Sommarblommorna dör långsamt bort, och många perenner är både risiga och blomlösa. Men i Stadsparken i Kalmar har trädgårdsskötarna en närmast magisk hand med klorofyllen. Dessa bilder är tagna i molnigt väder med svala, friska vindar. Klar luft och en hotshoeblixt får färgerna att briljera.
Du vet väl att du kan få Alvarsamt med posten, med e-posten alltså?! Du får den i samma sekund som nytt inlägg publiceras. Det går på tio sekunder att bli gratisprenumerant. Gör så här:
Längst ned i högra hörnet ser du en liten gråsvart rektangel med texten +Följ Klicka på rutan och den blir större – som på bilden. Fyll i din e-postadress och klicka på Skapa konto. Saken är biff!
Den står där lite på sniskan, lite skev och vingbruten och ser ut att fråga sig om den får finnas till. Kvarnen i Smedby går mot sotdöden, som så många andra väderkvarnar på Öland. Den står vid en underbar liten oas med bord och bänkar inramade av låga syrénbuskar. Slå dig ned här och sitt tyst och lyssna till vad vinden berättar. Parkering finns. PS. Kvarnen ska nu restaureras, se kommentarerna.
Det går undan i svängarna när en modern grävare sätter käftarna i backen. På eftermiddagen i dag var man nästan framme vid allén utmed Degerhamnsbacken. Hinner man inte ända fram i dag så gör de det garanterat i morgon. Sen ska det bli intressant att se hur Fyr-till-fyr-sträckningen blir ned mot Degerhamn och fortsatt norr ut… Karta över sträckningen hittar du här. Hur uppdaterad den är vet jag inte.
Från allén ser vi grävaren käka sig norrut – mot kameran. Här är det bara knappt hundra meter kvar till Degerhamnsvägen.
En lastbil laddas på bara några få minuter. Till vänster, bakom bilen, ser vi allén vid Degerhamnsvägen.
Cykelleden Fyr till fyr blir mycket bred, åtminstone här. Det sägs att den förutom cykelbana även ska rymma en gångbana.
Kameran riktad åt sydväst.Projektet Fyr till fyr sätter allt tydligare spår även på södra Öland. Exempelvis börjar sträckan Södra Möckleby – Södra bruket ta form. Förra inlägget från samma vägsträcka kan du läsa här.
I går söndag stod grävaren parkerad mellan Södra Möckleby och Cementas garage vid väg 136. Vi tittar här mot söder.
Även här tittar vi mot söder och ser cykelvägen från Cementas garage ned mot Alunvallen – dit en avstickare görs – och ända fram till vägen ned till Södra bruket.
Här ser vi cykelbanan från söder mot norr. Den delas av Cementas transportväg till stenbrottet. Avståndet över transportvägen är ungefär 25 meter. Man får alltså som cyklist ta en jäkla fart för att hoppa över. Men kommer det in pengar byggs här förhoppningsvis en bro. Den sas i projektets början att den skulle gå som en utbyggnad vid sidan av den befintliga bron, en idé som nu verkar skrotad.
Samma vägparti som ovan men från norr. Cementalastbilen är precis under den bro som senare ska byggas. Bakom räcket uppe till vänster går väg 136.
Här ser vi cykelvägen från nedfartsvägen till Södra bruket. Vi tittar alltså norrut. Vad Alvarsamt kan bedöma blir cykelvägen lagom slingrande och flera meter bred.
Sen snart två år tillbaka arbetar en grupp entusiaster på Södra Möcklebys första sockenbok. En av skribenterna är Uno Magnusson. Han har en klar uppfattning om varför man skriver boken…
Avannons:
Sa Birger Hagman. Före honom hörde vi även Uno Magnusson, Rolf Hansson, Laila och Lars Henell. Gästskribenter i boken blir författaren Nina Lekander, pensionären Hasse Karlsson, journalisten Emma Nordander Arenius, tidigare biskopen Jan-Olof Johansson och satirtecknaren Lars-Erik Håkansson, mera känd som lehån. Sockenboksgruppens nästa möte hålls klockan 18 den 6 oktober i museet, Degerhamn. Den som känner för att vara med eller bidra med foton är mycket välkommen.
