Seby gravfält om natten, badande i månljus, väcker känslor även utan skördefest. En trio konstnärers avtryck i denna uråldriga och historiskt högladdade domän förhöjde dessa känslor, gav dem nya stigar att vandra då Alvarsamt var där natten till lördag.
Slå på högtalarna och lyssna till denna ljudmatta medan du tittar på de textlösa bilderna.
Inför Skördefesten besökte Alvarsamt Carlas Café och de tre konstnärerna Annika Wollter, Ulla-Britt Ohlin och Alvar Andersson på g med en installation. Se dem här.
Nå, hur blev installationen? Jo, så här:
Skördefesten drog in som en virvelvind i Södra Möckleby och Degerhamn. Från en dag till en annan fick bygden ett nästan storstadslikt tempo, massor av trafik och en sju herrans massa besökare. En källa berättade att han under gårdagen åkte norrut på ön utan att se en enda bil på väg åt samma håll, men hur många som helst på väg mot söder – åt det rätta hållet.
Alvarsamt har aldrig sett så många bilar och människor på södra ön. P-vakter och andra i Degerhamn berättade om ”fullsmockat hela dan” och mitt i natta var det svårt att sick-sacka sig fram mellan fordon och people vid Seby gravfält. Men alla rekord måste ha slagits vid majslabyrinten i Ventlinge. På håll såg det ut som om vi närmade oss New York med bilinferno, hundratals ”lysande påsar”, ljus, pannlampor, ficklampor, pumpor och människor, människor, människor.
Bildmässigt landar vi nu först i Södra Möckleby/Degerhamn…
Carina Lindblad med senaste nytt på Kuriosaboden: Laxpuckar. – Man måste förnya sej, menade Carina och såg ut som om hon menade det.
I ett av de två tälten i Södra Möckleby lockade flickorna Bengtssons med godis av högsta kalorikarat. Det var bara att springa därifrån för att inte sugas ned i det underbara godis-träsket.
Margaretha Magnusson pratade för varan: kyrkan. Och Alvarsamt fastnade i nätet. Det blev ett sent besök…
Andros förestod Eve Tüdolepps monter i Södra Möckleby medan Eve själv skötte sin avdelning nere i Degerhamn. Om en dag eller två kan du läsa mer om denna estniska allroundbegåvning – ett av Skördefestens stora utropstecken.
Öland i ett nötskal. På ett kvarnhjul står en pumpa prydd med kobindslen.
Stilrent och enkelt men ändå raffigt och färgrikt med skrattande pumpor hos Ateljé Liz.
En muskulös korkek fotograferad av Magnus Signér, yrkesfotograf från Sverige men med hus även i Albrunna.
Magnus Signér vid två av sina foton med Ölandsmotiv. Magnus fotograferar också gärna nattmotiv, helst med digitala Nikonkameror.
Nere i Degerhamn var det mycket mer folk än den här bilden ger intryck av. En parkeringsvakt berättade att ”det har varit smockfullt hela dan”.
Båtladan nere i Degerhamn var verkligen flott. Primärt gav den intryck av ”Ölands NK”. Det är bara att gratulera arrangörerna.
En kraftfull servis från Torsås Fajans Krukmakeri med anor från 1888.
Eve Tüdolepp i sin monter nere i Båtladan, Degerhamn. Ett speciellt inlägg om henne kommer småningom. Se hennes fina hemsida här.
Ing-Marie Eriksson hade verkligen lyckats skapa en varm och ombonad stämning i sin trädgård med vävkammaren i centrum. Och mångubben hjälpte till så gott han kunde.
Tämligen många sökte sig till kyrkan i Södra Möckleby – från stojet till lugnet. När Alvarsamt tittade in underhöll Uno Magnusson med uppskattad högläsning.
Ljus i många former leker med den antracitsvarta natten vid Seby gravfält. Skördefesten går mot sin kulmen…
3 330! Lägg den summan på minnet. Så många fåglar har nämligen aldrig tidigare ringmärkts i Sverige under ett enda dygn. Så skedde i tisdags 25 september 2012.
– Vinden kom från öster och ett regnväder från väster tvingade ner stora flockar flyttfåglar, berättar Christopher Magnusson, ringmärkare vid Ottenby Fågelstation.
Det tidigare rekordet i Sverige hölls av Falkenberg, där man under ett dygn ringmärkte 3 071 fåglar. Tidigare toppnotering i Ottenby är 2 309. Det nya rekordet är alltså fler än 1 000 ringmärkningar högre.
– Vi ringmärkte 2 295 rödhakar och 877 kungsfåglar, berättar Christopher Magnusson.
Bland de övriga fanns inga sensationer, det är totalantalet som är iögonenfallande. En något udda notering är ”en järnsparv, ringmärkt i Finland”. Tre personer jobbade hela tiden med ringmärkningen och ett dussin extrainkallade vittjade fångstnäten.
