God natt, Öland

Till vänster ser vi fyren Långe Jan vid horisonten. Solen har gått ned. Ett par hundra vitkindade gäss sveper fram i dagens sista varv över betesmarkerna. Vi ser den övre delen av flocken precis ovanför hustaken. Det är vindstilla. Om några minuter är det helt mörkt. Och tyst.

Min idé var gammal: Att plåta Ölands södra udde minuterna innan föreställningen stängs för dagen, då Ottenby sugs in i nattens svärta och upplöses, bara iakttaget av Långe Jans blinkande öga. Men naturbilder tenderar många gånger att bli ”pompösa kulisser”. Därför ville jag också ha ett mänskligt inslag i bilden. För några dagar sedan var jag nere och rekognoscerade: det lilla stenhuset skulle passa utmärkt. Husets längdriktning mot fyren skulle också – förhoppningsvis – skapa djup i bilden.

I förrgår tycktes allt stämma. Ett par dagars kall nordan hade gjort luften klar. Fullmånen briljerade i öster och i väster tenderade molnen att bädda ned solen i röda och gula eldkaskader. Utryckning!

Men solnedgångar denna tid på året har ett snabbt förlopp och den planerade fotograferingen krävde en hel del förarbete. Kameran skulle upp på höghöjdsstativet, radioexponeringen ställas in och provköras, blixtarna monteras och testas och slutligen skulle det perfekta lugnet infinna sig för ett antal totalt kontrollerade exponeringar. Så blev det naturligtvis inte. Som ”alltid” var det de små detaljerna som krånglade: En glömd gummisnodd orsakade glapp i en synkkabel och en pannlampa som skulle visa vägen mot rätta inställningar i den allt mörkare kvällen ville inte vara med. Ännu värre var att en ”stor detalj”, solen, uppförde sig helt utan hänsyn till oss och dök mot havet med en, som vi tyckte, svindlande hastighet…

Men precis då solskivan försvunnit under horisontens pennstreck satt kameran där uppe högt över marken, och allt det tekniska skötte sig prima. Vi kunde mitt i fotoprocessen njuta av naturens storslagenhet. Det kändes som om resan ”från dag till natt” gick på en kvart. Fem minuter efter sista fotot var det becksvart i väster men ännu ganska ljust över havet åt öster där fullmånen nu växte sig allt tydligare i sin iskalla, blåvita prakt. Natten hade tagit över. Öland hade gått till vila.

Det skiljer bara ett par minuter mellan bilderna. Snart skulle det vara sotsvart här om inte månen – uppe till vänster utanför bild – blev full och glad denna sällsamma kväll. Det mörknar alltså till höger och ljusnar till vänster i bild. För den fotointresserade kan jag berätta att kameran på höghöjdsstativ är av APS-C-modell med ett vidvinkelzoomobjektiv motsvarande 16 millimeter på en fullformatskamera. 100 ISO, en studioblixt med paraply och en direktslagen hotshoeblixt. Radiostyrning av skärpa och exponering.

Ny kokbok och för långt teleobjektiv

Vi lever i en paradox. I Sverige slängs en miljon ton mat om året. En miljon ton! Just nu lyser trädgårdarnas gräsmattor röda och gula av enorma mängder fallfrukt medan livsmedelsbutikernas hyllor fylls med äpplen från Argentina och Frankrike.

På Lidingö ställer villaägare ut tunnor med äpplen åt dem som vill ha. Göteborgsföretaget Allwin tar betalt av affärerna för att hämta varor som närmar sig utgångsdatum. Maten är helt okej, men sorteras bort. Allwin hämtar den och delar ut den gratis till fattiga i Bergsjön, Göteborg. Mer än 200 ton livsmedel om året blir på så sätt mänskligt bränsle i stället för att eldas upp i nåt värmeverk eller dumpas på nån tipp. Nu förhandlar företaget med kommuner och livsmedelskedjor om att ta vara på tusen ton mat om året. Idén kan växa och bli skandinavisk. Företagaren räknar med att det då behövs hundra kyllastbilar för att hämta smulorna från den rike mannens bord: prima korvar, bröd, frukter, mejeriprodukter, pastejer, grönsaker och sallader.

I radio och på teve lagas mat som aldrig förr. Men ännu har – vad jag vet – inte någon kock komponerat recept för utgångna råvaror. Den är kanske också en bra affärsidé: Unkenkokboken med undertiteln fräscht av gammalt – mätt på avfall.

Att lyssna på hur en duktig kock söker sig fram mot ”måltidens harmoni” är intressant, ofta likt dirigentens jobb att leda orkestern mot en fulländad konsert. Det handlar om förhållandet mellan syra och beska, mellan sälta och sötma. Liknande regler styr receptet för ett uttrycksfullt foto: Ljus/svärta, färg/gråskala, varmt/kallt, sensuellt/dött, vasst/mjukt.

– Man tager vad man haver, sa aldrig Kajsa Warg. Men jag sa det och tog en hel kasse fallfrukt och halva studioutrustningen med mig till Konstens geologiska trädgård vid Södra bruket, Degerhamn. Nedan ser du resultatet.

*****

Shortsvädret består. Vi hojar ned till det gamla fågeltornet vid schäferiängarna i Ottenby.  Allt går så misstänksamt lätt och vi trampar på i en vag känsla av att något saknas… Och visst är det så. Var är vinden? Det har varit vindstilla två dagar i rad. Det är sensationellt på Öland där det enligt en inföding ”blåser 360 dagar om året och stormar de övriga fem”.

Vi går upp i tornet. Schäferiängarna är kortbetade nu. Där ute går minst hundra kreatur och en och annan hjort. Hjorttjurarna i skogen brölar i brunst och dikorna med storkalvar svarar med utdragna sirener. Titta där! Där kommer de! Den ena utdragna gåsflocken efter den andra kommer flygande utmed Ölands ostsida på väg mot söder. Plog efter plog, tvåplogar, treplogar, de flesta på samma höjd men några högre upp och längre ut över havet. Kacklandet hörs flera kilometer, kommunikationen är intensiv. Fåglar har flyttat i flera veckor nu, tusen och åter tusen gäss och tiotusentals tranor och ”miljoner” av alla de andra arterna, små och stora, pipande och kraxande, sjungande och tysta.