Tidigare inlägg om gruppen kan du läsa här.
Det har varit fritt fram att bestiga Ölands högsta punkter några dagar. Och då syftar jag inte på berg utan på kyrktorn. Vi började i Smedby och fortsatte sedan till Hulterstad. Båda kyrkorna är lättbestigna, bara trappor, inga stegar. De är dessutom inte särskilt höga. Men det är sant, allt är relativt – i synnerhet på en pannkaka som Öland.
Smedby kyrka från sydväst.
Från orgelläktaren.
Det största av alla musikinstrument, orgeln.
Högre än upp till klockorna kommer vi inte.
Kyrkogården mot norr, sedd genom vidvinkelobjektiv.
Här har jag lyft kameran en aning… Det svarta uppe till höger i bild är en del av den lucka som vanligtvis täcker utsiktsgluggarna.
Och här spejar vi norrut genom ett teleobjektiv.
Mot söder.
Mot söder med teleobjektiv.
Det mest spännande österut är några trasiga telgelpannor.
Platta landskap blir inte mer dramatiska än så här på bild. Vi ser österut och väg 136.
Mot sydost.
Västerut med Kalmarsund i fjärran.
Den kanske vackraste vyn, mot väster. I fjärran grannlandet Sverige.
För dig som vill skanna in Alvarsamts webbadress.
Under natten vävde hen ett nät på 2,5 x 0,8 meter. Här sitter hen och känner med ett ben på en av trådarna. Ska det nappa snart?
Så här ser hen ut från ryggsidan. Bilderna är delförstoringar, tagna med Sigma 150/2.8 
Som första medial kraft i hela världen kan Alvarsamt nu visa var Smedbys framtida rikedom ligger – här! Platsen är till och med utmärkt med en kodad skylt med den förvillande texten ”Vattentag”. För nästan exakt 400 år sedan sänkte ortens befolkning här ett okänt antal kyrkklockor i ett måhända bottenlöst dyhål för att undkomma danskens rövarklor. En hemlig lokal uppgiftsslämnare säger till Alvarsamt att ”det kan ligga värdefulla klockor här även från andra byar än Smedby”. Eftersom flera expeditioner lär ligga i startgroparna för skattjakt avslöjar inte Alvarsamt dyhålets exakta läget utan säger bara att ”rikedomen ligger mellan ost och väst men under syd och vid sidan av norr.”Eftersom tiden är knapp och uppdragen många inför Alvarsamt i dag så kallad expanderande text. Det innebär att texten växer under dagens – eller veckans – gång. Likaså kan fotona bli flera. På så sätt kan den hårt ansträngda redaktionen hålla flera bollar i luften samtidigt, något jag lärde mig som radioreporter då i stort sett allt skulle vara färdigt i går – trots att det hände i dag. Låtom oss alltså expandera…
Hundra litteraturentusiaster. Underbart sommarväder. Fin stämning. Lite vin. Lite rundsnack. Skratt och mera rundsnack. Och så uppläsningar, förstås. Lennart Sjögren, i programmet kallad Byxelkroks coolaste poet, sammanfattade festivalen som ”rolig och sannolikt utvecklande för Ölands kulturliv”. Han trodde också att flera kan uppskatta hans dikter genom att först lyssna på dem.
Katarina Carlshamre, ”dramatisk debutant från Egby”, berättade för Alvarsamt att hon snart debuterar med en prosalyrisk text. Och inte nog med den. En dramatiserad version får snart sitt uruppförande – på italienska i Bologna!
– Den kan ses som en själslig resa för en ung, mycket känslig kvinna på gränsen till psykos. Huvudpersonen Annie dök bara upp i mitt huvud en dag. Under skrivandet har jag försökt lyssna på henne. Det ligger enormt mycket arbete bakom texten. Jag skriver för att jag har ett behov av att skapa något som jag inte kan göra på nåt annat sätt. Det jag inte kan uttrycka i vardagsspråket måste jag skriva. Det är inget konstigt med det. Vissa skriver, andra går på psykoanalys. För mej har skrivandet likheter med religiösa upplevelser, med mystiken.
