Månadsarkiv: juli 2012

Majslabyrinten i Ventlinge

Geografisk position: Ventlinge Konsthall vid väderkvarnen i byns norra infart.

Bakomliggande orsak: Två mogna farbröder med leklynnet i behåll. En är bonde, en är skulptör.

Resultat: En sextusen kvadratmeter stor majslabyrint med åttahundra meter gångar med här och var utplacerade skulpturer. Årets tema går i sagans tecken. Majslabyrinten är Sveriges enda och gjord av sådd fodermajs. I höst slås den till foder åt korna sedan besökarna – och förhoppningsvis även skulpturerna – har avlägsnats.

Livstid: Över Skördefesten. Under ”konstnatten” är hela labyrinten ljussatt.

Syfte: Ovisst, men knappast ekonomiskt. Entrén är blott en tjuga.

Invigning 2012: I lördags.

Ingvald Petersson, bonde, klipper bandet och inviger årets majslabyrint i Ventlinge. Applåder och visslingar.
 Vandringen ut på majslabyrintens alla gångar har inletts. Alvarsamt dröjde kvar en kort stund vid en skulptur och blev genast vilse i pannkakan. Trots hörselkontakt med gruppen tog det lång tid att ”hitta hem” igen.
 
Årets labyrint har ett sagotema som inte ska avslöjas. Theo Janson, skulptör i Ventlinge, berättar här om ”Spindelmamman Sylvia, som har trasslat in sig i nätet”. Som kuriosa kan nämnas att Theo blev svensk mästare i eldskulptur 1995 och 1997 och nordisk mästare i samma konstform 2000.
 
Väl ute i labyrinten tappar man genast orienteringen, eftersom majsen är så hög att man inte hittar några som helst referenspunkter.
 
Vid en av de sju åtta skulpturerna. De presenteras närmare i ett kommande blogginlägg.
 
Foto taget från 2,5 meters höjd. Till höger skymtar vi årets överraskning, en borg.
 
Vid borgen. Här kan alla vidga vyerna och bli barn på nytt.
 
Mellan borgens tinnar har man den utsikt man helt saknar på markplanet. – Titta, där borta startade vi!
 
Ingvald Petersson och Theo Janson nedanför borgen. Labyrinten utvecklas successivt fram till Skördefesten. Och under Konstnatten ljussätts hela härligheten. 

Du som inte följt majslabyrintens framväxt kan här se den i början av juni. I nästa inlägg träffar du Grisen Ted, Spindelmamman Sylvia, Kossan Kristin och hennes gäng med flera.

Taggad

DESSA FANTASTISKA MÄN OCH KVINNOR MED SINA SMÄLLANDE MUSKEDUNDER, III

Snart dags för första skjutlaget att inta sina positioner. Men ännu inte en skytt så långt ögat når. Många av dem satt i serveringen och samlade kraft – och kalorier. Att skjuta gevär är jobbigare än man kan tro, speciellt i stående.
 
Man kan ladda på många sätt. Alvarsamt såg till och med skyttar som vilade i bagageluckor.
 
Mona och Elisabeth i serveringen där det ännu så länge är ganska lugnt. Men snart ska skotten brinna av och då gäller det att skydda öronen. De låter högt!
 
Publiken var inte stor – men intresserad. Och givetvis måste även åskådarna ha hörselskydd.
 
Leif ”Cyklopen” Janzon från Södra Möckleby räknade med att skjuta bra i dag. – Formen är rätt ok, sade han. Men jag är lite orolig för solen. Du ser hur hårt den slår in snett framifrån.
 
Magnus Rosell är första skjutledaren under dagens tävlingar. Som sådan ska han ha koll på allt – och säkerheten kommer alltid först. En kula från dessa bössor går drygt fyra kilometer och har en enorm anslagskraft.
 
En stilstudie. Skytten här har laddat upp ammuniton till både provskjutning och tävling. Skytte är en sport som kräver ordning och reda.
 
Gunnar Johansson, Gärdslösa Skytteförening, fällde ned allt som gick att fälla ned i kepsen. Men Alvarsamt tror att han såg en aning framåt. – Min pipa har använts till mer än sextusen skott, berättade Gunnar. Man bör kanske byta redan vid fyratusen, så träffbilden kan nog bli lite si och så i dag. Men jag skjuter bara för att det är kul, även om jag tidigare var rätt så bra. Jag var med i SM i fältskjutning en gång men minns inte hur det gick. Jag säger som jag brukar: -Man kan inte vinna varje gång!
 
