Månadsarkiv: juni 2012

Sauvignon i Fritzborg

Gåtan är löst. Det är verkligen vinsticklingar mellan tegelstensraderna på åkern till gården Fritzborg i Smedby.

– Vi satte dom i påskas, berättar Mia, frun i huset. Jag gillar långsiktiga projekt och vill inte ha mark som inte används. Åkern på andra sidan vägen har länge legat i träda. Det var bara att dra igång…

Vindruvorna är ett familjeprojekt. Mamma Mia och pappa Tobbe och fem barn gör fjorton arbetshänder. Och de behövs för det är tusentals sticklingar satta under fiberduk, kantsatt med stora mängder håltegel. Teglet har två uppgifter. Det absorberar solvärmen och jämnar därmed ut dygnsmedeltemperaturen. Och det motar bort fukt. Vindruvor vill ha varmt och torrt.

Varmt och torrt, ja… Den öländska våren har varit kylslagen och det märks på sticklingarna.

– Dom kräver runt 10-11 grader för att sätta fart, tror Mia. Men nu har dom allra flesta fått knoppar eller blad. Och snart kommer den riktiga sommarvärmen…

Mia spejar ut över odlingen.

– Som sagt, det är ett långsiktigt projekt. Slår det väl ut kan jag tänka mej att sälja både sticklingar och plantor i framtiden. Och göra vin, förstås. Vad sägs om en läcker Sauvignon Fritzborg!

Mellan sticklingraderna kör man gårdens fyrhjuling utrustad med ogräsharv.
 
Ett lite större försöksfält. – Vi gör det här enbart för att se om det funkar. Jag vill ha långsiktiga projekt, gärna på 50 år eller mer, säger Mia och ser ut att mena det.
 
Här är beviset för att sticklingarna tar sig: Gröna blad. Mia tror att medeldygnstemperaturen bör vara minst 10 grader för att tillväxten ska sätta fart.
 
Här syns tydligt hur mycket temperaturen betyder för tillväxten. Sticklingarna i krukorna är satta samma dag som de i hinkarna. Krukorna har fått stå ute medan hinkarna har stått i +20.
 
Försöksodlingens sticklingar är från sorten Sauvignon blanc. På Fritzborg har man också satt ”jämförelserader” med plantor av sorterna Solaris och Rondo. De är ympade på rot som gör plantan tålig mot vinlusen.
 
De enorma lagren av tegel lär räcka till många kilometer vinplantor och många tunnor gott vin. Teglet köptes in från det havererade projektet Fanerdun i Kalmar.
Märkt

Dagens Ölandsbild 18

De kom långsamt och mycket försiktigt fram ur skuggorna i Näsby för att kolla in mig…

Att söka – och förhoppningsvis finna

Alvarsamt kan liknas vid en data- och fotobas som ständigt växer. Då gäller det att kunna söka för att finna. Enklast och bäst är att söka i bloggen, inte i Google eller annan sökmotor.

Gå till botten av bloggen. Fyll i det du söker i rutan, här inramad i rött. Var noga med stavningen. Klicka slutligen på knappen ”Sök”.

Fyller du i som i exemplet nedan får du upp alla Dagens Ölandsbild, den senaste överst. Så fungerar det för vad du än söker. Vid fler än en träff på din sökning läggs det senaste inlägget överst.

Vallmon dansar i vinden

Den tycks finna sig i vindarnas bråk. Bladen viker sig helt lealösa hit och dit, följer vindens nycker utan protester. Det gör att allt den gör känns vackert och självklart. Och den är enkel, vallmon.

Detta vilda vallmofält i Bredinge slår allt av ”det av människohand planterade, ordnade, rensade och placerade i rader och rutor”.
 
Samma fält på lite avstånd. Åker du söderut ser du det på höger sida i början av byn.
 
I ett grönt hav står den som en sensuell och vågad kyss…
 
Så snart vallmon ”planteras” riskerar den – i mina ögon – att mista sin vilda framtoning. Men här har trädgårdsmäster lyckats väl.
 
