Månadsarkiv: augusti 2012

Vad heter byn – 1?

Dags för septemberversionen av Alvarsamts tävling Vad heter byn? Den som först svarar rätt vinner “en möjlig miljon”, alltså en trisslott. Detta är första fotot av fyra.

Ett nytt foto läggs ut varje vecka, totalt under månaden blir de alltså fyra. På varje ny bild är mer av den vita täckfärgen raderad än på föregående bild. Du kommer alltså att se mer och mer av byn för varje nytt foto. Men det gäller att inte vänta för länge – om du vill bli först med rätta svaret. Med rätt svar kan du bli miljonär…

Reglerna är enkla:

  • du måste uppge namn och adress och ett telefonnummer när du mejlar ditt svar till alvarsamt@yahoo.se Telefonnumret vill jag ha för eventuell “segerintervju”.
  • du får endast mejla ett svar i varje tävlingsomgång.
  • endast ett namn får stå bakom varje avsändaradress. Det är alltså ingen idé att låta Sven-Elvis, Trullsan och Östen mejla sina svar från en och samma adress. ;)

Nu kastar vi loss! Nedan ser du alltså foto nummer 1 i septemberomgången.

Multiloppis

I början av månaden slog tre personer utmed Torngårdsvägen sina loppispåsar ihop och öppnade en… Tja, vad ska vi kalla den? En multiloppis? Men var och en sålde hemma hos sig och var och en stod för marknadsföringen.

Billig marknadsföring. Dessutom ärlig. Man tar vad man har, sa denna loppisföreståndare.
 
Marknadsföring är i de flesta sammanhang en tung utgift. Här kan man nog utgå från att den är ”tämligen modest”.
 
Berith Frölin i Södra Möckleby visar upp dagens fynd, en futuristiskt designad klocka.
 
– Kvack, kvack. Livet är härligt!
 
Kärleksförklaring inom ram, maximalt psykologiskt förenklad.
 
En Cézanne i de här måtten brukar gå på runt 100 miljoner. I Södra Möckleby köper du den för en hundring – före prutning.
 
Loppisar måste väl vara den välgörande motpolen till köp och släng-samhällets vansinne.
 
Strunta i alla bantningsmetoder. Köp i stället denna servis. Fyll grytor och pannor med hur mycket läckerheter som helst. Ingen rätt blir ändå inte större än ”en pytteliten munsbit”. Jämför storlekar med den normalstora gaffeln till vänster.
 
 
 
 

Mödan bakom ”Korparna”

Hans yttre för tankarna till en grönsakshandlare på torget i Alvesta. Rutig lantisskjorta, mönstrad sporthatt som skulle ha kunna sålts på avsomnade Algots, vikt papper och två pennor i bröstfickan – en röd för debet, en blå för kredit. Men Tomas Bannerhed är inte grönsakshandlare på torget i Alvesta. Han är författare från Uråsa, en stump norr om denna stad. Han är debutanten som slog igenom över en natt, som kom från ingenstans och fick himmelska recensioner och Augustpris och kransar, bucklor och pokaler med penningar. Nu översätts och sprids hans debutroman Korparna till flera språk.

Tomas Bannerheds explosionsartade författarkarriär verkar skapad av en aktionregissör med dramatiska vändningar, häftigt tempo och lyckligt slut på repertoaren. Men ingenting kan vara mera fel. Tomas Bannerheds väg till författare har varit en litterär Golgatavandring, kantad av törnen och sviktande självförtroende. Periodvis portades till och med flickvännen från lägenheten. Men ett citat av Thomas Mann höll hoppet vid liv…

Vi träffas på kulturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby. Tomas har – som på 95 procent av alla foton av honom – den mönstrade hatten på sig.

– Jag har fått ett nytt liv sen boken kom ut – till det bättre. Jag har äntligen fått bli den jag innerst inne försökt vara så länge. Jag har velat skriva. Jag har velat bli läst. Och så höll jag på så länge med manuset att jag började fundera på om jag nånsin skulle få några läsare. Jag tvivlade ofta.

Alvarsamt: Och…

– Jag blev överraskad av det positiva bemötandet av boken. Jag trodde historien skulle uppfattas om omodern och gammaldags, att man ville ha nya storstadsskildringar. Å andra sidan har det under senare tid skrivits mycket om storstäder och krogliv. Det kanske är ett skifte på gång. Landsbygden är kanske på väg mot en rennäsans i prosan.