Stilstudie. Mycket behärskat väntade denna skytt in skjutledarens kommandon.
  
Först är det alldeles tyst. Sedan smäller första skottet. Och snart även de andra. Och krutröken sprider sig…
 
Gunnar Johansson har skjutit färdigt. Nu är han skjutledare. – Jag är en mycket bättre sån än skytt, sade han och såg inte ut att mena det. ”Hur gick skyttet?” frågade Alvarsamt. – Jag hör ingenting, svarade Gunnar Johansson och pekade på hörselskydden.
 
Några kvinnor var med i tävlingen. Rekryteringen kan säkert öka genom satsningen på luftgevärsskytte för ungdom. Många unga tjejer är på g att bli storskyttar.
 
Enligt Gunnar Johansson, som vi inte ser här på bilden, går skytte ut på ”att första kulan ska gå perfekt – sen ska alla följande gå exakt som den första. Det trettionde skottet ska vara precis som det första.” Det låter lätt men är det inte. Titta i siktet på en sådan här bössa så förstår du varför.
 
Här ligger de på rad, till synes helt opåverkade av vad som sker omkring dem. Det gäller att kunna ”tänka bort allt som stör”.
 
Ungdomar – och äldre med krämpor – får skjuta med stöd. Ungdomar skjuter bara liggande.
 
Denna kvinna i publiken såg lika koncentrerad ut som många av skyttarna.
 
Sista skottet är avlossat. Gick det bra eller gick det åt skogen? Eftersom man får reda på hur man skjutit efter varje serie vet de flesta ganska bra om man ska kyla champagnen eller skylla på sliten pipa och ojämnt laddad ammunition.
 
fortsättning följer…
 
Taggad ,

Vilse i majsen

”Ska jag ta vänster eller höger? Eller ska jag stanna här och ropa på frugan så får hon komma och hämta mig?”

Majslabyrinten i Ventlinge, Sveriges enda, invigdes häromdagen. Alvarsamt var förstås där och premiärvimlade. I kommande inlägg irrar vi än hit än dit och stöter på de mest konstiga typer i trä formade av skulptören Theo Jansson.

DESSA FANTASTISKA MÄN OCH KVINNOR MED SINA SMÄLLANDE MUSKEDUNDER, II

Om du ser en röd flagga hissas under den svenska bör du se upp. Då kan det nämligen smälla ordentligt. Det gjorde det i lördags då Degerhamns Skytteförening stod värd för tävlingen Öträffen, en kamp mellan 53 skyttar från Öland och Gotland. Exakt hur många som kom från Gotland fick Alvarsamt aldrig riktigt kläm på men enligt flera oberoende källor rörde det sig om minst tjugo, kanske trettio. Något som däremot var alldeles glasklart var ordningsnumret för denna öprickskyttarnas duell. Alla tillfrågade menade att tävlingen gick för femtioandra året i rad.

I går sköt man gevär. I dag gäller fältskjutning. Alvarsamt var med i går, på Degerhamns skjutbana ute på alvaret.

Flaggorna i topp. Den svenska överst behöver man inte ta så allvarligt – om man inte vill. Den undre bör man dock ha respekt för. Den talar om att ”här skjuts det skarpt”.
 
Magnus Rosell och Leif Janzon snackar igenom några detaljer strax innan det var dags för första skjutlaget att börja panga på mot måltavlorna 300 meter bort. Det är nog ingen djärv gissning att skytten i mitten heter Peter. Stämningen inför tävlingen var lugn och hjärtlig. Det märktes att många skyttar satte trivseln före resultatet – även om kampen öarna emellan skulle föras med största möjliga allvar.
 
Gunnar Johansson från Gärdslösa Skytteförening blottar vikingabringan i avsikt att skrämma gotlänningarna, men endast Hasse Thorell såg den och blev inte det minsta byxis. – Jag tävlar inte i dag för jag skjuter bara kpist, förklarade Hasse. Gunnar och jag drar några salvor då och då. – Det värsta är att Hasse har börjat vinna på senare tid, avslöjade Gunnar och avslutade påklädningsceremonin med en präktig skinnjacka och en imponerande keps, vars stora solskydd gick att fälla ned åt alla håll.
 
Mona och Elisabeth stod för dagens kanske viktigaste avdelning, serveringen.
 
