ingen IKEA-möbel

Det står mellan Södra bruket och Albrunna. Nere vid stranden. Det är gammalt. Men det är starkt. Det är byggd av virke från en lastlucka, bordet. Även soffan är snickrad av rester från en fartygsdetalj, jag minns inte vilken. Bordet är enormt. Man kan servera helstekt oxe på det – om man vill. Soffan, eller ska jag kalla den ”sittstocken”, är tjock som ett kroppsbyggarlår och håller för ett helt regemente.

Delarna vinschades hit en gång i världen, förbi och runt udden åt söder – hur nu det var möjligt. Vinschen står kvar en bit från möblemanget, nu gammal, vind, rostig, slut. Bredvid den ligger en flatbottnad eka, rutten och på väg att bli mull.

Alert och ungdomlig är dock Sylve Persson, Albrunna. Det var han som för några dagar sen berättade om vad han en gång gjorde: En sittmöbel för kontemplation och njutning.

Den som slår sig ned här och inte känner ökad livslust inom en kvart bör söka läkare.

Möbeln. Framför den planterade Sylve en syrénbuske. Bakom bordet, utanför bild, står ett vackert gullregn, planterat för dryga 60 år sen av ”nån annan än Sylve”.

Sitter man vid bordet och tittar rakt ut ser man i disigt väder ut i havets oändlighet. Tittar man i klart väder ser man Sverige.

Kastar man sina blickar åt sydväst ser man denna vy med udden som Sylve lyckades runda med sitt virkespaket för sin strandmöbel – med en vinsch! Fråga inte mig hur han bar sig åt!