Äntligen

I dag var det dags. Rattmuff av, cykel ut. Stålhästen var alldeles sjövild med mycket spring i hjulen och så snart jag bromsade protestgnäggade växlar och bromssystem. Två mil får duga som prolog.

Svansjön

– Jag utfodrar runt ett dussin svanar här varje dag. Jag har hållit på några veckor. Nu börjar deras kondition att bli bättre, nu orkar dom flytta – om dom vill. Men det ligger många döda svanar här ute vid dagvattenutloppet, i vattnet eller begravda under snön. Det berättar Sandra Brunsberg, Mörbylånga.

– Det vore bra om fågelskådarna inte bara tittade på fåglarna, utan också hjälpte till att mata dom när vintern är som värst, säger Sandra Brunsberg. Vi är två eller tre här i Mörbylånga som stödutfodrar dom.

Fodret som håller liv i svanarna. Vetekorn som är utrörda i hett vatten. Enklare kan det knappast bli. Man kan eventuellt komplettera med lite grönfoder som kålblad och rivna morötter vid sidan av.

– När svanarna har ätit färdigt brukar det vara en hel del mat över. Den tar änderna, berättar Sandra.

Ungsvanarna har det svårast när kylan är sträng. De är dessutom skyggare än föräldrarna.

Vetekornen innehåller fortfarande lite värme när svanarna kommer vaggande till det dukade bordet. – Så snart jag märker att dom klarar sej på egen hand slutar jag utfodra, säger Sandra Brunsberg. Dom får inte bli beroende av mej.

mörbylånga runt hamnen

Två hamnar och stora magasinsbyggnader dominerar Mörbylånga åt Kalmarsund. City är litet, bebyggelsen låg och gatorna breda. Så här års verkar livet på orten gå på sparlåga. Går man en hel huvudgata kan man mitt på dagen möta en eller två människor.

Vi kommer in från norr, från Norra Viken…

Gamla industribyggnader har alltid intresserat mig rent fotografiskt. Runt dem är livet inte polerat utan ruffigt och rått, ofta med inslag av förfall.

Vi ser upp från hamnen – in mot ”city”.

Den här yachten ligger där den ligger – åtminstone någon vecka till. I bakgrunden syns hamninloppet.

Båt på vagn. I dagarna räknar nog många båtägare dagarna fram till sjösättning. Kanske återstår mycket av det arbete som skulle vara gjort för länge sedan… 

Och så var det där med att skrapa rent från snäckor och rost. Och måla!

Alla vill bli bekräftade.

En spännande fasad. Man kan många gånger undra varför saker och ting ser ut som de gör…

Här kränger vi på torra land.

Det ska vara ordning och reda på småbåtarna i hamnen.

Tecken för…?

De flesta segelbåtsägare älskar att ligga och njuta på solvarmt däck för att sedan dra iväg mot okänt mål när lusten faller på. Det är frihet, det!

Vid hamnen ligger ”Vindöga”, en byggnad i egen stil och med litet vindkraftverk på taket. Den var tom på folk så jag tog för givet att den var låst…

Men genom att trycka en kod och OK öppnades Sesam och jag kom in i värmen från den mycket påtagliga kylan. Här inne finns bland annat en stor och fin toalett.

Det lilla vindkraftverket på Vindögas tak. Jag vet inte om den producerar någon el – eller bara låtsas.

Största delen av vindens och kylans Kalmarsund är isfri. Änder och svanar tar ibland isflak till hjälp för att förflytta sig. Varför simma då man kan åka?

Nästa hamn, söder om den förra. Jag tar för givet att denna är för småbåtar.

Stockankaret användes redan för flera hundra år sedan. Det kallas också amiralitetsankare.

Här i södra delen av hamnen tar vår strandpromenad slut. Tyvärr är informationsskylten vid stenen borta. Jag har alltså ingenting att berätta om flisan. Men någon av Alvarsamts läsare kanske kan sprida lite ljus i mörkret? Vi fortsätter att utforska Mörbylånga om en dag eller två. Du hänger väl med!?

Norra viken, Mörbylånga

Vår promenad i Mörbylånga på Ölands västsida börjar i norr. Vi går söderut från Norra Viken, där just nu den första av många planerade villor byggs.

På båda plakaten utlovas något unikt. Men orden har i dag mist sina rätta värden. Unik betyder ”extraordinär”, något som knappast kan sägas om en villa vid en strand. I reklamens och idrottens värld är nästan allt ”unikt” och ”fantastiskt”. Men allt är förstås relativt.

Villan från strandkanten.

Här är kameran riktad mot norr. När jag ser kåkens läge slår mig diskussionen om att inte bygga för nära vattnet på grund av framtida översvämningsrisker…

Vi vandrar söderut ned mot Mörbylånga hamn. Promenaden går genom en liten läcker allé.

Där borta vid magasinen ligger hamnen. Vi är snart där…

Ännu flera exemplar av Södra Ölands Tidning

Efterforskningar visar att vår planerade papperstidning Södra Ölands Tidning, SÖT, kan ges ut i ännu flera exemplar. Eftersom den ska komma ut oftare än 8 gånger per år kan den delas ut gratis även till adresser som avsagt sig reklam. Tidningen ska som bekant ha en ansenlig mängd redaktionellt innehåll…

Upplagan blir därmed över 8 000 exemplar, fördelade på 6 800 hushåll i Mörbylånga kommun, 710 företag och 500 ex att lägga ut ”på strategiska turistställen”.

Tryckkostnaden kommer i och med detta att öka, och vi ska därför så snart som möjligt justera annonspriserna. Eventuell höjning torde bli ”mycket marginell”.

Dagens Ölandsbild 61

Vid strandpromenaden i Mörbylånga står denna väderkvarn och stirrar mot Sverige. I eftermiddag kommer ett av flera inlägg om en vandring genom ett vintrigt Mörbylånga…

I röret

Det blir en hel del inlägg från Mörbylånga framöver. Vi tittar på arkitektur och detaljer och möter av en slump Hans Karlsson, han som var polare med Olof Palme. Nu berättar han – bland annat – om Evert Taube och om en boxare som det verkligen slog gnistor om. Vi träffar också Sandra Brunsberg som håller liv i svanarna i det iskalla Kalmarsund…

Men det blir också mycket annat – oplanerat och planerat och smått som stort…

minnen II

Tillbaka till de märkliga betonglämningarna i hamnen i Degerhamn…

Alvarsamt kan nu berätta att de är ruiner från tegelbruket som gick i konkurs 1932. Så sent som förra året skrev Katja Meissner ett exeminationsarbete i byggnadsvård vid högskolan på Gotland om just denna fabrik. Titeln var Hur aska blev sten – om siluriategelbruket i Degerhamn på Öland.

Där skriver hon om betonglämningarna på fotot ovan:

Fundamenten bildade underkonstruktionen till tegelbrukets två stora silor. De består av fyra pelare som bär en utvändigt oktogonal, invändigt cylindriskt utformad krans. Varje pelare är ca vid halva höjden försedd med en konsol. Fundamenten är s.k. siloben som bär själva silobehållaren. Behållaren bestod av nitad plåt och var försedd med en trattformad botten som vilade på de fyra konsolerna. Silorna var självtömmande och fylldes uppifrån medelst en elevator. Silogodset kunde tömmas ut i vagnar som rullades under silobehållarens tratt.

De två fundamenten är av samma storlek (diameter 5 meter, höjd 6,3 meter) och av liknande, men inte helt identisk, form. Skillnaderna i formen, men även vissa tekniska avvikelser tyder på att de inte byggdes samtidigt.

Vill du se och läsa Katja Meissners intressanta examinationsarbete i sin helhet kan du mejla till Alvarsamt på adressen alvarsamt@yahoo.se så skickar jag dig en pdf-fil av Hur aska blev sten.

Sannsaga

Det var en gång en by i Jämtland. Min fru och jag bodde i den. I byn fanns en affär. Den gick sämre och sämre eftersom folk som bodde i byn handlade mer och mer i den stora staden. Folk i byn skällde på handlaren för att han inte hade alla varor som fanns i den stora staden.

Handlaren i byns affär gick i konkurs. Det kom en ny handlare som trodde på framtiden. Människorna i byn sa att det nu var viktigt att vara köptrogen. Men även denna handlare fick höra att han inte hade allt som fanns i staden. Därför sa man att det var viktigt att vara ännu mer köptrogen, och så fortsatte man att handla mer och mer i staden.

Handlare två gick i konkurs. Handlare tre sa som det var: – Handlar ni inte merparten här i butiken blir den inte långvarig. Folket i byn poängterade ånyo hur viktigt det var med köptroheten, och så fortsatte man att handla i staden. Det var inte långt till staden, bara tio mil tur och retur, så den lilla kostnaden för bilfärden, 500 kronor, vägdes med råge upp av de lägre priserna i staden, påstod de som visste.

Handlare tre och fyra gick i konkurs. I dag finns ingen affär i byn. Där det förr var liv och rörelse och där folk möttes och där skratten ekade är det i dag alldeles tyst. Man träffas sällan, men nån enstaka gång om året stöter man ihop med nån granne på nån affär inne i den stora staden. Men då har man inte tid att språkas som förr. Hinner man säga något så är det att ”det var bättre förr, då man träffades i byns affär och alla kände alla och det var roligt att handla.”

Scen i stenbrottet

Föreningen Scenbrottet vill höja den musikaliska dynamiken på södra Öland. Epicentrum för detta omskakande crescendo ska bli en utomhusscen i Cementas stenbrott öster om Albrunna. Tanken är att där låta musiken berika livet med konserter, operor, operetter, musikaler, jazz, visor och dans. Hela denna spännande musikaliska härlighet har föreningen döpt till ARENA – Världsarvet Södra Öland.

– Styrelsen är spikad, berättar Elisabeth Helgesson Palm från Stora Frö och kyrkomusiker i Mörbylånga-Kastlösa. Tanken är att göra en förstudie i år med fokus på Öland Spirar och Skördefesten, då vi kör den entimmesföreställning som just nu växer fram. Till den engagerar vi ungdomar som utbildar sej inom ljus, ljud, musik och andra närliggande områden. Vi har sökt bidrag hos Regionförbundet och Sparbanksstiftelsen och Mörbylånga kommun har beviljat oss 40 000 kronor för att ta fram en informationsfolder.

– Och 2014 är det tänkt att det hela blir ett riktigt stort projekt med bygge och invigning av en fin scen med tak och allt! tillägger Jan-Christer Hybbinette, pensionerad kirurg från Smedby.

Alvarsamt följer naturligtvis utvecklingen av projektet.

Jan-Christer Hybbinette och Elisabeth Helgesson Palm, den senare ordförande i Föreningen Scenbrottet. – Men jag är bara springpojke, berättar Jan-Christer och ser ut att mena det.

Bergstigen mot Strömmeln

I går blåste det bara 12 meter i sekunden. Vi gick från Degerhamn mot Strömmelns gård, en slinga av Bergstigen. Promenaden kan ses som en industrihistorisk friluftsutställning om bruk och branscher som blomstrade vid tiden då farfar var ung.

Isen ligger fortfarande fast på den lilla fågelsjön. Men det porlar vackert vid dammluckan.

Ska man upp till ”Fågelkiken” får man ta hjälp av ett kraftigt rep att dra sig i.

På denna vackra platå – med utsikt över havet – hålls sommartid utomhusgudstjänster.

Jag kan inte hjälpa det men jag tycker allt blir så mycket vackrare under sommaren.

På en informationstavla finns detta foto av trakten. Som synes finns det bara träd runt några av husen. Skogarna hade gått åt som ved till industrierna.

Ett annat foto från verksamheten vid AB Degerhamns Kalkbruk ger mig associationer till en deporteringsort. Arbetet måtte ha varit oerhört tungt och enformigt innan maskiner lättade bördorna.

Till och med istapparna formas i den starka vinden. Vi är nu där Bergstigen slutar i norr – vid Strömmelns Gård där Staffan Petersson har sin gårdsbutik.

Vi dricker vårt medhavda kaffe i den gamla ladugården där tre pallplatser för korna fortfarande finns kvar – med skitränna och allt. Men här doftar inte längre koskit utan lavendel och vår; de vackra tvålarna ligger som ägg i fågelrede. 

På väggen i gårdsbutiken bor en evig sanning…

Boken om Södra Möckleby socken

Det är långt till våren 2014 då boken om Södra Möckleby socken ska ligga på bokhandelsdiskarna. Men redan nu kan berättas att en sockenbok faktiskt är på gång. Fotot nedan är från måndagens redaktionsmöte i Degerhamns Hembygdsmuséum.

Från vänster ser vi undertecknad, Anna-Britt Lagerström, Birger Hagman, Rolf Hansson, Laila Henell, Lars Henell, Uno Magnusson och Gunvor Backlund.

Bergstigen i hård vind

Det har snöat duktigt och det ska fortsätta att då-och-då-snöa till och med fredag förmiddag. I dag inte bara snöade det. Det blåste också 14 meter per sekund, hård vind, den vindstyrka som på sjön låter så mycket mer spännande: styv kuling.

Det blev långpromenad i djupsnö utmed Bergstigen. Där – mellan de enorma kullarna av slaggsten – har vinden svårt att ta sig in. Stigen går upp och ned och hit och dit, och det finns mycket att titta på – om man inte har för stora pretentioner.

I allén ned mot Degerhamn hade vinden fritt tillträde. En hård nordostvind fyllde luften med drivsnö. Ändå satt här en talgoxe och sjöng för full hals – om och om igen.

Det är en härlig känsla att gå i ren nysnö. Täcket är runt 20 centimeter, på sina ställen decimetern tjockare.

Vi valde mittunneln genom den gamla lastfickan.

Så tillplattade och täta busksnår som här finns nog bara på Öland.

Kajsa föste snabbt röken från Cementa ned mot Blekinge i dag.

Femtio meter från stranden fann vi denna lämning, sannolikt något slags värn från det rysliga ww2.

Jag hade bara min lilla kompaktkamera med mig i dag och slapp på så sätt att kånka omkring med femkilos kameraväska. Denna kraftiga ros med nästan livsfarliga taggar blev ett av motiven i makroläge. 

Något slags industriell lämning med form av ”monument”. 

På sina ställen ser landskapet utmed Bergstigen mera ut som fjällen än Öland. Vissa branter är så tuffa att eventuell bestigning måste göras krypande på alla fyra.

Ett böljande landskap, nypudrat och fint.

Här är det riktigt brant. Någonstans där nere finns en grotta. Men för att nå den måste man gå på isen över en större vattensamling. Vi vände när isen började knaka… Längst upp i bild syns husen utmed väg 136 ett stenkast söder om Södra Möckleby.

Närmare än så här kom vi inte grottan…

Stensjön i vitt

Lugnet vid Stensjön är monumentalt. Men intrycken blir helt olika vinter och sommar. Klicka här för att njuta av den betydligt mer inbjudande sommarversionen.

Enligt ”vanligtvis välunderrättad källa” fanns tidigare både inplanterad ädelfisk och kräftor i Stensjön. I dag lär de dock vara ett minne blott.

Du vet väl att du kan söka längst ned i bloggen, som i dag rymmer 570 inlägg och 2 535 foton?

Bästa sättet att få fram en stor bild – i Chrome – är att högerklicka på den och välja ”Öppna länk i nytt fönster”.

Och så vet du ju också att om du klickar på en kategori – i detta inlägg alvaret, bloggtips och Stensjön – så får du upp alla bloggens inlägg i just den kategorin.

Finessen med en blogg är att den med tiden blir en stor och sökbar data- och bildbank utan några som helst begränsningar.

tecken och spår på alvaret

Här och var dras spår efter olika djur samman till ”alvarets motorvägar”. Hare och rådjur dominerar. Vore jag hare skulle jag inte gå ut på alvaret. Där finns nästan inget ätbart och örnen ser mig på många kilometers avstånd…

En annan ”väg” där djuren har gått. Mellan vägarna finns stora orörda områden utan spårstämplar.

”Vägkorsning”. Jag har ingen aning om vilka djur som har väjningsplikt.

Vackert och välbyggt gömsle på alvaret.

Det ensligt belägna stenhuset inbjöd till en kort rast och flera koppar java.

På väg mot Albrunna lund stannade vi vid denna imponerande flisa. Den bör väga 10-12 ton.

Här har en blivit mätt av en annans död.

Albrunna lund från alvaret.

Vi travar in i Albrunna lund över stättan.

Inne i lunden revirpinkar rådjuren. På sina ställen är det mera gult än vitt.

Här finns etta att hyra. En hemlös fågel har jobbat hårt med att förstora entrén – utan att lyckas.

Precis på detta fotoställe växer de största bestånden av arontorpsrosen – om några månader.

Del av Albrunna lund.

Stigarna i lunden, som är gudomliga att vandra på under sommaren, ser vintertid inte mycket ut för världen.

Här och var ”krafsar” rådjuren fram det magra gräset. 

Hockey på Hålkärr

Öländsk hockey är väl inte direkt världsberömd. Men i dag såg vi den live – på Hålkärr på alvaret öster om Albrunna.

Den glider in i mål… (från VM 1962).

Hålkärr 24 maj förra året, isfri men vit ändå – av vattenmönja, Ranunculus aquatilis. Om tre månader bör den blomma igen…

dagens ölandsbild 60

Det har varit i det närmaste vindstilla några dagar på södra Öland. Det är ovanligt. Snurrorna i Degerhamn har stått blickstilla och blickat ut över det stilla havet.

minnen

Alldeles norr om hamnen i Degerhamn fanns ett industriområde fram till slutet av 1930-talet. I dag finns bara två stora ”cylindrar” i betong kvar från den tid då tegelfabriken gick bra och segelskutorna pilade in och ut ur hamnen. Tegelslageriet lär ha gått i konkurs nån gång i början av 1930-talet.

Gunvor Backlund, ordförande i Södra Möckleby hembygdsförening, berättar att det för bara för ett par år sedan gjordes en grundlig undersökning av industriområdet.

– En kvinna från Gotland var här och mätte och fotograferade och en kopia av hennes arbete finns i museet i Degerhamn.

Alvarsamt ska försöka få tillgång till materialet och återkomma i ämnet.

dagens ölandsbild 59

Nej, det är inte en semla eller fettisdagsbulle som ligger i det våta element vid Degerhamn två dagar efter fettisdagen. Det är en sten i vattnet de första meterna hav mot Sverige i väster. Korsar du Kalmarsund här hamnar du strax söder om Bergkvara dryga 20 kilometer bort. Det är grunt runt södra Öland. Flera kilometer ut i havet kan det på sina ställen vara bara ett par meter djupt.

Vad tycker du om att vintern är tillbaka?

Häromdan var det nästan vår. Vi var en dag från att ta ut hojarna. Då slog det om. Det blev vinter. Igen!

Vad tycker invånarna i Södra Möckleby om detta meteorologiska lappkast? Alvarsamt gav sig ut med kamera och bandspelare och fångade åsikter från fem kvinns med mål i mun – och alla i sin bästa ålder.

Sofie Lovrén är nyinflyttad i byn. Hon arbetar på Brukshotellet och sambon Andreas är rörmokare – och tränare för fotbollslaget. Sofie om ”vinter igen”: – Jobbigt. Det var så skönt när det var barmark. Det är vackert med snön, men jag har en förmåga att se framåt och då tänker jag på all slask… Men gud vad många bilder du tar! (skratt)

Karina Petersson. – Jag tycker om vintern. Men jag gillar inte att skotta. Men skotta måste jag så mina kunder kan ta sej fram till min fotvårdsmottagning. Karinas summering blir alltså: Snö – japp. Skotta – nix.

Mona Persson: – Snön är inte bra. Det räcker nu. Jag tycker inte om att det är vinter igen! Men okey då, jag måste ju medge att det blir ljust och vackert. Det piggar upp en del. Och snön är bra för ungdomarna. Det är ju sportlov snart.

Ulla Hall hade en mycket bestämd uppfattning. – Jag vill inte ha vinter nån gång! 

Eva Hansson Törngren gillade verkligen läget. – Jag har skottat en timme och det känns skönt. Jag tycker om snö och tar skottandet som motion. Dessutom gör snön att det blir ljusare och ljuden dämpas så behagligt.

Titta det snöar, titta det snöar

Allting är vitt vitt vitt, sjöng Povel Ramel. Och vitt är det nu i Södra Möckleby. Det är till och med vitt vitt vitt.

Bilderna får tala för sig själva.

Fiber

Det finns hopp. Ett sjumilakliv i utvecklingen av södra Öland är på g. Södra Möckleby Sockenförening jobbar oförtrutet vidare med målet att dra fiber till bygden – för ett bättre framtida liv. Inställningen är glasklar: Frågan handlar inte om om, utan om när.

Det är glädjande, för i dag skulle nog ingen säga nej tack till telefon, vatten i kran och VC, avlopp och el. Fibern i dag är inte bara datakommunikation. Fibern är ljus och ljud, digital-tv, film, prenumerationer, e-sjukvård och en ocean av andra möjligheter. Och ingen vet i dag vad som kan skickas i fibern om fem år. Det enda vi vet är att grunden måste finnas. För att kunna köra bil krävs vägar. För att åka tåg krävs spår. Finns vägarna och spåren kan bilarna och tågen utvecklas hur mycket som helst.

Personligen kan jag inte tänka mig att flytta till en adress utan fiberanslutning. Många med mig kan inte ens tänka sig att ta in på hotell som saknar modern kommunikation med omvärlden. Turisternas krav på snabba dataförbindelser kommer att växa rekordsnabbt, och för företagare som grunnar på att slå ned bopålarna på södra ön torde fibern vara lika nödvändig som luften att andas.

Jag kan bara hoppas att så många som möjligt ser fibern som en lönsam investering för framtiden – och inte som en utgift.

Tomt, öde, tyst…

Att färdas genom vissa sydöländska byar den här årstiden gör mig betänksam inför framtiden. Stugor och hus står tomma och blickar ut över landskapet med svarta fönsterögon. Det är tyst. Det är öde.

Visserligen kryllar snart Öland av turister igen, men är det ett hållbart scenario i längden att södra öns bofasta ska bli färre och äldre i evighet, amen? Givetvis inte. Smärtgränsen kommer allt närmare.

Vad göra? Södra Öland är inte nedlusat med jobb. Men sydön kan bli paradiset för unga människor som till stor del kan jobba hemifrån. Men för det krävs först och främst ett fibernät – och ett mobilnät som fungerar. Sannolikt behöver vi också nya och yngre politiker som kan se framtiden i en annan vinkel än som en spegelbild av det förgångna.

För snart ett år sedan presenterade jag några idéer i Ölandsbladet. Om du känner för att läsa dem klickar du här.

alvaret

Det är fortfarande för kallt för att cykla. Det blev apostlahästarna i dag. Och det blev alvaret och kurs mot Stormaren…

Start vid Torngårdsvägen. Någonstans där ute ska Stormaren ligga. Stormaren är en alvarsjö. En sådan hinner inte torka ut under sommaren. De som är grundare och gör det kallas vätar. I dag var det tufft på alvaret. Kallt och blåsigt. Här finns inget skydd. Och här är man verkligen solo. Man kan gå mil utan att se en människa.

Här och var ritar sprickor mystiska tecken i de två tre decimeter tjocka kalkstensflaken.

Men även om livet här tycks orimligt hårt finns ändå liv, som här. Vad de gula och blekgröna krabaterna heter vet väl varenda människa.

Jag chansar på att det här är en blekgrön lav!

I logikens namn är detta då en vit lav – av någon sort.

Så ser jag den – Stormaren!

Ja, sjö och sjö. Allting är relativt. Dock lär biotopen vara intressant här. Här finns ett rikt fågelliv, påstår informationsskylt. Men i dag finns inte en fågel här. Floran ska också vara intressant. Ja, vi har ju sett en del lavar… Men märkligast är att det just här finns en rosenvingad gräshoppa som mest finns på Centralasiens stäpper. Om du skrämmer upp en gräshoppa som flyger iväg med ett tydligt rasslande är det en rosenvingad gräshoppa.

På väg mot Stormaren höll jag på att trampa rakt i denna vackert skulpterade koskit. Kan man säga att en koskit är vacker? Ja visst kan man det.

Nån enstaka taggbuske finns här och var, troligen det enda skydd en rovfågeljagad småfågel kan rädda livet i.

Det finns få större stenar på alvaret. Jag antar att de har kommit med isen, men har glömt varför de är så få, trots att geolog Jan Mikaelsson har förklarat det i mängder av föreläsningar.

Nu lyser det till i den mörka jorden. En svamp! Eller är också detta en lav? Tittar man noga finns massor av olika växter i skilda utvecklingsstadier.

Som jag sa… Livet är hårt på alvaret. Man har ett val, att äta eller ätas.

Ljuvlig grönska i det minimala formatet i den hårda vinden. Men de här mossorna och ”vad det nu är” ser ut att trivas.

Då har vi sett Stormaren… På hemvägen kunde jag inte låta bli att föreviga denna döende Ölandsglaciär. Droppe för droppe dör den ut. Alvaret är hårt. Att äta eller ätas. Att leva eller dö.

vinteröland

I den här byn tycks en av tre vara vinterhemma. Men många byar står spöklikt vintertomma.

Dagens Ölandsbild 58

Det här fotot hade jag först inte tänkt visa. Men eftersom jag är svag för drastiska och skarpa formuleringar visar jag det ändå – som en illustration till ett träffsäkert tänkespråk jag hittade efter den franske författaren Jules Renard: ”Jag har sett lyckan. En dag såg jag den passera längst bort vid horisonten och i rasande fart.” Hur man ser på lyckan strax norr om Segerstad står skrivet i stjärnorna, men säkert påverkas den människa som varje dag ser det nära havet och den alltid avlägsna horisonten.

Annonspriser

Nu kan du se ungfärliga annonspriser i Södra Ölands Tidning. Klicka här.

Bro med anor

På skylten vid bron i Södra Kvinneby står att läsa att bron byggdes under 1790-talet. Man kan undra om skylten är lika gammal som bron. Är inte Öland värd en fräschare information?

 

Ännu så länge flyter den på ganska lugnt. Men snart ökar nog draget i Frösslundabäcken. Så sent som 2006 badade Våröland i vatten.

 

Man imponeras över hur vackert allting byggdes förr. Notera ”trappan” ned mot vattnet. De stora ”korrugerade plåttunnlarna” är inte vackra. Men så är de moderna.

 

Bron med alvaret i bakgrunden.

 

Vacker trappa. Ful plåttunnel. Klart vatten. Fortfarande en del snö…

 

Det är verkligen spänst i bron i Södra Kvinneby. Ska vi kolla om den finns kvar om tusen år?

Blixt skapar färg

Vattnet under bron i Södra Kvinneby är kristallklart, men nästan svart. Med en stark direktblixt ”tänder” jag bäcken till en målning.

Dagens Ölandsbild 57

Har du kvar din röda cykel? sjunger Claes Jansson. Den här tjejen i Alby tycks ha det. Och jycken har kvar mycket spring i benen. Livet leker! När vi kom hem oljade jag racercykeln. Det kanske blir betessläpp i morgon…