Även Aino hjälpte till i serveringen. Här unnar hon sig själv en kopp kaffe. – Jag skjuter luftgevär nere i lokalen i Degerhamn, berättade hon. En gång sköt jag 200 poäng, alltså tjugo tior i rad. Alvarsamt skulle i vanliga fall varken tro på eller sprida en uppgift som denna, men eftersom vi vet att Aino är en pålitlig person gör vi det utan reservation.
 
Den här mannen fick  nog många öländska skyttar att darra lite extra på manschetten. Gotlänningen Björn Alby poserar här med kollegas bössa i väntan på finalskjutningen. Björn sågs av många som möjlig segrare i sin klass. – Det är andra gången jag är här. Första gången var för tjugo år sen och jag minns inte ens hur det gick. I dag har det gått bra även om stående har kärvat. Men jag är nöjd med knästående och liggande. Björn är även med i söndagens fältskytte. – Det är svårare. Där brukar en lång erfarenhet avgöra, eftersom du inte vet avstånden till målen. Det tar många år att lära sig uppskatta dom rätt.
 
Louise Rosell heter en lovande tjej. – Har jag en bra dag hoppas jag kunna skjuta runt 245 poäng, avslöjade hon för Alvarsamt.
 
Gunnar Johansson ”torrskjuter” före start. – Det blir svårare och svårare att skjuta när man blir äldre. Man får ju ärva en del fel av sina föräldrar. Jag ser dåligt och har ärvt mors reumatism. I dag skjuter jag med stöd – och bara i liggande. – Jag ska försöka hålla mig på bana åtta, säger han och skjuter av ett dundergnägg. – Det händer faktiskt att man skjuter på fel tavla. Då är det bra att ha nåt att skylla på. Jag skyller först på pipan, sen på dåliga kamrater, därefter på ammunitionen och vädret – och allra sist på mig själv.
 
Det blev dags att kalla första skjutlaget till start. Skjutledare Magnus Rosell kollade läget, klockan och kommunikationen med gubbarna borta vid måltavlorna. Solen var för många ganska irriterande och vinden tilltagande… Den ännu öde skjutrampen skulle snart fyllas av skyttar med höga ambitioner och drömmar om idel ädel tior…
fortsättning följer…

 
 

Dessa fantastiska män och kvinnor med sina smällande muskedunder

Krutröken har vilat tung över alvaret i dag. Det har pangat och knallat ute på skjutbanan någon kilometer från Södra Möckleby. Över femtio skyttar från Öland och Gotland drabbade samman i tävlingar på liv och död – dock utan att skjuta på varandra.

Läs mer om evenemanget i morgon och övermorgon…

Allra längst upp i bild ser du måltavlorna 300 meter bort från skjutplatsen. Den innersta cirkeln, tian, är inte större än en apelsin. Ändå träffar många skyttar den – i skott efter skott.
Taggad

Koporträtt

Det är inte bara kameler som kan se knäppa ut. Den här kossan knäppte jag häromdagen under min färd på den linjalraka cykelleden Kastlösa-Skärlöv.

Jag, dressören

Cirkus har varit här – i Södra Möckleby. Jag gick inte på föreställningen. Jag snackade med kamelerna på gräsmattan utanför Alunskolan i stället. Nedan testar jag mina förmågor som kameldressör.

Får jag be om största möjliga tystnad…
Lystring – beta!

 

Lystring – titta i kameran och se ut som byfånar!

 

Lystring – rulla runt och skratta!

Cirkusdirektören ville genast anställa mig. Men mina lönekrav var för mastiga. Världen går alltså miste om djurmagi på högsta nivå…

Taggad

Dalsjö VI

Livet är ett lotteri. Lyckan kan plötsligt glimma till. Lika plötsligt kan olyckan sticka upp sitt fula tryne.

Edvin Johansson från Dalsjö vann Americas Cup med den vackra båten Ranger. Året var 1937. På fotot nedan sitter Edvin längst ned, till höger om livbojen.

Ett gäng lyckliga segrare. Bara sex man i besättningen på Ranger var amerikanare. Resten var skandinaver.

Andra världskriget bryter ut. Edvin Johansson är sjöman på det amerikanska fartyget SS Caddo. Den 23 november 1942 torpederas hon av den tyska ubåten U-518. Bara åtta ur besättningen överlever. Edvin Johansson är en av de 51 som omkommer.