Katarina debuterar inte purung. Hon bildade tidigt familj och har helt enkelt inte fått tid att skriva tidigare.
– Men nu kan jag! När jag satte sista punkten i debuttexten kände jag: Äntligen, nu kan jag börja på nästa!
Två pjäser till ligger färdiga och en tredje är på gång.
– Ingen har läst dom ännu. Men dom är bra, sade Katarina skrattande.
Katarina Carlshamre intervjuad av Alvarsamts utsände. Foto: Staffan Carlshamre.Johan Nordbeck påstod bestämt att han är autodidakt – på alla områden!
– Och jag kombinerar ickekunskap med eventuell charm… Jag kan till och med kan vara lite publikfriande. Jag vill gärna bjuda publiken på lite teater. Därför varvar jag diktläsning med berättelser om dikten… Kalla det spoken word om du vill. Ibland läser jag inte ens dikten, bara berättar om den.
Johan känner igen sig i min åsikt att skisser och repetitioner ofta är intressantare än den färdiga målningen eller konserten.
– Ja, det gör jag. I min senaste bok skriver jag om grekiska och arabiska musiker som improviserar innan dom börjar spelningen i en konsertsal eller på en rastaurang. Man vet alltså inte riktigt när föreställningen börjar. Instrumenten skapar stämningar och spänningar som kan vara underbara. Så skulle jag också kunna tänka mej att skriva…
– Vet du… Nu har jag börjat teckna för att skriva! säger Johan entusiastiskt. Jag kan sitta och teckna en gren… Och plötsligt övergår teckningen i ord…
Ungefär där i mitt samtal med Johan Nordbeck ställde min ljudupptagare definitivt ut skorna. Jag kan därför inte återge resten av samtalet med Johan eller något ur intervjuerna med novellförfattaren Oline Stig och festivaldirektörförfattarna Nina Lekander och Kate Larson. Dock minns jag det viktigaste de två sistnämnda sade med en mun:
– Det blir en Dikt & Lögn även nästa år.
Ninas Expressenblogg kan du läsa här.
Solstolar på en plätt gräs, en gammal potätevagn och lite livslust. Det räcker för att fixa en intressant festival.
Att festivalen är litterär undgick nog ingen. Den enkla ”bokshopen” mötte besökaren redan vid entrén.
Festivallokomotiven Nina Lekander och Kate Larson lovade Alvarsamt att festivalen återkommer nästa år.
Barbro Lindgren, i programmet kallad ”Almapristagaren från Glömminge” i samtal med Lennart Sjögren, Byxelkrok. När två Jasplan strök över Södra Möckleby för att landa nere i Blekinge i Sverige sade hon till Alvarsamts utsände: – Lägg ner försvaret. Nån måste börja!
Lennart Sjögren högläser. Vet du förresten att Lennart också är en fin målare?
Johan Nordbeck, saluförd som ”charmigaste poesiläraren i Skogsby”. Av bilden framgår att Lennart är en rörlig uppläsare, sen länge entusiastisk Spoken Word-anhängare.
Kate Larson, Albrunna. Denna lilla ort är viktig för Kate. – Den är kanske det viktigaste i hela mitt liv. Nä, förresten. Katten är viktigare, sade hon till Alvarsamt.
