Månadsarkiv: september 2012

Helena, bibliotikarie

Begreppet ”klippt och skuren” dyker upp i mitt medvetande då vi besöker Helena Rosén Johansson, bibliotikarie vid biblioteket i Södra Möckleby, Degerhamn. Helena verkar just klippt och skuren för uppgiften. Och hon håller med.

– Jag stortrivs. Här känner jag alla och mötena med människorna är det allra bästa med jobbet.

Läsvanorna är breda i Degerhamn. Man läser all slags litteratur, berättar Helena, utbildad bibliotikarie vid högskolan i Borås.
– Lånefrekvensen har dessvärre sjunkit något under senare tid, speciellt bland ungdomarna. Men dom har å andra sidan blivit färre. Tidigare kunde man lyssna på skivor här, men spelaren gick sönder och vi kunde inte få tag i reservdelar. Men vi lånar ut musik på CD och filmer och ljudböcker. Och så har vi nåt som heter talböcker, med lite speciella utlåningsregler.

Helena arbetar hälften av veckan i Degerhamn, andra hälften på bibblan i Mörbylånga.
– Bibliotek ska till viss del spegla sin omgivningen. Det hör till jobbet att samla sånt som verkligen är lokalt. Här i Degerhamn har vi exempelvis en hel del litteratur om båtliv och om Cementa, ortens helt dominerande industri.

Till biblioteket i Degerhamn kommer många fågelskådare.
– Dom lånar datorerna och kollar in ”Dagens fågel”, en sajt dit folk rapporterar vad dom sett i fågelväg, berättar Helena och visar sidan på sin datorskärm. Just nu har Öland besök av så sällsynta fåglar som ormörn och stäpphök, båda rödlistade.

Helena Rosén Johansson, ”bondegift” och bosatt i Hulterstad, har nu arbetat tre år i Degerhamn och börjar känna bygden och vad som är på gång.
– Är det nåt jag inte vet får jag reda på det av min företrädare Ann-Christin Nilsson som bor i byn. Det känns tryggt för mej.
– Men nu pratar vi inte mer om mej, säger Helena och pekar mot barn- och ungdomsavdelningen. Nu ska vi spela fotboll!

Pang! Där satt den. Helena Rosén Johansson sätter första pytsen i fotbollsmatchen mot Alvarsamts utsända.
 
När Helena Rosén Johansson inte spelar fotbollsspel sitter hon mest i ”informationsbåset” och trivs.
 
Helena har koll på det mesta. – Jag för statistik på både besök och lån. Siffrorna ser bra ut, även om utlåningen sjunkit en aning den senaste tiden.
 
Barn- och ungdomsavdelningen. I vår digitaliserade tid står något så otidsenligt som två gamla manuella spel på bordet: Ett fotbollspel och kulspelet Fortuna, som på sin tid kallades ”Epaflipper”. – Dom yngre barnen älskar dom här spelen, berättar Helena. 
 
Biblioteket i Degerhamn gränsar till kyrkogården. På baksidan finns lekplats för barnen på fritidsgården som ryms i samma hus.
 
Taggad

att tillaga en löktavla

Recept på Löktavla à la Ventlinge:

Ingredienser:
800 kg lök, eller 6 000 lökar av sorterna silverlök, röd lök, gul sättlök och gul frölök + purjolök
4 000 skruvar
2 000 spikar

Tillagas på trätavla, 9 x 2,5 meter, lutad mot informationspelare om Världsarvet.

Gör så här:
Odla löken.
Bygg tavlan i trä.
Skissa motivet.
Spika och skruva fast löken enligt skissen.
Tillagningstid ungefär fem dagar. Rör om i grytan då och då.
Krydda slutligen med ett kommunalråd, exempelvis Kent Ingvarsson.
Servera drinkar.
Bjud alla på fri lök.
Var glad och småtokig.

Och kommunalrådet Kent Ingvarsson kom. Och han invigningstalade. Avtäckning. Applåder!

Så gick det till när Sveriges första – och därmed absolut största – löktavla invigdes i Ventlinge i dag.