Enkel men ändå raffinerad. Gud fader var på gott humör då han skapade vallmon.

Lat djurfotografering

Området nere vid fyren Långe Jan är utmärkt om man vill fotografera djur utan att egentligen anstränga sig. Så här års finns där kreatur, får, sälar och fåglar. Det är bara att slå sig ned och invänta de rätta ögonblicken. Men djur är oförutsägbara. Ha därför kameran inställd för omedelbart skott! Då kan du till och med skjuta från höften när rätta tillfället yppar sig.

”Fåglar mot himmel” är en klassisk felexponeringssituation. Bilderna brukar bli underexponerade på grund av att kameran mäter ljuset från himlen, inte från fåglarna. I sådana lägen fotograferar jag alltid med manuella inställningar och försöker ställa in avståndet ”på något som är lika långt från mig som fågeln”. Ett exponeringsknep när det är bråttom är ”två till tre steg större bländare än utslaget mot himlen”. Med en digitalkamera finns inga ursäkter för att inte testa och prova sig fram.

För att fånga dessa svanar med fyren i bakgrunden hade jag uppskattningsvis två sekunder på mig. Då duger det inte att fippla med bländarvärden och exponeringstider. Sikta och skjut! är parollen.
 
Här behövde jag inte ha bråttom. Kreatur är prima fotomodeller. De rör sig långsamt och är lätta att komma nära. Det gäller bara att veta vad man vill fånga. Är det ljuset, stämningen, rörelserna eller positionerna?  Jag ville åt ”det skulpturala i speciellt den vänstra kons kropp”.
 
Här vilade lugnet men plötsligt blev det bråttom. Motivet var de stillaliggande, soldyrkande sälarna. Men helt oförhappandes kom en ko intravande i bilden. Jag valde att ligga kvar med skärpan på sälarna. Hade jag lagt den på kon hade sälarna blivit så oskarpa att man inte kunnat skilja dem från stenarna de ligger på.
 
Märkt

Öland – vindistrikt in spe?

Någon kilometer norr om Smedby kyrka ser jag något rött lysa till ute på en åker. Jag vänder och kör tillbaka. Håltegel ligger i rader på en åker. Finns ett tegelslageri här? Jag tar några bilder, åker hem och tänker inte mer på saken…

Senare får jag höra av min fru, som besökt fastighetens kafé, att åkern används för uppdrivning av vindruvesticklingar. Man har satt mängder av plantor, omgärdade av håltegelsten. Stenarna lär hålla kvar värmen och mota bort fukten.

– Man måste ju försöka och se om det går, sade den ännu så länge anonyma frun på gården till min fru.

Så sant. Så ska det låta: Öland – ett vinland! Den inställningen kräver ett fördjupat besök. Det görs inom kort.

Andra inlägg på g är:

  • Lat djurfotografering – med några fototips för snabba skott
  • Ölands Amazonas – en nästan overklig öländsk skog
  • Den vackraste blomman av dem alla – gissa vilken
  • Barnen tecknar fyrplatsen – skaparglädje vid Långe Jan
Märkt

Näsby – Ölands sydligaste by

Det är dags för en riktigt häftig idyllfrossa igen. De ordlösa bilderna är från den lilla byn Näsby nere vid Ottenby.

Kungen smörjer kråset i Ås

Jo, han var där, kungen! I Ås i den lilla stugan där det är så lågt i tak att till och med en rakryggad monark måste bocka och buga för att komma in.

Men det är inte kungen du ser på bilden. Det är jag. Däremot är stugan densamma som 30 juli 1975 då relativt nybakade kung Carl XVI Gustaf slog sig ned här för att käka öländska kroppkakor. Det gick åt fler än 600 denna dag då Ulla Severin sjöng Kungssången och man firade utgivningen av Åsboken, skriven av bland andra Bertil Palm, Boris Engström och Knut Johansson.

Nej, kungen – även lystrande till namnet Tjabo – åt inte alla 600 kroppkakor själv. Jag får just höra av licensierad Ölandsguide att partajet också lockade 100 andra gäster och att man satt vid – inte i – den lilla stugan i Ås.

