dagens ölandsbild 69

Månadens sista dag. Vi kör gamla vägen genom Skärlöv. Regnet har precis slutat falla, luften är klar som glas, men allt är grått som läskpapper. Vi stannar på bron över bäcken. Plötsligt hittar solen ett hål i den täta molnfilten över land. Vi drunknar i ljus. I morgon skriver vi augusti.

Skarpa bilder med fickkamera

Fickkameran/pocketkameran/kompaktkameran har sina begränsningar. Men med kunskap om just dessa är den ett lyft för fotografin, för vem orkar släpa med sig en stor och tung systemkamera dagarna i ända? Fickkameran är nu nere i runt 150 gram och storlek som ett kreditkort.

Trots kvalitetsförbättringarna det senaste decenniet tycker många – undertecknad inkluderad – att bilderna ofta inte blir tillräckligt bra. I nio av tio fall beror kvalitetsbristen på fotografen. Ett steg tillbaka i utvecklingen – menar jag – blev kameror med endast displaysökare. Runt om i världen ser vi i dag fotografer som håller i kameran med raka, utsträckta armar mot motivet. Endast en stelopererad bronsstaty kan räkna med skarpa bilder i en sån position. Zooma in maximalt så ser du hur motivet ”gungar som ett fartyg i storm” i sökaren. Displaysökarkameran kräver nästan alltid att fotografen har lärt sig ”att på alla tänkbara sätt ta stöd”. Bäst är naturligtvis stativ. Ett enkelt sådant, eller kunskap om hur man med kroppen åstadkommer maximalt stöd, är ofta skillnaden mellan proffsets glasklara bild och amatörens oskarpa. Som fotograf kommer man aldrig undan livets realiteter. En sådan är att vi alla är mer eller mindre darrhänta. När vi håller en kamera med raka armar skakar vi mycket. En kamera med optisk sökare trycker vi lätt mot pannan och får på så sätt mycket bättre stabilitet.

Den ännu icke övertygade av mitt påstående kan titta i en vanlig kikare. Den är väldigt svår att hålla stilla hur hårt du än trycker den mot dig. Tänk dig då att du håller den med raka, utsträckta armar. Katastrof!

De flesta fågelskådare använder stativ. Men man ser få vardagsfotografer som bemödar sig med de allra enklaste ”stabilitetsknep” – hur lång brännvidd och exponeringstid de än använder. Och så blir det som det blir…

Ovanstående bild av fartyget Nor Viking i Degerhamns hamn är tagen med en mycket enkel fickkamera – med endast displaysökare – zoomad till längsta brännvidd. Jag har valt manuell inställning, bästa bländare (8) och en tillräckligt kort exponeringstid, 1/320 sekund. Eftersom jag stödjer armbågarna mot ett bastant bord blir skärpan tillräckligt bra. Fotot är inte på något sätt märkvärdigt, men jag gillar det hoptryckta perspektivet och kontrasterna mellan ”det kalla, blå stålet i fartyget och hamnen” och ”den ringa men dock varma växtligheten i det svaga solljuset från havet”.

Tack vare min skakningshämmande position blev bilden skarp, vilket givetvis alla bilder ska bli – om man inte av någon anledning vill ha oskärpa. Hade jag tagit bilden med kameran på raka armar hade den legat i papperskorgen nu.

Dagens Ölandsbild 68

Det är hett. Det är nästan vindstilla. Det är torrt. Den här Charolaisflocken om ett 20-tal djur hinkar i sig 1 500 liter vatten – per dygn! berättar ägaren.

Tulpanen i trädet

Du vet väl att tulpaner växer i träd!? Det vet ju varenda människa. Den här tulpanen växer i ett träd i Mörbylånga. På nedre bilden har jag pratat vänligt med den. Då slog den ut och visade sina bästa sidor.

PS. Nyligen kom sensationsförstörande granne och sa att den inte alls är en tulpan i ett träd, utan ett tulpanträd!

So, what!?