Det är bara att acceptera, vi går mot ett allt tystare och ödsligare Öland. Först åkte turisterna hem, sedan stack fågelskådarna – och nu drar snart de sista fåglarna. Inom kort brunstbrölar inte hjortarna längre, korna stallas in och den stora tystnaden breder ut sig…

Men det får gå det också. Vi kommer ofta att stå här uppe i tornet med en kopp kaffe i handen och stirra ut mot havet i vetskapen att vintern är kort och att fåglarna småningom ska ta sig norrut igen. Från Afrika, från Spanien och Frankrike, från Tyskland, Nederländerna och Danmark ska de komma i enorma mängder, i skockar, i svärmar, i grupper, i plogar, i tvåplogar, i treplogar – tillbaka till lilla Öland.

Korna betar av det lilla som finns kvar på schäferiängarna medan plogar av gäss kacklar sig söderut.

 

Det gamla fågeltornet är byggt i trä och har nu fått en hemsk stege ersatt med en gåvänlig trappa. Härifrån har man utsikt över både tam- och vilddjur!

 

Det är inte ofta man ser kreatur i ovanifrånperspektiv. Men det gör man i Ottenby.

 

Två unghjortar betar längs vägen upp från schäferiängarna. Närmare än så här kommer vi dem inte i dag. Vi saknar ett längre teleobjektiv. Men vi kommer riktigt nära en dalmas som har fotograferat hjortar i Ottenby under flera år. Han är verkligen kamouflageklädd; hela karln ser ut som en vandrande buske. Han har haft en problematisk dag, hjortarna har kommit för nära! Han har ett 300-millimeters tele och visar oss några bilder. På några ryms inte hela hjorthuvudet på bildytan. – Jag blev nästan lite skraj, så nära kom dom, berättar masen och ler under den kamouflagemålade mustaschen. Jag önskar att jag haft ett kortare tele med mej i dag!

 

Ett stilla hav. Helt vindstilla. Denna praktfulla solnedgång förgyller spurten av vår cykeltur.

Vi ses på måndag…
PS. Du är förstås också välkommen till min hemsida.

Alvarsamt blir ”måndagsblogg”

Detta är blogginlägg nummer 501. Från och med i dag är jag nödd och tvungen att sänka bloggtempot. Dygnet är för kort för att räcka till både yrkesliv och blogg. Alvarsamt blir därför ”måndagsblogg”.

Framöver kommer alltså bara ett inlägg i veckan – på måndagsmorgnarna. Utöver det kan vissa spridda Dagens Ölandsbild dyka upp lite när som helst. Men inget mer. Och inte oftare.

Min fascination för södra Öland består. På min hemsida kommer jag också att visa Ölandsbilder. Min äldre hemsida hänger med ytterligare en tid.

Det finns mycket att se och läsa i bloggen i dag. Snart har 50 000 besökare hittat hit. Du kan söka bland 2 244 foton och 501 texter.

Enklast finner du det du söker genom bloggens sökruta längst ned SÖK TIDIGARE INLÄGG. Du använder då bloggens sökmotor, som är exaktare än externa sådana, som Google. En förutsättning för att den ska fungera är dock att man stavar rätt.

På återseende på måndag, alltså!

Staffan

Ingenting är helt grått

Höst. Dagen har dränkts i regn som färgat – nästan – hela tillvaron blygrå. Men det finns alltid undantag. I muren av allt gråtrist såg jag långt ut över Kalmarsund hur molnen lekte och snodde och då och då släppte igenom en liten dusk solljus. Ett mellanlångt tele passade utmärkt för att fånga dagen innan himlen blev ännu mörkare och åskan slog till.

Traktornostalgi i Mellstaby

Sedan Rolf Hellberg visat sina veterantraktorer under skördefesten kördes de in i garaget. Men på Alvarsamt ska vi titta på några av dem en sista gång – för i år.

Rolf Hellberg i sin McCormick Farmall från 1948. Den är verkligen läcker i sin knallröda framtoning. Modellen heter Super A och är ”asymmetrisk”. Motorpaketet sitter vid sidan om traktorns mittlinje – för att ge föraren bättre sikt vid vissa typer av jobb. Se bilden nedan.

 

Här ser vi tydligt motorpaketets placering till höger om mittlinjen.

 

Samma traktor från andra sidan. Slå på datorhögtalarna och klicka här för att höra motorn. Den tuffar på i tre minuter så låt den gå medan du tittar på resten av bilderna…

 

Detaljer på samma modell. Lampan sitter i det block som lagrar styrstången, som har en något udda placering.

 

Denna modell av John Deere från 1951 är ganska ovanlig. Den har mycket tätt sittande framhjul, som på bilderna här. Den värderas till ungefär 50 000 kronor på marknaden, tror Rolf Hellberg.

 

 Motorn i Bolinder Munktell 230 Victor spinner som en katt, trots att den bara har två cylindrar.

 

Denna McCormick tuffar på som klocka efter 59 års hård tjänst. Tror någon att dagens traktorer fungerar 2071?

 

Denna Deering från 1923 går också helt perfekt efter hela 89 års rullande och slitande och dragande. Jämförelsen blir nästan svindlande om vi överför så många år till vår tid. Vi köper en traktor i dag och den fungerar år 2101!

Albrunna under kriget

Andra världskriget har sin egen hörna i bymuseet i Albrunna. Efter första världskriget sade många: ”Aldrig mera krig!” Men bara 21 år senare bröt ww2 ut. Och när andra världskriget tog slut utbröt genast ett annat: Det kalla kriget, det krig som kanske allra mest har präglat Europas människor och politik under de senaste 60 åren.

En tidstypisk cykel med karbidlampslyse visar vägen till avdelningen ”Albrunna under krigsåren”.

 

Dessa foton av Tage Nilsson är tagna så sent som 2001. Trots det visar de hur krigets spår kan ses än i dag. Betongfundamenten är till de skyddsrum som fanns, och ännu finns, i Albrunna lund. Ett sådant skymtar på det halva fotot till höger.

 

Skrämmande foton, ransoneringskuponger och annonser för gasmasker. Ransoneringen gällde många varor, men många minns nog mest strypningen av kaffe och tobak. Oäkta kaffe tillverkades av bland annat cikoriarötter. Ett populärt ”ersättningskaffe” var Marabous ”Mabou”. Det ansågs av många komma närmast den äkta kaffesmaken. Men många bluffblandningar förekom, till och med ”kaffe gjort av torv”.

 

Cykellyse av karbidlampsmodell, skänkt till museet av Lasse Widequist i Albrunna. Visst är modellen ”vacker” men troligen jobbig att sköta. På denna sajt finns det mesta att läsa om karbidlampor.

 

Den eleganta formgivningen av cykellyset ”Pressco” är onekligen iögonenfallande.

