Månadsarkiv: september 2013

Tack och farväl

tackochfarväl

I dag är det exakt två år sedan jag startade Alvarsamt, ett passande tillfälle för att sätta punkt. ”Uppdraget är slutfört” som bombplanspiloter och insatsledare brukar säga. Eftersom bloggen kommer att ligga kvar på nätet i eviga tider, hoppas jag att många kommer att ha något slags nytta och glädje av den även i framtiden. En from förhoppning är också att den på sikt ska öka intresset för södra Öland, eftersom jag noterar läsare från 78 länder, många av dem återkommande, främst från USA, Finland, Tyskland, Storbritannien, Norge och Danmark.

Min något diffusa vision om bloggens mål och mening var att skildra ”vår flytt från Jämtland och det nya livet på södra Öland” – ett liv som till stora delar genomsyras av samma slags glädjeämnen och problem som man tampas med i Norrlands inland. Där har man dock kommit längre ”politiskt”. Där hämtar man inte – som på norra Öland – filmande fullmäktigeledamöter med polis för att i mötet därpå välkomna samma tilltag som en demokratisk rättighet. Där står man inte, som här i söder, lamslagen inför mångas rop på nödvändig kulturell utveckling. Där uppe bland fjällen fungerar mobiltelefonerna bättre än här på pannkaksplatta Öland, och bredbandsutbyggnaden anses lika självklar som nödvändig för en stark företagsutveckling. För en nyinflyttad som jag känns det många gånger som om utvecklingen på södra Öland står stilla eller till och med retarderar. Var finns visionerna? Var finns de nya – och yngre – krafter som måste till? Politik ska inte vara synonymt med att administrera och förvalta. Politik är att vilja, var det nån som sa en gång för längesedan…

Alvarsamt har till i dag registrerat 100 000 besök. Bloggen omfattar 748 inlägg med 3 256 foton. Den innehåller också 26 videor och något dussintal ljudupptagningar och 710 kommentarer. Du söker lättast inlägg i sökrutan längst ned, se även inlägget Finesser i Alvarsamt

Små korn att botanisera bland:
Det allra första inlägget är detta.
Den i mina ögon bästa texten läser du här.
Sune Flisas alltid ödmjuka ledarstick finns att avnjuta här.
Flest besökare på ett dygn, 477, hade bloggen den 7 augusti 2012.

Jag har planer på att starta en ny blogg småningom, om litteratur, författare och bokförlag. Besked om och när den drar igång lämnar jag här på Alvarsamt. I övrigt förblir bloggen som den ser ut just nu – eventuellt nya kommentarer undantagna. Dessa hinner jag dessvärre inte besvara. Andra projekt kräver från och med nu all min tid!

Min andra blogg – om akvaristik – driver jag vidare, om än i lugnare tempo än på Alvarsamt.

Mina hemsidor hittar du här och här.

Tillägg den 6 november 2013: Alvarsamt har nu varit nedlagd i snart två månader. Ändå är läsarna fortfarande många; bloggen får vissa dagar fler än 100 besök. Håller läsfrekvensen i sig tenderar den stängda Alvarsamt att locka mellan 15 000 och 20 000 besök per kommande år.

Tack alla trevliga, roliga och uppmuntrande läsare och prenumeranter! Nu väntar nya spännande upptåg…

Staffan

alvarsamt

Med pennan som vapen

Lehån_4Lars-Erik Håkansson vid det stenhus som han för några år sedan tänkte bygga om till ett minimalt men dock ”konserthus”.

– Jag är både nihilist och cyniker.

Med den muskelstarka meningen avslutar Lars-Erik Håkansson, mer känd som tidningstecknaren lehån, vårt samtal och vi får backa bandet för att få veta mera om denne godhjärtade och sympatiske man som med linjens skarpa pregnans kan vara så ”elak” mot mycket och mot många här i världen…

Vi lämnar huset och går ut på gårdsplanen för att lyssna till hans numera skrinlagda planer för uthuset, en vacker öländsk stenbyggnad i fransk framtoning, insvept i rankor med tusentals ljusgröna vindruvor. Vi går upp för en ranglig trappa.

– Här uppe tänkte jag en gång bygga om, säger han och pekar. I den änden ville jag ha en vacker scen med plats för en stråkkvartett. I mitten skulle vi fixa ett exklusivt utrymme med sköna fåtöljer för publiken, och här längst bak tänkte jag mej en trappa ner till den välsorterade baren där alla föreställningar skulle avslutas – gärna med glam och sång.

– Ja ha, säger jag. Och vad skulle denna lilla ombyggnad ha gått på?

– Tja, säkert en miljon! säger lehån och plirar med de dansande pepparkornsögonen.

Men allt här i livet blir inte som man tänkt sig och hustru Gunnel skrattar gott. Hon har aldrig tidigare hört talas om idén och skiner som sola för att den aldrig realiserades.

– Jaså, det var så du tänkte sätta sprätt på våra pengar!

I den lummiga trädgården bjuder Gunnel på blåbärspaj med vaniljsås. Lars-Erik fyller våra glas med sommarvarm Ballantine´s, sensommarfåglarna drar då och då en trudelutt och livet känns mycket behagligt. Paret Håkansson lever ett jojoliv mellan den fasta bostaden i Vekerum utanför Mörrum och den något mindre fasta bostaden – inköpt 1999 – i Södra Möckleby på södra Öland. I båda fastigheterna har Lars-Erik ateljé.

Lehån_1Lars-Erik Håkansson i sin ateljé i Södra Möckleby. I den finner man även tre(!) dragspel som lehån gärna trakterar i glada vänners sällskap. – Musiken och körsången har betytt mycket för mej genom hela livet. Jag är allätare och spisar allt från Bachs cellosonater – en ”absolut musik” – till barock, jazz och folkmusik från Balkan och Östeuropa. Jag vill minnas att Gunnel räknat 1 500 grammofonskivor och ett ”absolut oräkneligt” antal böcker i vårt Blekingehus. Jag läser mest fackböcker om ämnen i gränslandet mellan filosofi och naturvetenskap.

– Förr seglade vi mycket, mest i Blekinges och Stockholms skärgård. När vi kom till Öland tyckte vi att ”det var som att segla på landbacken”.

Lars-Erik är uppvuxen i Karlshamn, Blekinge.
– Jag kommer från ett så kallat påvert hem, säger han och höjer glaset till en skål. Kanske var det bristen på bilder som väckte intresset för dom. Mamma var hemmafru och pappa byggnadsarbetare. Jag minns att han prenumererade på en tidning som hette Sovjetunionen. Men när Stalin dog 1953 släppte fascinationen. Pappa var inte alls agitatorisk, och jag har nog ärvt en egenskap från honom: När jag blir förbannad stryps talförmågan!

Det är kanske då ritstiftet tar vid…

ritbord_2Den svarta linjen på det vita papperet skapar maximala kontraster. Lars-Eriks linjer skär ”som rakblad”.

En skoldans spelar en viktig roll i Lars-Eriks unga liv.
– Jag blev nobbad av en flicka och tröstköpte en lott och vann en bok, 25 amerikanska skämttecknare. I den berättas om bland andra Saul Steinberg, invandrad till USA från rumänien. Boken blev Gefundenes Fressen för mej. Det som framför allt fascinerade var Steinbergs sätt att blanda in gamla tryck och tapeter i teckningar avsedda för tidningar. Han tände mitt intresse för bilden och än i dag är han min husgud.

Men det finns även andra husgudar, måhända några snäpp mindre än Steinberg.
– Jag är en stor beundrare av Björn Berg och Gunnar Brusewitz. Dom har tecknat så förbannat mycket utan att mista känsligheten. Se till exempel på hur Gunnar tecknar löv och på Bergs små livfulla vinjetter…

– Och apropå Björn Berg… Jag la tidigt märke till att han tecknade med en väldigt stor reservoarpenna. Min plan var enkel: Om jag köper mej en likadan penna blir jag lika duktig! Jag köpte den faktiskt – i Köpenhamn – för stora pengar. Om resultatet blev som jag trodde får andra uttala sej om! Jag har den kvar än i dag. Den går under benämningen ”bomben”.

ritbord_3Här skapar Lars-Erik mellantoner med en liten palettkniv. Bland pennorna till höger ser vi underst ”bomben” av märket Montblanc. – Den måste handhas med viss försiktighet, påpekar Lars-Erik med spelat allvar. Bläcket räcker länge och firman ger en fantastisk service. Vid två tillfällen har jag lämnat in den i bokhandeln hemma i Karlshamn, fastän jag köpte den i Köpenhamn för flera tusenlappar under 1970-talet. Bokhandeln skickar den till Tyskland för service. Där gör dom ren den och fixar eventuella fel – helt gratis. Bomben var en synnerligen bra investering!

Gunnel häller upp kaffe och Lars-Erik serverar en ny omgång Ballantine´s…
Tillbaka till hur det började!

– Att bli konstnär var inte att tänka på. Man skulle ju försörja sej! Efter studenten sökte jag till teckningslärarlinjen, men kom inte in. I stället blev jag lärare i Olsäng i Blekinge – för en trefyra. Jag var där ett helt läsår och hade egen lägenhet på våningen ovanför klassrummet.

Året i Olsäng har bitit sig fast i minnet.
– När jag kör mellan Vekerum och Öland tar jag ofta omvägen över Olsäng – bara för att minnas…

Och lehån minns mer:
– Jag kom med i kyrkokören där och ungarna var originella, speciellt en glad och bekymmerslös kille som ofta kom till skolan utan strumpor och skor. I dag är han präst och bor kvar i trakten.

På folkskollärareutbildningen i Kristianstad träffade Lars-Erik sin blivande hustru Gunnel.
– Sen jobbade jag och läste matte och fysik vid sidan av jobbet och blev ämneslärare. Parallellt med arbete och studier blev det gubbar, gubbar, gubbar – av streck. Jag skickade några av dom till Lasse O Månsson och hans tidning Hjälp. ”Tack för planscherna”, svarade han. Jag vill minnas att jag fick nån 50-lapp i honorar.

Jag frågar varför man ritar. Lars-Erik tänker länge.

– Alla människor har nog något slags behov av att uttrycka sej. För min del ser jag det så här… Jag är inte så verbal. Men får jag sitta och tänka ett tag kan jag komma på nåt bra. Och så har det nog alltid varit, att jag hellre har ritat än skrivit.

Lehån_2Lars-Erik Håkansson tänker. Och rätt som det är slår snilleblixten ned! Återstår ”bara” att fästa den på papper!

ritbord_4Spridda skurar av lehåns omfattande vapenarsenal. Det kraftfullaste vapnet – bomben – syns dock inte på detta foto.

1975 blev läraren Lars-Erik Håkansson heltidstecknaren lehån. Han tog sin Lars-Erik ur skolan och inledde ett femårigt samarbete med tidningen Röster i Radio/TV. Andra uppdragsgivare stod snart i kö: Återuppståndna Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter och tidningen VI för att nämna några. För VI tecknade han länge på Lars Westmans uppskattade sida ”Bakvagnen”.

Men tiderna förändras. Många tidningar har gått i graven, andra för en tynande tillvaro under rationaliseringens starka lupp i kurs mot krympande redaktioner, lägre honorar och färre läsare/prenumeranter.
– Jag gjorde en teckning till DN:s Namn & Nytt för inte så länge sen – om Greklandskrisen. En kvinna på redaktionen frågade mej om honoraret. Jag drog till med en summa som jag tog för länge sen – för att vara bussig: 1 500.

– Du är inte klok! sa kvinnan. Vi har bara nålpengar till teckningar i dag.

– Jag fick 500. Av Sveriges största dagstidning! Marknaden finns inte längre. Det är tragiskt. I sanning, det är mycket tragiskt…

Solen är på väg att lägga sig i Kalmarsund. Vinden har avtagit, fåglarna har tystnat. Lars-Erik Håkansson skiner plötsligt upp. Han ser road ut.

– En andra tidningstecknarkarriär vid 75 års ålder är således inte att tänka på.

– Skål, mina vänner!

Lehån_3Tidningstecknaren och konstnären Lars-Erik Håkansson, signaturen ”lehån”, i sin favoritstol under vinrankorna utmed uthuset i Södra Möckleby. För dig som vill läsa mer om lehån och se mer av hans konst rekommenderar jag den vackra boken ”lehån – inte en dag utan streck” av Thomas Kjellgren, utgiven 2010 på förlag Blekinge Museum. Mer om boken läser du här.

Nedan presenterar Alvarsamt 14 verk av lehån, både tidningsillustrationer, teckningar och litografier. De får i möjligaste mån tala för sig själva. Håll till godo!

porträtt”Tecknare tecknar tecknare”. Björn Berg, Paul Ströyer och Finn Graff porträtterar lehån vid en sammankomst i Frankfurt.

trutar

Bush

byråkrati

bårbärarna

Gaza

GreklandskrisenDen i texten nämnda, dåligt honorerade teckningen till DN. 

hemligaEU

kondompåveEn bild av påvens avståndstagande till preventivmedel, samtidigt som han höll diktatorn Augusto Pinochet om ryggen. Publicerades i SSR-tidningen, nuvarande Akademikern.

korspenisOm kvinnoprästdebatten. På förstasidan i DN någon gång under 1990-talet.

kroki

kunskapsskolan

nyckelhålet

pappaledigt

Ord, ord, ord – II

Ölands Bank i Södra Möckleby fimpar luman och drar norrut. Den politiska ledningen i kommunen stärker medborgarnas mod genom uppmuntrande tillrop i den lokala medievärlden.

I Ölandsbladet säger exempelvis kommunalrådet Kent Ingvarsson, med bostad i servicecentrumet och centralorten Färjestaden: Vi vill ju vara med och utveckla Södra Möckleby till en centralort och ett servicecentrum på södra Öland.

Eftersom han vill det tillägger han: Och då är det naturligtvis besvärligt med varje indragen service.

Så talar en riktig ledare!

Problemet är löst.

V S B

Ord, ord, ord

Ölands Bank stänger kontoret i Degerhamn. I ett brev till sina kunder skriver man:

”Den 15 november lägger vi samman kontoret i Degerhamn med kontoret i Mörbylånga. Genom effektiviseringar i rätt tid skapar vi möjligheter att långsiktigt fortsätta med vår viktiga uppgift att bedriva och utveckla bankverksamheten lokalt på Öland.”

Fan tro´t. Citatet ovan får mig att minnas en annan vokabel kullerbytta, slagen av en av mina tidigare chefer efter besked om tre miljoner kronor mindre i statligt bidrag:

”Ni kanske tycker att denna ekonomiska förlust utgör en begränsning för oss, men jag ser den som ett gyllene tillfälle för oss att utvecklas och stärka våra positioner.”

God dag, Yxskaft.