Nu är det bara minuter kvar till festivalstart. Förväntningarna stiger…
Barbro Lindgren visade upp oanade gymnastiska färdigheter. Hon lämnar här potätevagnen i en dubbel mollbergare med skruv. Undertecknad försökte i ett svagt ögonblick låna en miljon av de fem hon nyligen fick i Almapris. Försöket misslyckades. – Dom är snart slut, blev svaret. Snacka om att sätta sprätt på kosingen! Senare framkom att hon nästan inte köper nånting; hon ger bort slantarna. – Men några fina handdukar har jag unnat mej och så vill jag så gärna köpa mig en ny klocka som jag sett. Men när jag skulle köpa den var den redan såld. Barbro högläste om bland annat sin syn på religionen. Till Alvarsamt berättade Barbro att hon brukar säga åt religiösa människor att börja tänka själva! – Jag är en modern människa, poängterade hon. Trots det vill jag inte ha nån dator. Jag skriver för hand och jag vill inte veta mera! Är det nåt jag inte förstår ringer jag mina söner. Snart kommer den fjärde boken om Öland och alla konstiga djur och människor jag möter. Men sen räcker det. Den får bli den sista i den genren. Och så har jag en barnbok på g… Nu leker vi fula ankungen, illustrerad av Eva Lindström. Och så kommer en som heter Kejsarens nya kläder…
Publiken hade mellan 6 och 90 år på nacken per individ räknat, alltså. Sammanlagd var man ungefär 50 x 100 = 5 000 år, något för litteratur- och beteendeforskare att bita i. Sittstilen var allt från ”sitta som ett ljus och höra vartenda ord” till ”jag tar mej en tupplur nu och lyssnar lite under tiden”. Publiken fick även tillfälle att lyssna till annat än ord. John Leo Carter med gitarr, levde gott och väl upp till programepitetet ”Ölands mest irländske musikant”.
Nina Södergren sken som sola. Färgglad och road, med ett leende på läpparna, berättade hon för Alvarsamts reporter att man förlänger livet och blir lycklig genom att bada och simma och lyssna på fåglar – och älska. – Men det kan ha sina svårigheter i min ålder. När jag simmar är jag 19 igen; havet lyfter mej. Men på land är jag 90. Nina sade också att det kan löna sig att vara lat. – Det är jag, sade hon, och förklarade sin syn på prosa och lyrik. Varför skriva en hel roman när man kan summera den i fyra rader? Alvarsamt frågade om man fick prata om hennes cancer. – Ja, visst får du det. Det har ju var och varannan människa i dag. Jag fick väldiga bölder på halsen i höstas. Läkaren sade att jag fått mantelfältslymfom. I mina öron lät det som en vacker manet. Vad är det? frågade jag. Läkaren förklarade att det är obotlig blodcancer. Jag fick både cellgifter och strålning och nu verkar det som om mantelfältsmaneterna sover. Peppar, peppar!
Stilstudie av publiken.Dikt & Lögn modell 2012 kan du läsa om här.
Alvarsamt hade tänkt göra ett långt poddradioinslag från litteraturfestivalen Dikt & Lögn i Södra Möckleby i går. Men ljudupptagningsmaskineriet var tydligen på dåligt humör, ity alla de intervjuade författarna låter som ”frigolitbitar gnuggade över en glasskiva med onykter men speltokig tolvtonsorkester i bakgrunden”. Fel och misstag kan man köpa, men det blir svårare då man inte kan hitta felet – trots nästan en hel dags felsökning på nätet, i litteratur, i manualer. Det blir alltså ingen poddradio. Det blir ett konventionellt inlägg med vissa pratminus ur intervjuerna. Man tager alltså vad man haver, som Cajsa Warg inte sade.
Nina Söderberg, snart 90, berättar bland annat om hur man håller sig lycklig och frisk till minst 100, trots cancer och litterär lättja.När vi vidgat den litterära horisonten ska vi även vidga den geografiska genom att låta Alvarsamt kuta uppför de femtionittiotreochenhalv stegen till torntoppen i Smedby kyrka. Vi spejar åt alla väderstreck och konstaterar – sensationellt! – att jorden är rund och Öland är platt. När vi ändå är där kliver vi ned igen och kikar in i kyrkorummet och får höra om prästen som blev skulden till att hela kyrkan rasade… Det hände på 1100-talet och förhör och utredningar har ännu inte kommit till slutsats och dom. Men hemlig lokal undersökningsledare säger till Alvarsamt att: – Vi ser ljuset i tunneln.