Dagsedel

Blott Sverige svenska krusbär har, skrev Carl Jonas Love Almqvist 1838 i Om svenska rim. Visst lever vi i ett paradis av ordning och reda, löning på fredag. Vi bör vara lika, söka konsensus, dra åt samma håll, tänka lika, tycka lika, inte brusa upp, inte ge röst åt avvikande mening, vara besinnade, duktiga, nyktra, fina, väluppfostrade, demokratiska. Hela Sverige ska vara som en enda stor söndagsskola med solsken i blick.

Men… De få människorna i glesbygd måste få berätta att de finns, att de har nåt att erbjuda, kanske till och med att sälja. De gör därför skyltar. Små skyltar, stora skyltar, roliga skyltar, tokiga skyltar, färgglada skyltar – skyltar som säger något om ”honung”, ”plädar”, ”väderkvarnar”, ”svenska krusbär”. Dessa människor är kriminella. Dessa människor ska bekämpas. Generalerna sitter på Trafikverket. Under sig har man kommandogruppen PEAB. Häromveckan slog man till i Södra Möckleby och gjorde rent hus. Små och stora skyltar togs i beslag, liksom gatupratare och andra illegala vapen, numera förvarade på säkert sätt i Färjestaden. Ordning och reda, löning på fredag.

Alvarsamts solskensreporter kontaktade Trafikverket. Jan-Olof Berg, projektledare i Kalmar, även ansvarig för skyltdisciplinen på Öland:

– Det var ingen razzia vi gjorde i Södra Möckleby. Dom här skyltarna utgör ett ständigt arbete för oss – ett arbete som tar för mycket tid. Dom här skyltarna ska inte finnas. Skyltar ska vara riktiga, formellt korrekta. Dom ska ha rätta mått, rätt stil. Man ska inte behöva bromsa in för att kunna läsa en skylt. Synskadade ska inte behöva snubbla på dom. Det ska vara lika för alla. Alla ska behandlas lika. Därför måste man ansöka hos oss om rätten till skylt. Då blir det rätt. Med rätt placering.

Blott Sverige svenska krusbär har. Ordning och reda, löning på fredag. Alla lika. Då blir det rätt. Men hur kul är det i Sverige i dag. På en skala, typ?

Skönhet i hamn

Denna vackra tvåmastade brigg väckte häromveckan beundran i Grönhögens hamn. Hon är i dag en alert dam för sin ålder, 102 år. Som alla gamla skutor har Eye of the wind en dramatisk historia med grundstötningar, bränder och upphuggningshot. Hon har också figurerat i flertalet Hollywoodproduktioner.

Eye of the wind är byggd på varvet C Lühring of Brake i Tyskland. I mars 1924 såldes fartyget ”Friedrich”, som hon då hette, till rederiet Axel Ageberg i Kalmar och fick namnet ”Sam”. I denna film kan du få en aning om hur det känns att jobba uppe i den höga riggen.

Eye of the wind är 40 meter lång och 7 meter bred. Det går att hänga med Eye of the wind på olika seglatser. Den närmast på tur kan du läsa om här.

Här ser vi att Eye of the wind är byggd i stål; nitarna i stäven syns tydligt. Dödvikten lär enligt vissa uppgifter vara 240 ton.

Besättningen är nio man stor. Du kan läsa om den här. Maskinen är på 600 hästkrafter som räcker till 8 knop. Segelytan uppges på fartygets hemsida till 8 000 kvadratmeter, men det torde vara en nolla för mycket.

I dag är Eye of the wind 102 år. Man kan undra hur länge hon orkar segla innan hon kastar ankar för gott…

om att se det lite grand från ovan

Som jag tidigare har berättat på Alvarsamt börjar jag med flygfoto under hösten. Den första kameran är redan installerad i en mindre radiostyrd modell. När den är inkörd och fulländad bygger jag in kameror i ytterligare två modeller. Och det blir inga hjälm- eller sportkameror utan kvalitetskameror med hög upplösning i både stillbild och video.

Från och med i höst kan du alltså få högkvalitativa bilder av din gård, ditt hus, din skog, din tomt eller din båt i hamn eller en bit ute på havet. Evenemangs-, turism- och PR-branschen är andra tänkbara sektorer i behov av säljande och slagkraftiga foton från 10-300 meters höjd. Exempelvis kan nytänkande fastighetsmäklare få de konventionella och ofta stendöda annonsfotona att pulsera av liv… Även jord- och skogsbrukare kan ha användning av översiktsbilder av sina ägor.

