dagens ölandsbild 78

Hjortarna vid Ottenby går ännu att spana in ganska bra, men då lövträden slår ut blir djuren nästan omöjliga att upptäcka. Man kommer sällan närmare än 50 meter, men djur som ligger och trycker kan plötsligt rusa upp på betydligt mindre avstånd. Bäst fotograferar man dem under senhösten då brunsten gör dem oförsiktiga.

vattengrönska

Nu växer det så det knakar och många fotograferar blommor och blader för brinnande livet. Men det spirar inte bara på land. Även vattenväxterna växer till sig i det allt starkare solljuset och färgernas intensitet ökar. Ofta behöver du bara ta ett enda steg ut i vätan för att hitta intressanta motiv. De olikfärgade ”vattengräsen” på bilden nedan vajar i vågskvalpen i Kalmarsund.

Du kan lära mer om grönslick, tarmalg, snärjtång och annat intressant liv under Östersjöns yta genom att klicka här.

allt har sin tid…

I Albrunna lund finns en hel äng med arontorpsrosor. Men de börjar blomma ut, de tappar blad och ser ut som om bäst-före-datum var förra veckan. Men även de bedagade har sin skönhet. Jag tog några bilder av dem i den hårda och kalla nordostliga vinden som härjat så länge.

Här har jag lagt kameran på backen och en annan värld öppnar sig. Lång slutartid får bladen oskarpa i den hårda vinden, och liten bländare ger stort skärpedjup.

För att mildra kontrasterna håller min fru en reflexskärm bakom blommorna. Jag slår en blixt i skärmen och får på så sätt ett mildare ljus genom att blixt och sol jobbar tillsammans.

Degerhamn ställplats

Husbilarna på Degerhamn ställplats blir flera i takt med stigande temperaturer.
– Vi hade runt 110 övernattningar under påsken, berättar chefen på bygget Christer Sjöman, som tidigare var just sjöman.

Degerhamn ställplats ger ett rent och naturligt intryck med sina stora gräsytor. Christer berättar att man gör allt för att befästa den framtoningen.
– Här har vi inga gränser och linjer och skyltar utan folk får ställa sej som dom vill. Och vi jobbar stenhårt med att hålla rent och snyggt. Det uppskattar våra gäster.

När Alvarsamt var där i går vilade ett stort lugn över ställplatsen. Men på Valborg händer det grejor. Utan att gå in på detaljer kan vi berätta att man naturligtvis tänder en eld – men på ett mycket annorlunda ställe. Elden kommer dessutom att förflyttas – till musik…

Varför inte åka dit och se det med egna ögon!?

Christer Sjöman i Degerhamns hamn. Ställplatsen sköts av Degerhamns Båt &  Sportfiskeklubb och husbilar, husvagnar och tältare är lika välkomna. – Vi har plats för flera hundra, säger Christer.

På andra sidan hamninloppet breder ställplatsen ut sig åt norr. Men det finns stora ytor även åt andra väderstreck. 16 september 2012 gjorde Alvarsamt ett besök i en husbil på stället. Det inlägget kan du se – och lyssna till – här.

dagens ölandsbild 77

När jag fotograferar samarbetar jag gärna med ”slumpen”. Man behöver inte alltid se motivet klart framför sig. Man kan ana. Man kan chansa. Man kan misslyckas. Men man kan också lyckas. Här låter jag kameran kika in genom ett av de södra fönstren på Smedby kyrka. Jag ser inte displayen utan knäpper i blindo, på vinst och förlust. Bilden fascinerar. Vi ser rakt genom kyrkan och ett av fönstren ut mot Smedby hembygdsgård men också kyrkogården bakom mig. Vi ser samtidigt åt norr och åt söder.

göl med intensiv flygtrafik

Utmed Bergstigen i Degerhamn finns en mindre vasskantad fågelsjö. Livet i den kan beskådas från höjdläge i söder – som nedan – eller från bänk på utkikskulle.

Som flygintresserad är det spännande att se hur sjöfåglar förbereder landningar på sjön, som ligger nedsänkt i en grop. Inflygningen måste göras i motvind. Ofta gör fåglarna ett kontrollvarv innan landningen inleds och landningsställen fälls ut. Är fåglarna det minsta osäkra kan det bli en och annan touch and go…

Fem gäss går in för landning från väster. Vinden kommer alltså från öster.

Bara två av de fem landar. Övriga tre gör ytterligare ett kontrollvarv…

Inte bara Jesus kunde gå på vattnet. Här till och med springer fåglar på vattenytan. Sothöns, kanske?

Från höjdkammen söder om sjön. Med blicken mot nordväst ser vi bänken uppe på observationskullen – längst upp i vänstra hörnet.

vågor på land

Vågorna rullade i den hårda vinden som rev och slet i allt – i går. Det fattades bara vattenstänk och mullrande dån från vågor som bröt i vita mustascher…

Men det vi ser är inte hav. Det är odlingsduk på fälten strax söder om Ölands folkhögskola i Skogsby.

Det är nog inte särskilt djärvt att tro att det småningom ska mogna läckra jordgubbar under den böljande ytan…

Det är svårt att tro, men det vi ser är faktiskt färgbilder. Det extremt hårda motljuset tar musten ur all kolorit. Exponeringsvärdena vid 100 ISO är också extrema: 1/400 och bländare 20.

Uppe till höger sitter en man på knä i den just där frilagda jorden. Hans silhuett är den enda komponent i bilden som ger oss en aning om fältets storlek.

”rådjursblixten”

I går var det nära igen. Nära ögat. Nära smäll. Nära död. Två rådjur kom i full karriär från ingenstans. Tvärnit. En meter från ”köttfärs”. Hade jag kört på konventionellt sätt hade två rådjur legat blodiga på vägen. Nu körde jag i laglig fart med farthållaren – och höger fot så nätt på bromspedalen. Om man kör i 70 är det runt 20 meter i sekunden. Med högerfoten på bromspedalen bör man tjäna 0,3 sekunder mot att behöva flytta den från gas till broms. Det gör runt 7 meter kortare reaktionssträcka. I går gjorde det två liv.

 

Eckelsudde

Uppifrån Degerhamnsvägen ser rakan ned mot vindkraftverken på Eckelsudde inbjudande ut. Jag kunde inte motstå att rulla dit. Det är nedför hela vägen…

Men vägen slutar tvärt vid en bastant vägbom. Låst. Hela området är inhägnat med elstängsel. Nu gjorde det mindre, för det ser trist ut där nere. Vegetationen är mejad, träd står avsågade och snurrorna knekar och knäpper i den svaga vinden. Det är fult, helt enkelt.

Vägs ände hade blivit trevligare av en glad skylt med intressant information än bara en vägbom. Det blev ingen promenad bland snurrorna, det blev två kilometers uppförsbacke hem igen… Öland har mycket att lära vad gäller turism.

Från badet vid Eckelsudde ser snurreparken inbjudande ut. Men skenet bedrar.

Vägbom och elstängsel. Varför får jag inte komma längre än hit? Finns risk för att jag får ett vindkraftverk i skallen?

Det är inget vackert landskap man ser från grinden ned mot Kalmarsund.

Öland lever upp

Under påskdagarna har en mindre invasion slagit till mot Öland. Det märks framför allt som cyklist. Trafikintensiteten på 136 har mångfaldigats. Man borde höja livförsäkringen ett par snäpp och sko hjälmen med pansarplåt.

På vägarna och alvaret och utmed stränderna möter man nu främmande människor: vandrare, ironman-atleter, botaniker, fågelskådare, solbadare och en och annan fiskare – alla på jakt efter just sin ”fångst”. En aning halsbrytande vågar jag travestera Fredrik den stores bevingade uttryck: ”På Öland blir var och en lycklig på sin fason”.

Lycksökare vid Kalmarsund. 

Märkliga objekt

Kan du se vad det här är? Kundvagnar på ICA? Stängselrullar? Eller kanske trådhyllor i ett lager?