PS. Den lilla stugan i Ås har tidigare besökts av Alvarsamt. Ämnet då saknade bokstavlig kunglig glans, trots en text om boende i både slott och koja.

Märkt ,

Dagens Ölandsbild 17

Teckning från vindskyddet/värmestugan nere vid fyrplatsen på Ölands södra udde. Till vänster ser vi Långe Jan och i förgrunden skvalpar Östersjön. Teckningen är gjord av Gustav, 6 år.

Snart dyker för övrigt kungen upp i Ås – här på Alvarsamt. Jo då, den riktige kungen, han Gustav med f på slutet som inte är 6 men väl 66 och vars namn följs av det romerska påfundet XVI. Vad han gör i Ås kan ingen gissa, troligen inte ens han själv.

Framöver visar också Alvarsamt flera barnteckningar från fyrplatsen.

Märkt

Utsikt från en fyr

Så har man kämpat sig upp för de 197 trappstegen igen. Jag vet inte riktigt varför, allt ser ju precis ut som förr; här nere på udden förändras ingenting. Eller?

Jo då. Ljuset, till exempel. Det skiftar minut för minut och ger ständigt ”Kap Öland” nya ansikten. Denna gång bleknar färgerna i relation till avståndet för att nästan helt klinga ut vid horisonten. Andra gånger jag har stått här uppe under lanterninen har horisonten varit rakbladsvass, som etsad med torrnål.

Den gamla fyren lockar fortfarande. Man går numera upp i grupp, en per kvart.

Upp mot schäferiängarna på östra sidan bleknar ljuset och dör ut vid horisonten.

 
En båk och ett grund – sen  går bilden in i den totala dimman.
 
Uddens ”blindtarm”  vid Ölands slut.
 
Det blir allt tätare mellan bilarna på parkeringsplatsen. Många tyskar, danskar och polacker tittar hit.
 
Många, men inte alla, fascineras av den vida utsikten. Den här unge mannen valde  att blunda.

Carlas Café

I idyllen Näsby finns en oas: Carlas Café i ”skön lagårdsmiljö”. Nånstans där nere i söder brukar mjölksyran sätta in i mina cykelben och då ligger Carlas perfekt till för en återhämtning.

Carlas Café är mer än det låter. Här finns kaffe, kaffebröd, smörgåsar och en överraskande innehållsrik meny. Och en massa öl! Är man riktigt slut kan man också hyra sig ett rum. Från mitten av maj till början av augusti bjuds musikkvällar och på hemsidan kan man även se musikevenemang på andra krogar i ett samarbete på södra Öland. Sådan samverkan skulle jag vilja se mer av i marknadsföringen av Öland. Genom att ge brukar man få.

Den här skylten är svår att missa.
 
Miljön är verkligen lantlig med havshorisonten i fjärran.
 
Jag blir serverad av Carla.
 
Lammfärs med potatismos och massor av grönsaker och några ätliga blommor för 95 Gurra är helt ok om det är gott. Och det var det.
Märkt

Össby – en idyll

När jag för en gångs skull hoppat av hojen och flanerar genom byn Össby på sydöstra Öland dyker automatiskt ordet idyll upp i medvetandet. Varför? Och vad är en idyll? Om man anammar Wikipedias förklaring ”en problemfri värld, ofta med betydelsen opåverkad av industrialiseringen” lever den absoluta majoriteten av mänskligheten på fel sätt, i fel tid, med fel framtid. De flesta människor vill bo modernt, flyga, köra bil, utnyttja senaste teknik för att se, lyssna, kommunicera.

När hon väl har skaffat sig alla ovanstående möjligheter, inkluderande all annan tänkbar lyx, infinner sig med automatik den existentiella frågan om detta var livets mening. Många svarar nej, och några av dessa byter livsstil, säljer allt de äger och vandrar ut i världen med nya ögon, ofta befriade och lyckliga. Andra kutar på i ekorrhjulet med motivering att det är så jobbigt att ändra sig. Man vet vad man har men inte vad man får. Men den absoluta majoriteten hänger sig åt idylliserande för att väga upp det moderna livet som de innerst inne ogillar. Visst är det märkligt?

