Månadsarkiv: augusti 2012

Vad heter byn – 1?

Dags för septemberversionen av Alvarsamts tävling Vad heter byn? Den som först svarar rätt vinner “en möjlig miljon”, alltså en trisslott. Detta är första fotot av fyra.

Ett nytt foto läggs ut varje vecka, totalt under månaden blir de alltså fyra. På varje ny bild är mer av den vita täckfärgen raderad än på föregående bild. Du kommer alltså att se mer och mer av byn för varje nytt foto. Men det gäller att inte vänta för länge – om du vill bli först med rätta svaret. Med rätt svar kan du bli miljonär…

Reglerna är enkla:

  • du måste uppge namn och adress och ett telefonnummer när du mejlar ditt svar till alvarsamt@yahoo.se Telefonnumret vill jag ha för eventuell “segerintervju”.
  • du får endast mejla ett svar i varje tävlingsomgång.
  • endast ett namn får stå bakom varje avsändaradress. Det är alltså ingen idé att låta Sven-Elvis, Trullsan och Östen mejla sina svar från en och samma adress. ;)

Nu kastar vi loss! Nedan ser du alltså foto nummer 1 i septemberomgången.

Multiloppis

I början av månaden slog tre personer utmed Torngårdsvägen sina loppispåsar ihop och öppnade en… Tja, vad ska vi kalla den? En multiloppis? Men var och en sålde hemma hos sig och var och en stod för marknadsföringen.

Billig marknadsföring. Dessutom ärlig. Man tar vad man har, sa denna loppisföreståndare.
 
Marknadsföring är i de flesta sammanhang en tung utgift. Här kan man nog utgå från att den är ”tämligen modest”.
 
Berith Frölin i Södra Möckleby visar upp dagens fynd, en futuristiskt designad klocka.
 
– Kvack, kvack. Livet är härligt!
 
Kärleksförklaring inom ram, maximalt psykologiskt förenklad.
 
En Cézanne i de här måtten brukar gå på runt 100 miljoner. I Södra Möckleby köper du den för en hundring – före prutning.
 
Loppisar måste väl vara den välgörande motpolen till köp och släng-samhällets vansinne.
 
Strunta i alla bantningsmetoder. Köp i stället denna servis. Fyll grytor och pannor med hur mycket läckerheter som helst. Ingen rätt blir ändå inte större än ”en pytteliten munsbit”. Jämför storlekar med den normalstora gaffeln till vänster.
 
 
 
 

Mödan bakom ”Korparna”

Hans yttre för tankarna till en grönsakshandlare på torget i Alvesta. Rutig lantisskjorta, mönstrad sporthatt som skulle ha kunna sålts på avsomnade Algots, vikt papper och två pennor i bröstfickan – en röd för debet, en blå för kredit. Men Tomas Bannerhed är inte grönsakshandlare på torget i Alvesta. Han är författare från Uråsa, en stump norr om denna stad. Han är debutanten som slog igenom över en natt, som kom från ingenstans och fick himmelska recensioner och Augustpris och kransar, bucklor och pokaler med penningar. Nu översätts och sprids hans debutroman Korparna till flera språk.

Tomas Bannerheds explosionsartade författarkarriär verkar skapad av en aktionregissör med dramatiska vändningar, häftigt tempo och lyckligt slut på repertoaren. Men ingenting kan vara mera fel. Tomas Bannerheds väg till författare har varit en litterär Golgatavandring, kantad av törnen och sviktande självförtroende. Periodvis portades till och med flickvännen från lägenheten. Men ett citat av Thomas Mann höll hoppet vid liv…

Vi träffas på kulturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby. Tomas har – som på 95 procent av alla foton av honom – den mönstrade hatten på sig.

– Jag har fått ett nytt liv sen boken kom ut – till det bättre. Jag har äntligen fått bli den jag innerst inne försökt vara så länge. Jag har velat skriva. Jag har velat bli läst. Och så höll jag på så länge med manuset att jag började fundera på om jag nånsin skulle få några läsare. Jag tvivlade ofta.

Alvarsamt: Och…

– Jag blev överraskad av det positiva bemötandet av boken. Jag trodde historien skulle uppfattas om omodern och gammaldags, att man ville ha nya storstadsskildringar. Å andra sidan har det under senare tid skrivits mycket om storstäder och krogliv. Det kanske är ett skifte på gång. Landsbygden är kanske på väg mot en rennäsans i prosan.