Svar: Fällor för sjöfågel förvarade nere vid Ottenby fågelstation. Tror jag, är väl bäst att tillägga. 😉

dagens ölandsbild 76

Ett foto med impressionistisk aura. Vi ser prickarna i inloppet till hamnen i Degerhamn.

bättre selfies

Stolsryggar, grenar, ledstänger, cykelstyren, räcken, stativ, staket, bilbackspeglar… Gorillapod klänger sig fast på det mesta.

Selfies och wefies är ok men jag börjar tröttna på alla ”hysteriskt leende, hopslagna och stornästa människor med fokus på sig själva” som sköljer över världen. Kanske ketchupeffekten kom efter Mandelas begravning i december förra året då Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt tog den i dag världsberömda selfien av sig själv, Barack Obama och David Cameron. Helle vägrar att visa den för världen, men ögonblicket för selfiens tillkomst finns dokumenterad.

För att slippa selfiens alla negativa sidor – litet avstånd, oskärpa, stora näsor, ansträngda ansiktsuttryck – tipsar jag om ett makalöst bra stativ: Gorillapod. Det kan användas som konventionellt, trebent ministativ eller fästas på de mest omöjliga och möjliga ställer. Och det sitter!

selfie
wefie

Här sitter jag bra! Stativet levereras med fiffigt snabbfäste som dessutom är låsbart. En av de vettigaste fotoprylarna i min utrustning. Modellen för kompaktkameror kostar runt 200 kronor.

UFO, solsting eller… ?

Under eftermiddagen var jag nere vid vindkraftverken i Eckelsudde och tog några bilder av det ganska trista och inhägnade området. Den lätta vinden slog lite åt alla håll och snurrorna stod där och såg handfallna ut. Vilket håll skulle de vända sig för att få igång propellern? Ingenting föreföll märkligt, fåglarna kvittrade och läget var med ett ord fridfullt…

Hemma igen. Under bildbehandlingen får jag syn på flygplanet nära bildens ovankant… Ingenting märkvärdigt med det. Men så ser jag även en mörk, suddig fläck strax ovan det tredje vindkraftverket, från vänster sett. Jag gör en förstoring…

Hela bilden. För att se bra föreslår jag att du högerklickar på fotona och väljer ”öppna länk i nytt fönster”. 

Först på förstoringen ser jag även en del andra detaljer som gör mig brydd. Vad är det för ett vitt streck vid första pilen – från vänster sett? Vad är det för objekt vid pil nummer två? Vad är den vita punkten högst upp i bild? Månen? Knappast, den ser för liten ut. Och vad är det för vitt streck vid pil fyra? Jag gör en delförstoring av ”det suddiga objektet”…

Jag kan omöjligen säga vad det är vi ser. En fågel? Nej, exponeringstiden är 1/200 sekund och en fågel skulle ha blivit tydligare. Dessutom lämnar inte fåglar vita streck efter sig. Smuts på sensorn? Knappast. Inget annat smuts syns i denna vinkel mot solen och när den syns är den nästan alltid klotrund. Meteorit? Tja, varför inte? Något som slungas iväg från ett vindkraftverk? Föga troligt. Vad skulle det vara i så fall? Och vinden var så svag att inte ens alla snurror roterade. Om nån har nån idé så svara gärna med en kommentar.

vart ska du, polarn?

– Jag kutar åt vänster, jag. – Och jag åt höger. – Men det är ju helt kajko, jag springer rakt fram, förstås. – Tjata lagom, sätt fart nu!

Tackor och lamm i hagarna nere vid Ås kyrka, Ottenby.

spår av Fyr till fyr

Några jordhögar och ett och annat hjulspår söder om Södra Möckleby visar att något är på gång med cykelleden Fyr till fyr. Tidigare har lantmätare varit där och gluttat i sina märkliga instrument.

Väg 136 mot söder. Här ska cykelleden gå precis nedanför vägbanken.

En aning längre söderut ser vi upptill väg 136 mot norr. Under den går vägen till Cementas stenbrott. Om informationen från i höstas fortfarande gäller ska här en cykelbana byggas till på sidan av bron. Den kan bli en svindlande överfart…

Snurrorna

Du vet väl att jag också driver en blogg om de planerade vindkraftverken i Albrunna. Snurrorna heter den. Välkommen även dit! 😉

Dagens ölandsbild 75

Den gamla ekan liknar en strandad val en bit ovanför strandlinjen mellan Södra bruket och Albrunna.

ingen IKEA-möbel

Det står mellan Södra bruket och Albrunna. Nere vid stranden. Det är gammalt. Men det är starkt. Det är byggd av virke från en lastlucka, bordet. Även soffan är snickrad av rester från en fartygsdetalj, jag minns inte vilken. Bordet är enormt. Man kan servera helstekt oxe på det – om man vill. Soffan, eller ska jag kalla den ”sittstocken”, är tjock som ett kroppsbyggarlår och håller för ett helt regemente.

Delarna vinschades hit en gång i världen, förbi och runt udden åt söder – hur nu det var möjligt. Vinschen står kvar en bit från möblemanget, nu gammal, vind, rostig, slut. Bredvid den ligger en flatbottnad eka, rutten och på väg att bli mull.

Alert och ungdomlig är dock Sylve Persson, Albrunna. Det var han som för några dagar sen berättade om vad han en gång gjorde: En sittmöbel för kontemplation och njutning.

Den som slår sig ned här och inte känner ökad livslust inom en kvart bör söka läkare.

Möbeln. Framför den planterade Sylve en syrénbuske. Bakom bordet, utanför bild, står ett vackert gullregn, planterat för dryga 60 år sen av ”nån annan än Sylve”.

Sitter man vid bordet och tittar rakt ut ser man i disigt väder ut i havets oändlighet. Tittar man i klart väder ser man Sverige.

Kastar man sina blickar åt sydväst ser man denna vy med udden som Sylve lyckades runda med sitt virkespaket för sin strandmöbel – med en vinsch! Fråga inte mig hur han bar sig åt!

en rar liten sol

Varje år vallfärdar folk till Albrunna lund för att skåda den sällsynta arontorpsrosen. Den giftiga våradonisen, som den också kallas, älskar kalk. Dessa har alltså hamnat helt rätt. Öland är ju en enda stor kalkbit.

Våradonis 5 april.

Vi hade tur denna dag för våradonisen slår bara ut sina blad i solsken.

vår vår i år

Det är grått och kymigt och våren kryper fram, tar ett steg fram och två tillbaka. Men trots vårens – i mina ögon låga anfallstempo – anses den normal. SMHI menar till och med att mars blev rekordvarm och att våren är tidig. Så fel jag kan ha!

Biblioteksparken i Södra Möckleby 1 december förra året.

Samma park fyra månader senare. Det tar sig…

Några av parkens utslagna blommor den 5 april. Trots tristväder är det bara att inse: Det är vår!

QUE SERA, SERA, del II

Vi fortsätter vår vandring på Bergstigen, nu med start på andra sidan Degerhamnsvägen. Denna del kallas Linnéstigen och löper nära Cementa ned mot havet.

I de två föregående inläggen använde jag en liten billig fickkamera. I dag fotograferar jag med en proffskamera som kostar ”en bra månadslön”. ”Tyvärr” har vi fått idealiskt fotograferingsväder: molnigt med jämnt ljus och små kontraster. Det hade varit rättvisare om proffskameran hade fått kämpa mot samma hemska fotoväder som fickkameran, alltså strålande sol med hårda kontraster.

Men Alvarsamt rår inte över vädret så det är bara att gilla läget. Dessbättre stöter vi i dag på andra motiv där blixten är användbar – på flera sätt.

Nu går vi!

Här lyser faktiskt solen några minuter. Men svagt. Viktigaste regeln när man fotograferar är nästan alltid att det ska falla ljus på det objekt man vill göra synligt. I det här fallet är det de nyutslagna löven och min fru. För att få lite stuns i bilden använder jag en svag blixt riktad snett mot min fru. Nästan alla blixtaggregat går att ställa in i olika styrkor, även små fickkameror har ofta de möjligheterna. Min blixt går att utlösa i full styrka ned till 1/128-del av full effekt.

Vi går genom ett dramatiskt landskap helt präglat av tidigare industrier. Alla ”berg” är spill efter bergshanteringen här. I dag är ljuset småtrist, färgerna svaga. Med blixten på full effekt får jag liv i den låga, vida enbusken till vänster.