Alvarsamt: Och så har vi alla dessa tusentals deckare…

– Just det. Just det!… Det gör mej väldigt glad att min bok har nått ut till så många läsare just för att den är antitesen till deckaren. Det är en långsam berättelse med naturskildringar, fåglar, jordbruk, psykisk sjukdom. Den är i mycket ett socialt drama även om många poängterar naturskildringarna. I grunden är nog boken ett psykologiskt drama.

Alvarsamt: Du skrev på den i tio år… Vad försörjde du dej på under tiden?

– Som tur var hade jag lite sparpengar. Jag tänkte sitta ett år eller två och göra färdigt den berättelse jag inledde på författarskolan. Men åren gick och dom blev många innan jag blev nöjd. Jag har jobbat så mycket med språket, på ett nästan autistiskt sätt, med stavelserna, med orden. Jag har vänt och vridit, letat synonymer, skrivit och skrivit om… Ja, man kan nog säga att jag har knådat fram orden. Innehållet har varit konstant men formmässigt har jag jobbat mycket med språket och berättelsens uppbyggnad. Det är det som gör att det blir litteratur i stället för dokument.

Alvarsamt: Skrivmaskin eller dator?

– Dator. Jag började på skrivmaskin, för jag har alltid varit en skrivmaskinkille med den där romantiserade bilden av författaren med cigaretten i mungipan och rödvinet inom räckhåll. Men jag märkte snart att jag inte hittade rätt från början. Därför blev jag tvungen att bearbeta allt språkligt ända ner på stavelsenivå. Såna eviga operationer går inte att göra på skrivmaskin. Det skulle kräva tonvis med Tipp-ex. Datorn har varit ett underbart verktyg för att klipa ut, klistra in och spara gamla versioner av berättelser…

Alvarsamt: Det säjs att Strindberg aldrig ändrade ett ord…

Tomas skrattar.
– Jag vet inte, jag. Det uppstår så många myter om stora författare. Det finns säkert såna som tänker ut texten innan dom sätter sig för att skriva. Jag gör tvärt om. Jag samlar intryck huller om buller, går ut i skog och mark med ett litet anteckningsblock. Kastar ned rubbet i datorn. Ibland hittar man nåt guldkorn i den grushög man har släpat hem…

Alvarsamt: Svårt med ”Kill your darlings”…?

– Ja, jag hade länge svårt för det. Det var därför skrivandet tog sån tid. Jag lyckades inte få den nödvändiga distansen till texten. Jag skrev på kommanivå, ändrade på saker som inte hade nån betydelse i det stora hela. Sen hände nåt. I samband med att jag fick barn låg arbetet nere nåt år… När jag sen återupptog det såg jag på det på ett nytt sätt. Voila! Då kunde jag se det som text och inte som presentation av minnen. Jag kunde bli min egen redaktör, om du förstår vad jag menar. Plötsligt vågade jag gå på texterna helt osentimentalt, jag kunde slakta. Tidigare var jag för nära det dokumentära, sånt som hade varit känslomässigt viktigt för mej. Det var en stor befrielse. Jag kände att jag hittat min ton, min röst. Så här ville jag att boken skulle bli!

– Jag satte mej drygt ett år, jobbade igenom hela boken från början… Efter att jag hittat min röst kände jag att nu är det bara att gå igenom allt, mening för mening, angripa hela mitt material med dom nya verktygen, och en dag kände jag att boken var färdig. Ingen annan än jag läste manus dom sista åren. Inte ens nån i familjen. Jag kände att jag var färdig. Sen skickade jag in manuset till förlaget. Resten vet du kanske?

Alvarsamt: Men under din tid på författarskolan måste väl andra ha läst den?

– Ja, under början av boken gick jag författarskolan på Biskops-Arnö utanför Stockholm. Där blev man läst både dagligen och stundligen. Jag är ju utbildad samhällsvetare och har undervisat i samhällsvetenskapliga ämnen. Jag hade skrivit som journalist men hade ingen som helst litterär bakgrund, annat än som vanlig läsare. Biskops-Arnö blev helt avgörande för mitt sätt att se på en litterär text. Jag lärde mej se varför en viss text är bra litteratur och varför en annan är dålig litteratur.