Minns alltså 3 330 – det nya svenska rekordet!
– – –
En kvart efter att Alvarsamt fått nys om rekordmärkningen stannade vi vid en åkerkant i Gräsgård. Där blev vi varse att Öland just nu är samlingsplats för mängder av fåglar, även större sådana…
Dessa vitkindade gäss satt och pickade i godan ro på en åker i Gräsgård.
När de lyfte anade vi inte hur många gässkompisar som satt utanför bild…
Men de var många. Är de tusen? Eller ännu flera? Den som har tid kan ju börja räkna…
Det är mycket arbete för alla på Ottenby kungsgård. Britt Wiströms man och barn arbetar med jordbruket. Själv är hon konstnär och sköter Konstmagasinet med många utställningar av kollegor. Men hur tänker Britt kring sin egen konst? Vad driver henne att måla, att skapa? När Alvarsamt var där i går kom samtalet in på dessa nästan existentiella frågor.
– Ja, visst är det mycket arbete, säger Britt. Det är många hus att hålla i ordning. Och de konstnärer som ställer ut ska bo här. Det får dom göra gratis. Så har vi alltid haft det och jag vill att dom ska känna sej hemma här.
– Nästa år ska till exempel Janne Loffe Carlsson ställa ut här. Han kommer att ha stor invigning med pukor och trumpeter. Han är ju trummis. Han målar ungefär som Olle Olsson Hagalund. Det ska bli roligt.
Britt Wiström har ateljé i det stora, vita bostadshuset.
– Jag har målat sen jag kunde hålla i en penna. Jag är meditativ och disciplinerad. När jag går till ateljén är det som att gå till ett ”vanligt” jobb med fasta tider. Och tiden går så snabbt när jag målar… Och måla måste jag. Det bara är så. Jag är autodidakt och det gör kanske att jag känner mej fri. Jag ser bilder jämt. Enkla bilder överallt. Även när jag tittar på dej nu ser jag dej som en bild. Jag ser bilder när jag åker bil. Jag måste måla och jag har lyckan att också sälja bra. Jag målar ihop till hyran. För hyra betalar jag, trots att huset hör till familjen, säger Britt och skrattar. Hon skrattar ofta åt det mesta, även åt sig själv.
– Jag har alltid en tanke när jag börjar en målning. Men den kan förändras under resans gång. Apropå tankar… I år har jag några minimala texter till några av dukarna. Har tänkt skriva såna i många år men inte hunnit med. Dom är gjorda efter mottot ”ju kortare, desto bättre”.
– Den blå målningen där är en av mina senaste. Idén kommer från både Konstnatten och kometen Hale Bopp, som gjorde stort intryck på mej. I natten lyser Konstnatten, Hale Bopp och Öland… Jag målar med färg och sand nerifrån stranden. Och bladguld som jag fäster i färgen och lackar över.
– När jag målar stänger jag in mej. Jag koncentrerar mej. Men det är arbetssamt. Jag står mest när jag jobbar. Det är lite tröttsamt men det är tur att jag inte målar små detaljer, eftersom jag har parkinsons. Jag blir darrhänt men får medicin mot både sjukdomen och mot darrhäntheten. Men den hjälper ju inte helt. Hur som helst hade jag tur, sjukdomen upptäcktes tidigt. Jag tänker inte så mycket på den. En del vänner undrar hur jag kan hålla på och jobba så mycket med både utställningar och mitt måleri. Men att inte jobba skrämmer mej. Sjukdomen påverkar inte mitt psyke. Jag har en positiv livssyn och är tacksam för vad livet har gett mej, säger Britt Wiström tyst.
Och så ler hon.
PS. Konstmagasinet har naturligtvis öppet under Skördefesten. Det tillhör ”måstebesöken” på södra Öland.
Vi stannar kvar i Näsby. Där ligger också Carlas Café där det händer mycket kommande dagar…
Trots ihållande regn är det fortfarande en viss sommarstämning på södra Öland. Tydliga skyltar visar vägen på Carlas Café.
Carla Edholm har bråda dagar. Medan hon lagar mat berättar hon om vad som komma skall. Och det är mycket! – På logen har vi lapptäcksutställning och i ladan byggs just nu en installation. Och på lördag kväll uppträder en ung spännande trubadur, Jonna Mäklin. Och mycket mer…
Annika Wollter, Alvar Andersson och Ulla-Britt Ohlin bland sopsäcksställ och tusen andra prylar och mojänger, som mer eller mindre ska ingå i den installation som ska vara färdig till i morgon, fredag. – Allt flyter på bra, berättar Ulla-Britt. – Men ett krux är elen, inflikar Alvar. Propparna går så vi får köra vissa grejor på batteri.