Mer om vad jag fotograferar kan du läsa om på min hemsida.

Den första kameran för fotografering från radiostyrt flygplan är nu monterad. Den pekar snett framåt/nedåt i färdriktningen – en vinkel som ger ett bra ”passagerarperspektiv”.

Nästa kärra att ”bli med kamera” är en högvingad modell med det hoppingivande modellnamnet ”U can fly…!” Efter den ska en mycket större kärra kamerautrustas för långa, lugna, vackra flygningar…

Växtkraft

Den senaste tidens sol och värme – för att inte säga hetta – har satt maximal fart på växtligheten. Utmed vissa partier av Degerhamnsvägen ser man inte längre havet på grund av vägrendjungelns täta klorofyllridåer.

Fotokurserna inställda

Tyvärr måste jag ställa in de planerade fotokurserna nu på söndag 21/7 – och söndagen därpå den 28/7. Trots stort initialt intresse är anmälningarna i dag helt enkelt för få.

Varning

Rätt många bilister blåser på som om Öland vore en tävlingsbana utan faror. I höstas blev jag omkörd av en hjärndöd som höll 250. En del ligger alldeles för nära för att hitta första bästa chans till omkörning. Många av dem vet förmodligen inte att det finns gott och både rådjur och älg på ön. Och att de ofta kommer som skjutna ur kanon.

En som vet är Tommy Pettersson. Han får ta de ofta blodiga konsekvenserna av smällarna. Läs om Tommy här.

Korre om Mellanöstern

Ölands Smedby hembygdsförening står verkligen på tårna. Man lockar med massor av aktiviteter under sommaren. I går kväll berättade Cecilia Uddén, Sveriges Radioutrikeskorre, om läget i Mellanöstern under den olycksbådande rubriken Hur ska det gå? Föredraget hölls i den nästan fullpackade sockenstugan.

Cecilia målade upp en pessimistisk syn på Mellanösternframtiden. Jag har nog aldrig hört henne så svart. Förmodligen har ingen människa hela situationen i området klar för sig. De religiösa trådarna och de mer eller mindre korrupta politikerna har snott ihop ett ”ideologiskt skatbo” som ingen kan reda ut. Åsikter är ristade i sten och föraktets och hämndens pilar har gigantiska hullingar. Resultatet blir ett hatets ekorrhjul där sprängningar, död, våldtäkter och tortyr hör till människors vardag.

Föredraget var intressant men tyvärr var Cecilias svar på publikens frågor alldeles för långa. Rappare svar hade säkerligen genererat många flera intressanta frågeställningar.

Tilläggas bör att arrangören bad om ursäkt för att man missat att informera om inträdet på 100 kronor, rätt saftigt för ett föredrag.

Nästa evenemang i Smedby blir en traditionsenlig sommarfest med gudstjänst, kaffeservering och tombola 14 juli klockan 13:00.

Cecilia Uddén ser ungefär så allvarlig ut som situationen i Mellanöstern faktiskt är.

Jag är dålig på att räkna publik men fick den till 88. Inte så illa pinkat i en liten by som Smedby.

Gamla kyrkogården, Kalmar

Efter ett tidigare inlägg om Södra kyrkogården föreslog en läsare en titt på Gamla kyrkogården i Kalmar. Den har anor från tidigt 1200-tal. Tidens tand har gjort inskriptionerna på vissa av gravstenarna svårtydda, men det är bara att låta fantasin fylla i det som saknas…

Det är långt mellan gravstenarna. Kyrkogården ser faktiskt mer ut som en park än en begravningsplats.

Här möts tidevarven. Den gamla kyrkogården är inramad av modern villabebyggelse.

Huvudlös riddare och jungfru. Bakgrunden är makaber. 1599 intog hertig Karl Kalmar. Befälhavarna på slottet avrättades för sin trohet mot kung Sigismund. En som förlorade huvudet var den gamle Christoffer Andersson Grip. Man satte upp hand huvud på stadens Västerport för att avskräcka andra. Men Hertig Karl lät även sin hämnd gå ut över Grips sista viloplats där hans fru redan vilade. Hertig Karl lät även halshugga gravstenen!  