Ett hundratal entusiaster mötte upp i regnet för att bevittna invigningen av tavlan som är målad med flera sorters lök.
 
Bortre raden, från vänster: Kent Ingvarsson, Ingvald Petersson, Theo Janson och Ingegerd Petersson. Främre raden: Ingen aning.
 
Spänd väntan inför tvåslaget, invigningstalet och avtäckningen av konstverket…
 
– Skördefesten måste hela tiden utvecklas. Nya, bra idéer måste till. Löktavlan är en sån. Låt mej citera Theo Janson: ”Varför ska man åka till Provence när Ventlinge finns?” Det och en hel del annat sade Kent Ingvarsson i sitt invigningstal.
 
En sol, ett träd med tre kossor av rasen charolais, av Theo stundom kallad Chevrolet.
 
– Jag började jobba med löken i söndags, berättade konstnären Theo Janson för publiken. Och jag blev färdig först i dag två timmar före invigningen!
 
Publiken applåderar det färdiga verket. Hör publikreaktionerna här när täckelset föll.
 
Uppifrån ser vi gul lök, purjolök, röd lök. Även silverlök fanns på paletten.
 
Det svåra under arbetets gång var att få överblick av hela tavlan. Theo Janson kunde nämligen bara backa några få meter från tavlan, eftersom man hade byggt en vägg av halmbalar som skulle hindra insyn från vägen. Den var nu riven.
 
Även rötter på gul lök används som färg. Icke fullt vetenskapliga beräkningar säger att tavlan bör hålla en till två månader.
 
– Jag har haft idén i många år, berättade Ingegerd Petersson från Kalmar för Alvarsamts utsände. Men först när hon nämnde den till sin Facebookkompis Ninni, Ingvalds fru, började stenen/löken rulla. – Ninni tände direkt och sen var det bara att köra…
 
Många i publiken stod länge och beskådade löktavlan, trots det envisa regnandet. Omdömena var genomgående mycket positiva.
 
Efter invigningen blev det dricka, snack och mingel. 
 
Idel, ädel glada miner när publiken samlades runt ”baren” och Ingvald Petersson tackade alla som ställt upp. 
 
Det gick åt mängder av cider sedan löktavlan invigts. Lotta Janson och Ninni Petersson fyller på glas på glas på glas…
 
Det var tyvärr få ungdomar på invignigen, men rätt så många barn. Love var kanske yngst av dem alla?
 
Som tack för hjälpen fick Kent Ingvarsson en låda lök. – Tyvärr är jag allergisk mot lök, blev kommunalrådets skrattande tack.
 
– Ja du, polarn. Det där gjorde vi bra. Du ska få en låda grönt som tack, sa Ingvald till Theo. Men dom du inte kan namnge måste du lämna tillbaka.
 
Ingegerd Petersson, Kalmar, är upprinnelsen till hela det trevliga spektaklet i Ventlinge. – Jag är intresserad av kultur och av bilder och mat. Idén om en löktavla bar jag på i flera år innan jag nämnde den för Ninni. Sen hände saker slag i slag och här står vi nu. Jag väver mycket och har några andra idéer på lut. Vi får se nästa år, säger Ingegerd kryptiskt, här avtackad med en större dillkvist.
Taggad

dagens ölandsbild 45

Trots ett envist regn mötte många upp till avtäckningen av löktavlan i Ventlinge i dag klockan 14. Bakom de bakre paraplyerna döljer sig kommunalrådet Kent Ingvarsson och bonden Ingvald Petersson, på vars gård verket nu lyser upp mot trafikanterna på väg 136. Du ser Kent och Ingvald och många andra utan skymmande paraplyer i ett kommande inlägg…
Taggad

Vill du bli gammal…

… ska du flytta till Öland. Det har Östran räknat fram.

Taggad

Vad heter byn – 4?