Uppe på den enorma logen på Carlas Café är lapptäcksutställningen färdighängd. Utställare är Lena Segelström Pålsson, Lena Jarsman, Mona Johansson, Gunnel Isehag, Svea Mofjärd, Gunilla Levén, Annik Pettersson och Annika Spångberg.
Logen med lapptäcken har imponerande mått och ett spännande ljus.
Ett av många vackra quiltade lapptäcken på utställningen, öppen till och med 30 september. Öppettiderna: Fredag 11-01. Lördag 11-20. Söndag 11-15.
En trio lapptäcken. Kanske kan man kalla de tre för en triptyk?
Stämningen på Carlas Café är varm och lugn – ännu så länge… På lördag sjunger Jonna Mäklin i puben.
I Näsby Konsthall är utställarna fem: Brita Edman, Annika Duvander, Kristina Krall, Lennart deMander och Felix Walder – alla med anknytning till Näsby.
När Alvarsamt tittar in sitter Annika Duvander och hennes man Anders Bjärvall som ett av fem gäng gallerivakter i byn. Trots regnet tittar en och annan besökare in och alla pratar om det fina vädret – i morgon!
Näsby Konsthall håller öppet 12-23 den 28 och 29/9 och under de dagarna har man också mat och dryck i partytält.
Näsby Konsthalls minsta byggnad – en tidigare bensinstation – är så liten att man måste tittta två gånger för att se den.
Övervåningen på den större byggnaden av Näsby Konsthall rymmer Bird-nest, där fågelskådare ofta hyr in sig.
Annika Duvander vid sina hängande glaskonstverk. De är gjorda av många sorters väl slipade glasbitar som är sammanfogade med tenn. – Det är ett roligt jobb det här. Speciellt som alla utställare har fått sälja, berättar Annika.
Landskap av Lennart deMander. ”Vår vid Bråviken” är titeln. Tavlan är såld för 4 500 kronor.
Alvarsamt gjorde ”varvet” runt södra Öland i eftermiddags. Regnet stod som spaghetti i backen och sikten var stundtals nere i fyrtio meter. Men vädersajterna lovar strålande solsken i morgon då Skördefesten drar igång på allvar…
I det imposanta Konstmagasinet nere i Ottenby jobbade konstnären Britt Wiström ensam med förberedelserna men tog sig ändå tid att prata med oss om… Ja, det kan du läsa i ett inlägg senare under kvällen, sannolikt efter 22. Men så mycket kan sägas redan nu: Britt Wiström är en märklig, disciplinerad och ödmjuk kvinna och konstnär.
– Detta är min näst senaste målning, säger Britt Wiström och berättar att vi i morgon också kan se konst av Lars Larsson, Bodil Magnusson, Fredrik Wretman och Gunnar Simonsson. Runt Konstmagasinet finns ytterligare utställningar i andra byggnader, men de hinner vi inte gå in på nu…
Dörren står på glänt till konstnärliga upplevelser utöver de vanliga – i morgon.
Skulpturer i glas och metall av konstsmeden Lars Larsson.
Gunnar Simonsson gör sina mjuka, sensuella skulpturer i hårt metallnät.
Invändigt är Konstmagasinet ännu mer imponerande än utifrån. Rummen är stora, det är högt i tak och lagom många fönster ger tillsammans med konstljuskällorna en intressant ljusmix.
Det gäller att välja rätt väg här i livet. Har du väl tagit dig upp på den här bron och åker till höger i bild kan du andas ut. Då är du på den rätta vägen – nog så smal – mot Öland. Detta parti av Ölandsbron går mellan Svinö på Sverigesidan och Norra Skallö i Kalmarsund. När du väl nått öländsk mark tar du till höger – mot södra Öland! På söndag är det exakt 40 år sedan bron invigdes.
Blått, gult, rött. Det är de dominerande färgerna i fotona nedan. Världen skiftar varje sekund i färg, i kyla, i värme.
Bilderna är tagna inom samma timme den 24 september. Blev denna söndag årets sista riktiga sommardag?
Har man en hel trädgård med äppelträd ser man kanske inte det enskilda äpplets enastående skönhet. Vi har ett enda, knappt manshögt, träd och i år ger det sju äpplen. I går ramlade ett av dem ned.
Visst går det att njuta av ett äpple även med ögonen.
PS. På söndag är det enligt vissa källor ”Äpplets Dag”.
Ovanstående bild hittade jag bland mina tusentals sommarfoton. Först förstod jag inte riktigt vad jag såg, trots att fotot var märkt ”Degerhamn”. Allt såg bakvänt ut. Jag använde uteslutningsmetoden; det finns inte så många industrier i Degerhamn. Bilden visar alltså Cementa.