Alvarsamt: Men du måste väl ha känt länge att du ville skriva?

– Nej, faktiskt inte. Journalist var nog det mest konstnärliga jag kunde tänka mej. Min familj läste inte. Böckerna stod i bokhyllan och samlade damm. Men jag hade tidigt ett intresse för språk och jag siktade först mot journalistiken och jobbade också som tidningsjournalist men kände aldrig för det. Journalistiken blev bara en födkrok. Det där med att bli författare låg långt från mej eftersom jag aldrig har betraktat mej som historieberättare. Till och med som journalist satt jag och värkte fram mina texter. Även den minsta notis fick värkas och svettas fram. Men så såg jag ett citat av Thomas Mann: Författare blir bara den som har tillräckligt svårt för att skriva. Han menade väl att orden måste betyda så mycket för dej att minsta mening blir svår att skriva eftersom den rymmer så många alternativa möjligheter. Det var inspirerande! Jag tänkte att jag får ta tjuren vid hornen. Skrivandet blev plötsligt bra på ett personligt plan. Jag började drömma om att bli författare och småningom fick gick drömmen i uppfyllelse. Jag fick läsare som återkopplar till texten och jag fick möta människor som var intresserade av det jag skrev. Det var min högsta önskan. Och den gick i uppfyllelse.

Alvarsamt: Du sa tidigare att du tvivlade på dej själv…

– Under de slitigaste åren tvivlade jag mycket. Men nånstans innerst inne måste jag ha förstått att det skulle kunna bli nåt eftersom jag sumpade min yrkeskarriär, sa upp mej från ett fast jobb och levde nästan utan pengar. Jag sa också upp stora delar av mitt sociala nätverk och min flickvän fick utstå enorma umbäranden och uppoffringar. Jag förvägrade henne till och med tillträde till lägenheten under vissa perioder. En sommar fick hon till och med flytta hem till sina föräldrar. Men vi är fortfarande tillsammans. Hon är själv konstnär så hon förstår. I och med att det betydde så mycket för mej att skriva kände jag längst inne att det fanns en kärna av litteratur i det jag ville få fram. Annars hade jag inte orkat göra alla dessa stora uppoffringar.

Alvarsamt: Ska du skriva tio år på varje bok hinner du bara tre fyra till…

– Det ges ut så mycket böcker. Kvantiteten eller frekvensen är inte det viktiga. Jag vill att det ska bli bra. Om det tar tre eller tio år spelar mindre roll. Senaste tiden har jag pratat så mycket, medverkat i så många evenemang för att prata om Korparna. Det har varit kul för en debutant men det har tagit mycket tid…

Alvarsamt: Den andra romanen lär vara den svåraste…

– Ja, det säjs ju så. Enligt den gamla tidens sätt att se på författare är man inte författare efter bara en roman. Men nu medgavs jag faktiskt inträde i Sveriges Författarförbund så nu får jag anse mej som författare efter bara en bok. Men det är kanske ändå så att den första boken springer ur en personlig brunn. Man öser och öser om nödvändigheter, om sig själv. Sen kanske den källan är tömd och så kommer man till nästa bok och ska börja fabulera om annat… Hur som helst, den andra är på gång. Jag funderar, antecknar. Jag hoppas den ska byta miljö. Nu har jag skrivit om jordbruk och fåglar, nu vill jag skriva om nåt annat. Jag är lite motvals av mej och vill känna utmaningar…

Alvarsamt: Hur tror du arbetet med nästa bok blir?

– Jag har vässat mina verktyg men nummer två blir tuff. Men jag har hittat min ton och förhoppningsvis blir tvåan lättare. Jag har ingenting att avslöja om den. Jag samlar material…

Alvarsamt: Nu kan du väl leva några år på Korparna och slippa slita för brödfödan?

– Ja, det kan jag. Den ska översättas också. Till tyska, engelska, franska men även andra språk. Det känns stort för en debutant. Men å andra sidan är det inget som säger att en översättning blir lika med stora inkomster… Men jag kan leva och skriva några år på det Korparna gav mej. Det kan jag.