En dödskalle får oss att inse att våra liv alltid slutar med döden…

Timglaset har ofta använts för att symbolisera livets ändlighet, den utmätta tiden.

En av de mindre stenarna med krona och en svårtydd inskription. Kanske står där: CEKDUN?

Denne man dog 1649. Det är 364 år eller i runda slängar ett dussin generationer sedan.

Mycket text i idel versaler.

En i mina ögon vacker och spännande gravvård – utan text, bara med ”teckenmönster”.

På denna sten står det – kanske: SOPIA LOVISA ADLERCREUTZ FÖDD EHRENBERG.  Men vackra namn hjälper inte; även hon dog.

På kyrkogården står även ett monument: Unionsstenen som restes under unionsjubileet 1997. Det var då 600 år sedan Kalmarunionen bildades.

Tja, vad säger man? Personligen tycker jag skulpturen har en aning ”sovjetisk” framtoning.

Relieferna på stenfundamentet gillar jag desto mera. Tyvärr vet jag inte vem som har gjort dem.

Med små men effektiva medel har konstnären fått fram människans litenhet i guds storslagna hus. Eller är det en feltolkning? Ingen vet. Tolkningsrätten ligger förhoppningsvis i betraktarens öga.

Grönt är skönt

Så här mitt i sommaren kan det vara skönt att söka lugnet och svalkan i en stadspark. Dessa bilder är från grönområdet runt Kalmar Konstmuséum.

Om några dagar vandrar vi vidare in på Gamla kyrkogården…

Grönhögen golf

Det är svårt att tänka sig ett vackrare läge för en golfbana. Grönhögen golf ligger inklämd mellan ett glittrande Kalmarsund och väg 136, med egen sjö och ständig ”vattenkänsla”.

– Banan har havskontakt vid samtliga hål, förklarar Tomas, ägare till hela härligheten och med passande 18 i handikapp på 18-hålsbanan. Tomas fortsätter:

– Banan är en av dom bästa i hela världen, extremt välbyggd som den är på stengrund. Vi körde hit 7 000 billass sten, la på 45 000 kubikmeter matjord och drog in 60 kilometer bevattningssystem som tar vatten från egen sjö. Vi kan därmed bestämma farten på banan med bara ett dygns förberedelser.

Tomas tycks älska sin bana, för de egna omdömena är minst sagt översvallande.
– Man måste helt enkelt ha prickat av Grönhögen om man är en riktig golfare. Vindriktningen ändrar sig ständigt. Det gör banan ganska svår, man måste tänka. Det går inte att bara slå. En recensent skrev allt man egentligen behöver säga om den:

”På Grönhögen kan man spela ett helt liv utan att det blir tråkigt.”

En sjö med ö framför huvudbyggnaden. Sjön används som ”Vattenrange”, ett udda övningsområde. Man slår ut mot ringar i vattnet och använder speciella bollar med liten luftspalt i sig för att flyta. Bollarna hämtas in med båt flera gånger om dagen.

 

Tomas i sommarsolen utanför ”Servicecenter” med reception, tidbokning, värdshus och bar.

 

Receptionen med affischen om den märkliga Powerchuten… Varför sätta segel på en golfklubba? frågar jag mig och får senare svar…

 

Här kan man sitta i sval elegans och skryta över sin eventuella ”hole in one” eller begrunda dagens svidande förlust.

 

Kläder verkar viktiga inom golfsporten. Miljövänliga T-tröjor finns i många kulörer. Här finns också butik för ”sportens slitvaror”.

I receptionen ser jag affischen… Powerchute. Enligt Tomas blir du en bättre golfspelare efter bara fem slag med den på klubban. Skämtar karln? Jag är skeptisk men Tomas drar genast ut mig  för provslagning. Tomas visar. Först svingar han med en klubba utan ”seglet”. Det syns att han kan det här. Sedan tar han ”segelklubban”. Jo, rörelserna ser ännu bättre ut. Slaget får en svårbeskriven harmoni.