Under veckan har det kommit in få svar i tävlingen, som nog måste betraktas som ”supersvår”. Jag lägger därför redan nu ut den fjärde och sista bilden i september. Om du tror dig veta vad byn heter mejlar du ditt svar till alvarsamt@yahoo.se

Uppge namn, adress och telefonnummer så vi kan skicka dig trisslotten – om du vinner. 😉

Taggad

dagens ölandsbild 44

Kyrkan i Södra Möckleby fotograferad från söder en septembermorgon med de första stänken av höst i luften.
Taggad

Det är inte varje dag…

som en roman av någon som bor i Södra Möckleby recenseras i de stora drakarna.

Skriv på, Nina!

Taggad

att bli ung på nytt

Det är inte första gången jag skriver att danskarna leker mycket, speciellt på de enorma, västliga Jyllandsstränderna. Är det inte drakar, kitesurfning och vindbilar är det motordrivet, som exempelvis knallertkörning i grupp.

Det här gänget med folk från 30+ till 80+ dök upp från ingenstans en eftermiddag i augusti. Turen verkade mycket välorganiserad. Man hade till och med följebil lastad med reservknallertar.

Jag har aldrig tidigare sett så många gamla, fina och udda knallertar – och aldrig så många kvinnliga förare.

När jag går igenom samtliga bilder ser jag dessa märken:
Taarnby
Grand
Puch
SGO
Skylon 54 (Derby/Aarhus)
Vespa Piaggio
Solex
Hunter

Men det finns knallertlovers även i Sverige. Jan Malmstedt från Lidingö har till och med skrivit en bok om ett enda mopedmärke, Rusch.

Leve entusiaster och lekfulla!

Taggad ,

Tankar om foto

För mig spelar motivet sällan någon roll. Om jag fotograferar människor, evenemang eller djur ser jag ändå allt i bilder, inte ”en intressant människa”, ”ett fascinerande evenemang” eller ”ett spännande djur”. Nej, allt är bilder. Och bilderna kommer ofta till mig blixtsnabbt. Om jag är utvilad har ofta min hjärna bestämt, på mindre än en sekund, hur bilden ska tas – och se ut. Jag har bara att lyda. ”Jag är bara ett redskap”.

Vad som är ett bra foto skulle jag aldrig kunna uttala mig om. Det är lika dödsdömt som att spika reglerna för en bra bok eller en intressant målning. Jag har däremot en pragmatisk syn på vem som är en bra fotograf. Jag tror det var Harry Hjörne på Göteborgs-Posten som krävde att en blivande journalist på tidningen skulle hitta minst tre användbara nyheter bara genom att gå Avenyn fram och tillbaka.

Mina kriterier på en bra fotograf är ungefär lika krassa: Han/hon ska kunna kastas in i vilken situation och vilket ljus som helst, i öknen eller stan, sommar eller vinter och på högst 30 sekunder välja rätt utrustning, rätta kamerainställningar, objektiv, blixtar, vinklar, motiv och idéer. Sen ska han/hon leverera bilder där minst åtta av tio ska gå att använda i vilken tryckt tidning som helst. I jobb efter jobb efter jobb… Den som klarar det är en bra fotograf. Punkt.

Nedan ser du två bilder av fåglar. Men för mig är de först och främst bilder – inte fåglar.

Det som ”min hjärna” ville här – tror jag – var att fånga fåglarna så nära ”den fotografiskt omöjliga punkten som möjligt”, alltså så nära solreflexen som det är tekniskt möjligt att fotografera. Dessutom ville min hjärna placera fåglarna på fel ställe i bilden. Med ”fel” menar jag att vi ofta, helt naturligt, lägger mest fritt bildutrymme åt det håll ett föremål är på väg. Här ville min hjärna ha det precis tvärt om. Och jag lydde. Annars hade jag fått skäll. 
 
Lika ”fel placering av objektet” ville hjärnan ha även i denna bild, kanske mest för att öka kontrasterna mellan den mörka vänstersidan och den på gränsen till överexponerade högersidan. Det är spännande att tänja på gränserna i en bild – tycker min hjärna.
 
Taggad

Om den livsfarliga elden

Många voro kallade men få kom – till Degerhamns brandstation för undervisning i det komplexa ämnet brandskydd. Vi elever blev bara tre. Lärare var brandmästare Göran Andersson.

