Nu växer det så det knakar och många fotograferar blommor och blader för brinnande livet. Men det spirar inte bara på land. Även vattenväxterna växer till sig i det allt starkare solljuset och färgernas intensitet ökar. Ofta behöver du bara ta ett enda steg ut i vätan för att hitta intressanta motiv. De olikfärgade ”vattengräsen” på bilden nedan vajar i vågskvalpen i Kalmarsund.
Du kan lära mer om grönslick, tarmalg, snärjtång och annat intressant liv under Östersjöns yta genom att klicka här.
I Albrunna lund finns en hel äng med arontorpsrosor. Men de börjar blomma ut, de tappar blad och ser ut som om bäst-före-datum var förra veckan. Men även de bedagade har sin skönhet. Jag tog några bilder av dem i den hårda och kalla nordostliga vinden som härjat så länge.
Husbilarna på Degerhamn ställplats blir flera i takt med stigande temperaturer.
– Vi hade runt 110 övernattningar under påsken, berättar chefen på bygget Christer Sjöman, som tidigare var just sjöman.
Degerhamn ställplats ger ett rent och naturligt intryck med sina stora gräsytor. Christer berättar att man gör allt för att befästa den framtoningen.
– Här har vi inga gränser och linjer och skyltar utan folk får ställa sej som dom vill. Och vi jobbar stenhårt med att hålla rent och snyggt. Det uppskattar våra gäster.
När Alvarsamt var där i går vilade ett stort lugn över ställplatsen. Men på Valborg händer det grejor. Utan att gå in på detaljer kan vi berätta att man naturligtvis tänder en eld – men på ett mycket annorlunda ställe. Elden kommer dessutom att förflyttas – till musik…
Varför inte åka dit och se det med egna ögon!?
Utmed Bergstigen i Degerhamn finns en mindre vasskantad fågelsjö. Livet i den kan beskådas från höjdläge i söder – som nedan – eller från bänk på utkikskulle.
Som flygintresserad är det spännande att se hur sjöfåglar förbereder landningar på sjön, som ligger nedsänkt i en grop. Inflygningen måste göras i motvind. Ofta gör fåglarna ett kontrollvarv innan landningen inleds och landningsställen fälls ut. Är fåglarna det minsta osäkra kan det bli en och annan touch and go…
Vågorna rullade i den hårda vinden som rev och slet i allt – i går. Det fattades bara vattenstänk och mullrande dån från vågor som bröt i vita mustascher…
Men det vi ser är inte hav. Det är odlingsduk på fälten strax söder om Ölands folkhögskola i Skogsby.
Det är nog inte särskilt djärvt att tro att det småningom ska mogna läckra jordgubbar under den böljande ytan…
I går var det nära igen. Nära ögat. Nära smäll. Nära död. Två rådjur kom i full karriär från ingenstans. Tvärnit. En meter från ”köttfärs”. Hade jag kört på konventionellt sätt hade två rådjur legat blodiga på vägen. Nu körde jag i laglig fart med farthållaren – och höger fot så nätt på bromspedalen. Om man kör i 70 är det runt 20 meter i sekunden. Med högerfoten på bromspedalen bör man tjäna 0,3 sekunder mot att behöva flytta den från gas till broms. Det gör runt 7 meter kortare reaktionssträcka. I går gjorde det två liv.
Uppifrån Degerhamnsvägen ser rakan ned mot vindkraftverken på Eckelsudde inbjudande ut. Jag kunde inte motstå att rulla dit. Det är nedför hela vägen…
Men vägen slutar tvärt vid en bastant vägbom. Låst. Hela området är inhägnat med elstängsel. Nu gjorde det mindre, för det ser trist ut där nere. Vegetationen är mejad, träd står avsågade och snurrorna knekar och knäpper i den svaga vinden. Det är fult, helt enkelt.
Vägs ände hade blivit trevligare av en glad skylt med intressant information än bara en vägbom. Det blev ingen promenad bland snurrorna, det blev två kilometers uppförsbacke hem igen… Öland har mycket att lära vad gäller turism.
Under påskdagarna har en mindre invasion slagit till mot Öland. Det märks framför allt som cyklist. Trafikintensiteten på 136 har mångfaldigats. Man borde höja livförsäkringen ett par snäpp och sko hjälmen med pansarplåt.