– Nu är det din tur, säger Tomas och räcker mig den vanliga klubban.
Jag har aldrig tidigare hållit i sådan, vet ingenting om sving eller rotation eller handgrepp eller fotställning.
– Det spelar ingen roll, påstår Tomas. Slå nu fem slag med den vanliga klubban. Sen slår du fem med den andra. Du kommer genast att bli en bättre golfspelare.

Jag slår med vanlig klubba. Allt känns bakvänt. Ryggen gör ont. Klubban går i asfalten, jag har Grönhögens sämsta svingavslutning. Men Tomas håller masken.

Så fattar jag den mystiska ”segelklubban” som ska föra mig in i en annan dimension av spelet. Den första svingen blir vacker. Den andra skön. Den tredje bländande. Den fjärde storslagen. Den femte… Ja, om den skulle jag kanske inte berätta, men gör det ändå. Den hade nämligen gjort Tiger Woods vit i nian av avund. Bollen flög iväg med sådan hastighet att den inte gick att se. Den tog en bana ut över Kalmarsund och landar väl senare i veckan nånstans i västra Sverige.

Om sanningshalten i redogörelsen för ”slag fem” kan jag i dagsläget inte yttra mig. Jag gav nämligen allt och spelade ”i trans”. Och då befinner man sig i den bästa av världar.

Så här lugnt och behärskat slår Tomas med ”segelklubban”. 18 i handikapp talar sitt tydliga språk.

 

Det finns ingen sport som ser så lätt ut som golf, men som är så svår. En sving innehåller många rörelser och krafter som ska samlas i en enda.

 

Ett i mina ögon snyggt avslut långt upp bakom ryggen. Att göra det går faktiskt lättare med Powershuten än med den vanliga klubban.

 

En av greenerna alldeles nära Kalmarsund. Längst upp i bild går väg 136.

Blixtrande rörelse

En krasseblomma fotograferad rakt upp och ned utan blixt. Kort exponeringstid för att få skärpa i den hårda vinden.

Jag försöker undvika att använda blixt då ljuset är dåligt. Ofta är det bättre att skruva upp ISO-talet eller inta skakfri position, alternativt använda stativ.

Däremot använder jag ofta blixt när solen flödar – det allra värsta fotovädret! Med blixten kan jag utjämna hopplösa kontraster. Med en mycket liten portion blixtljus kan jag också ”sätta en liten skärva ögonljus i ett porträtt”. Eller, som i bilderna nedan: dutta på en liten ljusmängd för att få ”viss klarhet i en kraftig rörelseoskärpa”.

En rakt-fram-slagen blixt är ofta förödande. Motivet lyser ofta som en ”mjölnare”, skuggorna blir hemska, bakgrunden svartare än synden. Ändå är det så de flesta blixtar används, tyvärr. Man ska veta att en lösblixt är en hel arsenal av möjligheter. Den kan svängas och vinklas åt alla håll. Den kan hållas lös i förlängningssladd och belysa från alla upptänkliga positioner. Blixten kan förses med filter. Med den lösa blixten kan du studsa ljuset i vägg eller tak innan det når motivet. Du kan ställa in ljusstyrkan, ofta mellan full och 1/128-dels effekt. Med blixten kan du frysa rörelser, även när du använder relativt långa exponeringstider. Den tekniken, ”blixtfrysning”, har jag använt nedan.

En krasseblomma är onekligen vacker. Men den är vackrare i verkligheten än på ett avbildande foto. I bild vill jag få ”nåt slags själ” i krassen där den står och slänger i den hårda vinden. 100 ISO, 1/40 sek, bl 20 ger mycket kraftig rörelseoskärpa. Därför slår jag en svag blixt (1/16-dels effekt) som fryser ”somligt”, låt vara slumpartat. Dessa partier har senare fått ”en liten massage” i PhotoShop.

Mest läst i juni

Det har blivit juli. De tio mest lästa inläggen under juni blev:

Dröstorp, en ödeby
Snapshots, fredag
I väntan på vingar
Växtkraft
Ottenby Fågelstation
Supermåne
Promenad i öländsk lustgård, III
Eksångare
Nattstarar
Gärdslösa prästgård – en klenod att vårda