Om du ser en röd flagga hissas under den svenska bör du se upp. Då kan det nämligen smälla ordentligt. Det gjorde det i lördags då Degerhamns Skytteförening stod värd för tävlingen Öträffen, en kamp mellan 53 skyttar från Öland och Gotland. Exakt hur många som kom från Gotland fick Alvarsamt aldrig riktigt kläm på men enligt flera oberoende källor rörde det sig om minst tjugo, kanske trettio. Något som däremot var alldeles glasklart var ordningsnumret för denna öprickskyttarnas duell. Alla tillfrågade menade att tävlingen gick för femtioandra året i rad.
I går sköt man gevär. I dag gäller fältskjutning. Alvarsamt var med i går, på Degerhamns skjutbana ute på alvaret.
Flaggorna i topp. Den svenska överst behöver man inte ta så allvarligt – om man inte vill. Den undre bör man dock ha respekt för. Den talar om att ”här skjuts det skarpt”.
Magnus Rosell och Leif Janzon snackar igenom några detaljer strax innan det var dags för första skjutlaget att börja panga på mot måltavlorna 300 meter bort. Det är nog ingen djärv gissning att skytten i mitten heter Peter. Stämningen inför tävlingen var lugn och hjärtlig. Det märktes att många skyttar satte trivseln före resultatet – även om kampen öarna emellan skulle föras med största möjliga allvar.
Gunnar Johansson från Gärdslösa Skytteförening blottar vikingabringan i avsikt att skrämma gotlänningarna, men endast Hasse Thorell såg den och blev inte det minsta byxis. – Jag tävlar inte i dag för jag skjuter bara kpist, förklarade Hasse. Gunnar och jag drar några salvor då och då. – Det värsta är att Hasse har börjat vinna på senare tid, avslöjade Gunnar och avslutade påklädningsceremonin med en präktig skinnjacka och en imponerande keps, vars stora solskydd gick att fälla ned åt alla håll.
Mona och Elisabeth stod för dagens kanske viktigaste avdelning, serveringen.
Även Aino hjälpte till i serveringen. Här unnar hon sig själv en kopp kaffe. – Jag skjuter luftgevär nere i lokalen i Degerhamn, berättade hon. En gång sköt jag 200 poäng, alltså tjugo tior i rad. Alvarsamt skulle i vanliga fall varken tro på eller sprida en uppgift som denna, men eftersom vi vet att Aino är en pålitlig person gör vi det utan reservation.
Den här mannen fick nog många öländska skyttar att darra lite extra på manschetten. Gotlänningen Björn Alby poserar här med kollegas bössa i väntan på finalskjutningen. Björn sågs av många som möjlig segrare i sin klass. – Det är andra gången jag är här. Första gången var för tjugo år sen och jag minns inte ens hur det gick. I dag har det gått bra även om stående har kärvat. Men jag är nöjd med knästående och liggande. Björn är även med i söndagens fältskytte. – Det är svårare. Där brukar en lång erfarenhet avgöra, eftersom du inte vet avstånden till målen. Det tar många år att lära sig uppskatta dom rätt.
Louise Rosell heter en lovande tjej. – Har jag en bra dag hoppas jag kunna skjuta runt 245 poäng, avslöjade hon för Alvarsamt.
Gunnar Johansson ”torrskjuter” före start. – Det blir svårare och svårare att skjuta när man blir äldre. Man får ju ärva en del fel av sina föräldrar. Jag ser dåligt och har ärvt mors reumatism. I dag skjuter jag med stöd – och bara i liggande. – Jag ska försöka hålla mig på bana åtta, säger han och skjuter av ett dundergnägg. – Det händer faktiskt att man skjuter på fel tavla. Då är det bra att ha nåt att skylla på. Jag skyller först på pipan, sen på dåliga kamrater, därefter på ammunitionen och vädret – och allra sist på mig själv.
Det blev dags att kalla första skjutlaget till start. Skjutledare Magnus Rosell kollade läget, klockan och kommunikationen med gubbarna borta vid måltavlorna. Solen var för många ganska irriterande och vinden tilltagande… Den ännu öde skjutrampen skulle snart fyllas av skyttar med höga ambitioner och drömmar om idel ädel tior…
fortsättning följer…
alvarsamt 
[…] Dessa fantastiska män och kvinnor med sina smällande muskedunder II […]