I mars 1946 tilldelas han en postum medalj för sina insatser  i kriget. Den kommer med ett brev från Washington till Alma Johansson, Dalsjo, Degerhamn, Olands, Sweden.

– Edvin Johansson var min morbror, berättade Birgitta Söderhielm, en av de fyra bakom utställningen ”Dalsjö i ord och bild” som hölls i Dalsjöhagen i förra veckan.

Tidigare inlägg om Dalsjöutställningen hittar du här:

Inlägg nr 1.
Inlägg nr 2.
Inlägg nr 3.
Inlägg nr 4.
Inlägg nr 5.

 

Taggad

Mil efter mil av blomsterprakt

Just nu är varenda vägren rena blomsterbutiken. Från bilen syns den knappast, men från cykeln lyser den, blinkar, vajar, viskar, doftar…

Klicka på fotot för att få det större.

Tävling V

Detta är sista tävlingsbilden denna månad, som ju har varit ”en övningsmånad”. I fortsättningen läggs bara fyra bilder ut, en i veckan. Den första av nästa by ser du 1 augusti.

Vet du vad byn nedan heter? Mejla ditt svar till: alvarsamt@yahoo.se

Dalsjö V

På utställningen i Dalsjöhagen under veckoslutet berättade Gösta Wahlgren att han under 55 år har samlat på sig 175 pärmar lokalhistoria. Ur denna brunn fanns mycket att ösa till utställningen ”Dalsjö i ord och bild”.

Några dukar av Martin Hagman fångade omedelbart mitt intresse. Han var skomakare och konstnär, och många i bygden har hans tavlor på väggarna. Se bara!

Många besökare stannade upp inför den pampiga modellen av Cutty Sark.
– Den byggde min pappa Göte, berättade Gösta Wahlgren.
– Och den riktiga Cutty Sark har jag sett i London, sköt Frank Jansson in. Hon ligger i en torrdocka där.

Frank Jansson jobbade som så många andra på Cementa i Degerhamn innan han utbildade sig till elektriker.
– Apropå fartyg… Min far Carl var skeppare på ett fartyg som hette Petroven, fortsatte Frank. Båten var holländsk och man gick med cement och kalk på Skåne- och Smålandskusten upp till Norrköping. Den var grundgående den där skutan så ibland gick man även in i Göta Kanal.

– Ja ja, det var tider det, sa Frank Jansson innan han vandrade vidare i utställningstältet…

Frank Jansson.

Taggad

Några bloggsiffror

Kära läsare.

Bloggen rymmer i dag 360 texter och 1 586 foton. Läsekretsen ökar ”långsamt men stadigt” och snart gästas Alvarsamt av besökare Nr 30 000.

För den oinvigde vill jag berätta att du kan förstora ett foto genom att klicka på det.

Eftersom Alvarsamt är ett slags data- och fotobas kan det löna sig att lära sig söka i den. Längst ned i bloggen finns en sökfunktion, Sök tidigare inlägg. Skriv in det du söker och klicka på knappen Sök. Var noga med stavningen och skriv stor begynnelsebokstav på namn, orter och annat som ska inledas med versal.

Längst ned finns även möjlighet att prenumerera på Alvarsamt. Du får den då med mejl någon sekund efter att ett inlägg har lagts ut.

Du kan även bläddra i Alvarsamt – i tidningsform. Juninumret hämtar du här. På grund av vissa ”datoriska omstruktureringar” har den funktionen kärvat de senaste dagarna. Men nu är allt som det ska igen. 😉

soliga hälsningar

Staffan

Dalsjö IV

Det var stoj och glam på utställningen ”Dalsjö i ord och bild” i fredags och lördags. Igenkännandets glädje var uppenbar och bara under fredagen kom 140 besökare.

De fyra utställningskreatörerna Birgitta Söderhielm, Gunnel Sjöberg, Laila Rickardsson och Gösta Wahlgren fick berätta, visa, förklara – och berätta igen. Då bilden nedan togs var Gösta upptagen i en annan del av utställningen där han kåserade om en målare, som vi sätter ljuset på i ett senare inlägg…

I ett hörn presenterades några märkliga människor från Dalsjö – och deras ännu märkligare öden. En var ”Guld-Nisse” som efter sin hemkomst till Dalsjö – från guldletarnas Klondyke – köpte en stor jordbruksfastighet.