En rak, välbyggd betongvägg på ett miljonprogramhus i Vällingby väcker inte samma intensiva känslosvall som en sned, slarvigt målad brädvägg, sannolikt mer eller mindre rutten, på en dragig gammal fiskestuga i Össby. En modern villa i mexitegel, så perfekt i vinklar och vrår att differenser måste mätas upp med laser, känns död som en strypt sill i jämförelse med ett knarrigt gammalt Per Albin-hem från 1940-talet. Det perfekta är en belastning. Idyllen är en befrielse – en möjlighet till flykt.

I nedanstående idyllfrossa finns finfina flyktmöjligheter. Håll till godo.

Ottenby vandrarhem

Sex kilometer från Ölands sydspets viker jag in på gården till Ottenby vandrarhem, bara för att titta eftersom jag är född nyfiken. På hela området råder en nästan majestätisk tystnad. Det som dominerar ljudbilden är svalornas pipande i jakten på ätbart till sina ungar.

Vandrarhemmet, ursprungligen en skola, har 50 rum, somliga handikappanpassade. Det finns campingplatser med el och områden för tältning. Och två uppvärmda pooler.

Det här stället är en utmärkt bas för den som vill uppleva södra Öland, till fots eller på hoj.

Märkt

Dagens Ölandsbild 16

Just nu bjuds sprakande kolorit när man tittar ned mot Kalmarsund från väg 136 i Grönhögen. I morgon gör vi förresten ett besök på golfbanan där. Senare tittar vi in på campingen i Ottenby – och går och äter på Carlas café i Näsby. Vi ska också frossa i idyll. Det blir idyllorgier från både Össby och Näsby. Och mycket annat…

Här fattas runt 180 centimeter

Det är svårt att tro att besökare ska irra omkring och söka utgången i den stora majslabyrint, som om två månader ska vara två meter hög på detta fält.

Jag skulle tro att både majslabyrintföreståndaren och bonden Ingvald Petersson, precis som majsen, önskar regn. Och kanske mer regn. Och en skvätt regn till…

Vad den utkörda trädtoppen ska fylla för framtida funktion är ovisst. Kanske får den något med Konstnatten att göra?

20 000 besök

I dagarna registreras sannolikt besökare nummer 20 000 på Alvarsamt. Det låter kanske inte så mycket, men man ska då veta att bloggen hade mycket få besökare 2011 och under inledningen av 2012. Först under våren steg besöksfrekvensen dramatiskt. Det känns uppiggande. 😉

Alvarsamt rymmer i dag 1 197 foton i 260 inlägg.

Alvaret och språkförbistringen

Det är just nu snustorrt på alvaret. Hårda vindar och minimal nederbörd har en längre tid dominerat väderläget. När jag ska skriva några ord om de två illustrerande fotona dyker frågan upp: Hur definiera alvaret? Är alvaret stäpp? Eller är alvaret till och med något så dramatiskt som öken? En äldre svenska akademiens ordlista tycks förstå mina amatörmässiga jämförelser men ger mig ändå fel. Arton rader ned på denna sida läser jag:

”Man har kallat alvaret den nordiska stäppen. Likaväl kunde man säga den svenska öknen; ingendera benämningen är fullt riktig. Alvaret är något helt för sig.”

Man tackar för det. ”Alvaret är något helt för sig”. Men vad är ”helt för sig” för något? Jag googlar ”stäpp” och får upp: ”Stäpp är _ _ _ ett biom vars ekosystem karaktäriseras av gräsmark”…

Biom! Vad 17 är det för nåt? Jag söker, finner och läser: ”Biom är en regional ansamling av distinkta djur- och växtsamhällen. Biom är ett annat ord för vegetationsområde.” Där kom ordet jag sökte: Vegetationsområde!

Man tackar och inser att det är en evig belastning att vara nyfiken. Jag får skylla på mina gamla lärare. Hur som helst: Alvaret är ingenting annat än alvar. Alvaret är något helt för sig. Men ändå ganska lik stäpp. Eller öken.