På vägarna och alvaret och utmed stränderna möter man nu främmande människor: vandrare, ironman-atleter, botaniker, fågelskådare, solbadare och en och annan fiskare – alla på jakt efter just sin ”fångst”. En aning halsbrytande vågar jag travestera Fredrik den stores bevingade uttryck: ”På Öland blir var och en lycklig på sin fason”.
Selfies och wefies är ok men jag börjar tröttna på alla ”hysteriskt leende, hopslagna och stornästa människor med fokus på sig själva” som sköljer över världen. Kanske ketchupeffekten kom efter Mandelas begravning i december förra året då Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt tog den i dag världsberömda selfien av sig själv, Barack Obama och David Cameron. Helle vägrar att visa den för världen, men ögonblicket för selfiens tillkomst finns dokumenterad.
För att slippa selfiens alla negativa sidor – litet avstånd, oskärpa, stora näsor, ansträngda ansiktsuttryck – tipsar jag om ett makalöst bra stativ: Gorillapod. Det kan användas som konventionellt, trebent ministativ eller fästas på de mest omöjliga och möjliga ställer. Och det sitter!
Under eftermiddagen var jag nere vid vindkraftverken i Eckelsudde och tog några bilder av det ganska trista och inhägnade området. Den lätta vinden slog lite åt alla håll och snurrorna stod där och såg handfallna ut. Vilket håll skulle de vända sig för att få igång propellern? Ingenting föreföll märkligt, fåglarna kvittrade och läget var med ett ord fridfullt…
Hemma igen. Under bildbehandlingen får jag syn på flygplanet nära bildens ovankant… Ingenting märkvärdigt med det. Men så ser jag även en mörk, suddig fläck strax ovan det tredje vindkraftverket, från vänster sett. Jag gör en förstoring…
Några jordhögar och ett och annat hjulspår söder om Södra Möckleby visar att något är på gång med cykelleden Fyr till fyr. Tidigare har lantmätare varit där och gluttat i sina märkliga instrument.
Det står mellan Södra bruket och Albrunna. Nere vid stranden. Det är gammalt. Men det är starkt. Det är byggd av virke från en lastlucka, bordet. Även soffan är snickrad av rester från en fartygsdetalj, jag minns inte vilken. Bordet är enormt. Man kan servera helstekt oxe på det – om man vill. Soffan, eller ska jag kalla den ”sittstocken”, är tjock som ett kroppsbyggarlår och håller för ett helt regemente.
Delarna vinschades hit en gång i världen, förbi och runt udden åt söder – hur nu det var möjligt. Vinschen står kvar en bit från möblemanget, nu gammal, vind, rostig, slut. Bredvid den ligger en flatbottnad eka, rutten och på väg att bli mull.
Alert och ungdomlig är dock Sylve Persson, Albrunna. Det var han som för några dagar sen berättade om vad han en gång gjorde: En sittmöbel för kontemplation och njutning.
Den som slår sig ned här och inte känner ökad livslust inom en kvart bör söka läkare.
Varje år vallfärdar folk till Albrunna lund för att skåda den sällsynta arontorpsrosen. Den giftiga våradonisen, som den också kallas, älskar kalk. Dessa har alltså hamnat helt rätt. Öland är ju en enda stor kalkbit.
Det är grått och kymigt och våren kryper fram, tar ett steg fram och två tillbaka. Men trots vårens – i mina ögon låga anfallstempo – anses den normal. SMHI menar till och med att mars blev rekordvarm och att våren är tidig. Så fel jag kan ha!
Vi fortsätter vår vandring på Bergstigen, nu med start på andra sidan Degerhamnsvägen. Denna del kallas Linnéstigen och löper nära Cementa ned mot havet.
I de två föregående inläggen använde jag en liten billig fickkamera. I dag fotograferar jag med en proffskamera som kostar ”en bra månadslön”. ”Tyvärr” har vi fått idealiskt fotograferingsväder: molnigt med jämnt ljus och små kontraster. Det hade varit rättvisare om proffskameran hade fått kämpa mot samma hemska fotoväder som fickkameran, alltså strålande sol med hårda kontraster.