Alvarsamt tänkte avslutningsvis fråga om den mönstrade hatten, dess bakgrund, modell, skälen till att alltid bära den. Men så är det: Man ska inte förklara allt.

dagens ölandsbild 41

Skördedags. Den här tröskan dammade fram vid allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Det är sen eftermiddag och de ännu varma färgerna får snart ge vika för kvällens kalla.

Några bloggsiffror

Kära läsare.

Bloggen rymmer i dag 430 inlägg. 15 väntar på publicering. 1 841 foton ligger ute för visning, ytterligare 33 visar sig inom kort.

35 000 människor har hittills läst bloggen, som noterade ”all time high” 7 augusti med nästan 500 läsare på ett dygn. 33 personer har till i dag valt att följa bloggen per mejl. Detta sätt att läsa tenderar att öka.

Återkommande läsare finns inte bara i Sverige utan också i Tyskland, Finland, Brasilien, Danmark, Bolivia, Belgien, USA.

Tanken svindlar… Livet på södra Öland kan följas över i stort sett hela världen.

Staffan

Taggad

Han bytte korna mot grönsakerna

Ingvald_NYIngvald Petersson i Ventlinge inspekterar sin färgsprakande solrosodling. – Den bör kunna ge nåt ton fågelfrö om allt går bra. Längst upp till höger i bild jobbar vattenspridaren. Tjugofem kubikmeter vatten i timmen hämtas i rör från den lilla sjön på golfbanan.

– Vi har odlat sen stenåldern, säger Ingvald Petersson, bonde i Ventlinge. Det började med jordgubbar och självplock. Men tiderna förändras. Sen lång tid tillbaka orkar ingen plocka. På 1970-talet kom folk och plocka kanske hundra liter. Man saftade och syltade. Det gjorde alla på den tiden. Sen sjönk orken…

– När ungarna var små ville dom dryga ut veckopengen. Dom hade en liten cykelkärra här och sålde lite potatis och lök. Och sen byggde vi en kiosk här som vi sålde grönsaker i. Men 1996 tog vi steget fullt ut och slutade med korna för att börja med grönsaker. Kiosken blev kortvarig. 1997 byggde vi den nuvarande gårdsbutiken där nere mitt emot väderkvarnen, säger Ingvald och pekar norrut.Vi var lite oroliga för ekonomin, men det har gått bra.

I dag förädlar man så mycket man kan och hinner. Förädlingsansvarig är Ingvalds fru Ninni. Hemma har man åtta frysar om 500 liter fulla med jordgubbar och annat ”vitaminsprängt grönt och rött”.

Odlingen är på 2,5 hektar. Det låter lite men man ska veta att grönsaksodling kräver mycket arbete, det mesta manuellt.
– Värsta plågan är ogräset, säger Ingvald och drar upp en nykomling ur ogräsgalleriet. Jag vet inte ens vad den heter. Den är seg och hemsk och förökar sej snabbt, blir till stora buskar. Ett annat gissel är nattskatta. Vi har en kille från Estland som hjälper oss här under sommaren – gud ske lov.

Man odlar västeråsgurkor och potatis. Morötter och palsternackor. Sallader. Vitkål. Purjolök och lök, rovor och pumpor.
– Pumporna är en ny gröda som ger fina inkomster, berättar Ingvald. Dom vackra säljer vi för att dom är just vackra. Dom mindre vackra blir bland annat pumpamarmelad.

Ingvald_porträtt-På den tiden vi hade kor gjorde vi viss vinst. Vi fick bättre betalt då än man får nu. Vi hade 3:40 per kilo + kobidrag. I dag är jag glad för att vi ändrade inriktning på driften. Allt har gått bra.
 
grönt_NYGrödor skadas olika mycket av ”objudna gäster”. – Kråkorna är hemska på att äta, liksom hararna. I år verkar nån hare ha kallat på kompisarna och bjudit alla på middag. Och dillen gick helt åt skogen i år, berättar Ingvald. Den brukar växa som 17 annars.
 
Vitkålshuvuden på rad. Många ”experter” framhåller i dag kålens fördelar och nyttigheter.
 
Ingvald med en pampig majrova. Den är prima i råkost och sallader men kan också stekas och avnjutas varm.
 
Majrovan har i många århundraden spelat en stor roll i nordisk matkultur. Den är en rik på C-vitamin.
 
En ljus, ren och vacker kålrabbi. Den smakar åt broccoli-hållet men är sötare och mildare.
 
