Britt Wiström, konstnär

Det är mycket arbete för alla på Ottenby kungsgård. Britt Wiströms man och barn arbetar med jordbruket. Själv är hon konstnär och sköter Konstmagasinet med många utställningar av kollegor. Men hur tänker Britt kring sin egen konst? Vad driver henne att måla, att skapa? När Alvarsamt var där i går kom samtalet in på dessa nästan existentiella frågor.

– Ja, visst är det mycket arbete, säger Britt. Det är många hus att hålla i ordning. Och de konstnärer som ställer ut ska bo här. Det får dom göra gratis. Så har vi alltid haft det och jag vill att dom ska känna sej hemma här.

– Nästa år ska till exempel Janne Loffe Carlsson ställa ut här. Han kommer att ha stor invigning med pukor och trumpeter. Han är ju trummis. Han målar ungefär som Olle Olsson Hagalund. Det ska bli roligt.

Britt Wiström har ateljé i det stora, vita bostadshuset.
– Jag har målat sen jag kunde hålla i en penna. Jag är meditativ och disciplinerad. När jag går till ateljén är det som att gå till ett ”vanligt” jobb med fasta tider. Och tiden går så snabbt när jag målar… Och måla måste jag. Det bara är så. Jag är autodidakt och det gör kanske att jag känner mej fri. Jag ser bilder jämt. Enkla bilder överallt. Även när jag tittar på dej nu ser jag dej som en bild. Jag ser bilder när jag åker bil. Jag måste måla och jag har lyckan att också sälja bra. Jag målar ihop till hyran. För hyra betalar jag, trots att huset hör till familjen, säger Britt och skrattar. Hon skrattar ofta åt det mesta, även åt sig själv.

– Jag har alltid en tanke när jag börjar en målning. Men den kan förändras under resans gång. Apropå tankar… I år har jag några minimala texter till några av dukarna. Har tänkt skriva såna i många år men inte hunnit med. Dom är gjorda efter mottot ”ju kortare, desto bättre”.

– Den blå målningen där är en av mina senaste. Idén kommer från både Konstnatten och kometen Hale Bopp, som gjorde stort intryck på mej. I natten lyser Konstnatten, Hale Bopp och Öland… Jag målar med färg och sand nerifrån stranden. Och bladguld som jag fäster i färgen och lackar över.

– När jag målar stänger jag in mej. Jag koncentrerar mej. Men det är arbetssamt. Jag står mest när jag jobbar. Det är lite tröttsamt men det är tur att jag inte målar små detaljer, eftersom jag har parkinsons. Jag blir darrhänt men får medicin mot både sjukdomen och mot darrhäntheten. Men den hjälper ju inte helt. Hur som helst hade jag tur, sjukdomen upptäcktes tidigt. Jag tänker inte så mycket på den. En del vänner undrar hur jag kan hålla på och jobba så mycket med både utställningar och mitt måleri. Men att inte jobba skrämmer mej. Sjukdomen påverkar inte mitt psyke. Jag har en positiv livssyn och är tacksam för vad livet har gett mej, säger Britt Wiström tyst.

Och så ler hon.

PS. Konstmagasinet har naturligtvis öppet under Skördefesten. Det tillhör ”måstebesöken” på södra Öland.

Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: