De fångar fåglar i nät och fällor. De ringmärker i snitt 25 000 fåglar om året. Deras föregångare började studera fåglar här redan under 1800-talet, men ordentlig skjuts på verksamheten blev det först efter andra världskriget, 1946. Det de gör här lär oss om fåglarnas flyttvanor, om hur häckningen lyckats, om hur småfågel och rovfågel överlevt vintern, om ålder och dödsorsaker. De vet mer och mer om vart och hur snabbt fåglar förflyttar sig och hur populationer minskar eller ökar. De lär oss också vart klimatet är på väg och om risken är stor eller liten för fågelinfluensa.
I dag är ”de” lika med en chef och många frivilliga entusiaster. Chefen heter Magnus Hellström. Han är både agronom och biolog och den ende som har fast anställning och lön för sitt arbete vid Ottenby Fågelstation, som drivs av Sveriges Ornitologiska Förening, SOF.
– Vi har också tre tidsbegränsade projektanställningar. En för ringmärkningsledning, två för influensaprovtagningar. Plus frivilliga och oavlönade från mars till Lucia, berättar Magnus Hellström.
Vid stationen har fångsten bedrivits på precis samma sätt sedan 1970.
– Vi vill ha samma förutsättningar år efter år för att få pålitliga värden.
Ottenby på Ölands sydspets kan liknas vid en geografisk magnet för flyttfåglar. Vissa dagar är magneten exceptionellt stark.
– Den 25 september 2012 slog vi alla rekord, säger Magnus. Den dan fångade vi och märkte 3 330 fåglar. Ön kokade av fågel, mest rödhakar.
Arbetet vid fågelstationen ger inte bara en mängd data om fåglarnas liv. Det visar också hur förändringarna i klimatet kan påverka livet på sikt, inte bara för fåglar utan också för oss människor. Kalla fakta berättar att exempelvis gransångaren i dag landar i Ottenby elva dagar tidigare på våren än 1979, rödvingetrasten tio. Tendensen är glasklar.
– I snitt kommer alla fåglar fyra dagar tidigare än under 1970-talet. Även höstflyttningen visar på skillnader.
Ringmärkning är en hundra år gammal metod för att studera fåglarnas liv. Den är billig och effektiv. Men modernare teknik väntar runt hörnet. Ljusloggar är exempel på en sofistikerad teknologi lämplig för fågelforskning. Ljusloggen är liten och lätt. Den innehåller klocka och kalender och registrerar dagsljuset. Man sätter den i en liten sele på fågelns rygg, som en ryggsäck.
– När vi får in en ljuslogg kan vi se hur fågeln har flyttat, dag för dag, vecka för vecka. Ljusloggen är relativt billig, runt en hundring. Nackdelen är att fågeln måste återfångas. Av tio loggar får vi tillbaka ”någon eller några”, berättar Magnus.
Det finns även möjlighet att använda satellitsändare. Den fästs också på fågeln och den sänder hela tiden användbar information. Men den är dyr. Det går på i runda slängar 30 000 kronor att följa en enda fågel. Den stora finessen är att fågeln inte behöver återfångas.
– Vi har bara använt satellitsändare en gång, på gräsänder i en studie vi gjorde tillsammans med Max Planckinstitutet i Tyskland.
Trots nya innovationer och teknisk förfining tror Magnus Hellström att den lilla aluminiumringen runt fågelns högra ben kommer att hänga med långt in i framtiden. Den är enkel och billig och berättar mycket om det som entusiasterna i huset i Ottenby vill veta mera om.
Magnus Hellström visar hur näten är konstruerade. Fågeln trasslar inte in sig när den fastnar i nätet. I stället bildas en ficka i vilken fågeln blir liggande. Näten vittjas varje halvtimme. Näten är knutna i mycket fin tråd som fåglarna inte ser. Och då ska man veta att fåglarnas syn är god; en pilgrimsfalk lär se en duva på åtta kilometers avstånd. Den största fågel som fastnat är – en häger! Andra stora, ganska ofta ”nätade” arter är hornuggla, duv- och sparvhök.
Här ser vi slutstationen för de fåglar som fångas i någon av stationens två Helgolandsfällor. I den drivs fåglarna in med handklappningar från buskarna utanför mynningen. Fällan kan liknas vid en stor tratt, i slutänden försedd med en låda med glasruta. Genom den ser vi hur Magnus kan ta den fångade fågeln. Fällan vittjas lika ofta som näten: varje halvtimme.
Både ladusvalan och hussvalan sitter snälla och stilla – om man håller dem på rätt sätt om benen. Andra arter kan vara mycket besvärligare. – Staren både skriker och flaxar och skiter, berättar Magnus Hellström.
Ladusvala med rostfärgad haklapp och hussvala, den sistnämnda med håriga ben. Dessa ska nu genomgå ringmärkningsprocessen som för en van ringmärkare görs på 45 sekunder. Stegen är i korthet följande: Notering av datum och tid. Artbestämning. Ringmärkning. Notering av ringmärkarens signatur. Ålderuppskattning. Ruggnings- och fjäderkoll. Ving- och eventuell stjärtfjädermätning. Koll av fettdepå. Vägning. Utsläpp.
De här svalorna håller sig helt stilla även när de vänds upp och ned. En tjuga för deras tankar! Inte sällan har de blodsugande plattflugor på kroppen. De förekommer också på älg.
Det här momentet ser läskigt ut för den oinvigde. Men ingen fara. Tången är specialgjord med hål för de olika ringstorlekarna. När ringen är på plats kan den löpa fritt på benet. Ringens vikt motsvarar ett armbandsur på en människa.
Inspektion av vingarna. Svalan ligger helt stilla i ringmärkare Petter Sundins hand. Petter är van ringmärkare och en av de frivilliga som arbetar vid stationen från mars till Lucia. Antalet frivilliga varierar mellan två och tio under säsongen.
Här mäter Petter stjärtfjädrarna på svalan för att kunna avgöra könet, en metod som inte alltid är tillförlitlig.
Ibland måste man bara njuta av naturens fantastiska detaljer. Här ser vi vackert mönstrade stjärtfjädrar.
Genom att blåsa på svalans bröstfjädrar kan Petter avläsa fågelns fettreserver. Huden är mycket tunn; man ser rakt igenom den. Mycket fett är bra inför en lång flytt. Man vet i dag att många fåglar flyger oerhört långt. Ett exempel är dubbelbeckasinen. Den drar från Jämtland till Kamerun söder om Sahara i Afrika – utan mellanlandning!
Snart är svalan ute i friheten igen. Men först ska den vägas. Petter Sundin har stoppat in den med huvudet före i en liten plastburk som han placerar på vågen. Svalan är helt stilla. Resultat: 18,5 gram.
En fångad och ringmärkt fågel går igenom flera mätningar. Förutom stjärtfjädrarnas längd – en nödvändighet för svalor för könsbestämning – mäts vingen från vingknogen till vingspetsen.
Magnus Hellström vid några av de streckkodsformulär som kommer att användas i framtiden i stället för papper och penna. Den nya metoden gör att data matas rakt in i en dator, allt går snabbare. – Vi finslipar tekniken och går allt väl kan vi kanske börja använda den när vi börjar ringmärka igen efter uppehållet mellan 15 juni och 25 juli.
Petter Sundin håller upp den vackra ladusvalan för några avslutande foton. Den 45 sekunder långa ringmärkningsprocessen är genomförd. Petter är nöjd. Om svalan är det förtäljer icke historien.
Petter Sundin med ladusvalan, som en sekund efter att denna bild togs svischade högt uppe i det blå. Vi följde den länge med blicken. Den flög ett hundratal meter bort, satte sig på en stängselstolpe, putsade sig en aning och flög sedan vidare i den eviga jakten på ätbart.
Loffes framtoning på scenen är tillbakalutad, lågmäld. Här har han ännu inte fått av sig den fem nummer för stora kavajen. – Jag kan inte spela i den. Trumpinnarna fastnar i ärmarna.
En bra entertainer har publiken i sin hand. Han kan till och med få den att titta åt fel håll.
Pierre Swärd utstrålade föreställningen igenom en genuin spelglädje och ett totalt engagemang. Och all slags glädje smittar som bekant. Till Alvarsamt sa Loffe att Pierre visserligen är fantastisk… – Men han har ett stort fel. Han spelar på ett alldeles för stort instrument. Det är jobbigt att packa ner och packa upp när vi turnérar! Jag har sagt åt honom att gå över till munspel. Men han lyder inte.
Det blev två historier också, båda av högsta karat. I den första sitter Palme och Fälldin på finlunch i Washington. Mer säger jag inte. I den andra figurerar en viss statsminister Persson och ”en överkörd grisjävel”…
Stilstudie av musikern Loffe. Konstnären Loffes verk skymtar på väggarna i flera av fotona – liksom nedan.
Landskap av Loffe. – Ofta målar tavlorna sej själva, berättade konstnären.
Det bjöds inte enbart på ”ett jävla skramlande” som Loffe själv beskrev sitt lir. Här koncentrerar han sig i finstämt finlir.
Här går ”det jävla skramlandet” i taket, orgeln tjuter som en stucken gris och publikum stampar takten i golvet. Ottenby Konstmagasin skakar i sina grundvalar…
Att två så olika instrument kan trollbinda en publik i långt över en timme visar väl att duon verkligen hade nåt att bjuda på.
Föreställningen går mot sitt slut, och Loffe kysser kalvskinnet. Jag vet inte varför. Kanske som ett uttryck för vad musiken och trummorna ger honom.
Två glada spelemän mottar publikens uppskattning. – Relaxa nu och gå runt och titta på mina målningar. Och känn lite på plånboken…
alvarsamt 