Här är så mörkt att jag måste använda blixten, eftersom jag inte har något stativ. Blixten är slagen rakt på motivet. Enda huvudbryn är att hitta lagom blixtkraft.

Resterna av den här gamla kalkugnen ligger i så pass starkt ljus att jag inte behöver använda blixt. Men jag gör det ändå för att få färg och struktur i ugnsväggarna att framträda bättre. Utan blixt hade de blivit för mörka.

De här små träden har rejäla sockor av… Tja, är det björnmossa? Bilden är tagen med en mycket liten dos blixt – för att få liv i den gröna färgen.

Ytterligare ett exempel på ”ljus på huvudobjektet”. Mäter man ljuset efter bakgrunden, drar ned 1/3 steg på exponeringen och kompenserar denna ”ljusförlust” med en mycket svag blixt får man ovanstående resultat: Allt är korrekt exponerat men huvudobjektet framträder tydligast eftersom det är något ljusare än omgivningen.

Här kan man kanske tro att ljuset låg jämnt och fint över hela motivet. Men i verkligheten låg trädet i skugga och ”bron” i mycket starkare ljus. Och det var framför allt trädets struktur jag var intresserad av. Hade jag exponerat efter bakgrunden hade trädstammarna blivit svarta. Hade jag exponerat efter trädet hade ”bron” blivit extremt överexponerad, alltså alldeles för ljus. Lösning: Ställ in exponeringsvärdena efter ”bron” och slå en stark blixt snett mot trädet. Här behövs ingen kompensation med bländarvärdet, eftersom ”bron” ligger för långt bort för att påverkas av blixten.

Inne i ”bron” ser vi nåt slags påfyllningstratt. Utan blixt är det här omöjligt att få teckning i både väggar, tak och naturen i bakgrunden. Ljusskillnaderna är ”enorma”. Den här bilden är inte bra. Orsak: Blixten sitter fast i kamerans blixtsko. En helt rörlig blixt hade varit bättre. Den hade jag kunnat slå i väggen till höger, utanför bild, eller till och med i golvet/marken. Då hade jag kanske kunnat undvika den hårda slagskugga som här finns bakom ”reglagespaken”. Men så är det ofta när man är ute och fotograferar. Man kan inte ha med sig allt, utan man får försöka lösa problemen så gott det går. Jag exponerade efter naturen i bakgrunden och slog en ”lagom stark blixt” upp i taket. Efter två tre försök hittade jag balansen.

Här har jag använt en svag blixt rakt på för att få förra årets blad att framträda ljusare och klarare, som konfetti.

Ett motiv som inte krävde blixt. Ljuset är jämnt, kontrasterna inom acceptabla värden som kameran klarar av.

Husen i bakgrunden ligger utmed väg 136. Till höger i bild leder den ned mot Ottenby. Här använde jag faktiskt blixten på full styrka trots det stora avståndet till bergväggen bakom vattendraget. På så sätt fick jag den aningen ljusare än om jag inte använt blixt. Små skillnader kan ibland betyda mycket för bildens intryck/uttryck.

Efter dagens promenad kan vi jämföra bilderna med dem från häromdagen. Jag drar denna slutsats: Kvalitetskillnaden mellan en fickkamera och en proffskamera är för betraktning av foton på skärm ”närmast obefintlig”. Det är först vid utskrift och tryck i stora format som den professionella kameran visar sin överlägsenhet.

Visst är det intressant att man kan ta i stort sett lika bra foton – rent tekninskt sett och för skärmbetraktning – med en begagnad fickkamera för några hundralappar som med en yrkeskamera för 30 000.

V S B.

 

blodregn?

Vi såg det redan när vi spanade ut över fågelsjön vid Bergstigen i Degerhamn: Det täta diset som nästan helt suddade ut kyrkans konturer. Uppkomna på fältet söder om sjön var diset misstänkt ”kompaktsmutsigt”, trots en frisk vind från sydväst. Kan det vara slöjor av det blodregn som rört sig från Saharaöknen upp över Europa och som kanske skulle orka ända till Kalmartrakten – och oss?

