Nära Paradiset

Just nära Ölands ände, i Grönhögen, kom jag på hur enkelt det skulle vara att leva om alla människor var hederliga. Just i den lilla träskokiosken i Grönhögen, vid Ölands ände, slog mig tanken att om kriminaliteten var noll skulle världen se helt annorlunda ut. Framför kassaskrinet i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra ände såg jag för mitt inre hur stora delar av världen har byggts upp som skydd mot oss själva – av människan, mot människan. Världen skulle kunna vara mycket annorlunda…

Med idel ädel hederliga människor behövdes inga lösenord, inga lås, inga vapenskåp, inga skottsäkra västar, inga kassaskåp, inga larm, inga bevakningskameror, inga vakthundar, inga väktare, inga poliser, inget åklagarväsen, inga fängelser, inga advokater, inga bödlar, inget justitiedepartement, ingen justitieminister, ingen Svea Rikes lag, inga lagar i hela världen, inga dödssprutor och inga elektriska stolar… Tänk vad många inga, ingen och inget vi skulle få.

I den världen skulle jag kunna knalla in på Färjestadens Bilhall AB, välja ut och provköra min Mercedes CL och lägga 1 890 000 kronor i en skokartong märkt ”Lägg slanten här”. Jag skulle också – om jag inte kände för att gå ut – kunna ropa in en fullständig främling från gatan och fråga om denne kunde vara bussig att släntra iväg till banken och sätta in min senaste månadslön på kontonummer 9870987-8. Och ta en femtiolapp för besväret.

Det vimlar av självbetjäningskurer, självbetjäningskiosker, självbetjäningslager och självbetjäningsaffärer på Öland just nu. Men varför just här?

Ungefär så formerade sig tankarna när jag stod där framför kassan i den lilla träskokiosken i Grönhögen nära Ölands södra udde och klurade på om jag skulle använda en 16-millimetersglugg eller en 35:a till bilderna…

Ingenting kom ut av detta tankearbete. Absolut ingenting. Världen gav som vanligt sjutton i mina funderingar, precis som den ger sjutton i dina. Men nån vits med dessa reflexioner blev det ändå. Det vet jag, ty nån har sagt: ”Jag tänker, alltså lever jag.”

Det kan vara bra att veta.

Träskokiosken ligger i ett ännu inte sanerat industriområde med sovjetisk, miljövidrig framtoning. Grannen till kiosken, den gamla ytongfabriken har blivit måsars och trutars häckningsnäste och kommer man för nära går de till anfall med sina ”analkanoner”.

 

Här på taket sitter de, måsarna och trutarna. I dagarna har ungarna precis lärt sig flyga.

 

Här inne är man trygg. Hit når inte måsarnas kulor. Välj vad du vill ha, anteckna vad du köper i det lilla häftet, lägg slantarna i skåpet. Har du inte jämna pengar finns växelkassa.

 

Träskokiosken är ett varuhus i miniatyr. Utanför säljs ved. Här inne säljs träskor, golfbollar och böcker. Är inte det allt man behöver!?

 

Ingen kö. Inget rullband. Ingen kontrollör. Ingen kassörska. Här funkar inga betalkort, blott svenska kronor duga.

 

Läckert röda står de travade i högar och drivor – träskorna. Och kunderna är många. På den kvart vi var där kom fyra bilar fulla med köplystna damer och herrar. Företaget kallar förresten kiosken för ”toffelbod”…