Men vad är det då som inte stämmer? Jo, bilden visar fabriken som jag bara har sett den en enda gång – från sjön och inte från land.
När jag sedan hittade bilden nedan klarnade begreppen.
Det är lätt att bli hemmablind.
Var är vi? Ser vi ett fjällvatten någonstans långt uppe i norra Sverige – eller i Kanada?
Nej, om du kikar längst upp i vänster hörn av bilden ser du att vi är i civilisationen. En blå trafikskylt förråder vildmarkskänslan. Vi är på väg mot Öland. Det du ser är den träbro som går parallellt med Ölandsbron, men inte ända fram till Öland utan bara till Svinö. Ska du till Öland därifrån får du simma.
Den stora och den lilla bron. Träbrons närmaste landfäste vilar på Kullö, det bortre på Svinö.
Visst är träbron en vacker konstruktion. Den är dessutom mycket stabil. I bakgrunden blinkar och prålar denna bros storebror: Ölandsbron.
En lätt molnig septemberdag är idealisk för fotografering av natur och vatten, ja nästan allt.
Bron åt andra hållet, från Svinö mot Kullö. Kalmar ligger alltså till vänster i bild, Ölandsbron till höger.
Alvarsamt kommer naturligtvis att berätta en hel del om den stundande Skördefesten. Vi börjar med ett besök i Albrunna och bymuseet där, av föreståndaren Lars ”Perennen” Henell kallat ”Albrunna – Förr och Nu”…
Vi fortsätter till bland annat Seby och Ventlinge, där man på båda ställena kan uppleva märkliga saker efter solens nedgång…
Ett enda äpple fyller upp ett helt inlägg. Anledning: Det är så vackert.
Så har vi glädjen att berätta att vår högt aktade ledarskribent Sune Flisa har varit på mentalhygienisk charmkurs i Rättvik, betald för stora slantar av tidningsledningen.
”Kursen har förändrat hela mitt liv, jag är en helt ny människa”, skriver Sune i ett mejl till redaktionen.
”Förr var jag så kantig i mina åsikter. Jag såg allt i svart eller vitt och hade svårt att tygla mitt temperament. Nu är jag sval som en västanvind och ser livet på ett nyanserat och mångfacetterat sätt”, skriver han. Och han avslutar:
”Kurskamraterna här kallar mig `Ölands Dalai Lama´. Det förpliktigar. Gosekramar, Eder Sune Flisa.”
Redaktionen håller med. Denna älskvärda framtoning förpliktigar.
Vi avslutar september med – förhoppningsvis – en presentation av månadens vinnare i tävlingen Vad heter byn? Många felaktiga men också två rätta svar har kommit in, men ett kom onekligen först… 😉
Ungefär så ser det ut framöver…
Staffan
Begreppet ”klippt och skuren” dyker upp i mitt medvetande då vi besöker Helena Rosén Johansson, bibliotikarie vid biblioteket i Södra Möckleby, Degerhamn. Helena verkar just klippt och skuren för uppgiften. Och hon håller med.
– Jag stortrivs. Här känner jag alla och mötena med människorna är det allra bästa med jobbet.
Läsvanorna är breda i Degerhamn. Man läser all slags litteratur, berättar Helena, utbildad bibliotikarie vid högskolan i Borås.
– Lånefrekvensen har dessvärre sjunkit något under senare tid, speciellt bland ungdomarna. Men dom har å andra sidan blivit färre. Tidigare kunde man lyssna på skivor här, men spelaren gick sönder och vi kunde inte få tag i reservdelar. Men vi lånar ut musik på CD och filmer och ljudböcker. Och så har vi nåt som heter talböcker, med lite speciella utlåningsregler.
Helena arbetar hälften av veckan i Degerhamn, andra hälften på bibblan i Mörbylånga.
– Bibliotek ska till viss del spegla sin omgivningen. Det hör till jobbet att samla sånt som verkligen är lokalt. Här i Degerhamn har vi exempelvis en hel del litteratur om båtliv och om Cementa, ortens helt dominerande industri.
Till biblioteket i Degerhamn kommer många fågelskådare.
– Dom lånar datorerna och kollar in ”Dagens fågel”, en sajt dit folk rapporterar vad dom sett i fågelväg, berättar Helena och visar sidan på sin datorskärm. Just nu har Öland besök av så sällsynta fåglar som ormörn och stäpphök, båda rödlistade.
Helena Rosén Johansson, ”bondegift” och bosatt i Hulterstad, har nu arbetat tre år i Degerhamn och börjar känna bygden och vad som är på gång.
– Är det nåt jag inte vet får jag reda på det av min företrädare Ann-Christin Nilsson som bor i byn. Det känns tryggt för mej.
– Men nu pratar vi inte mer om mej, säger Helena och pekar mot barn- och ungdomsavdelningen. Nu ska vi spela fotboll!