Vi får se… Tidigt i morgon bitti börjar det regna. Kanske olycksbådande blodröda droppar?!

Kyrkan i Södra Möckleby ligger insvept i ett gråvitt töcken. Medan vi gick nere vid fågelsjön under söndagseftermiddagen tätnade diset alltmer…

…för att ute på fältet söder om fågelsjön bli otäckt grått – och så tätt att vi inte såg träden på andra sidan. Hemma igen fick vi oförklarliga hostattacker.

Que sera, sera

Kan man ta bra bilder med en enkel fickkamera som man kan köpa begagnad för några hundralappar? Mitt svar är tveklöst ja. Det som skiljer de enkla från de avancerade kamerorna är att de enkla inte klarar av så många olika typer av ljus och motiv som de dyrare. Men rätt hanterad ger de fina bilder. Tyvärr lär sig inte så många att fotografera i dag. Man tror att det är kameran och inte fotografen som gör skillnaden mellan ”slumpskott” och ”kanonbild”. Man slänger bara upp pocketsmällan/mobilen och knäpper – det får bli vad det blir…

Vi gick ned mot Bergstigen i Degerhamn. På vägen dit träffar vi gentleman som berättar att han föddes på 1920-talet nere på Södra bruket – som Bergstigen passerar.

– Det var fattigt och knapert men jag tror vi hade roligare än man har i dag. Vi var 300 i dom där kåkarna. Proppfullt och med massor av ungar!

Med hans ord ringade i öronen beträder vi Kalkgatan, en hundratalet meter lång slingrande dalgång, kantad av kalk- och alunhistori, brännugnar, raserade industrielement, dramatisk natur och vackra utsikter. Så när som på en och annan nypurrad sångfågel är här tyst i dag, men med lite fantasi kan man ännu höra klonken från spetten och raspet av spadarna, mixat med gnisslet från överlastade vagnar och hovtrampet från trötta kampar…

Jag tar fram min flera år gamla fickkamera och tar första bilden…

Ett svårt motiv. Ljuset kommer snett framifrån, det är hårt och kontrastrikt. De främre motivdelarna är mycket mörkare än det ljusdränkta havet och den skimrande himlen. Lösningen heter blixt. Just det, slå på blixten i det allra starkaste utomhusljuset! Varför? Jo, i det här fallet för att få åtminstone lite teckning i min frus kläder och göra skylten läsbar. Utan blixt hade båda blivit sotsvarta silhuetter. Det enda som hade framträtt tydligt på min fru är hennes kinder och haka – de enda delar som är solbelysta. Det gäller att välja ett lagom avstånd för den svaga blixten på en fickkamera, 1 till 3 meter. Mer än så brukar blixten inte orka. Här är avståndet perfekt. Jag har fått lagom teckning i bildens främre mörka partier. Bara en liten detalj avslöjar att en blixt har varit i farten… De små reflexerna på min frus skor! De lyser fastän de befinner sig i djupaste skugga – en enkel miss att rätta till i PhotoShop eller annat bildbehandlingsprogram.

Även detta motiv kräver lite tankearbete innan bilden kan tas. Skylten står med baksidan mot solen. Vill jag ha fram texten på den – och ändå få övriga delar av motivet rätt exponerade – måste jag åter ta till blixten. Jag får sedan testa mig fram hur långt jag ska stå från skylten för att alla objekt i bilden ska bli korrekt exponerade. Tränar man lite så sätter sig snart dessa avstånd i förlängda märgen.

En vacker, murad vägg där tidens tand har fått gnaga fritt. Stora partier av motivet är dränkta i solljus, medan övre vänstra hörnet vilar i den djupaste skugga. Utan blixt skulle hörnet bli ”en sotfläck”. Nu lever även det partiet. Tack vare blixten!