Göran hade mycket skrämmande att berätta, exempelvis att det uppstår runt 35 000 bränder i landet om året – varav 10 000 är anlagda! El orsakar 10 000 bränder och resterande 15 000 brasor beror på den mänskliga faktorn. Dessvärre stiger det totala antalet bränder år för år. Bara på lilla Öland släcker brandkåren nästan en brand per dygn.

I landet omkom 123 människor i bränder 2010. Året efter sjönk antalet till 104. Rökning och levande ljus är vanliga brandorsaker, liksom ”att telefonen ringer vid matlagning”. Äldre och dementa är överrepresenterade i den dystra statistiken.

Vi fick veta mycket som åtminstone jag inte hade en aning om:

Polyuretan används fortfarande i madrasser, möbler och mycket annat. Materialet brinner hastigt och utvecklar giftiga cyanidgaser. Teflon är en plast som börjar brinna vid 850 grader. En teflonstekpanna kan alltså ta eld! Trä kan börja brinna vid kontakt med föremål med så låg temperatur som 185 grader. En sladdosa ska inte ligga upp och ned. Då ökar risken för brand. Blinkande lysrör är en dödsfälla. De kan i vissa punkter bli 3 000 grader varma. Aluminumkåpan smälter, metallen droppar ned på golvet – som antänds. Regeln är enkel: Alla slags lysrör som börjar blinka ska omedelbart släckas och så snart som möjligt bytas ut.

En allmän gyllene regel är att ”stänga inne elden så mycket som möjligt”. Stäng allt som går att stänga runt branden. Då fördröjer man dess utveckling.

Göran Andersson visade sedan videor om olika slags bränder. De mest omskakande visade den på Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö och den explosionsartade på en rockkonsert i USA. Nio och en halv minuter efter att en bangalisk eld på scenen antänt väggen bakom orkestern var 100 människor döda och 100 svårt skadade. Lärdomen där blev lika tragisk som viktig: Publiken försökte ta sig ut samma väg som den kommit in – trots att flera andra utgångar var öppna.

Förmiddagskursen avslutades med praktiska brandsläckningsövningar, se bilderna.

Göran Andersson med sina elever Anna-Britt Lagerström och Bertil Uddenbjörk utanför brandstationen i Degerhamn. Kallelse gick ut till alla boende i Mörbylånga Bostads AB. 
 
Bertil går på med kolsyresläckaren. Och han gör alldeles rätt i att rikta strålen mot lågornas bas. Att sikta mot själva lågorna har ingen verkan.
 
Efter bara en eller två sekunders duschning är branden släckt. Kolsyresläckare är effektiva. Ännu mer allroundverkande är pulversläckarna. Nackdelen är att de smutsar ned. Pulvret kanske skadar mer än elden hunnit göra.
 
Stilstudie av Bertil Uddenbjörk från Grönhögen. Släckt vare här! 
 
Här har Göran Andersson ”spetsat” brandhärden med bensin. Bertil Uddenbjörk har backat en aning för den kraftiga värmestrålningen och går på med pulversläckaren…
 
… och efter bara två tre sekunder är även den branden historia.
 
Risk för kraftig dimbildning. Så skulle en meteorolog kunna uttrycka fenomenet när Bertil Uddenbjörk låter pulversläckaren tala…
 
Göran Andersson, brandmästare, framför en brandbil med maskinstege, även kallad magirusstege.
 
Taggad

Kameran ljuger som en häst travar

Folk som hävdar att kameran aldrig ljuger är lögnhalsar. Det finns inte en kamera som tar exakt likdana foton som en annan här på jorden. Olika märken ger olika bilder, olika modeller likaså. En smälla ger bra utebilder men sämre inomhus. En annan fungerar tvärt om.

Till detta kommer att bilder i dag oftast visas på skärm. Det finns tusentals skärmar, inställda på tusentals olika, felaktiga och korrekta sätt. Dessutom har bilden från kameran till skärmen vandrat genom olika dataprogram, genom rena skitprogram till så komplicerade att det krävs tre liv för att hinna lära sig dem till hälften. Det finns program från gratisversioner till rena plånboksplundrare.