Pang! Där satt den. Helena Rosén Johansson sätter första pytsen i fotbollsmatchen mot Alvarsamts utsända.
När Helena Rosén Johansson inte spelar fotbollsspel sitter hon mest i ”informationsbåset” och trivs.
Helena har koll på det mesta. – Jag för statistik på både besök och lån. Siffrorna ser bra ut, även om utlåningen sjunkit en aning den senaste tiden.
Barn- och ungdomsavdelningen. I vår digitaliserade tid står något så otidsenligt som två gamla manuella spel på bordet: Ett fotbollspel och kulspelet Fortuna, som på sin tid kallades ”Epaflipper”. – Dom yngre barnen älskar dom här spelen, berättar Helena.
Biblioteket i Degerhamn gränsar till kyrkogården. På baksidan finns lekplats för barnen på fritidsgården som ryms i samma hus.
Recept på Löktavla à la Ventlinge:
Ingredienser:
800 kg lök, eller 6 000 lökar av sorterna silverlök, röd lök, gul sättlök och gul frölök + purjolök
4 000 skruvar
2 000 spikar
Tillagas på trätavla, 9 x 2,5 meter, lutad mot informationspelare om Världsarvet.
Gör så här:
Odla löken.
Bygg tavlan i trä.
Skissa motivet.
Spika och skruva fast löken enligt skissen.
Tillagningstid ungefär fem dagar. Rör om i grytan då och då.
Krydda slutligen med ett kommunalråd, exempelvis Kent Ingvarsson.
Servera drinkar.
Bjud alla på fri lök.
Var glad och småtokig.
Och kommunalrådet Kent Ingvarsson kom. Och han invigningstalade. Avtäckning. Applåder!
Så gick det till när Sveriges första – och därmed absolut största – löktavla invigdes i Ventlinge i dag.
Ett hundratal entusiaster mötte upp i regnet för att bevittna invigningen av tavlan som är målad med flera sorters lök.
Bortre raden, från vänster: Kent Ingvarsson, Ingvald Petersson, Theo Janson och Ingegerd Petersson. Främre raden: Ingen aning.
Spänd väntan inför tvåslaget, invigningstalet och avtäckningen av konstverket…
– Skördefesten måste hela tiden utvecklas. Nya, bra idéer måste till. Löktavlan är en sån. Låt mej citera Theo Janson: ”Varför ska man åka till Provence när Ventlinge finns?” Det och en hel del annat sade Kent Ingvarsson i sitt invigningstal.
En sol, ett träd med tre kossor av rasen charolais, av Theo stundom kallad Chevrolet.
– Jag började jobba med löken i söndags, berättade konstnären Theo Janson för publiken. Och jag blev färdig först i dag två timmar före invigningen!
Publiken applåderar det färdiga verket. Hör publikreaktionerna här när täckelset föll.
Uppifrån ser vi gul lök, purjolök, röd lök. Även silverlök fanns på paletten.
Det svåra under arbetets gång var att få överblick av hela tavlan. Theo Janson kunde nämligen bara backa några få meter från tavlan, eftersom man hade byggt en vägg av halmbalar som skulle hindra insyn från vägen. Den var nu riven.
Även rötter på gul lök används som färg. Icke fullt vetenskapliga beräkningar säger att tavlan bör hålla en till två månader.
– Jag har haft idén i många år, berättade Ingegerd Petersson från Kalmar för Alvarsamts utsände. Men först när hon nämnde den till sin Facebookkompis Ninni, Ingvalds fru, började stenen/löken rulla. – Ninni tände direkt och sen var det bara att köra…
Många i publiken stod länge och beskådade löktavlan, trots det envisa regnandet. Omdömena var genomgående mycket positiva.
Efter invigningen blev det dricka, snack och mingel.
Idel, ädel glada miner när publiken samlades runt ”baren” och Ingvald Petersson tackade alla som ställt upp.
Det gick åt mängder av cider sedan löktavlan invigts. Lotta Janson och Ninni Petersson fyller på glas på glas på glas…
Det var tyvärr få ungdomar på invignigen, men rätt så många barn. Love var kanske yngst av dem alla?
Som tack för hjälpen fick Kent Ingvarsson en låda lök. – Tyvärr är jag allergisk mot lök, blev kommunalrådets skrattande tack.
– Ja du, polarn. Det där gjorde vi bra. Du ska få en låda grönt som tack, sa Ingvald till Theo. Men dom du inte kan namnge måste du lämna tillbaka.
Ingegerd Petersson, Kalmar, är upprinnelsen till hela det trevliga spektaklet i Ventlinge. – Jag är intresserad av kultur och av bilder och mat. Idén om en löktavla bar jag på i flera år innan jag nämnde den för Ninni. Sen hände saker slag i slag och här står vi nu. Jag väver mycket och har några andra idéer på lut. Vi får se nästa år, säger Ingegerd kryptiskt, här avtackad med en större dillkvist.
