slags informationsskylt på stolpen till höger i bild. 

 

En vacker vårsommardag som denna kan Dröstorp ge idylliska intryck. Men den nästan pastorala framtoningen bleknar snabbt om man har förmåga att föreställa sig livet här för 200 år sedan när torkan slog sina klor i landskapet, eller då fåken drev upp snö som begravde hus och ladugårdar, och kylan åt sig in i enkla pörten med stampade jordgolv och minimala vedlager.

 

I Ölandsbladet 27 mars 2012 skriver författaren och fotografen Anders Johansson om Bo Anderssons bok ”Dröstorp: en by på Öland som blev öde”. I artikeln sägs att utflyttningarna till de marginella jordarna sannolikt skulle ha blivit ännu flera om inte den kungliga förmånsrätten till villebrådet stadgat att utmarken skulle betraktas som det ekologiska underlaget för viltet. Denna förmånsrätt fanns reglerad i den så kallade ”Djurgårdsinrättningen”, gällande ända fram till 1801.

 

I samma artikel som refereras i bildtexten ovan kan vi läsa att Anders Johansson 1972 träffade Augusta Ahlgren, då 91. Hon berättade om hur hon tillsammans med sin mor besökt Sara Boman på Dröstorp. Augusta lade bland annat märke till att huset hade jordgolv.  

 

Runt Dröstorp liknar alvaret en uttorkad stäpp, trots de många enarna. Men i Dröstorp finns vackra lövträd, mest ask och oxel.  

 

Om detta är betesfållor förstår alla som vet hur mycket ett kreatur sätter i sig att gräset här inte skulle räcka många dagar åt en enda kossa.

 

Sannolikt ser vi här bygatan, som väl lika gärna kan kallas fägatan. Människor och kreatur fick nog finna sig i att dela det lilla som fanns. 

 

Ordet ”unik” missbrukas ofta. Men jag vågar påstå att ödebyn Dröstorp är just det, unik. Resterna av byn är dessutom skrämmande vackra i det milda försommarljuset.

 

Allt av det som finns kvar av mänsklig hand i Dröstorp är av sten. Men i Skarpa Alby finns ett trähus från Dröstorp bevarat. Det är i dag det äldsta huset i hela Sandby socken.

 

De kreatur som numera betar i Dröstorp kommer från Skarpa Alby Gård, vars fina hemsida är värd ett besök. På den finns en hel del intressant information om Dröstorp. Exempelvis berättas att det finns två järnåldersgravar intill byn, och att det första barn som föds och kyrkobokförs i byn är Brita, född 1764. Det sista barnet föds 1886.

 

Bostadshusen i Dröstorp var byggda i trä. De är för länge sedan flyttade eller förstörda. Men ruiner av några fähus av staplad, så kallad kallmurad, kalksten finns kvar. 

 

Murar och fähusruiner. En knapp kilometer nordost om Dröstorp står runstenen ”Björnflisa”, som jag tyvärr inte hann ta mig fram till under mitt improviserade Dröstorpsbesök. Stenen har en kort text: ”Jörund uppreste stenen efter sin broder”. 

 

I Dröstorp finns ett mindre antal träd. Men alvaret runtom är i stort sett trädlöst. Frågan maler i mitt huvud: Hur fick man tag i tillräckligt mycket ved? Den som har vedeldat en fastighet under en kall vinter vet vilka enorma mängder som går åt.

 

En nästan hel vägg med ett ”fönster” i ett av fähusen.

 

En annan av Dröstorps ”entréer”. Det är nog inte särskilt djärvt att påstå att besöken från världen utanför byn var få.