En annan var luffaren Erik Andersson, uppvuxen i ett fattighus ute på alvaret. Efter konfirmation utackorderades han till en bonde för 150 kronor om året. Senare blev han sjöman. Och luffare. Han var också skärslipare. Erik Anderssons trådkonst är i dag eftertraktad av samlare.

Men utställningens mest hjärtknipande människoöde blev nog ”Lille Ludvigs”.
Han föddes i ”Jonsakåken” i Dalsjö 1891. Hans mor emigrerade till Amerika. Nu skulle lille Ludvig komma efter. Han blev därmed ensamresande Amerikaresenär vid endast 5 års ålder. I ett pressklipp från 22 juli 1896 kunde man läsa:

Ett levande kolly
Med ångaren Collux medföljde på dess senaste resa till Köpenhamn (Malmö) en liten parvel på fem år som skulle till New York.

Gossen var från Degerhamn på Öland och hade blivit avskickad av sin fostermor. På gossens rygg var fäst en adresslapp med följande avskrift:

Taggad

Dagens Ölandsbild 35

Nästan halvvägs upp i Långe Jan har svalorna byggt bo i en fönsternisch. I boet ligger en fågel, sannolikt mamma Svala. Hon får käk av inte bara pappa Svala utan av hela släkten. Stundtals såg jag ett halvdussin kusiner, mågar och mostrar hjälpa till med livsmedelsförsörjningen. Eller har jag fel? Nån fågelexpert vet säkert.
Taggad

Dagen efter…

I morse märktes ingenting av gårdagens festivitas i Grönhögen. Ingenting. Det var kav lugnt och nästan vindstilla – en sensation i sig.

Taggad

Dalsjö III

På utställningen i och om Dalsjö gångna fredag-lördag fick man en god inblick i det lokala företagandet förr i världen. Egenföretagarna var troligen flera då än i dag, hur mycket dagens politiker än försöker pusha arbetslösa och andra att starta eget.

Men det fanns många flera företag/företagare än de tre ovan. Utmed det geografiskt begränsade Dalsjöstråket verkade även:

Fotograf Larsson
Egen Ateljé och Framkallning
Står dagligen till tjänst

Degerhamnare!
Syateljé i Dalsjö
Alla slags sömnadsarbeten utföres
Thyra/Ebba/Anna

Reparation/Försäljning.
Cyklar och Mopeder
Agentur Husqvarna Symaskiner hela Öland.
Birger Snöberg

Café Stranden/Trädgårdsservering
Bakverk och Kioskförsäljning
Välkomna!
Greta Wahlgren

Se hit!
Färsk fisk till humana priser
Ture Nilsson – Karl Holst
Arne och Nils Karlsson
Tage Pettersson – Edvin Andersson

Examinerade Skutskeppare
Karl Jaensson – Melker Pettersson
Gustav Johansson – Olle Claesson
Carl Pettersson

Polisman Ivar Alvkäll
Rättsväsendets representant
Bostadsort Dalsjö

Postiljon
Hilding Spel-Johan Karlsson
Med uppdrag att distribuera post via
brevlådor i Degerhamns ytterområden

Sandviks Camping
Ägare och driftsansvarig
Familjen Birger Snöberg

Fortsättning följer…

100 år

Som Alvarsamt redan berättat firade Sjöräddningen i Grönhögen 100-årsjubiléum i går. Tusentals människor kom till den lilla byn. I bilderna nedan träffar du några av dem.

Små barn, några kvinnor och många stora farbröder samlade runt helikoptern för lite snurrigt snack.
 
Helikoptern inom den röda landningscirkeln. På backen stod den tyst och fin men i luften lät den desto värre.
 
Många ville komma nära den märkliga farkosten ”utan vingar men med två propellrar”.
 
Hur fort går den? Går motorn på bensin? Vad händer om motorn stannar där uppe? Har ni fallskärmar när ni flyger? Är det roligare att köra helikopter än att köra flygplan?
 
En tillställning som gårdagens kräver improvisation. Det går alldeles utmärkt att äta på gräsmattan och sola på svävarens däck.
 
Flera av Sjöräddningens fartyg lyste vackert tomatröda vid kajen i Grönhögen.
  
”Först kastar jag den här människan i vattnet… ”
 
”Sen hivar jag i den här också…”
 
”Jäklar. Jag fick vatten i ögat!”
 
Farbröderna i röda tröjor och mörkblå byxor var överallt. Här embarkerar de ett av sina färgglada fartyg.
 