Du behöver nog bara några sekunder på nätet för att se att jag inte ljuger. Aldrig tidigare har vi kunnat se så många bilder, gjorda på så många olika sätt –  i så skiftande kvaliteter.

Jag ger mig själv ofta order om att ”fotografera där du står”. I somras stod jag vid allén mellan Södra Möckleby och Albrunna. Motivet var en dammande skördetröska som kom väsnandes i den solljumma eftermiddagen.

Framför mig vajade säden. Jag tror det är råg. Eller är det korn? I detta sammanhang spelar det mindre roll. Ordern till mig själv blev: Skildra säden!

Jag tog några bilder, valde ut tre. Som du ser är de helt olika, fastän tagna med samma kamera inom samma halvminut, på samma plats.

En neutral version utan dramatik eller överdrifter. Den är lite tråkig, lite för korrekt. Sannolikt skulle den platsa i en lärobok i biologi för grundskolan.
 
Den här versionen får väl ingen att längta till en macka? Jag har bara lagt till lite blått och höjd kontrasten. Fotot är mitt i prick för en bok om jordens undergång på grund av klimatförändringar.
 
Samma motiv. Lång slutartid har gjort axen oskarpa när de vajar i vinden. Blått är här ersatt med gult. Fotot har blivit varmt och skulle nog kunna platsa på en påse musli.
 
Slutsats: Både kamera och fotograf ljuger – eller rättare: De kan aldrig visa den så kallade sanningen. Och det ska vi nog vara tacksamma för.

Om detta med att fotografera

Ibland när jag är trött och stirrar in i kamerasökaren säger jag till mig själv:
”Ja ha. Och vad gör jag av detta?”

Det jag ser säger mig ingenting. Det jag ser är ointressant – som bild, märk väl. Det hände mig nyligen vid gravfältet i Seby. Det är i sig oerhört intressant, här ligger människor begravda sen flera tusen år och det finns hur mycket som helst att berätta om det. Men det såg dödtrist ut i sökaren. Så här:

Vad göra åt saken? Man tager det man haver; fotografera där du står. Min fru var med. På avstånd såg jag en traktor närma sig från norr. Jag bad min fru att snabbt som attan springa bort till den större flisan (stenen) på bilden ovan. Med lite tur skulle traktorn in till åkerfälten till vänster om bilden.

Frun kom snabb som blixten fram till stenen. På skoj ställde hon sig bakom den så man bara ser huvudet. Nu gällde det bara att vänta in traktorn. Bingo! Den svänger in i bildens bakgrund som ”det nödvändigt oväntade”…

Klick.

Det blev helt plötsligt både kul och intressant att fotografera något så stendött (ursäkta ordvitsen) som Seby gravfält. Av bara farten avslutade vi med ett porträtt. Och vi var helt överens om att det ska vara roligt att fotografera.

Ledare: Skriv så alla förstår!

Nu lämnar vi Danmark för ett tag och släpper loss vår ledarskribent Sune Flisa. Från sitt pörte ute på alvaret ska han nu brassa av en bredsida som kan få hela Byråkratsverige att rasa samman som ett korthus – påstår han själv i alla fall.
Låt oss se – och begrunda.

– – –

Jag fick ett brev från Skattemyndigheten. Jag förstod inte ett ord av det man skrev och krävde.

Nu är det dock min tur att kräva: Jag Sune Flisa kräver ett enklare språk från byråkrater! Ett språk med korta meningar och vardagliga ord. Ord som jag förstår. Ett språk som alla förstår! Låt mig utveckla mina tankar en aning.

Visst ska språket präglas av modifikationer och även aparta, idiomatiska uttryck, dock icke idiotiska eller amorfa. I det hävdvunna språket är kutymen ofta transparens: intentionen är ofta att obstruera i stället för att definiera och bekantgöra. Domvärjor, profosser, kämnärsrätter, patricier och andra nimbusar vill gärna ridikylisera som otadligt lysande asterisker mot den klärobskyra heliga arvedel i ljuset. I denna ävlan gör de det ominösa misstaget att ta till de intrikata vokablerna i konfessionen att de med dem frambringar en större devotion och konsideration. Inget kan vara inkorrektare eller mer förblommerande, det byråkratformalistiska, eforala språket har sett sina bästa kråknedan, nu väntar utelyckning till den perpetuella packisen.