 

Annonser om luftskyddsgardiner, gasmasker och luftskyddsrum. En annons utlovar ett bra skydd vid bombnedslag genom impregnering av virket med Intravan. Luftskyddsövningar hölls i städerna, där fönstren skulle täckas med svart papper eller masonit för att inget ljus skulle sippra ut och vägleda fiendens bombflyg.

 

Kontrasterna mellan tragedi och nöjen blev många gånger stora under kriget. Medan 70 miljoner människor miste livet på de mest fruktansvärda sätt kunde man gnola med i Alice Babs reklamdänga ”Jag har en liten Radiola”.

 

Insomnade Stockholmstidningen berättar att Berlin har fallit. Det av Hitler utlovade tusenåriga riket varade i knappt sex – eller tolv om man räknar från hans maktövertagande till hans självmord. Under kriget lånade staten upp pengar genom försvarsobligationer. De marknadsfördes med bland annat obligationsmarschen. Det enda jag kan hitta på nätet om ”försvarslånevalsen” är att  Arvid Andrén skrev musiken och Alf Henrikson texten och att Hilmer Borgeling sjöng in den till Willard Ringstrands orkester.

 

Den 7 maj 1945 är ett datum som för alltid är inskrivet i historien. Ett av de värsta krigen genom årtusendena tar då slut. Tyskland kapitulerar på alla fronter. Bilden ovan är från Kungsgatan i Stockholm. Se mer av fredsglädjen på SF:s ”Veckorevy”.

 

Andra världskriget var slut. Men ett nytt var under uppsegling: Det kalla kriget.

 

Svensk försvarspropaganda kan ibland förefalla väl stoisk i sin ton till det egna folket. Här står exempelvis: ”Det totala kriget måste mötas med ett totalt försvar.” ”Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.” Efter andra världskriget började tankarna på ett svenskt totalförsvar att ta form.

 

Broschyren ”Om kriget kommer” delades ut när kalla kriget började bli riktigt kallt, 1961. Därmed är vi framme i ”något så när modern tid” och det känns naturligt att stänga dörren till museet ”Albrunna förr och nu”. Roade och engagerade ciceroner har varit ungdomarna nedtill, Lars Henell och Tage Nilsson, båda albrunnabor.

 

 

Här hittar du samtliga inlägg om museet i Albrunna:

Vi gläntar på dörren till Albrunna förr och nu
Albrunna bymuséum: byns äldre historia
Albrunna förr och nu: vardagsliv
Albrunna bymuséum – nöjen
Vardag i Albrunna, del II
Vardag i Albrunna, del III
Albrunna under kriget

Renovering pågår

– Den här ska förhoppningsvis bli klar under vintern, säger Rolf Hellberg i Mellstaby och pekar på ett grönt ”skrälle” i garaget. Det är en Bolinder Munktell 10 med tändkulemotor från 1948. Vevstakslagren är slitna. Nu ska nya lager gjutas in i ett material som kallas babis.

När jobbet är klart kan den se ut ungefär så här.

Vill du veta vilka övriga traktorer Rolf har i sin samling klickar du här.

vardag i Albrunna, del III

Vardagar i rad blir till ett liv. Så även i Albrunna. I bymuseet kan du vandra årtusenden tillbaka. Eller bara ett sekel. Lämpliga sällskap är en portion fantasi och gott om tid…

Mannen på den monterade bryggan är Lasse Wideqvist. Året är 2002.

 

På den fina gruppbilden till vänster ser vi Elsa, Ester, Alice och Britta. De var döttrar till Axel Johansson, fabriksarbetare på Cementa.

 

Inom lantbruket har samma slags arbeten utförts genom seklernas gång. Plöjning, sådd, skörd, plöjning. År efter år. Redskapen och metoderna har utvecklats genom åren. Det som för hundra år sedan tog en dag för 20 människor att få färdigt kan i dag kanske göras av en person på en timme.

 

Nära en av museets entréer står målaren och dragspelaren Gösta Weldenius staffli med målning uppställt. Färger i skrinet, penslar på paletten. Man får intryck av att målaren bara har tagit en liten paus i arbetet. Gösta var också en duktig konsthantverkare. Han gjorde bland annat minimodeller av vävstolar och annat i svarvat trä. Gösta Weldenius dog 2002.

 

Trädgården hos Gun och Ragnar Nordborg tog flera år att anlägga. Man höll på mellan 1967 och 1971 – men så blev det fint också!

 

Varken Lars Henell eller Tage Nilsson kan med  säkerhet säga om fruktskålen ”Albrunna” någonsin tillverkades på bruket i Boda, eller om den stannade kvar på skisstadiet. Lars Henell minns dock att ”Erik Höglund hade massor av glaspjäser till försäljning i sin Albrunnaateljé”.

 

Hilda och Johan Bergman med elva barn bodde på två ställen under tiden i Albrunna. Man flyttade senare till Södra Möckleby. Ett av barnen, Axel Bergman, bodde granne med Tage Nilsson i Albrunna, och var pappa till Gert, numera vaktmästare på Södra Bruket och dottern Maggie, gift med Sten Persson, båtklubbens och skördefestfirandets starke man. Tage Nilsson frågade en gång Axel om alla hans syskon. Axel kom inte ihåg dem alla…

 

Tage Nilsson på den tid sillen gick till i tusental. Damen till höger minns Tage bara som ”Lotta och att hon om somrarna fick besök av nån från Stockholm”…

 

Om Cementaarbetarna Axel Johansson och Hugo Karlsson finns många historier. Lars Henell minns att Hugo försökte driva det mesta med batterier, vilket han trodde skulle bli billigare. Tage Nilsson drar sig till minnes att de båda prenumererade på morgontidningen fastän ingen av dem kunde läsa.

 

1894 brann i stort sett hela Albrunna ned. Man misstänkte mordbrand men ingen greps eller dömdes. Nere till höger bläddrar Gun Nordborg och Ester Andersson i gamla album med klipp om branden.

 

Pressklipp från 1994, exakt hundra år efter branden som raderade ut nästan hela Albrunna. Gun Nordborg, då ordförande i Södra Möckleby hembygdsförening, visar platsen där branden började.

 

Nils Henell, Lars Henells pappa, framför välten. Nils dog 2005.

 

Ett inramat fotografi på pastor Simonssons soffa från prästgården i Gårdstorp… Det finns inga uppgifter om vilka vi ser. Fotot är bara märkt ”Skolklass utanför S:a Möckleby kyrka”. 