Maximus gillade brandbilen och alla slangar. I höst blir han stora karln, då fyller han två. Då ska han bli brandman.
 
”Det var attans så mycket snack om brandbilar… Man skulle kanske försöka övertala pappa att köpa lite glass.”
 
– Adam Victor tvåa tvåa anropar för omedelbar bränslepåfyllning.
 
”Men herre gud… Männ´skan ska väl inte tugga i sej gaffeln också?!” 
 
Man kan givetvis stå upp och titta över räcket. Eller så kan man krypa ihop och glutta under det.
 
Besättning i svävare på livsfarligt räddningsuppdrag i vattnen utanför södra Öland.
 

Tävling IV

Här är näst sista bilden i Alvarsamts tävling. Det är kanske dags för ditt väl övertänkta svar – eller en vild chansning? 😉

Ditt svar mejlar du till alvarsamt@yahoo.se

Tävlingsreglerna finner du här.  Lycka till.

Dalsjö II

Fyra personer har jobbat i två år med utställningen om livet på tretton fastigheter utmed havet i Dalsjö, Degerhamn.

– Ändå är det här bara början, säger Birgitta Söderhielm, en av ”de fyra”. Vår förhoppning är att ordna flera utställningar småningom – och på nåt sätt få materialet digitaliserat.

Birgitta Söderhielm, Gunnel Sjöberg, Gösta Wahlgren och Laila Rickardsson i partytältet som rymmer utställningen ”Dalsjö i ord och bild”.

En naturlig fråga är förstås om en sån liten del av världen kan bli intressant även för andra än ”de närmast sörjande”. Svaret är ja. Allt hänger på innehållet och presentationen. Att ta fram tillräckligt med innehåll är nog inte svårt. Gösta Wahlgren har 175 pärmar med ”lokal historia” som han samlat på sig under 55 år.

– Jag har intervjuat massor av människor här i bygden, berättar han. Jag la alltid fokus på hur det verkligen var, alltså fakta. Inga romanskriverier här, inte! Tyvärr ligger nästan alla av dom på kyrkogården nu…

Laila Rickardsson visar mig snabbt genom utställningens alla tretton gårdar – på foton. Den ena är invävd i den andra, även om vissa av dem sålts till andra än genuina bybor. Det finns trådar och skikt åt alla håll och de flesta människor här är mer eller lite mindre släkt med varandra.

På ena sidan av tältet visas fastigheterna i Dalsjö. Laila Rickardsson pekar på sin.
 
Gösta Wahlgren tillsammans med Inga-Britt Thorneman, i dag bosatt i Färjestaden. – Jag är född uppe i Södra Möckleby, berättar hon. Ibland cyklade vi ungar ner hit till kafeet och åt bullar. Min pappa var Carl Trofast som startade affären i Södra Möckleby, som då kallades ”Filial” och som i dag heter ICA Trofast. Min bror Rolf tog över den efter pappa och min brorson Lasse blev Årets Ölänning. Det är en fin utställning men jag blir lite sentimental när jag går runt här och tittar och minns…
 

Låt oss titta på några av de äldre fastigheterna i Dalsjö. Fotona får tala för sig själva. Många är påverkade av tidens tand, men just därför så ”talande och levande”.Som alltid på Alvarsamt kan du klicka på ett foto för att få det större.

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Läs mer om Dalsjö i morgon. Då koncentrerar vi oss på hur man försörjde sig i byn ”på den gamla goda tiden” – som kanske inte alla gånger var så god.

Taggad

Om konsten att dela sig

I dag firas jubiléum i Grönhögen. Sjöräddningen där fyller stor tårta, eller hundra år. Utställningen i Dalsjöhagen lockar för andra dagen och det ska bli byvandring i Södra Möckleby. Ur evenemangsmolnet regnar också en kombinerad loppis och auktion i Kastlösa – för att få in slantar till renovering av skolan.

Eftersom hela evenemangskvartetten pågick ungefär samtidigt, måste jag som ensam reporter på Alvarsamt klyva mig i fyra delar. Det tog emot, men jag var beredd att göra det – för ärans skull. Då trädde ödet in och räddade mitt liv genom att skicka på mig två trevliga och informationsstinna grannar. Den första berättade att byvandringen var inställd.

– Det står på en lapp hos Britts Manufaktur, och står det så hos henne så är det så.