”Frys in vissa ord”, krävde den littauiske språkforskaren Kekko Nikka redan vid språkkonferensen i Mjoukka 1987. Hen visste inte då hur rätt hen hade! Må det hereditära sällhetsruset hemula just henem!

Svengelskan måste assisteras till förnagling och corruption. Engelskan likaså. Ingen mår bra av detta eviga danglande i de anglosaxiska liankantiljerna. Redan Jonny Weismuller, som Tarzan, lär ha sagt: Don´t swing in the ropes of English, they can burst”.

Det klärobskyra, episkopala myndighetsspråk som i dag florerar i alla skriftliga liaisoner måste tillbakakastas för att slutligen avdagatagas. Om inte regering, synod och koncilium gör det får jag exekvera det själv – i värsta fall med motorsåg. Det gäller att – i alla sammanhang – leverera. Den språkliga kontamineringen måste gå mot krepering. Eller som den kända gospelsångerskan Birgit Friggebu sjöng under sin karriärs apogenum: We shall overcome.

Hen kunde, hen!

Eder
Sune Flisa,
ledarskribent

Vindbilar – för folk med leklusten i behåll

På stränderna i Danmark kör man vanliga bilar – och vinddrivna. Unga män och äldre farbröder bygger de mest egensinniga farkoster att drivas med kitesegel. Alla leker. Man har kul. Livet leker.

Den här tandemkärran är designad och byggd av tysken Hermann Arbogast. Det står skrivet på bilen, som står med aktern mot kameran. I bakgrunden skymtar ”motorn”, kiten.
 
Här kommer Hermann Arbogast i fullt ös med tomt baksäte. Vinden är ungefär halv. Jag skulle tro att de högsta farterna går att uppnå på slör, ungefär som vid jollesegling. 
 
Dags för start. Kiteseglet drar fint där uppe i det blå. Det är ba´r å ååk!
 
Kärrorna till höger sörplar i sig upp mot en liter per mil. Den till vänster, den trehjuliga, kan köra mil efter mil – på bara luft.
 
I det närmaste ljudlöst svischar denne tillbakalutade livsnjutare förbi mig i god fart. Kursen håller han med det vridbara framhjulet. Kiteseglet kontrollerar han med linor.
 
En typ av styrkonstruktion för kitesegel. Fråga mig inte hur den fungerar.
 
Här har vi att göra med de verkliga entusiasterna. Den här killen har en speciell bil, en servicebil, proppad med utrustning för alla typer av kitesegling – till lands och till sjöss.
 
En annan typ av vindbil. De jag såg denna dag var alla trehjuliga, men det finns bergsäkert de med både två, fyra och ännu flera hjul! Fritt skapande råder.
 
Om jag hittills kallat farkosterna för vindbilar, bör jag kanske kalla denna för vindmoped. Men alla dessa män struntar säkert i vad konstruktionerna kallas, huvudsaken är att de får leka, testa och utveckla. Det är så de stora och viktiga uppfinningarna många gånger kommer till.
Taggad

Legal och illegal vinprovning

I Helsingör får man göra så. Tre och en halv kilometer österut, i Helsingborg, är det straffbart. Vad är det för fel på oss svenskar!?

Vi kom till Ribe, Danmarks äldsta stad. Det var fullt med folk på gatorna, men ändå lugnt och med många skratt. Människor stod i grupper och skojade och smakade och diskuterade. Det var vinprovning på hela gågatan.

I varje ände av gatan stod bord med vinglas. Det var bara att ta ett och ge sig ut på en spännande upptäcksfärd bland viner från hela världen.

Ingen blev full. Alla var glada. Alla umgicks och brydde sig om varandra. Men så trevligt får vi aldrig ha det i Sverige. Då kommer polisen. Då blir det kurran.

Vad är det för fel på oss svenskar!?

Taggad