Broccoli odlades redan för 2 000 år sedan av greker och romare. Tack vare sin härdighet odlas den över hela Sverige. Efter att man skurit av huvudet växer ett nytt ut, dock inte så stort som det tidigare.
 
Polkabetor tillhör de lite mer udda rovorna – och vackraste. Inuti ser den ut som en polkagris. Den är släkt med rödbetan men mildare i smaken. – När vi grillar brukar vi mixa skivor av morötter, rödbetor, polkabetor, gulbetor och kanske lite sockerärtor mot slutet. Lägg dom på en plåt, lägg på rödlök, svep över olja och Ölandskryddor, tipsar Ingvald.
 
Den knallgula gulbetan lyser mot den bruna jorden. Gulbetan smakar som rödbetan.
 
Rödbetor i olika storlekar och färgschatteringar.
 
Ingvald Petersson med ett färskt knippe nyttigheter dragna ur jorden på odlingen i Ventlinge.
 
Purjolök i rader. Den är en tålig rackare som till och med står ut med tjäle. Till höger ser vi den del av odlingarna som redan är skördad. 
 
Grönt i skivor, olja, Ölandskrydda och rödlök. 200 grader inte längre än att viss krispighet finns kvar. Bon appetit!
 

En bok från Alf

Det låg en bok i brevlådan häromdagen.

I boken låg ett brev.

Vilken hyllning av ölänningarna. Om Alf sprider 1 400 ex på 25 000 invånare får var artonde ölänning boken. Den torde bli öns mest lästa sensommaren 2012. Det kallar jag smart marknadsföring.

Vem eller vilka som boken eventuellt hyllar återstår att se – eller rättare sagt – läsa om.

Dagens Ölandsbild 40

Många av grödorna på södra Öland börjar nu skifta alltmer i gult. Sädesslagen, bönorna, halmen, pumporna.

Rätt svar i ”Vad heter byn?”

Augustis bytävling var svår. En mängd felaktiga svar strömmade in i början av månaden, sedan avtog trafiken för att på slutet sätta lite fart igen – med flera rätta svar.

Triberga heter byn och först med rätt svar blev Ewa Svärdh, Eksjö. Hon campade på Ölands ostsida och gjorde en tur runt södra ön och då hon kände igen byn på fotot. Det lönar sig att ha ögonen på skaft. Grattis Ewa. Lotten är på väg…

Senare berättade Ewa att lotten utföll med vinst – på hemligt belopp. Hon talade också om att hon hittat Alvarsamt genom att söka på Google, att hon gärna semesterbor på Öland och att hon ska köpa sig en kikare för att glutta på fåglar. Dessutom jagar hon nya vinster i septembertävlingen.

Slutligen vill jag passa på tillfället att tacka för alla uppmuntrande och vänliga ord som många har kryddat sina svarsmejl med. Ingen nämnd och ingen glömd. Tack.

Staffan

Ventlingeduo utmanar Kiviks äppeltavla

De ligger inte på latsidan, bonden och skulptören i Ventlinge. Först blev det konsthall. Sedan majslabyrint. Nu blir det löktavla! Smaka på den ni – ni i Kivik!

– Man måste vara två för att dansa tango, säger Ingvald Petersson. Danspartnern han syftar på är grannen, vännen och skulptören Theo Janson. Tillsammans ”målar” de snart den löktavla som ska skapa aha-känslor och måhända framkalla strida tårar till Skördefesten.

Måtten blir gigantiska. Verket blir tre meter högt och åtta meter brett. I stället för färg använder konstnärerna olika sorters lök.

– Vi målar med klippta, oklippta, röda, gula, ljusare och mörkare lökar i olika storlekar. Det går nog åt ett ton. Vi kör igång i dagarna med planeringen och skisserna, berättar Ingvald.

Och motivet?

– Schyssta lökar, är mitt förslag. Men Theo är nog för seriös för det, skrockar Ingvald Petersson.

Du kan läsa mer om honom och hans grönsaksodlingar i veckoslutet.

Purjon är också en lök. Kanske kommer även den att användas ”som färg” i löktavlan in spe. Herrar Petersson-Janson är svåra att förutspå.
Taggad

internationella fyrhelgen, segerstads fyr

Slå på högtalarna, klicka här och lyssna medan du läser vidare och tittar på bilderna. Eftersom ämnet är radiokontakt över hela världen är ljudet viktigt för att förstå tjusningen med hobbyn.