En annan granne berättade att jubileets clou i Grönhögen hade strukits. Den bil som skulle rullas över kaj och ner i havet stod kvar på landbacken – och kommer så att göra. Man hade fått kalla handen till övningen av miljöskäl.

Lättad och livslevande snurrade jag snabbt igenom partajtältet i Dalsjöhagen. Sen strök jag helt sonika – utan det minsta samvetskval – auktionen i Kastlösa. Skolan får väl för fasen kommunen rusta upp! Återstod Grönhögen. Det blev en ”snabbvarvare med smällan” runt den hamn som jag besöker nästan dagligen. Jag kände knappt igen mig. Hela byn var en stor parkeringsplats full med plåtschabrak, och kajerna och omgivningarna var pepprade av people: unga, gamla, pyttesmå och urgamla. En hovrande helikopter gjorde mig temporärt lomhörd och farbröder i röda tröjor och mörkblå långbyxor embarkerade rödgula båtar – för att senare debarkera de lika rödgula båtarna, som förresten såg ut att kunna gå väldigt snabbt. Och överalltihopa, för att vara lite ramelsk, fladdrade gästhamnsflaggan, upphängd i en rest magirusstege.

Den flaggan får bli dagens hyllning till farbröderna i de röda tröjorna och de blå byxorna som drar ut med sina snabba båtar i storm och elände för att rädda liv. Grattis.

Hur morgondagens en aning större hyllning till farbröderna i röda tröjor och blå byxor kommer att se ut vet för närvarande ingen. Men läget är som alltid: Den som lever får se.

Dagens Ölandsbild 34

Sommaren har hittills varit blåsig och kall. Man får roa sig så gott man kan. Den här pajasen såg verkligen lycklig ut efter att ha sett utställningen ”Dalsjö i ord och bild” nere i Dalsjöhagen, Degerhamn. Kanske är näsan ett led i uppvärmningen inför cirkusen som lär vara på väg mot Södra Möckleby…

Dalsjö

Dalsjö i ord och bild heter en utställning som just nu pågår i ett partytält i Dalsjöhagen, Degerhamn. I ett annat tält serveras kaffe och bakverk, bland annat ett wienerbröd bakat efter ett gammalt recept från Café Stranden i just Dalsjö.

Alvarsamt såg utställningen i dag. Den är verkligen välgjord – och sevärd. Du kan se den ända fram till 20:00 i kväll. Dessutom i morgon, lördag, mellan 10 och 15.

Dalsjöexpon är indelad i fem huvudämnen:

  • bebyggelsen förr
  • historiska händelser
  • hobbyarbeten o konst
  • fotoutställning
  • levnadsöden

I morgon läser du mer om Dalsjö-utställningen här på Alvarsamt.

Tävling III

Nu strömmar svaren in i tävlingen ”Vad heter byn?”… Alvarsamts tävlingskommitte kan naturligtvis ännu inte säga något om rätt eller fel. Inte förrän 31 juli klockan 00:00 avslöjas byn – och den eventuella vinnaren. 😉

Vill du vara med mejlar du ditt svar till alvarsamt@yahoo.se Uppge namn, adress och telefonnummer. Reglerna hittar du här.

Här är tävlingsbild nummer tre:

Det som göms i gräs kommer upp i höst

I våras började jag på ett inlägg om nedskräpningen. Jag plåtade allt slags avfall som låg där det inte skulle ligga. Jag skulle ha kunnat frossa i hundratals bilder av dunkar i rött och blått och vitt, motordelar, hela och trasiga vodkapavor, gamla fisknät, plåtdunkar, engångsgrillar, skor, ölburkar, läskflaskor, papper och plast i alla slags tjocklekar och kulörer. All denna skit låg – och ligger – överallt: utmed stränderna, utmed vägarna, på fält och alvar. Men jag avbröt inlägget. Det blev för nedslående. Sedan kom grönskan och gömde allt…

På mitt 36 kilometers cykelvarv runt udden, utmed 136:an och Torngårdsvägen, finns just nu en(!) papperskorg. Den står vid Rastplats Albrunna där Trafikverket sköter allt perfekt. Men en papperskorg?! Vad gör kommunen nu när hundratusentals bilister far runt södra Öland under två intensiva sommarmånader? Här och var stannar folk och fikar och äter. Var kasta skräpet?