Nä, nu sätter jag punkt.

Märkt

Dags att uppdatera Ölands marina liv

Att vilda guldfiskar, med kinesisk härkomst, simmar i små pölar på Det stora alvaret är en guldskimrande nyhet som väcker allvarlig uppmärksamhet ända upp i Jämtland.

Om vikten av att titta rakt fram

Att cykla på Öland är inte helt riskfritt. Vägarna är ofta smala och lockelserna åt andra håll än rakt fram är många. Det är – exempelvis – nästan omöjligt att låta bli att titta upp och med blicken följa de stora gåsplogarna när de kommer högljutt skrockande, tjattrande och kacklande – om vad vet bara de själva.

Att slita blicken från en flygande gåsakör är inte lätt, speciellt om den ena kommer efter den andra.
 
Lika farliga som de lodräta lockelserna är de vågräta. De kan många gånger attackera även luktsinnet. Och då är det i mitt fall klippt och jag vrider på skallen och tittar och njuter – tills jag återfår medvetandet av ilsket honkande bilister utan sinne för livets guldkorn… 
 
Det här trädet i Grönhögen är – för en cyklist som jag – nära nog livsfarligt.

Mot havet från Össby

Om man går ned mot havet på småvägarna genom den lilla byn Össby på sydöstra Öland öppnar sig plötsligt hela härligheten: Östersjöns horisont.

En solig dag med stark frånlandsvind från sydväst ”randar upp” den grunda delen av havet i nästan osannolika nyanser.

Här känns gudagott att vara.

Dröstorp, en ödeby

Tidig morgon i Dröstorp 4 juni 1776. Senare under året kommer nyhemmanet att skattskrivas. Nybyggaren Carl W Jonsson, född 1744, funderar över framtiden där han står i dörröppningen till sitt minimala bostadshus och ser ut över de magra tegarna:

Olivia nedkommer inom en månad. Då blir vi fem i det enda lilla rummet. Betet är redan slut. Vår enda ko har gått i sin, ett får har dött och ett är försvunnet och det har inte regnat sedan i början av maj. Grannen Per har övergett sin gård. Det sägs att han nu arbetar som dräng på fastlandet. Han har klarat livhanken men ingen vet hur det gått för hans Anna och barnen… Skafferiet är snart tomt. Ska vi tro på regn och stanna? Eller ska…?

Så kan den av mig uppdiktade Carl W Jonsson ha funderat, denna fjärde junidagsmorgon för 236 år sedan. Befolkningen på det fattiga Öland hade under de senaste decennierna ökat kraftigt, och de jordlösa tvingades ut på Det stora alvaret för att finna sin försörjning. När bosättningen inleddes i Dröstorp väster om Gårdby under mitten av 1700-talet regerades Sverige av Gustav III. Som mest fanns ett 30-tal invånare i byn under början av 1800-talet. I slutet av samma århundrade dukar byn under och överges. Sedan dess är Dröstorp en ödeby – en fantasikittlande legend.

Jag vandrade till Dröstorp häromdagen, ungefär 110 år efter att den sista invånaren lämnade byn då Oskar II regerade. Den tre kilometer långa ”vägen” går på mager jord över i det närmaste nakna kalkhällar. ”Jordlagret” är bara någon eller några centimer tjockt, här och var något djupare. Vildgräs, sten och enar så långt ögat når. Vinden susar, drar och pustar och man tror – garanterat! – att man är i ett land där inga andra människor finns…

Om jag varit Carl W Jonsson denna dag för 236 år sedan hade jag nog lekt med tanken att ”gräset är grönare på andra sidan staketet”…

Med denna spartanska entré mötte mig Dröstorp – ödebyn. Efter tre kilometers ”ökenvandring” ger byn intryck av ”en livgivande grön oas”. Jag förmodar att det har suttit något slags informationsskylt på stolpen till höger i bild. 
 