 

Vendla och Alfred Andersson framför sitt hus, som numera är rivet. I det nya huset bor Leif Medin.

 

Fredrik Petersson, längst till vänster i bild, blev Albrunnas sista fåraherde, ett arbete han utförde några år in på 1900-talet. I ”byskrinet”, en av de få möbler som undkom branden 1894, kan man läsa att skötseln av ett får kostade 1 krona och 50 öre om året. Detta är det sista inlägget om vardagslivet i Albrunna. Nästa handlar om ”Albrunna under kriget”…

 

dagens ölandsbild 51

Trots att Långe Jan, fotografiskt sett, är sönderskjuten finns en anledning till publicerigen av detta foto: Boskapen är borta; landskapet ändrar karaktär.

Ugglor, hökar, gäss och andra djur

Ottenby, fredag. Vi såg hundra fågelskådare, en hökuggla, en duvhök som slagit en gås, en kronhjort, en vanlig tjur, tio får, 50 prutgäss, 100 vitkindade gäss, en rödbrun långhårig larv – och tre göteborgare. Vi fotade dock bara fågelskådarna och larven. Allt annat fick vara. Varför offra kraft på en liten uggla som sitter hundra meter in i bushen och som knappt blir synlig om man inte har med sig teleobjektiv stora som Tjocka Bertha?

Göteborgarna mötte vi för några dagar sedan uppe i fågeltornet vid Södra lundsjön. Kvinnan i trion är vänligheten själv. Vi får låna hennes kikare för att titta i, och hon berättar sanningsenligt vad hon sett under dagen. De två männen är också vänliga och trevliga men blir trots detta alltmer suspekta. I tornet, för några dagar sedan, sade nämligen han i gröna hatten att han en gång sett ”ett ogenomskinligt svart moln av 18 000 starar” någonstans i Värmland. När vi i dag frågade hur många fåglar det verkligen var blev svaret ett annat:

– Vi har kommit fram till att det var 20 000 starar. Inte 18 000.

Så är de, göteborgarna. Ge dem en stare och de skarvar ihop ett helt moln.

Kvarten senare kom den långhåriga larven lallande över stigen i dagens sista solljus. Den gick snabbt. Jag fick kasta mig ned på marken med makrogluggen och krälande som en vipera berus följa den så gott det gick över stock och sten, läs strå och korn. Den var mycket vacker och i någon av bilderna kan vi möta dess blick – sanningens blick.

På vägen hem träffade vi göteborgarna igen. Den trevliga och ärliga kvinnan visade återigen var hökugglan satt och mannen i den gröna hatten frågade om jag hittat något intressant att fotografera.

– Ja, sa jag. En larv.

– Åh, sa mannen i den gröna hatten. Var den stor?

– Njae, sa jag. Inte så värst. En meter ungefär.

Längst fram skådar man larvens ärliga blå ögon. Och under huvudet skymtar en ”arm”.

 

Larven fick upp en betydande hastighet, säkert tre centimeter per sekund. Det var extremt svårt att hänga med och hitta skärpan. Skärpedjupet här handlar om tre till fyra millimeter.

 

Från sidan är det alltid enklare att få skarpa bilder av objekt som rör sig långsamt. Här är larven i hela sin längd, uppskattningsvis åtta centimeter. Huvudet är åt vänster.

 

Just när jag tog denna bild såg jag att larven var lite förkyld. Han var snorig om näsan.

 

Ottenby var packat med fågelskådare i dag. De stod i klungor och tipsade varandra om sanna iakttagelser och måhända mindre sanna iakttagelser.

 

Stilstudie av inaktiva fågelskådare. Vissa aktiva ornitologer kan stå blickstilla och titta i kikaren en halvtimme eller mer. Andra sveper nervösare med teleskopet över landskapet.

 

Somliga fågelskådare har stått och tittat så länge i sina tuber att de måste sätta sig. Men även sedan de gjort det fortsätter de att stirra ned i okularen.

 

Pippifotografer med mindre kanoner ger verkanseld.

 

En modern kanonfotograf med kamouflagemålad kanonpipa. En kula från den här sänker nog den största fågel…

 

Det är mannen till höger, här lagd i klädsam oskärpa, som ger olika uppgifter om antalet starar i den flock ”som förmörkade himlen nånstans i Värmland nån gång för länge sen”…

 

Med en sådan här Tjocka Bertha för hundratusen kan man faktiskt se att det är en hökuggla som sitter hundra meter bort.

Vardag i Albrunna, del II

Vi fortsätter vår spaning efter de år som flytt – i Albrunna, den lilla byn på Ölands västsida. Där har Lars Henell ett bymuséum på gården till sin affärsrörelse Albrunna Perenner. Här inne finns tusentals minnen och många fakta om de dagar som aldrig kommer tillbaka.

Olle Axelsson och hans morbror Knut Olsson. Hästen blev den sista på gården innan traktorerna tog över. Men pendeln slår. I dag har sonen Berth och hans sambo Ingela hästar igen.

 

Otto Olsson, morfar till Olle på bilden ovan, drev gården tills sönerna Knut och Ture tog över. Otto var byns sista byordningsman. Här står han tillsammans med Selma Jakobsson, mjölkerska på gården.

 

Bygdeorginalet Viktor Nilsson tillsammans Axel Olsson, som led av den märkliga sömnsjukan. ”Ibland stod han bara och sov en liten stund lutande sig över ett handredskap”, skriver Walle Dickson i dokumentationspapperen. Hör Tage Nilsson berätta om Viktor Nilsson för Lars Henell och Alvarsamts utsände. Som grädde på moset lägger Tage till en historia om den erkänt duktige historieberättaren Gustav Granberg. Den handlar om hans Ölandssnipa, och du kan höra den här.

 

Fyra män i ett traktorekipage: Erik Henell, Olle Johansson, Lill-Nisse och Stor-Nisse, de senare döpta efter kroppshydda. Maskinen efter traktorn är en självavläggare. Den slagna säden fick bindas ihop manuellt. Senare kom självbindaren, som både slog och band ihop nekarna (kärvarna). Foto från 1931.

 

Till höger Göta Bergman i änglalik konfirmationsklänning. Hon dog i mitten av 1990-talet. Till vänster ser vi att Tage Nilsson varit framme med kameran igen. Stora delar av byns moderna historia har passerat genom hans objektiv.

 

Referat av Tage Erlandertal i Albrunnalund 1960. Tage Erlander blev riksdagsman 1932 och statsminister 1946, en post han hade i 23 år, den längsta tid som en regeringschef oavbrutet har suttit i någon parlamentarisk nation. Han dog 1985, 84 år gammal.