Trots ett envist regn mötte många upp till avtäckningen av löktavlan i Ventlinge i dag klockan 14. Bakom de bakre paraplyerna döljer sig kommunalrådet Kent Ingvarsson och bonden Ingvald Petersson, på vars gård verket nu lyser upp mot trafikanterna på väg 136. Du ser Kent och Ingvald och många andra utan skymmande paraplyer i ett kommande inlägg…
Under veckan har det kommit in få svar i tävlingen, som nog måste betraktas som ”supersvår”. Jag lägger därför redan nu ut den fjärde och sista bilden i september. Om du tror dig veta vad byn heter mejlar du ditt svar till alvarsamt@yahoo.se
Uppge namn, adress och telefonnummer så vi kan skicka dig trisslotten – om du vinner. 😉
Kyrkan i Södra Möckleby fotograferad från söder en septembermorgon med de första stänken av höst i luften.
som en roman av någon som bor i Södra Möckleby recenseras i de stora drakarna.
Skriv på, Nina!
Det är inte första gången jag skriver att danskarna leker mycket, speciellt på de enorma, västliga Jyllandsstränderna. Är det inte drakar, kitesurfning och vindbilar är det motordrivet, som exempelvis knallertkörning i grupp.
Det här gänget med folk från 30+ till 80+ dök upp från ingenstans en eftermiddag i augusti. Turen verkade mycket välorganiserad. Man hade till och med följebil lastad med reservknallertar.
Jag har aldrig tidigare sett så många gamla, fina och udda knallertar – och aldrig så många kvinnliga förare.
När jag går igenom samtliga bilder ser jag dessa märken:
Taarnby
Grand
Puch
SGO
Skylon 54 (Derby/Aarhus)
Vespa Piaggio
Solex
Hunter
Men det finns knallertlovers även i Sverige. Jan Malmstedt från Lidingö har till och med skrivit en bok om ett enda mopedmärke, Rusch.
Leve entusiaster och lekfulla!
För mig spelar motivet sällan någon roll. Om jag fotograferar människor, evenemang eller djur ser jag ändå allt i bilder, inte ”en intressant människa”, ”ett fascinerande evenemang” eller ”ett spännande djur”. Nej, allt är bilder. Och bilderna kommer ofta till mig blixtsnabbt. Om jag är utvilad har ofta min hjärna bestämt, på mindre än en sekund, hur bilden ska tas – och se ut. Jag har bara att lyda. ”Jag är bara ett redskap”.
Vad som är ett bra foto skulle jag aldrig kunna uttala mig om. Det är lika dödsdömt som att spika reglerna för en bra bok eller en intressant målning. Jag har däremot en pragmatisk syn på vem som är en bra fotograf. Jag tror det var Harry Hjörne på Göteborgs-Posten som krävde att en blivande journalist på tidningen skulle hitta minst tre användbara nyheter bara genom att gå Avenyn fram och tillbaka.
Mina kriterier på en bra fotograf är ungefär lika krassa: Han/hon ska kunna kastas in i vilken situation och vilket ljus som helst, i öknen eller stan, sommar eller vinter och på högst 30 sekunder välja rätt utrustning, rätta kamerainställningar, objektiv, blixtar, vinklar, motiv och idéer. Sen ska han/hon leverera bilder där minst åtta av tio ska gå att använda i vilken tryckt tidning som helst. I jobb efter jobb efter jobb… Den som klarar det är en bra fotograf. Punkt.
Nedan ser du två bilder av fåglar. Men för mig är de först och främst bilder – inte fåglar.
Det som ”min hjärna” ville här – tror jag – var att fånga fåglarna så nära ”den fotografiskt omöjliga punkten som möjligt”, alltså så nära solreflexen som det är tekniskt möjligt att fotografera. Dessutom ville min hjärna placera fåglarna på fel ställe i bilden. Med ”fel” menar jag att vi ofta, helt naturligt, lägger mest fritt bildutrymme åt det håll ett föremål är på väg. Här ville min hjärna ha det precis tvärt om. Och jag lydde. Annars hade jag fått skäll.
Lika ”fel placering av objektet” ville hjärnan ha även i denna bild, kanske mest för att öka kontrasterna mellan den mörka vänstersidan och den på gränsen till överexponerade högersidan. Det är spännande att tänja på gränserna i en bild – tycker min hjärna.
Många voro kallade men få kom – till Degerhamns brandstation för undervisning i det komplexa ämnet brandskydd. Vi elever blev bara tre. Lärare var brandmästare Göran Andersson.