I toppen av kyrktornet kunde en lokalhistoriaintresserad smedbybo inte låta bli att med nästan orörliga läppar och bortvänd blick, viskande informera Alvarsamt om den hittills hemlighållna sanningen om ”sänkta kyrkklockor i lokalt dyhål”. – Man sänkte dom där för att inte dansken skulle ta dom. Det hände under Kalmarkriget, viskade smedbybon och tillade knappt hörbart: – Snart ska vi bärga dom så inte ett ord till en levande käft!
Självklart bryter Alvarsamt givet tystnadslöfte. Hur skulle det annars gå med ”sanningen”. Sant är att Alvarsamt vänder åter till Smedby under hösten. Där händer mycket, man har en levande hemsida och evenemangen kan göra en trött bara av att läsa dem listade. Måhända är kyrkklockorna då bärgade. Den som lever får se…
Det blev ingen poddradio från Dikt & Lögn men det blir det från nästa sockenboksmöte, då lokalhistoriaintresserade efter sommaruppehållet åter kastar sig in i skapandet av boken med stort B. Eller som gruppen ödmjukt brukar säga med en mun: – Den blir litteratur, den! Den självsäkra tonen brukar dämpas en aning av frågan när kommer den ut? I ett hemligt mejl ser Alvarsamt att man beräknar utgivningen till nån gång mellan midsommar 2016 och jul 2032. Den som lever får se…
Vi ska också lyssna till ”det talande trädet” och speja ut över hög och låg och hav och land – från andra kyrktorn.
Så är det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg inte sa.
Välmående kvigor nära Gettlinge. Grönt gräs, friska vindar och prima havsutsikt. Vad kan man mer begära? Snett motljus kräver blixt för att få teckning i kvigornas skuggsidor. Ju starkare och kontrastrikare ljus desto mera blixt! som jag brukar säga.
För en vecka sen var det vernissage i Grönhögen, i före detta Ytongs förfallna fabriksbyggnad. Ine van Wesel, Patrick Lems och Petra Pettersson heter konstnärerna bakom utställningen The Art Factory.
Utställningen är öppen 12-18 till och med 17 augusti.
Ibland tröttnar man på att käka gräs hela dagarna. Då är det gott att få ta sig en rejäl tugga av en mumsig grindstolpe.
Margaretha Nilsson, behagligt tillbakalutad i solstolen med kaffekoppen i hand och en spännande deckare på g. Solen skiner och det är 29 grader varmt. Att vara loppisföreståndare kan vara riktigt behagligt.
Sommartid står loppisarna som spön i backen på Öland. Margaretha Nilsson i Södra Bårby började ”loppa” tillsammans med sin väninna Cissi Turner redan i våras. Nu kör hon ensam, men när Alvarsamt var där hälsade Cissi på för att kolla in ruljansen.
Men varifrån kommer alla grejor? Margaretha berättar:
Vilka tjejer det finns! Annika Willaume i Södra Möckleby ville lära sig segla. Hon köpte därför två(!) faltkajaker. Hon hivade ensam upp en av dem på biltaket och brassade ned till Degerhamn, där hon satte samman farkosten. Jag visade vad som är för och akter och hur hon skulle sköta skotet. Det var onödigt. Så plums i böljan blå – och ut mot Kalmarsund. Annika seglade som ett proffs. Friskt vågat är mer än hälften vunnet.
Foton: Anna-Britt Lagerström
En glad Annika Willaume inför seglingspremiären…
Farkosten är ihoppusslad. Nu ska den ned i drickat.
En sista koll av roder, skot och fall.
Det blåste rätt friskt så Annika beslöt att fira focken. Ett segel räcker för en nybörjare.
Ett litet frånskjut och sen bar det iväg…
På bara nån minut var Annika långt ute i hamnbassängen i Degerhamn. Efter diverse stag- och undanvindsvändningar seglade hon lika elegant i hamn igen. Vilken tjej!Som du kanske redan har hört i Alvarsamts första poddsänding spelade Johni Muréns orkester på bakgården vid Brukshotellet i Degerhamn 26 juli. I det här inlägget kan du inte höra något, men väl se hur det såg ut.