 

Småannonser i Från våra bygder. Långt ned ser vi en annons från John Nilsson, också kallad ”John i Muren”, som höll igång sin affär i nästan ofattbara 75 år.

 

Mannen bakom disken i Trofast filial i Albrunna heter Bert Söderqvist. Han flyttade senare till Stockholm. I tidningen Rekordmagasinets Idrottsalbum nummer 35 från 1957, finns bild av det svenska fotbollslandslaget. Vi ser, stående från vänster: Gösta Löfgren, Torbjörn Jonsson, Gunnar Gren, Henry Källgren, Åke Johansson, Gösta Sandberg. Knästående från vänster: Olle Håkansson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom, Sigvard Parling. Landslagets resultat mellan 1950 och 1959 kan du se här.

 

En liten orts uppgång och fall. Men så var utvecklingen över hela landet från andra världskriget och framöver. Och ordet ”fall” är överdrivet. Albrunna finns fortfarande kvar!

 

Hjalmar Jaensson hette dåtidens taxichaufför i Albrunna. Man ringde honom på nummer 94 när man hade ”behov av bilskjuts”. Hjalmar var också slaktare.

 

Denna eleganta bil var den första i trakten. Tage Nilsson vill minnas att den köptes av antingen Gustaf Johansson eller Kalle Wahlgren, som lär ha haft taxirörelse med bilen. Senare sålde han rörelsen till Hjalmar Jaensson, se fotot ovanför detta. Tage Nilsson minns när en skock kor stångade sufletten sönder och samman. Korna tillhörde Einar, bror till Hjalmar. Efter incidenten mötte Tage den hulkande Hjalmar som berättade vad som hänt med den exklusiva sufletten och dess bågar: – Den ena pekar hit och den andra pekar dit och dom andra pekar åt helvete!” Passagerarna i bilen heter från vänster: Hildegard Johansson, Hulda och Albert Petersson och Karl Sterner. Chaufför: Gustav Jansson.

 

Elly Nilsson Blom heter tjejen på motorcykeln med registreringsnummer H1578. Platsen är Albrunna och året är 1934. Elly körde bil även efter att hon fyllde 90 och är enligt Tage Nilsson närmare 100 i dag.

 

Här ovanför halmbalen i museet samsas korpral Roth och två skolklasser från Albrunna med dåtidens filmstjärnor Elisabeth Taylor och James Dean. Fotona nedan är delförstoringar av ovanstående. 

 

Ett foto utan minnesanteckningar. Kanske en skolklass i Albrunna från 1950-talet?

 

Så här såg en söndagsskoleklass ut i Albrunna i slutet av 1950-talet. Lägg märke till de två främre ungarnas totala ointresse för fotografens förehavanden.

 

”Museiintendenten” själv, Lars Henell, i pastor Simonssons soffa från prästgården i Gårdstorp. I bakgrunden skymtar en av museets två entréer. Hör Tage Nilsson berätta om sin mamma och pastorns sista dop. 

 

 

Albrunna bymuséum – nöjen

På bymuseet i Albrunna får man en fin uppfattning av nöjeslivet förr i världen. Och det kan genast sägas: Det var mycket intensivare än i dag! Häng med in och kolla själv!

I museet ”Albrunna förr och nu” finns avdelningen ”nöjen” till höger i bild. Från taket hängande ”stenkakor” visar vägen…

 

På liten yta visas mycket av det forna nöjeslivet i Albrunna. Radion och radiogrammofonen dominerar rummet. Radion var under kriget en viktig informationskanal, och radiogrammofonen var en ”nöjesmaskin på fyra ben”.

 

”Stenkakorna” eller ”78-varvarna” kallades den typ av grammofonskiva som uppfanns redan 1887 och som i slutet av 1940-talet började ersättas av vinylskivan. Populära stenkakeartister runt krigsåren var exempelvis Zarah Leander, Alice Babs, Ulla Billquist, Karin Juel, Evert Taube, Anders Börje, Jonny Bode, Sven-Olof Sandberg, Harry Brandelius, Lasse Lönndahl och Karl Gerhard.

 

På radiogrammofonen till höger kunde man dels höra radio, dels spela skivor. Skivspelaren kunde utrustas med en speciell ”mittpinne” som man kunde ladda med flera skivor. När den första var slutspelad ramlade nästa ned med en duns. I grammofonarmens spets satt ett stift som läste av ”vågorna” i skivan. Dåliga stift höll bara för ett tiotal spelningar.

 

 Midsommar i Albrunna 1950. Sonneys orkester från Karlskrona spelade.

 

Dansannons från 1944. Man skulle ”svänga sina lurviga” i Albrunnalund och på skjutbanan kunde man panga hem en trädgårdsmöbel.

 

Den moderna dansen uppfattades av många som omoralisk. Alice Babs fick många gånger klä skott för ”den dekadenta musiken”. Ovan en text om ”dansbaneeländet”. Du kan också se på ”eländet” i rörliga bilder. Även långt senare har det skrivits mycket om dans och idrott – och alkohol, under dessa ”dansbaneeländets år”. Läs ett exempel.

 

Gösta ”Snoddas” Nordgren gästar Albrunna Lund i september 1952. Tidigare under året hade han slagit igenom i Lennart Hylands radioprogram Karusellen. Snoddas karriär blev kort och han dog 1981, bara 54 år gammal. Hans paradnummer ”Flottarkärlek” kan du höra här.

 

Orkestrarna var många på den här tiden. Totty Walléns var en av dem.

 

Swingland heter orkestern ovan. Språket i nöjesannonserna var vänligt men formellt. Annonsen längst ned till höger avslutas: ”Inställ Eder på 2 trevliga kvällar.”

 

Annonsen utlovar: ”Två Henier i asiatiskt luftskådespel i ring; en attraktion utan jämförelse.”

 

Albrunna IF poserar för fotografen. Laget enligt lappen under: Albrunna IF. I övre raden från vänster: Roy Nilsson, Nils Henell, Karl Johansson, Kjell Jaensson, Göran Karlsson(?), Lars Johansson. Knästående: Tage Nilsson, Heimer Bäckström, Sven-Erik(?) Holst, Göte Petersson (målvakt), Rune Johansson, Bernt Melander Johansson. Andra som spelat i AIF är bland andra: Herbert Andersson, Axel Bergman, Axel Jakobsson, Hasse och Tom Karlsson. I slutet av 1940-talet fanns ett 30-tal lag i seriesystem. Albrunna IF bildades 1946 och året senare började man seriespela i Ölands Idrottskrets reservlagsserie, den så kallade ”Smålagsserien” som man vann ett år och gick upp en division till Smålandsserien Division 3. Efter degradering serieåret 1950-195 drog man sig ur seriespel. Flera av spelarna sökte sig då till Degerhamns IF.