En vacker vårsommardag som denna kan Dröstorp ge idylliska intryck. Men den nästan pastorala framtoningen bleknar snabbt om man har förmåga att föreställa sig livet här för 200 år sedan när torkan slog sina klor i landskapet, eller då fåken drev upp snö som begravde hus och ladugårdar, och kylan åt sig in i enkla pörten med stampade jordgolv och minimala vedlager.
 
I Ölandsbladet 27 mars 2012 skriver författaren och fotografen Anders Johansson om Bo Anderssons bok ”Dröstorp: en by på Öland som blev öde”. I artikeln sägs att utflyttningarna till de marginella jordarna sannolikt skulle ha blivit ännu flera om inte den kungliga förmånsrätten till villebrådet stadgat att utmarken skulle betraktas som det ekologiska underlaget för viltet. Denna förmånsrätt fanns reglerad i den så kallade ”Djurgårdsinrättningen”, gällande ända fram till 1801.
 
I samma artikel som refereras i bildtexten ovan kan vi läsa att Anders Johansson 1972 träffade Augusta Ahlgren, då 91. Hon berättade om hur hon tillsammans med sin mor besökt Sara Boman på Dröstorp. Augusta lade bland annat märke till att huset hade jordgolv.  
 
Runt Dröstorp liknar alvaret en uttorkad stäpp, trots de många enarna. Men i Dröstorp finns vackra lövträd, mest ask och oxel.  
 
Om detta är betesfållor förstår alla som vet hur mycket ett kreatur sätter i sig att gräset här inte skulle räcka många dagar åt en enda kossa.
 
Sannolikt ser vi här bygatan, som väl lika gärna kan kallas fägatan. Människor och kreatur fick nog finna sig i att dela det lilla som fanns. 
 
Ordet ”unik” missbrukas ofta. Men jag vågar påstå att ödebyn Dröstorp är just det, unik. Resterna av byn är dessutom skrämmande vackra i det milda försommarljuset.
 
Allt av det som finns kvar av mänsklig hand i Dröstorp är av sten. Men i Skarpa Alby finns ett trähus från Dröstorp bevarat. Det är i dag det äldsta huset i hela Sandby socken.
 
De kreatur som numera betar i Dröstorp kommer från Skarpa Alby Gård, vars fina hemsida är värd ett besök. På den finns en hel del intressant information om Dröstorp. Exempelvis berättas att det finns två järnåldersgravar intill byn, och att det första barn som föds och kyrkobokförs i byn är Brita, född 1764. Det sista barnet föds 1886.
 
Bostadshusen i Dröstorp var byggda i trä. De är för länge sedan flyttade eller förstörda. Men ruiner av några fähus av staplad, så kallad kallmurad, kalksten finns kvar. 
 
Murar och fähusruiner. En knapp kilometer nordost om Dröstorp står runstenen ”Björnflisa”, som jag tyvärr inte hann ta mig fram till under mitt improviserade Dröstorpsbesök. Stenen har en kort text: ”Jörund uppreste stenen efter sin broder”. 
 
I Dröstorp finns ett mindre antal träd. Men alvaret runtom är i stort sett trädlöst. Frågan maler i mitt huvud: Hur fick man tag i tillräckligt mycket ved? Den som har vedeldat en fastighet under en kall vinter vet vilka enorma mängder som går åt.
 
En nästan hel vägg med ett ”fönster” i ett av fähusen.
 
En annan av Dröstorps ”entréer”. Det är nog inte särskilt djärvt att påstå att besöken från världen utanför byn var få.

Dagens Ölandsbild 15

Vissa bilder ska inte beskrivas. De ska dras in genom näsan!

Skördetid

”Kallaste juni på 21 år”, läste jag nånstans i går. Ett något märkligt konstaterande, då juni bara har börjat. Men media i dag måste vara före sin tid och dra snabba slutsatser efter minimala analyser. Det räcker ofta med att hitta en rubrik i någon annan tidning så är rubriken/artikeln sann.

Däremot kan Alvarsamt konstatera att det är hundraprocentigt sant att man redan har rakat rent vissa vallar här nere  i söder. Enorma traktorer med slåttermaskiner i fören och strängläggare vid sidan eller i aktern tuggar sig genom ”Saharastora fält på några timmar”, för att använda ett slags medial sanningsteknik. De renrakade fälten lyser anemiskt vita några dagar innan det stackars gräset hämtat sig från chocken och lagt in växväxeln igen.

I dag blir nästan all Ölandsvall ensilage. Det är trist. De vita jätteäggen utspridda här och var i naturen är inte vackra och plasten skräpar ner.  Är det något jag kan sakna på Öland i dag är det den ljuvliga doften av vältorkat hö…

Märkt

Växtmarknad i Albrunna

– Det är tionde året på raken vi kör marknaden, berättade Lars Henell, till vardags växtodlare i sitt bolag Albrunna Perenner, där Alvarsamt hälsade på redan 13 maj. Lars hade många både rara och vanliga växter på sitt bord, omringat av intresserade med mer eller mindre gröna fingrar.

Man hade tur med vädret. Solen sken och vinden rörde om ordentligt i klorofyllen på ”Albrunna torg”. Krukor med blommor bytte ägare, krukor såldes och krukor köptes. Men trivseln och umgänget var förstås viktigare än affärerna. Och fikat smakade mumma på ljugarbänk och runt kaffebord.

Lars Henell ger mig en fin växt, en rosa maskros! Erika från Mörbylånga kommer till marknaden varje år.
 
Stilstudie av albrunnabon Richard Koblanck bakom sin ”blomdisk”.
 
Besökarna var i alla åldrar. Omgivande syrenbuskar dränkte ”torget” i mycket passande väldoft.
 
Den initierade kunde fynda i det stora utbudet. Priserna var ”mikroskopiska”.
 
Kaffet smakade bra och snacket gick, inte bara om växter… 
 
En perenn och en kaka. Och en blomma på den. Och så en påtår!
 
– Nej, jag vill inte vara med på bild, sa Erika och använde sitt allra tydligaste kroppsspråk för att visa att hon menade allvar. Vad hon inte visste var att jag plåtat henne långt tidigare.
 
– Den där växten kräver nästan ingenting. Den kan du bara inte misslyckas med, säger Lars Henell, till vänster.
 
Min raritet, den rosa maskrosen, fick åka cykel hem. Den gick precis ned  i hållaren för en andra vattenflaska.
Märkt

Tidig morgon på södra Öland

Ljuset en tidig junimorgon nere i söder kan beskrivas som ”utspädda vattenfärger”. Det bleka landskapet vaknar under en nästan färglös himmel – redo att på en given signal från den allt starkare  solen visa upp sig i betydligt klatschigare kläder. Men dit är det ännu flera timmar denna morgonväkt vid Ottenby gravfält, strax norr om Kungsgården/Ottenby.

Att söka – och finna

Folk frågar hur man hittar saker och ting i bloggen. Den börjar ju bli lite stor… Mitt enkla och eviga råd är detta:

Sök inte i sökmotor, Google eller annan. Sök i bloggen! Gå längst ned till rutan Sök tidigare inlägg. Skriv in det du söker och klicka på knappen Sök eller tryck på Enter.

Sökmotorn sköter sig utmärkt om du fyller i rättstavade namn/händelser/årtal/fakta.

Dagens Ölandsbild 14

Denna silhuett från Ottenby av ”människor på spaning efter något” för mina tankar till Paul Gauguin och hans naiva men evigt befogade fråga ”Vart är vi på väg?”.
Märkt

Vass färist

Till dig som ska cykla ned till Ottenby och fyren Långe Jan: Var försiktig! Jag syftar på den första färisten, som om du har smala och löst pumpade däck kan bli rena ”fälghackspetten”. Den är nämligen inte gjord som färister brukar vara gjorda – av däckvänlig räls – utan av spetsiga järn med eggen uppåt. Mitt råd är enkelt: Cykla vid sidan av!

Dagens Ölandsbild 13

På raksträckan av den idylliska vägen genom byn Enetri på sydöstra Öland får man vara beredd på förändringar…