Det är ingen ursäkt att göra sig av med skräp på grund av att det inte finns några papperskorgar. Men människan är lat. Mulleskolan är bra för fem- och sexåringar. Kanske bör den öppnas även för vuxna?

Vid kyrkan i Gräsgård finns denna inbjudande sittgrupp. Men ingen papperskorg. A lägger följaktligen sina tömda ölburkar på backen. B får göra sig omaket att bära dem till kyrkans avfallstunnor inne på kyrkogården. B råkade i detta fall vara jag…

Omaka par

Allt nytt är inte bättre än det tidigare. Har du ett gammalt analogt normalobjektiv? Var rädd om det. Det är värt sin vikt i guld – nästan. Det är ljusstarkt. Det är skarpt. Det är användbart.

Sätter du det på en APS-C digitalkamera får du ett kort tele med stor ljustyrka, en enastående skärpa över hela bildytan och en behaglig bakgrundsoskärpa, eller bokhe, som den också kallas. Kombinationen passar utmärkt till objektfotografering, porträtt-, natt- och inomhusfotografering i dåligt ljus.

Bilderna av Karlheinz Sauers silverpjäser på Ottenby Konst är tagna med en gammal Canonglugg, 50/1.8 på ett Canon APS-C-hus. Det var mörkt i galleriet men 200 ISO räckte för 1/160 sek och bländare 2.8 – 3.5. Viktigt att notera är att bilderna är tagna genom ett tjockt monterglas, vilket surger mesta musten ur skärpan. Dock, den skärpa som blir kvar räcker väl i sammanhanget.

En aning hårddraget: Hur tjusiga annonser de stora kameratillverkarna än gör för nya ”fantastiska” gluggar finns oslagbara gamla objektiv kvar på begagnatmarknaden som garant för tekniskt bra bilder även i framtiden.

Det påståendet går jäklar anacka inte av för hackor.

Taggad

Starar, starar, överallt starar…

Runt klockan 21 kommer de från öster mot nedslagsplatsen någonstans nere vid Bergstigen i Degerhamn. Det här är en av de fyra fem flockar jag jagade med bil runt Södra Möckleby häromkvällen. Man har bara några sekunder på sig att stanna kärran, hoppa ur, fota. Jag uppskattar den här flocken, som vi inte ser i sin helhet, till 3 000 djur. Mitt mål är att knäppa alla flockar på en och samma bild. Det skulle göra runt 15 000 starar. Det finns en liten chans att lyckas. För bara en vecka sen såg jag en sån jätteflock, och jag tror mig ha hittat det rätta gömslet för att fånga denna rent hitchcockska bildupplevelse… Den som lever får se.

Dagens Ölandsbild 33

De senaste kvällarna har ändat i färgstarka solnedgångar – som här vid campingen i Degerhamn.

Tävling II

Dags för foto nummer två i Alvarsamts nya tävling. Läs om regler och hur du svarar i inlägget 16 juli. Blir du först med rätt svar till alvarsamt@yahoo.se väntar en miljon kronor – om trisslotten ger maxutdelning. 😉

 

Bläddra i Alvarsamts juninummer

Du vet väl att du nu även kan läsa Alvarsamt som månadstidning? Juninumret hämtar du här.

Äspingen

Antingen är den död eller så måste jag rädda den, tänkte jag. Den låg en meter ut på vägen. Jag tvärstannade cykeln med båda bromsarna.

Det var kväll. Troligen låg äspingen ute på vägen för att värma sig. Torngårdsvägen var fortfarande skönt ljummen efter dagens sol. Bredvid äspingen låg en mus. En död mus. Jag anar förloppet. Äspingen hade huggit musen och sen ringlat ihop sig ute på vägen. Giftormar har sällan bråttom till middagsbordet. De vet att giftet måste få tid att dels döda, dels verka en stund i bytets kropp för att underlätta matspjälkningen. När denna ”stund” har gått är det bara att spåra upp fångsten – som sällan har orkat ta sig så långt bort från attackstället – och låta sig väl smaka.

Den här lilla krabaten hotade mig flera gånger genom att spärra upp gapet på vid gavel. Men den högg aldrig. Ingen orm hugger ”för att det är kul”. En orm hugger antingen för att äta eller försvara sig.

För säkerhets skull föste jag in både äspingen och musen i vägrenens skyddande gräs och önskade den förstnämnda en smaklig måltid. Att säga nåt till den fyrbenta middagen var ingen större idé.