 

Danspolletter från Albrunnalund. Man köpte polletterna för att få tillträde till dansbanan. Danspolletter kunde under den här tiden se ut på många olika sätt.

 

Bakom glödlampans skugga går man i parad på gamla dansbanan i Albrunna lund. Kanske är det Svenska Flaggans Dag, i dag oftare kallad Sveriges nationaldag? Fotot är taget av Tage Nilsson. 

 

Här är vi i slutet av 1940-talet. Fester och danser avlöste varandra. Och man snaskade på Choko och drack Pommac och Champis. 

 

Ett litet klipp om en stor man, Edvard Persson. Det var han som noterade alla tiders publikrekord på festplatsen Albrunnalund. I tidningsklipp från juli 1949 berättas att Albrunnalund räknat in 1 600 besökare. Under rubriken ”Sensation i Degerhamn” får vi i tidningsklippet från 1948 veta att den kände negerbasisten Bill Houston ska gästa Albrunnalund med sin kvartett. Klippet berättar också att Houston spelat med Rex Stewarts orkester – i Paris av alla ställen. Bill Houston bosatte sig senare i Stockholm där han blev musiklärare. Nedtill ser vi en förstoring av klippet om 1 600 besökare i Albrunnalund.

 

dagens ölandsbild 50

I söndags betade både kreatur och gäss nere vid Ottenby. Sedan kom kylan. Och snart kommer tystnaden och tomheten efter alla djur…

Fordson Dexta

– Min Fordson Dexta behöver en halv minuts glödning före start, säger Rolf Hellberg som känner sina dyrgripar utan och innan.

Apropå dyrgripar. De flesta modellerna i traktorsamlingen är värda runt 30 000 kronor, med två undantag: John Deere från 1951 är trots sin relativa ungdom en ovanlig modell och ger nog 50 000 på marknaden.

– Och Deering från 1923 skulle nog inbringa runt 100 000, säger Rolf Hellberg och drar på mun. Men den är tyvärr inte min. Den äger hembygdsföreningen.

Efter lite glödning tuffar Fordson Dexta igång. Denna traktor av årsmodell 1959 är kanske den mest välmålade i samlingen hos Rolf Hellberg i Mellstaby.

 

Motorn är så ren att man skulle våga meka med den iklädd vit smoking. Det är inte så lätt att hitta uppgifter om modellen på nätet. Men här finns några.

 

Motorn är skimrande blå. Du kan lyssna på den här. Vill du se alla Rolfs traktorer klickar du här.

 

 

Albrunna förr och nu, vardagsliv

Hur såg vardagen ut i Albrunna förr i världen? Bymuseet ger en bra fingervisning. Låt oss titta in där, i ”Albrunna förr och nu”!

Albrunnas vardagshistoria inom glas och ram. Nere till vänster brinner valborgselden, i mitten monteras bryggan och till höger firas Växt- och vårmarknad på Torget. Uppe till höger har vi en samling bussresenärer, som syns bättre i nedanstående delförstoring.

 

Prydligt uppställda för fotografering, prydligt klädda för bussresa är dessa albrunnabor på upptäcksfärd någonstans ute i stora, vida världen…

 

Längre ut i världen än till Degerhamn ville måhända denne yngling, Lars Henell. Eller räckte lilla Albrunna till? Läs och begrunda. I dag driver Lars Albrunna Perenner – och bymuseet – om nu någon inte vet.

 

En radioapparat blev under tidigt 1900-tal ett måste. Axel Holstensson var förutseende. Han startade företaget Luxor två år innan Radiotjänst bildades 1924 och startade sina sändningar den 1 januari 1925. De följande åren kunde allt flera lyssna på farbror Sven och andra.

 

Glaskonstnären Erik Höglund ägde under 1960-talet två grisar tillsammans med sin partner Monica Backström, också hon glaskonstnär. Svinen blev med tiden alltmer lika vakthundar, och de åkte gärna bil tillsammans med husse och matte. De sällskapliga grisarna, ursprungligen en gåva på en vernissagefest, gick fria på tomten i Albrunna och nöffade och njöt av livet. 

 

Med slagruta tog Edvin Karlsson ut runt 500 brunnar på Öland. Inte vid något tillfälle missade han. Målningen är gjord av hans dotter Ann-Marie Karlsson. Den är skänkt till museet av Hasse Karlsson.

  

Havsörn och stare. Lyssna här på hur Tage Nilsson äntligen lyckades komma tillräckligt nära för att fotografera örnen. Tage berättar själv.

 

Gård nummer 5, här med 360 års väldokumenterad ägarhistoria från 1640 till 2000.

 

Grisen slaktas. Vi ser Hjalmar Jansson, Johan Engström, Matilda Engström, Birger Nilsson och Ingrid Falk. Lantbrukaren framför välten är Nils Henell, pappa till Lars.

 

Albrunna 1947. Listan med telefonabonnenter omfattar 27 namn. Ville man till Förlossningshemmet slog man 47. Handlanden Karl Trofast hade ett kort och bra nummer: 6. Butiksfilialen i Albrunna svarade på nummer 30.

 

Trofasts butiksfilial i Albrunna med telefonnummer 30, fotograferad i helikopterperspektiv. Senare bodde här Sigge Samuelsson. I dag bor familjen Koblanck där.

 

Han byggde stora han byggde små, han byggde några med segel på…

 

Ottilia och Edvard Andersson. Ottilia var helt blind sedan ungdomen. Hör Tage Nilsson berätta om den fruktansvärda orsaken.

 

Alfred Berggren var en av tre albrunnabor som seglade jorden runt med fartygen Vega och Vanadis i slutet av 1800-talet. Alfred dog ungefär 1930. Forskaren Otto Nordenskjöld lyckades med sitt fartyg Vega segla genom Nordostpassagen 1878-1880. Vega deltog också i Vanadis världsomsegling 1883-1885. Notabelt är också att man hos Trofast kunde köpa tio tvålar för en krona och femtio öre.

 

Emma Jansson i Albrunna fyller 70. Hör Tage Nilsson berätta mer. 