Veckohelgen som gick toksändes Internationella fyrhelgen, en högtidsstund för radioamatörer runt hela jordklotet.

Vid Segerstads fyr sände under lördagen Rolf, Mikael och Magnus. Man hade spänt upp antenn i den 22 meter höga fyren och lagt beslag på en våning i värden Christian Cederroths hus precis nere vid Östersjön, långt från världens skrammel, tjut och surr. Havet låg lugnt, några svanar var de enda farkosterna vi kunde se åt norr på det mörkblå vattnet. Men sen började anropen, raspet i högtalarna, de eviga omtagningarna om vem man är, var man finns och vem man söker kontakt med…

Om man orkade upp för den smala spiraltrappan i Segerstads fyr fick man se denna vy om man vände fejset mot söder. I övre högra hörnet av bilden ser du den antenn som entusiasterna i Kalmar Radioamatörer hade riggat inför Internationella fyrhelgen. Nu skulle så många fyrar som möjligt över världen nås för ett kort snack – sen till nästa. Och nästa. Och nästa… Helgen är årlig och hur den förlöpte vid samma fyr 2010 kan du läsa om här. Även Ölands radioamatörer var flitigt i luften denna dag.
 
Tungt uppför den branta trappan i Segerstads fyr. Men Alvarsamts reportrar bangar som bekant inte för något.

Vid en radiosändare/mottagare sitter Mikael och Magnus. Båda har hörlurar och Mikael anropar ständigt kollegor ute i världen. Magnus lyssnar och registrerar.

För Alvarsamt berättar Rolf, som sitter vid en annan radioapparat och dator, att man denna dag håller sig extra kort i snacket för att hinna med så många fyrkontakter som möjligt.

– När vi pratar med en fyr ligger andra beredda i bakgrunden och lyssnar. När vi är färdiga med en kommer nästa in. Och så där håller det på. Det är som löpande bandet, ungefär…

Rolf har varit amatör sen 1982 men sysslat med radio sen barnsben. Han gör en gest med handen och pekar på ”ungefär knähöjd”.

– Vi pratar aldrig om politik eller religion men annars är det fritt att tala om vad som helst. Det finns ”ringar” för alla möjliga intressen. Ett exempel är en social ring som kallas ”godmorgon-ringen”. I den säger människor över hela världen god morgon till varandra runt åttasnåret om morgnarna.

Rolf har mycket modern teknik i aktion denna dag. På en laptop loggar han alla kontakter han får genom radion – till vänster om datorn. Men han har även små morsenycklar att sända med genom miniradiostationer, obetydligt större än ett paket cigaretter. Närhelst han vill kan han kontakta vänner långt ute i världen med korta och långa signaler i morsealfabetet. Det går också att kommunicera med satelliter!
 
Mikael anropar utan avbrott, igen och igen och igen. Magnus är helt tyst medan han loggar och lyssnar.
 
Rolf  berättar att man för in kontakterna i en loggbok. Man noterar tiden, hur bra signalen hörs och om kontakten skedde per radio eller telegrafi. Till alla kontakter skickar man ett så kallat QSL-kort, ett vykort med info och kontaktuppgifter. QSL står för ”jag kvitterar”.
 
– Efter fyrhelgen kommer vi att dränkas i kort, säger Rolf. Bara under lördagen kommer vi att ha pratat med minst 50 fyrar. Men i morgon kör vi hårdare så sammanlagt kan vi nog komma upp i 800-900 kontakter.
 
QSL-kort med Segerstads fyr. Kortet skickas till kontakter som ett slags bevis på att man har pratat med varandra. Baksidan av kortet innehåller kontaktuppgifter och annan intressant radioinformation.
 

Rolf berättar att ett anrop börjar med Seek you. Man kan säga Seek you Africa för att bara få eventuella afrikanska svar. Men i dag, lördag, blev det dåligt med afrikanska inslag.