Kalkgatan. Nu hopar sig de fotografiska problemen! Inte nog med det starka motljuset, de hårda kontrasterna och ett objektiv utan motljusskydd! Det har kommit fett på frontlinsen också. Fettet felbryter ljuset så det bildas ”stora ljusa flagor” i bilden. Dessutom har min fru fräckheten att vända sig bort från ljuset så att ansiktet drunknar i skugga. Men men… en fotograf på hugget låter sig inte slås ned av tekniska brister eller fysikens grymma lagar. Man tager vad man haver och man gör det man kan. Det man har är alltså en nedsmutsad leksakskamera och ett svårt motljus. Man har också en kamera som inte är duktig på att hantera motljus; bilden blir blek, den tunnas ut och mister kontrast. Man gör det man kan. Men vad kan man göra? Jo, slå på blixten, utnyttja kamerans svagheter i motljus genom att förstärka dem ännu mera i bildbehandlingen. Lägga på extra ”dimdis” och förtydliga ”de stora ljusa flagorna” i bilden! Fusk? Inte alls. Att fotografera är att ljuga så man blir trodd.

Utsikten kallas området. Svårt motiv, med hårt motljus. Den ljusa branten är sannolikt tiotals gånger ljusare än den svarta i bildens mitt. Ingen kamera kan skildra såna kontraster – utan hjälp. Fettfläcken sitter kvar på objektivets frontlins; jag har inga lämpliga vätskor att torka bort den med. Här är avstånden alldeles för stora för min kameras pyttelilla blixt. Jag exponerar så jag får aningen teckning i det stora skuggpartiet och i det följande bildbehandlingsarbetet får jag ta till alla tänkbara knep för att få ytterligare teckning i det. Jag måste också tona ned ljuset i det högra solbelysta fältet. En fickkamera har liten sensor. Och regeln är: Ju mindre sensor, desto större skärpedjup. Här har jag kommit runt detta faktum – som står skrivet i sten – genom att lägga på partier av oskärpa i bildens övre bortre delar. Felteckningarna och ljusflagorna har jag också förstärkt. Den enkla kameran med sitt motljusdåliga objektiv och jag har alltså samarbetat. Resultatet blir en helt ok bild, en aning drömsk, med tekniska brister men som hos rätt betraktare kan frammana och förstärka uppkomna känslor…

Nära Utsikten ligger Fågelsjön. Motivet är en mardröm för en fotograf utan monsterblixt. Dallrande sol över större delen av motivet, men med ett sotsvart nedre högerhörn. Jag använder den lilla blixten för att åtminstone få något lite teckning i den djupa skuggan. Men kontrasterna är ändå enorma. Nästan allt bildbehandlingsarbete får ägnas det nedre högra hörnet. Efter att även ha lagt på lite oskärpa i bildens överkant tycker jag slutresultatet blir riktigt bra. Kameran och jag har samarbetat.

Ja, det var några vardagliga men svåra motiv från gårdagens sköna promenad. Med lite eftertanke kan man attackera och bemästra dem med gott resultat – även med en mycket enkel kamera.

På så sätt blir det inte bara vad det blir. Det blir som du vill.

PS. I nästa inlägg vandrar vi vidare på andra delar av Bergstigen. Då är fickkameran ersatt av en proffsmodell.

Omtag

Alvarsamt gör omstart. Efter att ha legat nere sedan 16 september 2013 slår vi upp dörrarna på nytt. Det blir inlägg om smått och stort från södra Öland plus en del om foto, litteratur, layout, natur och annat som faller mig i smaken. Eftersom jag har många järn i elden blir utgivningsfrekvensen en aning lugnare än tidigare.

Fastän bloggen har legat i träda i drygt ett halvår görs än i dag mellan 50 och 70 besök per dygn på Alvarsamt. Vissa dagar är de flera hundra.

PS.
Kontakt har även tagits med vår tidigare ledarskribent, ordmagikern Sune Flisa, som från sitt enkla pörte ute på alvaret säger sig vara beredd att återuppta sitt heliga kall. På den lapp han skickade med grisbilen förra veckan stod ordagrant skrivet:

”Jag Sune Flisa är ånyo redo att sprida mitt verbala gullregn över de få som kan förstå min andes storslagenhet. Jag kommer att ödmjukt leverera i en intellektuell och gränsöverskridande aha-mix, inspirerad och färgad av influenser från färglösare och mindre kända kollegor som Kant-Goya-Beethoven-Goethe-Pirandello-Strindberg-Picasso-Einstein-Lars Lönndahl.”