 

1993 startade Eva Matthis och Walle Dickson Galleri Karneval i glaskonstnären Erik Höglunds gamla ateljé i Albrunna. 

 

Sotare August Palm i Albrunna var känd för att vara ”slängd i käften”. Han var gift med Tage Nilssons mormors faster och han dog runt 1930. Hör Tage berätta historien om August Palm i uppdrag på Ölands östsida…

 

Tage Nilsson minns och berättar för bland andra Lars Henell till vänster – och för dig.

dagens ölandsbild 49

I morse lär 10 000-15 000 tranor ha lämnat Öland i plogar mot söder. De missade vi. Men från fågeltornet vid Södra lundsjön prickade vi denna fjällvråk som sekunden senare går in framför solen och blir helt omöjlig att fotografera.

I väntan på take off

Luften över södra Öland vimlar just nu av fåglar som samlar sig för ”det stora språnget söderut”. De inväntar de rätta vindarna – och gärna termik. Fram till dess irrar de lite hit och dit över ön.

I lördags var många fågelskådare nere vid Ottenby och i tornet vid Södra lundsjön häckade flera erfarna skådare med kikare och kameror. En trio – sannolikt från Göteborgstrakten – berättade att man sett nio havsörnar och mängder av falkar och vråkar, mest fjällvråk.

Då jag berättade att jag i somras sett 3 000 starar och snart trodde mig kunna fotografera en flock om 15 000 individer, svarade göteborgaren att han en gång sett ”en svärm om 18 000 starar som förmörkade hela himlen” – i Värmland.

Så går snacket inom fågelskådarvärlden – ”i väntan på det stora språnget söderut”.

Mannen i den gröna hatten berättade att han en gång i världen sett 18 000 starar i en flock i Värmland. Hur hann han räkna?

 

Vitkindade gäss lögar sig i pölarna vid Långe Jan. Så snart en större rovfågel visar sig på himlen lyfter de till ett förfärligt kacklande. Det blir alltså många lyft en dag som denna.

Albrunna bymuséum: byns äldre historia

På Öland finns runt 500 kända stenåldersboplatser. Femton av dem finns i Albrunnatrakten. De visas med gult på kartan nedan.

Till vänster montern med Lars Henells alla fynd från äldre tider. I mitten ser vi lådan med mängder av olika slags ”hittegods”. Lokalen är också ”historisk”; den har rötter i 1700-talet.

 

Monter och ”fyndlåda” med mängder av fynd från det ”historiska Albrunna”.

 

 

De flesta föremål på museet i Albrunna ligger under glas eller plast. Det gör dem svåra att fotografera utan att få reflexer i bilden. Å andra sidan blir resultatet ”autentiskt”. I denna låda ligger fynden i drivor. Lars Henell har letat och funnit.

 

Keramikskärvor och djurben i salig blandning. Till bilderna nedtill behövs inga bildtexter.

 

Översiktsbild av monter med historiska fynd i Albrunna med omgivningar.

 

dagens ölandsbild 48

Hösten är kanske inte här rent meteorologiskt, men naturen flaggar onekligen för den! Detta hus med röd kalufs finns i Grönhögen.

Ferguson, 1954

Denna grå skönhet i Rolf Hellbergs samling är en Ferguson från 1954. Smeknamnet används än i dag: ”Grålle”.

På Grålle är avgassystemet draget på ett okonventionellt sätt. Som synes går inget avgasrör rakt upp från huven. Det går i stället ned under högra sidan av traktorn och mynnar ut baktill, precis som på en bil.

Avgasrörets lite egendomliga dragning syns väl på denna bild.

 

Rolf Hellberg i sin Ferguson TE-A med 32 hästkrafter att jobba med. Modellen är från 1954.

Lyssna på Ferguson.

Alla Rolfs traktorer hittar du här.

Vi gläntar på dörren till albrunna förr och nu

Framöver kommer flera inlägg att handla om bymuseet Albrunna förr och nu hos Lars Henell, mannen bakom Albrunna Perenner. Museet är inrett i ett hus från 1700-talet och rymmer massor av intressanta foton, tidningsklipp, förteckningar, reklam, skivor, prylar och arkeologiska fynd från den lilla byn på Ölands västsida.

En betydelsefull man i sammanhanget är Tage Nilsson, också han från Albrunna. I dag är han 80 och fortfarande nyfiken på livet och den tekniska utvecklingen. Tage är foto- och datafreak och har fotograferat det mesta som hänt i byn. Dessutom är han ett socialt geni; han känner allt och alla. Därför blir Tage Nilsson vår livs levande ciceron när vi vandrar runt i museet.

Nedan ser vi Lars Henell och Tage Nilsson utanför entrén till museet, där de skrattar åt gemensamma minnen.

Till vänster innanför entrén ser vi den arkeologiska avdelningen. Den består av fynd som Lars Henell har gjort under åren – utan att egentligen anstränga sig. – Det finns många föremål i jorden, berättar han. Vill man hitta så gör man det. Jag vet bönder som är intresserade av historia. Dom hittar grejor så snart dom kommer ut på fälten. Dom som inte är intresserade hittar aldrig minsta grej. Kuriosa: 1339 skrevs Albrunna som Eluæbronh och precis 200 år senare som: Allebrænne. 

 

Till höger finns avdelningen ”nöjen” med mängder av klipp om artister som har gästat Albrunna. Utan att överdriva vågar man påstå att publikrekordet slogs för bra länge sedan…

I kommande inlägg gräver vi först ned oss i myllan och ser vad vi hittar där. Senare tittar vi närmare på nöjeslivet i byn. Det blir också inblickar i albrunnabornas vardag – ”dagar som slutligen bildar ett liv”…

Här kan du förresten höra Tage Nilsson berätta om sin enorma båt som han byggde själv på kvällarna efter jobbet på Cementa – och om flera sorters fiskar som det förr fanns massor av…

Rolf vevar igång sin David Brown, 1948

På sin gård i Mellstaby har tidigare lantbrukaren Rolf Hellberg samlat på sig en bukett intressanta traktorer, modell äldre. Under skördefesten hade han dem uppställda för visning och Alvarsamt var förstås där och tittade och fotograferade – och spelade in!

Rolf visade nio modeller:
David Brown, 1948
Deering, 1923 (ägare är hembygdsföreningen, Rolf har ”fixat” den).
Farmall DGD4, 1953
Fordson Major, 1951
John Deere, 1951
Bolinder Munktell 230 Victor, 1959
Fergusson, ”Grålle”, 1954
Fordson Dexta, 1959
Farmall, Super A, amerikansk, 1948

För att demonstrera dessa traktorers tillförlitlighet startade Rolf den ena efter den andra. Först ut blev David Brown från 1948. Ett halv drag med veven så tuffade den igång… Lyssna här.