– Men vi har fått så många andra. Exempelvis har vi har pratat med Vinga fyr utanför Göteborg. Och med Ölands norra udde. Och med Stralsund på Rügen. Och med ryssar. Och med…

Är du pigg på att bli en i gänget? Då är det bara att börja plugga lite för en licens. Den går på några hundralappar. Sen ska du köpa en radio och börja Seek you…

– Det är ingen dyr hobby, säger Rolf. Du får en utrustning för mellan 500 och 100 000. Min egen är fantastiskt fin och kostar bara runt 10 000.

Bara och bara, tänkte vi på Alvarsamt. Det finns ju mejl och nätmöten – med eller utan kameror. Men det är klart… De saknar ju det där fascinerande radiobruset, pipen, störningarna, frekvensförskjutningarna, avbrotten, känslan av att kommunicera med en satellit eller ”någon” ännu längre ut i rymden…

 
 

extra tävlingsbild

Eftersom inget rätt svar ännu har kommit in visar vi ytterligare en bild av byn.
Vad heter den?

Mejla ditt svar till alvarsamt@yahoo.se

tävlingsbild nummer fyra – av fyra

Frågan lyder: Vad heter byn?

Mejla ditt svar till: alvarsamt@yahoo.se

Uppge namn och ett telefonnummer som jag kan nå dig på. Vinner du är trisslotten din några dagar in i september. Detta är sista tävlingsbilden i augusti. I september inleds ny tävlingsomgång.

Nu kan du nog? 😉

I röret…

Alvarsamt drar – temporärt – ned på tempot en aning. Chefredaktörens order grundar sig på flera reportrars högljudda elegi och infama hot. En av dem menar att han är så sliten att han måste vända sig till facket – om en förbättring av arbetsförhållandena uteblir.

– Jag måste rulla mej ur sängen för att komma på benen om morgnarna, läcker han i ett konkurrentblad på fastlandet.

Pärmbärarna på den administrativa enheten är informerade om förändringen.
– Oss gör det ingenting, säger de med en mun. Vi har ändå aldrig jobbat.

Trots denna omdaning av verksamheten blir det mycket att läsa och beskåda även framöver. Rykten säger att chefredaktören är på ett sjuhelvetes humör och redo för strid med både fack och anställda.

– Här ska inte nån liten datorpickande murvel i keps komma och sticka opp, lär han ha sagt vid kaffeautomaten efter morgonbönen i fredags.

Alvarsamt följer naturligtvis denna strid, precis som vi följer andra ärenden och motsättningar i demokratins vackra namn.

En bukett inlägg att se fram mot:

Alvarsamt har besökt grönsaksodlaren Ingvald Petersson på hans odling i Ventlinge. Denna plåt med röda grönsaker blev ett av resultaten. Andra kommer…
 
En av Alvarsamts modiga reportrar har precis nått toppen av fyren i Segerstad. Där pågår just nu något mycket intressant, den internationella fyrhelgen. Radioamatörer pratar, pejlar, sänder och berättar om sin världsomspännande hobby. De håller på utomhus ända till 17 i dag, söndag. Alvarsamts tips: Skynda dit och lyssna in snacket från hela världen.
 
Tomas Bannerhed ser en aning trött ut. Är det månne för att han och andra fått vänta på inlägget om hur han skrev sin debutroman Korparna? Hur som helst, inlägget är på g. Tomas har mycket att berätta, och rykten säger att artikeln blir rekordlång, något som fått chefredaktören att gå ut med förnyade order om ”besparingar på alla plan, inkluderande papper, kaffe, suddgummin och antal bokstäver”.

Vi ska också träffa Staffan Petersson, ”Södra Möcklebys Jimi Hendrix”. Och många andra små och stora, kvinnor och män på södra Öland…

Strax efter midnatt läggs också nästa bild i tävlingen Vad heter byn ut på bloggen. Detta jobb görs av en icke övertidsbetald medarbetare, en nära vän till chefredaktören, av många ansedd som ”en coming man”.

Nu skriker chefredaktören: – Sluta nu! Slit inte mer på tangentbordet!

Taggad ,

Dagens Ölandsbild 39

De stod packade som sardiner precis intill vägen vid Karl X Gustafs mur i Ottenby. I början av vårt snack var de blyga men småningom tinade de upp och blev som kor är mest – som människor ungefär. De flesta är bussiga och nyfikna på livet. Vissa är rätt korkade, andra är smarta, somliga en aning drömmande. Hur som helst är alla dessa nöt tämligen okammade.
Taggad