Alvarsamt: Och så har vi alla dessa tusentals deckare…

– Just det. Just det!… Det gör mej väldigt glad att min bok har nått ut till så många läsare just för att den är antitesen till deckaren. Det är en långsam berättelse med naturskildringar, fåglar, jordbruk, psykisk sjukdom. Den är i mycket ett socialt drama även om många poängterar naturskildringarna. I grunden är nog boken ett psykologiskt drama.

Alvarsamt: Du skrev på den i tio år… Vad försörjde du dej på under tiden?

– Som tur var hade jag lite sparpengar. Jag tänkte sitta ett år eller två och göra färdigt den berättelse jag inledde på författarskolan. Men åren gick och dom blev många innan jag blev nöjd. Jag har jobbat så mycket med språket, på ett nästan autistiskt sätt, med stavelserna, med orden. Jag har vänt och vridit, letat synonymer, skrivit och skrivit om… Ja, man kan nog säga att jag har knådat fram orden. Innehållet har varit konstant men formmässigt har jag jobbat mycket med språket och berättelsens uppbyggnad. Det är det som gör att det blir litteratur i stället för dokument.

Alvarsamt: Skrivmaskin eller dator?

– Dator. Jag började på skrivmaskin, för jag har alltid varit en skrivmaskinkille med den där romantiserade bilden av författaren med cigaretten i mungipan och rödvinet inom räckhåll. Men jag märkte snart att jag inte hittade rätt från början. Därför blev jag tvungen att bearbeta allt språkligt ända ner på stavelsenivå. Såna eviga operationer går inte att göra på skrivmaskin. Det skulle kräva tonvis med Tipp-ex. Datorn har varit ett underbart verktyg för att klipa ut, klistra in och spara gamla versioner av berättelser…

Alvarsamt: Det säjs att Strindberg aldrig ändrade ett ord…

Tomas skrattar.
– Jag vet inte, jag. Det uppstår så många myter om stora författare. Det finns säkert såna som tänker ut texten innan dom sätter sig för att skriva. Jag gör tvärt om. Jag samlar intryck huller om buller, går ut i skog och mark med ett litet anteckningsblock. Kastar ned rubbet i datorn. Ibland hittar man nåt guldkorn i den grushög man har släpat hem…

Alvarsamt: Svårt med ”Kill your darlings”…?

– Ja, jag hade länge svårt för det. Det var därför skrivandet tog sån tid. Jag lyckades inte få den nödvändiga distansen till texten. Jag skrev på kommanivå, ändrade på saker som inte hade nån betydelse i det stora hela. Sen hände nåt. I samband med att jag fick barn låg arbetet nere nåt år… När jag sen återupptog det såg jag på det på ett nytt sätt. Voila! Då kunde jag se det som text och inte som presentation av minnen. Jag kunde bli min egen redaktör, om du förstår vad jag menar. Plötsligt vågade jag gå på texterna helt osentimentalt, jag kunde slakta. Tidigare var jag för nära det dokumentära, sånt som hade varit känslomässigt viktigt för mej. Det var en stor befrielse. Jag kände att jag hittat min ton, min röst. Så här ville jag att boken skulle bli!

– Jag satte mej drygt ett år, jobbade igenom hela boken från början… Efter att jag hittat min röst kände jag att nu är det bara att gå igenom allt, mening för mening, angripa hela mitt material med dom nya verktygen, och en dag kände jag att boken var färdig. Ingen annan än jag läste manus dom sista åren. Inte ens nån i familjen. Jag kände att jag var färdig. Sen skickade jag in manuset till förlaget. Resten vet du kanske?

Alvarsamt: Men under din tid på författarskolan måste väl andra ha läst den?

– Ja, under början av boken gick jag författarskolan på Biskops-Arnö utanför Stockholm. Där blev man läst både dagligen och stundligen. Jag är ju utbildad samhällsvetare och har undervisat i samhällsvetenskapliga ämnen. Jag hade skrivit som journalist men hade ingen som helst litterär bakgrund, annat än som vanlig läsare. Biskops-Arnö blev helt avgörande för mitt sätt att se på en litterär text. Jag lärde mej se varför en viss text är bra litteratur och varför en annan är dålig litteratur.

Alvarsamt: Men du måste väl ha känt länge att du ville skriva?