Göran hade mycket skrämmande att berätta, exempelvis att det uppstår runt 35 000 bränder i landet om året – varav 10 000 är anlagda! El orsakar 10 000 bränder och resterande 15 000 brasor beror på den mänskliga faktorn. Dessvärre stiger det totala antalet bränder år för år. Bara på lilla Öland släcker brandkåren nästan en brand per dygn.
I landet omkom 123 människor i bränder 2010. Året efter sjönk antalet till 104. Rökning och levande ljus är vanliga brandorsaker, liksom ”att telefonen ringer vid matlagning”. Äldre och dementa är överrepresenterade i den dystra statistiken.
Vi fick veta mycket som åtminstone jag inte hade en aning om:
Polyuretan används fortfarande i madrasser, möbler och mycket annat. Materialet brinner hastigt och utvecklar giftiga cyanidgaser. Teflon är en plast som börjar brinna vid 850 grader. En teflonstekpanna kan alltså ta eld! Trä kan börja brinna vid kontakt med föremål med så låg temperatur som 185 grader. En sladdosa ska inte ligga upp och ned. Då ökar risken för brand. Blinkande lysrör är en dödsfälla. De kan i vissa punkter bli 3 000 grader varma. Aluminumkåpan smälter, metallen droppar ned på golvet – som antänds. Regeln är enkel: Alla slags lysrör som börjar blinka ska omedelbart släckas och så snart som möjligt bytas ut.
En allmän gyllene regel är att ”stänga inne elden så mycket som möjligt”. Stäng allt som går att stänga runt branden. Då fördröjer man dess utveckling.
Göran Andersson visade sedan videor om olika slags bränder. De mest omskakande visade den på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö och den explosionsartade på en rockkonsert i USA. Nio och en halv minuter efter att en bangalisk eld på scenen antänt väggen bakom orkestern var 100 människor döda och 100 svårt skadade. Lärdomen där blev lika tragisk som viktig: Publiken försökte ta sig ut samma väg som den kommit in – trots att flera andra utgångar var öppna.
Förmiddagskursen avslutades med praktiska brandsläckningsövningar, se bilderna.
Göran Andersson med sina elever Anna-Britt Lagerström och Bertil Uddenbjörk utanför brandstationen i Degerhamn. Kallelse gick ut till alla boende i Mörbylånga Bostads AB.
Bertil går på med kolsyresläckaren. Och han gör alldeles rätt i att rikta strålen mot lågornas bas. Att sikta mot själva lågorna har ingen verkan.
Efter bara en eller två sekunders duschning är branden släckt. Kolsyresläckare är effektiva. Ännu mer allroundverkande är pulversläckarna. Nackdelen är att de smutsar ned. Pulvret kanske skadar mer än elden hunnit göra.
Stilstudie av Bertil Uddenbjörk från Grönhögen. Släckt vare här!
Här har Göran Andersson ”spetsat” brandhärden med bensin. Bertil Uddenbjörk har backat en aning för den kraftiga värmestrålningen och går på med pulversläckaren…
… och efter bara två tre sekunder är även den branden historia.
Risk för kraftig dimbildning. Så skulle en meteorolog kunna uttrycka fenomenet när Bertil Uddenbjörk låter pulversläckaren tala…
Göran Andersson, brandmästare, framför en brandbil med maskinstege, även kallad magirusstege.
Folk som hävdar att kameran aldrig ljuger är lögnhalsar. Det finns inte en kamera som tar exakt likdana foton som en annan här på jorden. Olika märken ger olika bilder, olika modeller likaså. En smälla ger bra utebilder men sämre inomhus. En annan fungerar tvärt om.
Till detta kommer att bilder i dag oftast visas på skärm. Det finns tusentals skärmar, inställda på tusentals olika, felaktiga och korrekta sätt. Dessutom har bilden från kameran till skärmen vandrat genom olika dataprogram, genom rena skitprogram till så komplicerade att det krävs tre liv för att hinna lära sig dem till hälften. Det finns program från gratisversioner till rena plånboksplundrare.
Du behöver nog bara några sekunder på nätet för att se att jag inte ljuger. Aldrig tidigare har vi kunnat se så många bilder, gjorda på så många olika sätt – i så skiftande kvaliteter.
Jag ger mig själv ofta order om att ”fotografera där du står”. I somras stod jag vid allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Motivet var en dammande skördetröska som kom väsnandes i den solljumma eftermiddagen.
Framför mig vajade säden. Jag tror det är råg. Eller är det korn? I detta sammanhang spelar det mindre roll. Ordern till mig själv blev: Skildra säden!
Jag tog några bilder, valde ut tre. Som du ser är de helt olika, fastän tagna med samma kamera inom samma halvminut, på samma plats.
En neutral version utan dramatik eller överdrifter. Den är lite tråkig, lite för korrekt. Sannolikt skulle den platsa i en lärobok i biologi för grundskolan.