Det vackra Brukshotellet är byggt 1890.
Hotellets bakgård. Scenen är inte stor men hela orkestern fick plats – även med instrument.Från vänster ser vi sångaren Erik Kärredal, kompgitaristen Håkan Söderlund, basisten Gunnar Hallgren, keyboardisten Rikard Johansson och längst till höger gitarristen och sångaren Lars Trofast.
Det var skarp motsol i spelningens början. För dig som är intresserad av att lösa fotografiska problem kan jag berätta att jag här slog på allt blixtljus jag kunde uppbringa – trots ”mördande solsken”. Om jag inte gjort det skulle bara de ljusa partierna av sångaren Erik Kärredal synas – till vänster. Håkan Söderlund till höger behövde inget blixtljus, men han fick det ändå. Tyvärr finns ännu inget blixtljus som går att precisionsstyra.
En koncentrerad Gunnar Hallberg, basgitarrist.
Lars Trofast har många hyss för sig på scenen. Han vinkar och småspringer och hoppar och har sig…
Att Johni Muréns är en dansorkester förstod detta par.
Stilstudie av Erik Kärredal och Håkan Söderlund.
Tids nog fylldes hela partytältet på gården till Brukshotellet i Degerhamn.
Johni Muréns är orkestern som bara spelar upp en enda gång om året. Alvarsamt träffade de sex glada bandmedlemmarna minuterna före årets framträdande vid Brukshotellet i Degerhamn.
Lars Trofast blev inledningsvis förvånad över Alvarsamts goda personkännedom.
Om en dag eller två publiceras ett kompletterande bloggreportage från spelningen… Senare kommer poddsändningar om bland annat Loppisöland och från gårdagens vernissage vid Art Factory i Grönhögen. Du kan också räkna med poddsändningar från kommande Dikt & Lögn, litteraturfestivalen i Södra Möckleby. Vi träffar också ett på orten välkänt krögarpar…
Vilken juli vi har haft! Andra halvan var tropisk, dag efter dag. Och hetast var det i stackars Norrland. Ett tag tänkte jag faktiskt dra söderut till Spanien eller Afrika för att hitta lite svalka… Men nu är semestern slut och Alvarsamt tuffar igång igen – mot nya djärva mål.
Och apropå hetta och nya djärva mål… Inom kort introduceras en het nyhet på Alvarsamt: poddradio. Det känns som ett lite märkligt ord, eftersom det inte har ett skvatt med radio att göra. Men det finns inget bättre ord på svenska – ännu så länge. Podcast låter i mina öron mycket ickesvenskt, och poddsändning låter en aning ologiskt, eftersom ingen sänder. Jag vill hellre kalla poddradio för fil att lyssna på, förkortat FALP. Under viss protest håller jag mig tillsvidare till det svenskaste av orden: poddsändning.
Den första heta poddsändningen handlar om Lasse Trofast och bandet som bara gör en enda spelning om året, i år på Brukshotellet i Degerhamn. Lasse var där med sitt sommarhopplockade band Johni Muréns under Räddningsdagens kväll 26 juli. Hör Troffe, Ricke, Sudden, Lill-Erik, Storm-Stillen och Gunnar berätta om sig själva och sin musik minuterna före uppträdandet… Alvarsamt har tidigare berättat om Johni Muréns, men då spelade gruppen utanför ICA i Södra Möckleby. Du kan läsa det inlägget här.
Senare poddsändningar handlar bland annat om ”Loppisöland” och om augustimötet för den mångfacetterade grupp personligheter som sen ett år tillbaka snickrar på en sockenbok. Det finns nämligen ingen sån om Södra Möckleby! Enligt bibliotekspersonal i byn frågas rätt ofta efter en sådan. I ett långt reportage möter du bland andra Laila och Lars Henell, Birger Hagman, Uno Magnusson och Rolf Hansson.
Nu återstår bara att se vilket begrepp som småningom slår djupast rot i den svenska ordmyllan: Poddradio, podcast, poddsändning – eller FALP? 😉
alvarsamt 