Månadsarkiv: april 2014

spår av Fyr till fyr

Några jordhögar och ett och annat hjulspår söder om Södra Möckleby visar att något är på gång med cykelleden Fyr till fyr. Tidigare har lantmätare varit där och gluttat i sina märkliga instrument.

_MG_5347_0005Väg 136 mot söder. Här ska cykelleden gå precis nedanför vägbanken.

_MG_5350_0008En aning längre söderut ser vi upptill väg 136 mot norr. Under den går vägen till Cementas stenbrott. Om informationen från i höstas fortfarande gäller ska här en cykelbana byggas till på sidan av bron. Den kan bli en svindlande överfart…

Taggad

Snurrorna

Du vet väl att jag också driver en blogg om de planerade vindkraftverken i Albrunna. Snurrorna heter den. Välkommen även dit! 😉

Taggad ,

Dagens ölandsbild 75

DagensÖlandsbild_75Den gamla ekan liknar en strandad val en bit ovanför strandlinjen mellan Södra bruket och Albrunna.

Taggad

ingen IKEA-möbel

Det står mellan Södra bruket och Albrunna. Nere vid stranden. Det är gammalt. Men det är starkt. Det är byggd av virke från en lastlucka, bordet. Även soffan är snickrad av rester från en fartygsdetalj, jag minns inte vilken. Bordet är enormt. Man kan servera helstekt oxe på det – om man vill. Soffan, eller ska jag kalla den ”sittstocken”, är tjock som ett kroppsbyggarlår och håller för ett helt regemente.

Delarna vinschades hit en gång i världen, förbi och runt udden åt söder – hur nu det var möjligt. Vinschen står kvar en bit från möblemanget, nu gammal, vind, rostig, slut. Bredvid den ligger en flatbottnad eka, rutten och på väg att bli mull.

Alert och ungdomlig är dock Sylve Persson, Albrunna. Det var han som för några dagar sen berättade om vad han en gång gjorde: En sittmöbel för kontemplation och njutning.

Den som slår sig ned här och inte känner ökad livslust inom en kvart bör söka läkare.

Strandsoffan_1Möbeln. Framför den planterade Sylve en syrénbuske. Bakom bordet, utanför bild, står ett vackert gullregn, planterat för dryga 60 år sen av ”nån annan än Sylve”.

Strandsoffan_2Sitter man vid bordet och tittar rakt ut ser man i disigt väder ut i havets oändlighet. Tittar man i klart väder ser man Sverige.

Strandsoffan_3Kastar man sina blickar åt sydväst ser man denna vy med udden som Sylve lyckades runda med sitt virkespaket för sin strandmöbel – med en vinsch! Fråga inte mig hur han bar sig åt!

Taggad

en rar liten sol

Varje år vallfärdar folk till Albrunna lund för att skåda den sällsynta arontorpsrosen. Den giftiga våradonisen, som den också kallas, älskar kalk. Dessa har alltså hamnat helt rätt. Öland är ju en enda stor kalkbit.

arontorpsros_21Våradonis 5 april.

arontorpsros_11Vi hade tur denna dag för våradonisen slår bara ut sina blad i solsken.

Taggad ,

vår vår i år

Det är grått och kymigt och våren kryper fram, tar ett steg fram och två tillbaka. Men trots vårens – i mina ögon låga anfallstempo – anses den normal. SMHI menar till och med att mars blev rekordvarm och att våren är tidig. Så fel jag kan ha!

biblioteksträdgården_50Biblioteksparken i Södra Möckleby 1 december förra året.

BiblioteksträdgårdenSamma park fyra månader senare. Det tar sig…

blommor_biblioteksträdgårdenNågra av parkens utslagna blommor den 5 april. Trots tristväder är det bara att inse: Det är vår!

QUE SERA, SERA, del II

Vi fortsätter vår vandring på Bergstigen, nu med start på andra sidan Degerhamnsvägen. Denna del kallas Linnéstigen och löper nära Cementa ned mot havet.

I de två föregående inläggen använde jag en liten billig fickkamera. I dag fotograferar jag med en proffskamera som kostar ”en bra månadslön”. ”Tyvärr” har vi fått idealiskt fotograferingsväder: molnigt med jämnt ljus och små kontraster. Det hade varit rättvisare om proffskameran hade fått kämpa mot samma hemska fotoväder som fickkameran, alltså strålande sol med hårda kontraster.

Men Alvarsamt rår inte över vädret så det är bara att gilla läget. Dessbättre stöter vi i dag på andra motiv där blixten är användbar – på flera sätt.

Nu går vi!

Bergstig_2_01Här lyser faktiskt solen några minuter. Men svagt. Viktigaste regeln när man fotograferar är nästan alltid att det ska falla ljus på det objekt man vill göra synligt. I det här fallet är det de nyutslagna löven och min fru. För att få lite stuns i bilden använder jag en svag blixt riktad snett mot min fru. Nästan alla blixtaggregat går att ställa in i olika styrkor, även små fickkameror har ofta de möjligheterna. Min blixt går att utlösa i full styrka ned till 1/128-del av full effekt.

Bergstig_2_02Vi går genom ett dramatiskt landskap helt präglat av tidigare industrier. Alla ”berg” är spill efter bergshanteringen här. I dag är ljuset småtrist, färgerna svaga. Med blixten på full effekt får jag liv i den låga, vida enbusken till vänster.

Bergstig_2_03Här är så mörkt att jag måste använda blixten, eftersom jag inte har något stativ. Blixten är slagen rakt på motivet. Enda huvudbryn är att hitta lagom blixtkraft.

Bergstig_2_07Resterna av den här gamla kalkugnen ligger i så pass starkt ljus att jag inte behöver använda blixt. Men jag gör det ändå för att få färg och struktur i ugnsväggarna att framträda bättre. Utan blixt hade de blivit för mörka.

Bergstig_2_04De här små träden har rejäla sockor av… Tja, är det björnmossa? Bilden är tagen med en mycket liten dos blixt – för att få liv i den gröna färgen.

Bergstig_2_06Ytterligare ett exempel på ”ljus på huvudobjektet”. Mäter man ljuset efter bakgrunden, drar ned 1/3 steg på exponeringen och kompenserar denna ”ljusförlust” med en mycket svag blixt får man ovanstående resultat: Allt är korrekt exponerat men huvudobjektet framträder tydligast eftersom det är något ljusare än omgivningen.

Bergstig_2_08Här kan man kanske tro att ljuset låg jämnt och fint över hela motivet. Men i verkligheten låg trädet i skugga och ”bron” i mycket starkare ljus. Och det var framför allt trädets struktur jag var intresserad av. Hade jag exponerat efter bakgrunden hade trädstammarna blivit svarta. Hade jag exponerat efter trädet hade ”bron” blivit extremt överexponerad, alltså alldeles för ljus. Lösning: Ställ in exponeringsvärdena efter ”bron” och slå en stark blixt snett mot trädet. Här behövs ingen kompensation med bländarvärdet, eftersom ”bron” ligger för långt bort för att påverkas av blixten.

Bergstig_2_09Inne i ”bron” ser vi nåt slags påfyllningstratt. Utan blixt är det här omöjligt att få teckning i både väggar, tak och naturen i bakgrunden. Ljusskillnaderna är ”enorma”. Den här bilden är inte bra. Orsak: Blixten sitter fast i kamerans blixtsko. En helt rörlig blixt hade varit bättre. Den hade jag kunnat slå i väggen till höger, utanför bild, eller till och med i golvet/marken. Då hade jag kanske kunnat undvika den hårda slagskugga som här finns bakom ”reglagespaken”. Men så är det ofta när man är ute och fotograferar. Man kan inte ha med sig allt, utan man får försöka lösa problemen så gott det går. Jag exponerade efter naturen i bakgrunden och slog en ”lagom stark blixt” upp i taket. Efter två tre försök hittade jag balansen.

Bergstig_2_10Här har jag använt en svag blixt rakt på för att få förra årets blad att framträda ljusare och klarare, som konfetti.

Bergstig_2_11Ett motiv som inte krävde blixt. Ljuset är jämnt, kontrasterna inom acceptabla värden som kameran klarar av.

Bergstig_2_12Husen i bakgrunden ligger utmed väg 136. Till höger i bild leder den ned mot Ottenby. Här använde jag faktiskt blixten på full styrka trots det stora avståndet till bergväggen bakom vattendraget. På så sätt fick jag den aningen ljusare än om jag inte använt blixt. Små skillnader kan ibland betyda mycket för bildens intryck/uttryck.

Efter dagens promenad kan vi jämföra bilderna med dem från häromdagen. Jag drar denna slutsats: Kvalitetskillnaden mellan en fickkamera och en proffskamera är för betraktning av foton på skärm ”närmast obefintlig”. Det är först vid utskrift och tryck i stora format som den professionella kameran visar sin överlägsenhet.

Visst är det intressant att man kan ta i stort sett lika bra foton – rent tekninskt sett och för skärmbetraktning – med en begagnad fickkamera för några hundralappar som med en yrkeskamera för 30 000.

V S B.

 

blodregn?

Vi såg det redan när vi spanade ut över fågelsjön vid Bergstigen i Degerhamn: Det täta diset som nästan helt suddade ut kyrkans konturer. Uppkomna på fältet söder om sjön var diset misstänkt ”kompaktsmutsigt”, trots en frisk vind från sydväst. Kan det vara slöjor av det blodregn som rört sig från Saharaöknen upp över Europa och som kanske skulle orka ända till Kalmartrakten – och oss?

Vi får se… Tidigt i morgon bitti börjar det regna. Kanske olycksbådande blodröda droppar?!

blodregn_1Kyrkan i Södra Möckleby ligger insvept i ett gråvitt töcken. Medan vi gick nere vid fågelsjön under söndagseftermiddagen tätnade diset alltmer…

blodregn_2…för att ute på fältet söder om fågelsjön bli otäckt grått – och så tätt att vi inte såg träden på andra sidan. Hemma igen fick vi oförklarliga hostattacker.

Que sera, sera

Kan man ta bra bilder med en enkel fickkamera som man kan köpa begagnad för några hundralappar? Mitt svar är tveklöst ja. Det som skiljer de enkla från de avancerade kamerorna är att de enkla inte klarar av så många olika typer av ljus och motiv som de dyrare. Men rätt hanterad ger de fina bilder. Tyvärr lär sig inte så många att fotografera i dag. Man tror att det är kameran och inte fotografen som gör skillnaden mellan ”slumpskott” och ”kanonbild”. Man slänger bara upp pocketsmällan/mobilen och knäpper – det får bli vad det blir…

Vi gick ned mot Bergstigen i Degerhamn. På vägen dit träffar vi gentleman som berättar att han föddes på 1920-talet nere på Södra bruket – som Bergstigen passerar.

– Det var fattigt och knapert men jag tror vi hade roligare än man har i dag. Vi var 300 i dom där kåkarna. Proppfullt och med massor av ungar!

Med hans ord ringade i öronen beträder vi Kalkgatan, en hundratalet meter lång slingrande dalgång, kantad av kalk- och alunhistori, brännugnar, raserade industrielement, dramatisk natur och vackra utsikter. Så när som på en och annan nypurrad sångfågel är här tyst i dag, men med lite fantasi kan man ännu höra klonken från spetten och raspet av spadarna, mixat med gnisslet från överlastade vagnar och hovtrampet från trötta kampar…

Jag tar fram min flera år gamla fickkamera och tar första bilden…

Bergstigen_1Ett svårt motiv. Ljuset kommer snett framifrån, det är hårt och kontrastrikt. De främre motivdelarna är mycket mörkare än det ljusdränkta havet och den skimrande himlen. Lösningen heter blixt. Just det, slå på blixten i det allra starkaste utomhusljuset! Varför? Jo, i det här fallet för att få åtminstone lite teckning i min frus kläder och göra skylten läsbar. Utan blixt hade båda blivit sotsvarta silhuetter. Det enda som hade framträtt tydligt på min fru är hennes kinder och haka – de enda delar som är solbelysta. Det gäller att välja ett lagom avstånd för den svaga blixten på en fickkamera, 1 till 3 meter. Mer än så brukar blixten inte orka. Här är avståndet perfekt. Jag har fått lagom teckning i bildens främre mörka partier. Bara en liten detalj avslöjar att en blixt har varit i farten… De små reflexerna på min frus skor! De lyser fastän de befinner sig i djupaste skugga – en enkel miss att rätta till i PhotoShop eller annat bildbehandlingsprogram.

Bergstigen_2Även detta motiv kräver lite tankearbete innan bilden kan tas. Skylten står med baksidan mot solen. Vill jag ha fram texten på den – och ändå få övriga delar av motivet rätt exponerade – måste jag åter ta till blixten. Jag får sedan testa mig fram hur långt jag ska stå från skylten för att alla objekt i bilden ska bli korrekt exponerade. Tränar man lite så sätter sig snart dessa avstånd i förlängda märgen.

Bergstigen_3En vacker, murad vägg där tidens tand har fått gnaga fritt. Stora partier av motivet är dränkta i solljus, medan övre vänstra hörnet vilar i den djupaste skugga. Utan blixt skulle hörnet bli ”en sotfläck”. Nu lever även det partiet. Tack vare blixten!

Bergstigen_4Kalkgatan. Nu hopar sig de fotografiska problemen! Inte nog med det starka motljuset, de hårda kontrasterna och ett objektiv utan motljusskydd! Det har kommit fett på frontlinsen också. Fettet felbryter ljuset så det bildas ”stora ljusa flagor” i bilden. Dessutom har min fru fräckheten att vända sig bort från ljuset så att ansiktet drunknar i skugga. Men men… en fotograf på hugget låter sig inte slås ned av tekniska brister eller fysikens grymma lagar. Man tager vad man haver och man gör det man kan. Det man har är alltså en nedsmutsad leksakskamera och ett svårt motljus. Man har också en kamera som inte är duktig på att hantera motljus; bilden blir blek, den tunnas ut och mister kontrast. Man gör det man kan. Men vad kan man göra? Jo, slå på blixten, utnyttja kamerans svagheter i motljus genom att förstärka dem ännu mera i bildbehandlingen. Lägga på extra ”dimdis” och förtydliga ”de stora ljusa flagorna” i bilden! Fusk? Inte alls. Att fotografera är att ljuga så man blir trodd.

Bergstigen_5Utsikten kallas området. Svårt motiv, med hårt motljus. Den ljusa branten är sannolikt tiotals gånger ljusare än den svarta i bildens mitt. Ingen kamera kan skildra såna kontraster – utan hjälp. Fettfläcken sitter kvar på objektivets frontlins; jag har inga lämpliga vätskor att torka bort den med. Här är avstånden alldeles för stora för min kameras pyttelilla blixt. Jag exponerar så jag får aningen teckning i det stora skuggpartiet och i det följande bildbehandlingsarbetet får jag ta till alla tänkbara knep för att få ytterligare teckning i det. Jag måste också tona ned ljuset i det högra solbelysta fältet. En fickkamera har liten sensor. Och regeln är: Ju mindre sensor, desto större skärpedjup. Här har jag kommit runt detta faktum – som står skrivet i sten – genom att lägga på partier av oskärpa i bildens övre bortre delar. Felteckningarna och ljusflagorna har jag också förstärkt. Den enkla kameran med sitt motljusdåliga objektiv och jag har alltså samarbetat. Resultatet blir en helt ok bild, en aning drömsk, med tekniska brister men som hos rätt betraktare kan frammana och förstärka uppkomna känslor…

Bergstigen_6Nära Utsikten ligger Fågelsjön. Motivet är en mardröm för en fotograf utan monsterblixt. Dallrande sol över större delen av motivet, men med ett sotsvart nedre högerhörn. Jag använder den lilla blixten för att åtminstone få något lite teckning i den djupa skuggan. Men kontrasterna är ändå enorma. Nästan allt bildbehandlingsarbete får ägnas det nedre högra hörnet. Efter att även ha lagt på lite oskärpa i bildens överkant tycker jag slutresultatet blir riktigt bra. Kameran och jag har samarbetat.

Ja, det var några vardagliga men svåra motiv från gårdagens sköna promenad. Med lite eftertanke kan man attackera och bemästra dem med gott resultat – även med en mycket enkel kamera.

På så sätt blir det inte bara vad det blir. Det blir som du vill.

PS. I nästa inlägg vandrar vi vidare på andra delar av Bergstigen. Då är fickkameran ersatt av en proffsmodell.

Omtag

Alvarsamt gör omstart. Efter att ha legat nere sedan 16 september 2013 slår vi upp dörrarna på nytt. Det blir inlägg om smått och stort från södra Öland plus en del om foto, litteratur, layout, natur och annat som faller mig i smaken. Eftersom jag har många järn i elden blir utgivningsfrekvensen en aning lugnare än tidigare.

Fastän bloggen har legat i träda i drygt ett halvår görs än i dag mellan 50 och 70 besök per dygn på Alvarsamt. Vissa dagar är de flera hundra.

PS.
Kontakt har även tagits med vår tidigare ledarskribent, ordmagikern Sune Flisa, som från sitt enkla pörte ute på alvaret säger sig vara beredd att återuppta sitt heliga kall. På den lapp han skickade med grisbilen förra veckan stod ordagrant skrivet:

”Jag Sune Flisa är ånyo redo att sprida mitt verbala gullregn över de få som kan förstå min andes storslagenhet. Jag kommer att ödmjukt leverera i en intellektuell och gränsöverskridande aha-mix, inspirerad och färgad av influenser från färglösare och mindre kända kollegor som Kant-Goya-Beethoven-Goethe-Pirandello-Strindberg-Picasso-Einstein-Lars Lönndahl.”

Taggad