Den här versionen får väl ingen att längta till en macka? Jag har bara lagt till lite blått och höjd kontrasten. Fotot är mitt i prick för en bok om jordens undergång på grund av klimatförändringar.
Samma motiv. Lång slutartid har gjort axen oskarpa när de vajar i vinden. Blått är här ersatt med gult. Fotot har blivit varmt och skulle nog kunna platsa på en påse musli.
Slutsats: Både kamera och fotograf ljuger – eller rättare: De kan aldrig visa den så kallade sanningen. Och det ska vi nog vara tacksamma för.
Ibland när jag är trött och stirrar in i kamerasökaren säger jag till mig själv:
”Ja ha. Och vad gör jag av detta?”
Det jag ser säger mig ingenting. Det jag ser är ointressant – som bild, märk väl. Det hände mig nyligen vid gravfältet i Seby. Det är i sig oerhört intressant, här ligger människor begravda sen flera tusen år och det finns hur mycket som helst att berätta om det. Men det såg dödtrist ut i sökaren. Så här:
Vad göra åt saken? Man tager det man haver; fotografera där du står. Min fru var med. På avstånd såg jag en traktor närma sig från norr. Jag bad min fru att snabbt som attan springa bort till den större flisan (stenen) på bilden ovan. Med lite tur skulle traktorn in till åkerfälten till vänster om bilden.
Frun kom snabb som blixten fram till stenen. På skoj ställde hon sig bakom den så man bara ser huvudet. Nu gällde det bara att vänta in traktorn. Bingo! Den svänger in i bildens bakgrund som ”det nödvändigt oväntade”…
Klick.
Det blev helt plötsligt både kul och intressant att fotografera något så stendött (ursäkta ordvitsen) som Seby gravfält. Av bara farten avslutade vi med ett porträtt. Och vi var helt överens om att det ska vara roligt att fotografera.
Nu lämnar vi Danmark för ett tag och släpper loss vår ledarskribent Sune Flisa. Från sitt pörte ute på alvaret ska han nu brassa av en bredsida som kan få hela Byråkratsverige att rasa samman som ett korthus – påstår han själv i alla fall.
Låt oss se – och begrunda.
– – –
På stränderna i Danmark kör man vanliga bilar – och vinddrivna. Unga män och äldre farbröder bygger de mest egensinniga farkoster att drivas med kitesegel. Alla leker. Man har kul. Livet leker.
Den här tandemkärran är designad och byggd av tysken Hermann Arbogast. Det står skrivet på bilen, som står med aktern mot kameran. I bakgrunden skymtar ”motorn”, kiten.
Här kommer Hermann Arbogast i fullt ös med tomt baksäte. Vinden är ungefär halv. Jag skulle tro att de högsta farterna går att uppnå på slör, ungefär som vid jollesegling.
Dags för start. Kiteseglet drar fint där uppe i det blå. Det är ba´r å ååk!
Kärrorna till höger sörplar i sig upp mot en liter per mil. Den till vänster, den trehjuliga, kan köra mil efter mil – på bara luft.
I det närmaste ljudlöst svischar denne tillbakalutade livsnjutare förbi mig i god fart. Kursen håller han med det vridbara framhjulet. Kiteseglet kontrollerar han med linor.
En typ av styrkonstruktion för kitesegel. Fråga mig inte hur den fungerar.
Här har vi att göra med de verkliga entusiasterna. Den här killen har en speciell bil, en servicebil, proppad med utrustning för alla typer av kitesegling – till lands och till sjöss.
En annan typ av vindbil. De jag såg denna dag var alla trehjuliga, men det finns bergsäkert de med både två, fyra och ännu flera hjul! Fritt skapande råder.
Om jag hittills kallat farkosterna för vindbilar, bör jag kanske kalla denna för vindmoped. Men alla dessa män struntar säkert i vad konstruktionerna kallas, huvudsaken är att de får leka, testa och utveckla. Det är så de stora och viktiga uppfinningarna många gånger kommer till.
I Helsingör får man göra så. Tre och en halv kilometer österut, i Helsingborg, är det straffbart. Vad är det för fel på oss svenskar!?
Vi kom till Ribe, Danmarks äldsta stad. Det var fullt med folk på gatorna, men ändå lugnt och med många skratt. Människor stod i grupper och skojade och smakade och diskuterade. Det var vinprovning på hela gågatan.
I varje ände av gatan stod bord med vinglas. Det var bara att ta ett och ge sig ut på en spännande upptäcksfärd bland viner från hela världen.
Ingen blev full. Alla var glada. Alla umgicks och brydde sig om varandra. Men så trevligt får vi aldrig ha det i Sverige. Då kommer polisen. Då blir det kurran.
Vad är det för fel på oss svenskar!?
alvarsamt 