– Nej, faktiskt inte. Journalist var nog det mest konstnärliga jag kunde tänka mej. Min familj läste inte. Böckerna stod i bokhyllan och samlade damm. Men jag hade tidigt ett intresse för språk och jag siktade först mot journalistiken och jobbade också som tidningsjournalist men kände aldrig för det. Journalistiken blev bara en födkrok. Det där med att bli författare låg långt från mej eftersom jag aldrig har betraktat mej som historieberättare. Till och med som journalist satt jag och värkte fram mina texter. Även den minsta notis fick värkas och svettas fram. Men så såg jag ett citat av Thomas Mann: Författare blir bara den som har tillräckligt svårt för att skriva. Han menade väl att orden måste betyda så mycket för dej att minsta mening blir svår att skriva eftersom den rymmer så många alternativa möjligheter. Det var inspirerande! Jag tänkte att jag får ta tjuren vid hornen. Skrivandet blev plötsligt bra på ett personligt plan. Jag började drömma om att bli författare och småningom fick gick drömmen i uppfyllelse. Jag fick läsare som återkopplar till texten och jag fick möta människor som var intresserade av det jag skrev. Det var min högsta önskan. Och den gick i uppfyllelse.

Alvarsamt: Du sa tidigare att du tvivlade på dej själv…

– Under de slitigaste åren tvivlade jag mycket. Men nånstans innerst inne måste jag ha förstått att det skulle kunna bli nåt eftersom jag sumpade min yrkeskarriär, sa upp mej från ett fast jobb och levde nästan utan pengar. Jag sa också upp stora delar av mitt sociala nätverk och min flickvän fick utstå enorma umbäranden och uppoffringar. Jag förvägrade henne till och med tillträde till lägenheten under vissa perioder. En sommar fick hon till och med flytta hem till sina föräldrar. Men vi är fortfarande tillsammans. Hon är själv konstnär så hon förstår. I och med att det betydde så mycket för mej att skriva kände jag längst inne att det fanns en kärna av litteratur i det jag ville få fram. Annars hade jag inte orkat göra alla dessa stora uppoffringar.

Alvarsamt: Ska du skriva tio år på varje bok hinner du bara tre fyra till…

– Det ges ut så mycket böcker. Kvantiteten eller frekvensen är inte det viktiga. Jag vill att det ska bli bra. Om det tar tre eller tio år spelar mindre roll. Senaste tiden har jag pratat så mycket, medverkat i så många evenemang för att prata om Korparna. Det har varit kul för en debutant men det har tagit mycket tid…

Alvarsamt: Den andra romanen lär vara den svåraste…

– Ja, det säjs ju så. Enligt den gamla tidens sätt att se på författare är man inte författare efter bara en roman. Men nu medgavs jag faktiskt inträde i Sveriges Författarförbund så nu får jag anse mej som författare efter bara en bok. Men det är kanske ändå så att den första boken springer ur en personlig brunn. Man öser och öser om nödvändigheter, om sig själv. Sen kanske den källan är tömd och så kommer man till nästa bok och ska börja fabulera om annat… Hur som helst, den andra är på gång. Jag funderar, antecknar. Jag hoppas den ska byta miljö. Nu har jag skrivit om jordbruk och fåglar, nu vill jag skriva om nåt annat. Jag är lite motvals av mej och vill känna utmaningar…

Alvarsamt: Hur tror du arbetet med nästa bok blir?

– Jag har vässat mina verktyg men nummer två blir tuff. Men jag har hittat min ton och förhoppningsvis blir tvåan lättare. Jag har ingenting att avslöja om den. Jag samlar material…

Alvarsamt: Nu kan du väl leva några år på Korparna och slippa slita för brödfödan?

– Ja, det kan jag. Den ska översättas också. Till tyska, engelska, franska men även andra språk. Det känns stort för en debutant. Men å andra sidan är det inget som säger att en översättning blir lika med stora inkomster… Men jag kan leva och skriva några år på det Korparna gav mej. Det kan jag.

Alvarsamt tänkte avslutningsvis fråga om den mönstrade hatten, dess bakgrund, modell, skälen till att alltid bära den. Men så är det: Man ska inte förklara allt.

dagens ölandsbild 41

Skördedags. Den här tröskan dammade fram vid allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Det är sen eftermiddag och de ännu varma färgerna får snart ge vika för kvällens kalla.