Äspingen

Antingen är den död eller så måste jag rädda den, tänkte jag. Den låg en meter ut på vägen. Jag tvärstannade cykeln med båda bromsarna.

Det var kväll. Troligen låg äspingen ute på vägen för att värma sig. Torngårdsvägen var fortfarande skönt ljummen efter dagens sol. Bredvid äspingen låg en mus. En död mus. Jag anar förloppet. Äspingen hade huggit musen och sen ringlat ihop sig ute på vägen. Giftormar har sällan bråttom till middagsbordet. De vet att giftet måste få tid att dels döda, dels verka en stund i bytets kropp för att underlätta matspjälkningen. När denna ”stund” har gått är det bara att spåra upp fångsten – som sällan har orkat ta sig så långt bort från attackstället – och låta sig väl smaka.

Den här lilla krabaten hotade mig flera gånger genom att spärra upp gapet på vid gavel. Men den högg aldrig. Ingen orm hugger ”för att det är kul”. En orm hugger antingen för att äta eller försvara sig.

För säkerhets skull föste jag in både äspingen och musen i vägrenens skyddande gräs och önskade den förstnämnda en smaklig måltid. Att säga nåt till den fyrbenta middagen var ingen större idé.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: