Månadsarkiv: maj 2013

promenad i öländsk lustgård, III

_trädgård_01

Vi är tillbaka i paradisträdgården… Det regnar hela tiden, ibland våldsamt. Ljuset är svagt men fotoperfekt, luften klar som kristall. Det är bara att ta för sig av ögongodiset, trycka in det i kameran i bild efter bild. Exponeringen är enkel, allt är ungefär lika ljust – eller mörkt.

_trädgård_02Även bedagade blommor har sin charm, speciellt i en naturlig trädgård där allt får leva efter egen pipa. I en givaktträdgård skulle dessa tulpaner sticka ut.

_trädgård_03Lyktor, smide och en och annan ”kvarglömd” grej eller mojäng håller nyfikenheten på hög nivå.

_trädgård_04Blått tillsammans med grönt brukar mina ögon reagera negativt inför. Här blir det tvärt om. Vilken lyskraft!

_trädgård_05Trädgårdsharmoni.

_trädgård_06Det finns i dag en uppsjö av fula och töntiga trädgårdsskulpturer, tomtar, troll och till och med gråtande barn att förstöra den vackraste trädgård med. Dessa fiskar representerar motsatsen. De är både roliga och smakliga.

_trädgård_07Ett av denna trädgårds många prång att smyga fram i…

_trädgård_08En vacker Ribe.

_trädgård_09Återstår att avgöra var man ska slå sig ned efter promenadens slut… Kanske här i lunden…

_trädgård_10… i dessa stolar.

_trädgård_11Eller här bara några meter från det i dag så lugna havet? Ja, det blir här vi sätter punkt för trädgårdsflaneringen. Här kan vi sitta länge i droppet och stirra ut över gråhavet mot Sverige – eller är det mot Lettland?

Fullmäktigeledamot utslängd av polis

Måndag. Stadshuset i Borgholm. Fullmäktigemöte. Uniformerad vakt möter mig i entrén. Per Lublin, Ölandspartiet, tar upp sin mobiltelefon och börjar filma. Han vill visa mötet på sin hemsida.

Alla lokala medier är där. Klockan blir 18:30. Mötet öppnas. Mycket snart säger ordföranden Jan Erici, M, att Per Lublin ska sluta filma. Per fortsätter filma.

Jan Erici ajournerar mötet med hänvisning till paragraf om störande beteende. Ingenting händer. Fullmäktigeledamöter pratar väder och vind och vi väntar alla på Godot.

Så kommer polisen. De två i uniform diskuterar diskret med Jan Erici. Ingrip!

Poliserna går mot Per Lublin. Mycket artigt ber de honom sluta. Per frågar varför. Det är svårt att höra svaret. Åsikt står mot åsikt. Poliserna gör bara sitt jobb. De är mycket professionella. Per Lublin plockar ned sin enkla utrustning i en väska. Livesändningen från Borgholms fullmäktigemöte är över.

En enda fråga svävar över församlingen: Vem är den största förloraren?

Till medierna säger Per Lublin att det inträffade liknar det forna Sovjet.

Till Alvarsamt säger Per Lublin att fullmäktige vill tysta all opposition. Och att Borgholms vänort heter Grönköping.

Bilderna nedan får tala för sig själva…

Lublin_01

Lublin_02

Lublin_03

Lublin_04

Lublin_05

Lublin_06

Lublin_07

Lublin_08

Lublin_09

Lublin_10

Lublin_11

Lublin_12

Taggad

promenad i öländsk lustgård, II

Inlägg2_07

Regn och rusk är rätta vädret för trädgårdsfotografering. Rent tekniskt blir allt svårare, men luften är klar, färgerna rena och allt och alla är täckta av en reflekterande ”vattenlasyr”. Och viktigast av allt: kontrasterna är små, vilket innebär att ”den dumma kameran” kan se nästan lika bra som våra fantastiska ögon. Men bara nästan.

Dagens promenad genom vår favoritträdgård följs småningom av ytterligare en…

För den fotointresserade kan jag berätta att alla bilder är tagna med en Canon 50D med EFS 17-85-glugg.

Inlägg2_01Denna vägg med trädetaljer i festliga dekorfärger vetter ut mot det i dag regntunga havet.

Inlägg2_02Ett vindskyddat hörn med mindre sittgrupp. Sådana finns många på denna vilda tomt.

Inlägg2_03Exempel på att man kan använda leksinnet även då man snickrar. Notera den gamla nyckeln som ligger på muren och ”vilar sig”.

Inlägg2_04Samma vägg som ovan, men från andra hållet. Genom öppningen ser vi ut över Östersjön.

Inlägg2_05Ben, sten och en gammal båtskrapa – detaljer som tillför stoff till berättelsen om just denna trädgård – och om dess trädgårdsmästare.

Inlägg2_06Till och med sophörnan är vacker i sin otämjda vildhet.

Inlägg2_08En jätteflugsvamp eller ett festmålat brunnslock? Jag har ingen aning!

Inlägg2_09En liten stentrappa ligger inbäddad i klorofyllen. Ovanifrån leder den ned mot havet.

Inlägg2_10Här och var finns små kulörta planteringar insprängda i allt det vildvuxna och gröna. Tomten kan summeras som ”en vild park med mängder av oaser och krypin lämpliga för kontemplation och återhämtning”.

Inlägg2_11Regnvattnet tas tillvara i stora tunnor. Med det kan det hårda Ölandsvattnet mjukas upp. Alla växter vill ju inte ”knapra kalk”.

Inlägg2_12Regnet börjar mattas av. Dags för kaffetåren och en ordentlig torkning av kamera och objektiv. Vatten och finelektronik är en oberäknelig kombination.

Promenad i öländsk lustgård

vildträdgård_28

Den är inte stor. Den är inte pampig. Den är inte sensationell. Men den är naturlig – och därmed vacker. Den slår allt i trädgårdsväg vi hittills har hittat på Öland. I dag strosade vi – med ägarnas tillåtelse – omkring i detta öländska Eden med det nyfikna barnets ögon för grönt – och upplivande överraskningar. Här står ingenting i stel givakt, här är ingenting rakt och ingenting gjort med passare och linjal. Vi smyger fram utmed små diskret klippta grässtigar, på grus- och stengångar mellan rabatter, urnor, krypin och trädgårdsgrupper. Hörnorna och vinklarna är många, liksom prången, vindskydden och de enkla men magnifikt placerade utsiktsplatserna mot havet.

Vi hade tur med vädret. Bästa väder för trädgårdsfotografering tycker jag är regn och gråväder. Då kliver grönskan och färgerna fram på ett helt annat sätt än vid solsken. Paraplyhållare anbefalles, eftersom en systemkamera inte mår bra av väta. Givetvis får man skruva upp ISO-talet. En mycket liten blixtdos kan ibland sätta pricken över i.

Nu går vi en runda och njuter av det vi ser…

vildträdgård_09Fint lagda stenmurar med lyktor och smide leder blickarna ned mot havet…

vildträdgård_02Denna stenformation lyfter växtligheten en aning mot skyn så ljuset kommer åt. Observera att nästan ingenting är ansat eller klippt. Gräs och örter lever sida vid sida med tulpaner och andra perenner.

vildträdgård_03Närbild av ovanstående stenparti.

vildträdgård_04Notera den sobra framtoningen som skapas med få blommor och mycket grönt. Inget överdåd här, inte! Den gamla sanningen håller: Det enkla är det sköna.

vildträdgård_05Krukornas lysande blomster leder blickarna uppför trappan.

vildträdgård_06Enkelt smide passar bra bland enkla gräs och några få tulpaner.

vildträdgård_07En av trädgårdens många sittgrupper. Det går alltid att hitta någon av dem i lä. Notera ”plankgolvet” och den fantastiska grönskan garnerad med ett dussin tulpaner.

vildträdgård_08Mitt på stengången står gröna buskage. Och de får stå kvar där – tack och lov.

vildträdgård_33Här avslutar vi dagens trädgårdsvandring. Vi dricker kaffe och stirrar ut över havet medan regnet öser ned. Havet och himlen är blygråa, men trädgården sprakar av färg. Om en dag eller två vandrar vi vidare i denna gröna oas. Du hänger väl med?

Att beskära, del II

Det finns inga regler för beskärning. Men jag försöker jobba efter några grundläggande riktlinjer som jag tycker fungerar bra efter 45 års fotografering:

  • objekt i bildens överkant ger ett ”instabilt och lätt intryck”
  • objekt i bildens nederkant ger ett ”stabilt och tungt intryck”
  • om en rörelse sker åt höger kan man oftast få fart i bilden genom att ha mycket ”luft” till höger om objektet. Alltså: ”Mycket luft åt det håll objektet är på väg”. Men det blir ofta effektfullt genom att vända på regeln och göra precis tvärt om. Det gäller förresten alla regler
  • objekt i bildens mitt ska nästan undantagslöst undvikas. Ger ett ”statiskt och dött intryck”
  • ”blickar” kan översättas till rörelser. Om nån tittar åt höger följer du gärna blicken åt höger i bild
  • försök att få rörelse i bildens diagonaler, exempelvis från bildens övre vänstra hörn till dess högra nedre hörn
  • var inte rädd för rörelseoskärpa – utnyttja den. Allmän oskärpa ska dock undvikas – om du inte har ett speciellt syfte med bilden
  • dra dig inte för att kapa ”huvuden och fötter” – om bilden på något sätt vinner på det. Inom ”vardagsfotografin” förekommer dock alldeles för många kapade fötter
  • lär dig lite om gyllene snittet. Det är ett av flera begrepp som vi jobbar med i fotokursen 21 juli
  • beskär tufft! Ta i rejält!

Återstår att se om jag lever efter mina egna regler. Här är flera fotbollsbilder från träningsmatchen Degerhamn-Skruv tidigt i våras…

matchbilder_36

matchbilder_17

matchbilder_18

matchbilder_19

matchbilder_20

matchbilder_21

matchbilder_22

matchbilder_23

matchbilder_24

match_61

matchbilder_26

matchbilder_27

matchbilder_28

matchbilder_29

matchbilder_30

matchbilder_31

matchbilder_32

matchbilder_33

matchbilder_34

matchbilder_35

Att beskära

Fotboll är ett utmärkt motiv för att öva upp sig i konsten att beskära. Nedan visar jag bilder från Degerhamns möte med Skruvs IF i mitten av april. Ett tidigare inlägg om den träningsmatchen kan du läsa här.

Fotona nedan saknar bildtexter. De är i detta fall onödiga eftersom inlägget handlar om foto och inte om fotboll. Fotbollen är bara övningsmotiv.

Det är svårt att fotografera bollspel. Allt går snabbt och det är ofta rörigt på planen. Plåtar man som jag har gjort här med ett fast kort tele får man ofta med för lite eller för mycket på bilden. Räddningen heter ofta beskärning. Och ofta gäller samma regel som när man beskär buskar och träd: Ta i ordentligt!

Rent tekniskt kräver fotbollsmotiv ofta 400-1 600 ISO. Jag exponerar oftast på 1/250 sekund för att få lagom rörelseoskärpa. Ett enbensstativ är guld värt, liksom en snabb motorkamera, gärna en som river av 5-10 bilder i sekunden.

I början av juni kommer ett reportage från Degerhamnskillarnas träningsläger i april. Och i morgon visar jag ytterligare beskärningsbilder från samma träningsmatch.

matchbilder_02

matchbilder_00

matchbilder_01

matchbilder_17

matchbilder_03

matchbilder_04

matchbilder_05

matchbilder_06

matchbilder_07

matchbilder_08

matchbilder_09

matchbilder_10

matchbilder_11

matchbilder_12

matchbilder_13

matchbilder_14

matchbilder_15

matchbilder_16

Idéspruta och livskonstnär

Lars_Lundberg_3Lars Lundberg i arbetsrummet i Arontorpsvillan. Sedan tre år är han änkeman. – Inga-Britt och jag fick 45 fina år tillsammans – i vått och torrt.

Han fick en dålig start. Lars Lundbergs mörka barndom med en alkoholiserad far i Sörvik norr om Ludvika lystes mest upp av kringresande teatergrupper.

– Jag minns Margaretha Krook, Edvin Adolphson, John Elfström och många andra. Som pojk ville jag bli skådis men drömmen slogs i krasch av en stöddig Jarl Kulle.

– Vad vill du bli när du blir stor, då?
– Skådis.
– Har ni hört på maken. Pojkvaskern ska bli skåååååååååååådespelare.

Mamma var stins. Järnvägen lockade. Lars fick åka med ibland, skyffla kol till pannan. Ett hårt och skitigt jobb. I dag står en murad spis med formen av ett ånglok i trädgården.
– Minnen, säger Lars. Minnen som aldrig bleknar.

Lars_Lundberg_2Lars tomt är ett kapitel för sig. Där finns flera små hus och krypin, blommor, krukor, vindorglar, konstverk och andra överraskningar. Till höger ett minne från barndomen: ångloket, här som fungerande ugn.

Lars Lundberg lämnade barndomshemmet så snart han kunde. Fadern var våldsam.
– En gång jaga han mej med yxa. Han kunde ha slagit ihjäl mej. Men jag var snabbare.

Lars fick jobb som ”pinnpojke” på Kungliga Telegrafverket, dagens Telia. Han åkte land och rike kring och projekterade ledningar.
– Det blev ett hårt nattliv. Jag har varit på landets alla krogar! Nästan. Det är bra med hårdkörning i unga år, säger Lars och drar på smilbanden. Man får snart nog och lugnar ner sej. I dag dricker jag bara lite vin på fester. Och ett och ett halvt glas vin hemma. Varje dag. Jag känner att det är nyttigt.

– Kungliga Telegrafverket var tristare än trist. Jag hade tre korgar: In, att göra, ut. Jag ville bort. Hamnade med min fru Inga-Britt i Iran. Det blev fyra år, 1975-1978. En annan värld. Shahen regerade. Det fanns bara två klasser, dom rika och dom fattiga. Vänliga människor men med starkt Amerikahat. Det låg helikopterdivisioner där, Bell-killar som röjde och söp, ett beteende som sätter spår för lång tid i människors sinnen – och minnen.

– Vill man få ett rikt liv ska man aldrig säga nej. Jag har aldrig gjort det. Därför har jag varit med om mycket, arbetat med mycket, sett mycket.

Det blev ingenjörskurser. På Hermods.
– Jag livnärde mej på sjukhusvak för ”farliga” och var lekpappa för psyksjuka barn. Dom farliga var verkligen farliga. Barnen var underbara, fantasifulla, levande.

Lars Lundberg hamnade i Libanon under inbördeskriget på 1970-talet. Det blev också en kortare tid på Curacao, den lilla ön norr om Venezuela. Hans liv är som ett lapptäcke. Många jobb, resor, kontakter, upplevelser – ibland livsfarliga.
– Man får aldrig säja nej!

Lars Lundberg hann före bron till Öland.
– Jag planerade för rikskablar på ön redan 1961. Kalmar-Löttorp, Mörbylånga-Alby med flera förgreningar. Jag bodde i Kalmar, Borgholm och Mörbylånga. Det var nåt speciellt med Öland. Jag sa till jobbarkompisarna att jag skulle kunna tänka mej att bosätta mej här. Dom tyckte jag var tokig. Nu har jag varit här i dryga 40 år. Om det är tokigt eller inte vet jag inte. Jag trivs här men jag kan nog bo var som helst i Sverige. Livet är märkligt. Man styrs av slumpen och av faktorer man inte råder över.

Pojken från Sörvik ville ha överblick. Han blev segelflygare. Pojken från Sörvik ville lära mer, tränga in i andra världar. Han gick konstnärlig kurs på Ölands Folkhögskola. Han målade, gjorde keramik, tecknade.
– Skissen har alltid lockat mej. Det ofullbordade är intressantare än det fullbordade.

Lars_Lundberg_4Slagsäcken till vänster får ofta ta emot Lars frustration över misslyckade eller sirapslångsamma projekt. Just nu blir det många vänster- och högerkombinationer för att utvecklingen av Gillberga stenbrott har gått i stå.  Lerkärlet har han gjort själv. Det håller inte att slå på…

Från konstens värld är steget inte långt till det Lars Lundberg sysslat mest med under senare år: Idéer för Ölands utveckling.
– Jag blev intresserad av sten och tog fram Ölandskuben. Jag vill, bokstavligt talat, att turisterna ska få med sej en bit av Öland hem. Och så har jag jobbat elva år med Jan Mikaelsson och stenbrottet i Gillberga.

Det är ett stort projekt. Och stentungt.
– Just nu har det fastnat i byråkratin på Länsstyrelsen. Jag minns mina tre korgar på Kungliga Telegrafverket. In, att göra, ut. På grund av regler ristade i sten blir vi nog försenade en hel säsong där uppe…

Gillberga_2Det är en mäktig syn, Gillberga stenbrott. Varje millimeter lagrad kalksten representerar tusen år! Planerna, tillfälligt i stå, är att göra ett slags utomhusmuséum om den för Öland så viktiga stenindustrin. Längre fram i tiden hägrar en scen och…

Lars_Lundberg_5Ölandskuben, en lika enkel som tungt vägande souvenir.

Att ha idéer är inte alltid så roligt som det kanske låter.
– Nej, många gånger är det frustrerande. Man går på nit efter nit. Lyckas man med en av åtta får man vara nöjd.
Ett slående exempel på hur svårt det är att få goda idéer att blomma är Systembolagsflytten från Mörbylånga till Färjestaden.
– Jag var för den. Turisterna kom till Färjestaden och frågade efter systemet. När dom fick höra att det låg i Mörbylånga stack dom till Kalmar i stället. Men flytten dödade Mörbylånga. Därför försökte jag få Systemet att etablera sej i både Mörbylånga och Färjestaden. Det gick inte. Lönsamheten var för svag i Mörbylånga, påstod landets kanske bästa kassako. Hur man än gör har man ändan bak…

Lars menar att alla människor har idéer. Men en idé räcker inte. Man måste också ha kraften och uthålligheten för att driva igenom den.
– Ibland är det svårt att få gehör. Man stöter på patrull. Idén ligger fel i tiden. Det blir ekonomiska svårigheter och – i värsta fall – idéen är inte hållbar. Ändå måste man tro på sin idé eftersom den alltid möts av motstånd! Det finns en nära nog automatisk motvilja till förändringar. Egoism och avundsjuka spelar roll. Man vill inte samverka, utan köra i sina egna fåror. Om den djupast liggande orsaken kan jag bara säga: Fan, vet.

Ölands största problem är enligt Lars Lundberg två kommuner som kivas. En fattig i norr, en något mindre fattig i söder.
– Ön har heller ingen bra strategi för nyetablering av företag. I Dalarna finns tusen möjligheter och man hjälps åt. Här är många krafter repellerande. Många företagare har kommit till Öland, mött svårförståeligt motstånd – och flyttat härifrån igen. Det saknas också en bra turistinformation. Man ser över två miljoner turister per år som en självklarhet. Det ska man sluta med. Dom kan snabbt bli många färre.

Lars skräder inte orden. Han talar klarspråk.
– Målet ska vara att bjuda turisterna på upplevelser för att kunna plocka av dom pengar. Det är inget att hymla med.

Södra Öland har sina speciella svårigheter.
– Man är få. Man är äldre och blir ännu äldre. Logistiken är dålig. Det saknas muskler och visioner. Se bara på odlingslandskapet och ett i dag elvaårigt världsarv. Hur har det utvecklats, förfinats och marknadsförts? Halvdant, om ens det. Orsaken är att det inte finns nån central punkt för att ta del av världsarvet. Information och inspiration skulle kunna läggas i Mörbylånga, i hamnen. Där kunde också södra öns kulturrikedom lyftas fram ur skuggorna. Spetsa härligheten med en turistinformation och en sommarservering! Södra Öland är inte, men skulle kunna bli, ett nyföretagarområde, ett slags Klondike. Men vägen dit är lång.

Lars tycker att vi lever i en märklig tid.
– Man får inte tro att man är nåt. Jantelagen gäller. Samtidigt ska man gå på kurs för att lära sej skriva CV om hur fantastiskt intelligent, framåt, fantasifull, samarbetsvillig, skärpt och arbetsduglig man är – för att få det enklaste jobb.

– Men man lär sej i livets skola. Det är jäkligt svårt att vara ärlig. Man möter ofta oväntat och ibland ologiskt motstånd när man har idéer och vill utveckla. Då får man backa. Göra omtag. Skissa igen och igen och igen, säger Lars Lundberg och blir tyst en stund.

– Ja, så ser jag nog livet. Ofullkomligt. Som en skiss.

smaklig måltid

rådjur_1

Öland börjar nu bli så där äckligt vackert, missförstå mig rätt. Vart man än riktar kameran lyser ett blomster eller glittrar ett hav. Och man behöver inga gömslen för att se vilt. Från rastplatsen i Albrunna såg vi dessa skönheter ta för sig ur årstidens sagolika skafferi. Efter att ha överlevt vintern på bantardieten fjolårsgräs och kvist bjuds nu alla slags läckerheter serverade på den öländska bondens stora smörgåsbord. Hugg in, kompis!

rådjur_2Det var den vegetariska huvudrätten. Mot desserten!

rådjur_3Efterrätten serveras i den norra matsalen…

Södra kyrkogården

Det finns faktiskt ett liv utanför Öland. Kalmar ligger vid brofästet och området runt slottet, dränkt i klorofyll och spetsat med träd från hela världen, är perfekt för flanering utan mål och mening. Ett tips är att också slinka in på angränsande Södra kyrkogården utan kyrka, men med kapell. För längesedan odlades här tobak…

Kalmar_0

Kalmar_1

Kalmar_2

Kalmar_3

Kalmar_4

Kalmar_5

80 000 besök

Under denna dag görs det 80 000:e besöket på Alvarsamt.
Champagne!

Dessutom läggs foto nummer 3 000 snart ut.
Mera champagne! 😉

Mest lästa inlägg senaste veckan blev Fotoskola i juli.
Mest lästa inlägg senaste månaden blev Arontorpsrosen.
Mest lästa inlägg senaste kvartalet blev Ryktet går.
Mest lästa inlägg senaste året blev Britts Manufaktur. Detta inlägg toppar också läslistan för bloggens hela existens, följt av Gärdslösa Prästgård – en klenod att vårda och 11:00 i Gräsgårds hamn.

om den orättvisa framtoningen

LivetsOrättvisa

Den här lilla krabaten var den enda av fåren och lammen nere  i Degerhamn som vågade komma fram och hälsa och låta sig kelas med.

När jag behandlar fotot vid datorn slår det mig hur orättvis all slags framtoning är här i världen. Ulltotten ovan väcker varma känslor. Jag läste en psykolog som förklarade att ”ju rundare ett huvud/ansikte är, desto varmare känslor väcker det. Stora, runda ögon och en mjuk päls får också känslobarometern att gå i taket.”

Lammet ovan föder nog också kärleksfulla tankar tack vare sina långa ben. Den vingliga gången väcker moderskänslor. Jag kan tänka mig att många säger ”oh, ett sånt gulligt lamm” bara för att det står ensamt i bilden, ensamt i världen. Ett foto har alltid en psykologisk aspekt.

En nyfödd orm har mindre chanser till mänsklig värme och kommunikation, trots att den kan vara extremt vacker i sitt glänsande skinn med det spetsiga huvudet med sina smala, stirrande, aldrig blinkande ögon och den spelande, kluvna tungan.

Livet är orättvist.

I röret…

Eftersom jobbet med tidningen, Södra Ölands Tidning, tog mycken tid och innan vi skrotade den har planeringen för bloggen halkat efter. Det jag kan se just nu av kommande inlägg är dessa:

Alvarsamt besöker idésprutan Lars Lundberg i Arontorp. Han är mannen som tänker till om de mest udda ämnen och som, exempelvis, har utvecklat stenbrottet i Gillberga tillsammans med Jan Mikaelsson. Lars menar att det är frustrerande att ha planer och idéer. Då kan det vara befriande att som gammal boxare få gå lös på slagsäcken en stund…

Lars_Bergström

Småningom ska vi också äntligen komma iväg till Fågelstationen i Ottenby och titta in bland fångstnät och pippifåglar…

Ett annat inlägg som varit på g länge gäller en köttproducent med gårdsbutik på östra sidan av ön… Inlägget har av olika anledningar dröjt men gården ligger kvar och snart är vi där…

Och i dagarna uppmärksammar vi att Alvarsamt noteras för besök nummer 80 000. 😉

Datum för fotokurserna

Det strömmar in intresseanmälningar för fotokurserna. Södra Öland ska snart vimla av proffsfotografer, den ena skickligare än den andra! 😉

Nybörjarkursen:
Söndag 21 juli. Start vid ”Albrunna torg” 13:00. Vi går på alvaret och senare utmed sjön mot Södra bruket. Vi stannar här och var och övar, övar och övar. Och analyserar. Och tycker. Och tänker. Foto kräver tanke!

Tag med din kamera, digital eller analog speler mindre roll. Nya batterier rekommenderas + eventuella reservbatterier. Tag med så stort minneskort som möjligt – eller flera! Vi ska ta massor av bilder! Om du inte kan någonting om kameran – tag då gärna med manualen till den. Har du lös blixt tar du med även den – och eventuell blixtkabel.

Lägg även ned ”kaffe och bullar” i ryggsäcken för att hålla hjärnan på toppnivå.  Vi kör tre fyra timmar och trots att det är nybörjarkurs kör vi hårt. 😉

Fortsättningskursen:
Söndag 28 juli. Start vid Albrunna torg 13:00. För övrigt gäller samma råd och fakta som i nybörjarkursen.

Kurserna kostar 350 kronor styck, betalas när vi ses. Staffans fotofolder ingår. Den behandlar på ett lättfattligt sätt det mesta du behöver veta.

Vad kommer du att få lära dig? Kolla här.

Häng på du också! Mejla till: alvarsamt@yahoo.se

Vi ses! 😉

Staffan

Taggad

Fotokursen, när blir den?

Nu frågar flera om fotokursen för nybörjare… Och jag har inte bestämt datum för den, bara sagt att vi kör en lördag eller söndag i juli. Återkommer inom några dagar med exakt datum, tid, startplats.

Vi måste bli minst sex. Platser finns kvar. Är du intresserad mejla: alvarsamt@yahoo.se

Taggad

att bara vara

gäss_02

I går och i dag far folk hit och dit på Öland i jakt på upplevelser, sevärt, billigt, gott, kul, hippt och grymt. Öland Spirar. Jag tillbringade gårdagen med en mycket tjock bok och många koppar kaffe – i solen. Det var inte varmt. Det var inte kallt. Det bara ”var”.

Då och då, ungefär en gång i halvtimmen, närmade sig tjattret. Redan på stort avstånd trängde gässens samtal där uppe i skyn in i mitt medvetande, in i min bok och in i det liv den berättar om – just då om Finlands politiska liv, om den gamle och nedpissade presidenten, omgiven av den ena rövslickaren värre än den andra. Och gässen kacklade, de lät nästan som om de skrattade.

Jag läste om författarens sexliv och hans ”tusen fiender”, om hans filmiska och litterära fram- och motgångar. Eftersom han stora delar av sitt liv har levt i både Finland och Sverige är jämförelser länderna emellan oundvikliga – och slående. Exempelvis sålde en i författarens ögon riktigt bra bok i 25 000 exemplar i Finland – mot 250 i Sverige. En av hans filmer visades inte alls i Norden. Men i Irak! om jag nu minns rätt. Åt detta kacklade och skrattade en ny gåsplog ännu högre. Och jag skrattade åt den.

Den solitäre författaren skriver också om flockmänniskorna; de som inte kan göra något utan stöd och sällskap av andra. Nu vällde gässen fram i tusental i nyristade mönster där uppe till ett kakofoniskt näbbklapprande och skrockande. Många flabbade så hårt att de guppade till i ett slags kollektiv kramp, vilket en stund senare resulterade i vita konsekvenser på den nygröna gräsmattan.

Söndag. Dags att åter sätta sig i solen och sjunka in i en den tjocka boken, en annan värld som var en gång. De första stora gåsplogarna har redan dragit förbi, mot nordost, åt Finland till. Nya kommer. Jag undrar vad vi ska skratta åt i dag…

PS. Den tjocka boken heter Mammuten. Författaren heter Jörn Donner.

gäss_10