Personligen tycker jag denna modell har en kraftfull design. Den välvda öppningen i motorhuven är elegant, liksom den mjukt formade bågen från pedalerna upp mot toppen av huven.

Flera modeller – och ljud! – kommer vartefter.

Ledare: Sluta gnälla!

Vår ledarskribent Sune Flisa har just hemkommit till Mansgröta från en mentalhygienisk charmkurs i Rättvik.

”Jag är en ny människa”, mejlade han till redaktionen. ”Jag älskar allt och alla och vem jag än möter måste jag krama om henem. Dessutom har jag insett att jag inte varje dag, inte varje sekund, måste leverera.”

I dagens storslagna betraktelse frågar sig vår kärleksapostel om det är förenligt med mänsklig utveckling att låta egenupplevda tillkortakommanden fylla cybervärldens spatiösa rumsbildningar med kvidan och gallsten?

Var så god, Sune. Kärlekens scen är din!

—

Kära vänner, högt älskade läsare.
Det är vacker höst och i det vackra Ölandslandskapet andas vi samma luft. Vi lever och andas tillsammans. Tillsammans! Vilket vackert ord, ett kärlekens ord. Må friden och omtanken även fortsättningsvis fylla våra fataburar så att vi för alltid och i endräkt kan dela livets höjdpunkter, de glimrande stunder som bara kan upplevas av dem som låter sig fyllas av hjärtats och altruismens livgivande syrebubblor.

Kärlekens dimensioner är som bekant oändliga. Dock frågar jag mig: Hur orkar de? Vad vill de? Varthän syftar de heltidskverulanter som fyller nätets kommentarsrutor med ordbajs, svordomar och besserwisseråsikter. Från vilken världslig instans hämtar dessa självutnämnda åsiktsexperter sin behörighet för att kriarätta, köra över, korrigera? Och det är ingen måtta på jämret; man vältrar sig i kokande galla och dunkande frustration. Lyd mitt råd: Sluta gnälla! Skaffa ett liv!

Men allra värst är alla egoistiska bilförare som nonchalerar väjningsplikten, dessa hjärndöda fyrhjulskräk vars bottenfrusna egon växer som tuppkammar så snart de hör ordet ”ratt”. Beslagta deras bilar och låt dem köra upp för nytt körkort vareviga måndag klockan 04 om morgonen.

Men allra värst är alla dessa så kallade TV-program! Så hutlöst dåliga. Så bottenlöst innehållslösa och intelligensbefriade. Eländes elände! Vuxna karlar som hoppar upp för att lägga en boll i en korg! Feta som ska banta, magra som ska svara på töntfrågor och vinna miljoner. Och så Hulken och Perry Mason och Olle Björklund och Perry Como! När är botten nådd?

Men allra värst är alla dessa fotbollsspelare som aldrig träffar mål. Till vad ska alla dessa nutidens nattkärl användas? Och som de svär. Det är fan och djävlar och skit i varenda mening. Perverst är ordet. Nä, tacka vet jag förr i världen. Då var det gud ske lov ännu djävligare på alla tänkbara sätt. Varenda dag var ett formidabelt helvete. Först när jag fyllde trettio blev det sämre och sen har det försämrats år för år. Nu kan det inte bli värre. Och dyrt är det. Nej, bort med jeremiaderna och in med positiva tongångar! Var glad och lyssna inte på knotet, ity dessa vandrande klagomurar förtar livets tjusning. Och de är överallt. Deras pestkontaminerade spyor sprids över världen i bloggar, på Twitter och i Facebook.

Jag kreverar. Beppe Wolgers och Lars Ekborg hade rätt: Bunt ihop dom och slå ihjäl dom! Man får inte vara blödig. Man kan sjunga ”We shall overcome”. Man kan ta grisbilen. Man kan leverera!

Eder
Sune Flisa
ledarskribent

Falsterbo körde om Ottenby

I förra veckan rapporterade Alvarsamt om ringmärkningsrekordet i Ottenby. Nu är det historia. Falsterbo har tagit tillbaka titeln.

Sega dragare

Det blir en hel del musealt på Alvarsamt framöver… Dels ska vi göra nedslag i bygdemuseet i Albrunna, dels titta närmare på Rolf Hellbergs fina traktorsamling i Mellstaby. På fotot ser vi en av trotjänarna, en Fergusson TE-A från 1954 med 32 hästkrafter under huven.

dagens ölandsbild 47

Gårdagens Öland kan också kallas dagens – tack vare museernas samlingar av det som en gång var ”dagens”. I Albrunna finns ett fantastiskt bymuséum inrymt i en lada hos Lars Henell, han som driver Albrunna Perenner. Vi ska titta in där snart och se mer om livet förr i världen. Det blir inlägg om ”historia”, ”nöjen” och ”vardag”.

Eve – konsthantverkare i världsklass

Det var en upplevelse att se Eve Tüdolepps tovade konsthantverk i Båtladan, Degerhamn, under skördefesten. Färg och form i perfekt symbios – i allt från långa vepor till raffiga handledsvärmare.

Läs och se mer om Eve på hennes hemsida.

Nedan får hennes verk tala utan bildtexter.

Mariann vann ”Vad heter byn?”

Det är bara att hoppas att Marianns dragna lott är den rätta. Det vet vi om hon snart kommer susande i en gräddvit Porsche eller tar hela släkten med på en jordenruntresa… 😉

Klockan 09:53 den 11 september slog hon till, Mariann Göransson i Näsby. Och vad slog hon till med? Jo, med ett mejl till Alvarsamt där det stod: Triberga!

Rätt svar för septemberomgången låg alltså tidigt i månaden på redaktionens bord. Vi förundrades över hur någon kan svara så rätt av att se en bild som berättar så lite. Men Mariann kan tydligen se skillnad mellan atomer och molekyler – utan förstoringsglas.

– Först var jag rätt så säker på att det var Triberga, berättar Mariann. Men eftersom jag är ganska ny Alvarsamtläsare visste jag inte då att även förra omgångens by var Triberga. När jag såg det trodde jag nog att mitt svar var fel.

Men Mariann hade så rätt. Det rätta svaret blev alltså för andra gången i rad Triberga, den lilla byn på Ölands östsida.

Grattis Mariann!

Nedan ser vi den ”rena” bilden av Triberga.