Men Alvarsamt rår inte över vädret så det är bara att gilla läget. Dessbättre stöter vi i dag på andra motiv där blixten är användbar – på flera sätt.
Nu går vi!
Efter dagens promenad kan vi jämföra bilderna med dem från häromdagen. Jag drar denna slutsats: Kvalitetskillnaden mellan en fickkamera och en proffskamera är för betraktning av foton på skärm ”närmast obefintlig”. Det är först vid utskrift och tryck i stora format som den professionella kameran visar sin överlägsenhet.
Visst är det intressant att man kan ta i stort sett lika bra foton – rent tekninskt sett och för skärmbetraktning – med en begagnad fickkamera för några hundralappar som med en yrkeskamera för 30 000.
V S B.
Vi såg det redan när vi spanade ut över fågelsjön vid Bergstigen i Degerhamn: Det täta diset som nästan helt suddade ut kyrkans konturer. Uppkomna på fältet söder om sjön var diset misstänkt ”kompaktsmutsigt”, trots en frisk vind från sydväst. Kan det vara slöjor av det blodregn som rört sig från Saharaöknen upp över Europa och som kanske skulle orka ända till Kalmartrakten – och oss?
Vi får se… Tidigt i morgon bitti börjar det regna. Kanske olycksbådande blodröda droppar?!
Kan man ta bra bilder med en enkel fickkamera som man kan köpa begagnad för några hundralappar? Mitt svar är tveklöst ja. Det som skiljer de enkla från de avancerade kamerorna är att de enkla inte klarar av så många olika typer av ljus och motiv som de dyrare. Men rätt hanterad ger de fina bilder. Tyvärr lär sig inte så många att fotografera i dag. Man tror att det är kameran och inte fotografen som gör skillnaden mellan ”slumpskott” och ”kanonbild”. Man slänger bara upp pocketsmällan/mobilen och knäpper – det får bli vad det blir…
Vi gick ned mot Bergstigen i Degerhamn. På vägen dit träffar vi gentleman som berättar att han föddes på 1920-talet nere på Södra bruket – som Bergstigen passerar.
– Det var fattigt och knapert men jag tror vi hade roligare än man har i dag. Vi var 300 i dom där kåkarna. Proppfullt och med massor av ungar!
Med hans ord ringade i öronen beträder vi Kalkgatan, en hundratalet meter lång slingrande dalgång, kantad av kalk- och alunhistori, brännugnar, raserade industrielement, dramatisk natur och vackra utsikter. Så när som på en och annan nypurrad sångfågel är här tyst i dag, men med lite fantasi kan man ännu höra klonken från spetten och raspet av spadarna, mixat med gnisslet från överlastade vagnar och hovtrampet från trötta kampar…
Jag tar fram min flera år gamla fickkamera och tar första bilden…
Ja, det var några vardagliga men svåra motiv från gårdagens sköna promenad. Med lite eftertanke kan man attackera och bemästra dem med gott resultat – även med en mycket enkel kamera.
På så sätt blir det inte bara vad det blir. Det blir som du vill.
Alvarsamt gör omstart. Efter att ha legat nere sedan 16 september 2013 slår vi upp dörrarna på nytt. Det blir inlägg om smått och stort från södra Öland plus en del om foto, litteratur, layout, natur och annat som faller mig i smaken. Eftersom jag har många järn i elden blir utgivningsfrekvensen en aning lugnare än tidigare.
Fastän bloggen har legat i träda i drygt ett halvår görs än i dag mellan 50 och 70 besök per dygn på Alvarsamt. Vissa dagar är de flera hundra.
PS.
Kontakt har även tagits med vår tidigare ledarskribent, ordmagikern Sune Flisa, som från sitt enkla pörte ute på alvaret säger sig vara beredd att återuppta sitt heliga kall. På den lapp han skickade med grisbilen förra veckan stod ordagrant skrivet:
”Jag Sune Flisa är ånyo redo att sprida mitt verbala gullregn över de få som kan förstå min andes storslagenhet. Jag kommer att ödmjukt leverera i en intellektuell och gränsöverskridande aha-mix, inspirerad och färgad av influenser från färglösare och mindre kända kollegor som Kant-Goya-Beethoven-Goethe-Pirandello-Strindberg-Picasso-Einstein-Lars Lönndahl.”