Vi kom alltså till traktorgaraget vid Creperiladan i Bårby… Jeanette Wåhlstrands skulpturer imponerade genom träffsäkra uttryck och humor. Hon gör sina hundskulpturer med begrepp som ”göra en pudel” och ”bära hundhuvudet” i bakhuvudet.
Lägg namnet Jeanette Wåhlstrand på minnet! Hon kan bli ett namn att räkna med i Konstsverige. Se bara på dessa skulpturer utan ord!
Creperi!? Vad är det för trams? Creperar man där? Och hur gör man då? Måste man vara arg? Är det farligt? Krävs det kunskaper? Är det gott eller gör det ont? Jag har länge hört talas om ett creperi i Södra Bårby. Min fru har tjatat om det. Hon har velat att vi ska åka dit. Men eftersom jag inte vet vad det är för nåt har mitt intresse varit ljumt.
Men nu vet jag. Ett creperi serverar ett slags pannkakor – fast godare. Jag vet eftersom min fru tog mig i hampan och drog iväg med mig trots att jag hade influensa och feber och var nära koma. Jag minns knappt hur vi kom dit. Jag var så sjuk. Det var mycket synd om mig. Men efter en ”crepe klassisk” mådde jag bättre. Mycket bättre. Jag mådde så bra att vi tittade in i traktorgaraget där det visades konst av Lars Apelmo och Jeanette Wåhlstrand. I nästa blogginlägg betraktar vi hennes spännande skulpturer.
Interiör av Creperiladan i Bårby. – Nice, skulle väl Betssoninspirerade ICA-Stig ha summerat intrycket. Den lille förklädesiklädde grabben i förgrunden uppträdde som en rask och professionell kypare.
Mitt emot creperiet slog denna skördefesthandel upp sina generösa portar mot omvärlden.Skördefesten är slut. En Stockholmsimporterad influensa gjorde att vi bara orkade göra två punktnedslag. Du ser dem nedan: Biblioteksträdgården i Södra Möckleby och Creperiet i Bårby där bland annat Jeanette Wåhlstrands ljusmobilskulptur visades i traktorgaraget. I kommande inlägg återvänder vi dit för att titta mer på den öländska skulptrisens uttrycksfulla verk…
Ibland känns Öland för platt. Då gäller det att hitta kuperade och annorlunda alternativ. Man behöver inte åka långt, bara ”ett längre stenkast”. Jag valde Österlen utmed Skånes ostkust. Det var ett bra val. Sola sken och tempen låg stadigt över 20 fastän mitten av september var passerad. Det man behöver är en bil, några T-tröjor och shorts, en karta, en ryggsäck, en vattenflaska, en kaffetermos, en burk fiskbullar och en hopfällbar cykel och ett jädrans gott humör. Sen är det bara att bränna iväg, exakt vart är inte så noga. Det är tätt mellan vandrarhemmen, byarna och småhotellen i Skåne. Vissa morgnar kör jag åt det håll vinden blåser, andra dagar väljer jag målen genom att blunda och peka på kartan. Man är fri och livet känns lätt som en vätgasballong. Nedan ser du något av vad jag såg…
Brösarps backar är ett måste om man vill förstå Österlens själ. Här upplever jag både närhet och avstånd, värme och kyla. Stora avstånd bleker vissa delar av motiven. Exempelvis ligger det övre fältet i fotot ovan mycket längre bort än kullen i förgrunden. Dessutom sveper det in fukt och mer eller mindre kraftig dimma från det knallblå havet. Fotografiskt kan man vinna mycket på att variera brännvidden. Allt från supervidvinklar till kortare telen är användbara.
Ljuset är många gånger ”stämningsdirigenten” på Österlen, precis som på södra Öland och vid Skagen.
Motiv i ett större naturreservat. Förmiddagssolen har ännu inte helt besegrat morgondimman. Över fälten svävar rovfåglar och här och var ser det ut som om det utkämpats lokala krig. Där har vildsvinen plöjt sina trynen genom den bördiga jorden.
Mina fördomar om ett tättbefolkat och aldrig tyst Skåne kom på skam. Här såg jag inte en människa på en hel dag och tystnaden var ”alarmerande”.
”Böljande” är kanske bästa ord för att beskriva detta landskap. En video om det hittade jag här.
Rent allmänt skyr jag hårda kontraster i fotosammanhang. Men ibland, som här, kan man utnyttja dem. Övre vänstra hörnet badar i sol medan resten av bilden ligger i dov skugga.
Här är också kontrasterna stora, men ett milt dis tonar ändå ned dem en smula.
En svensk grusväg med sliten grässträng i mitten träffar en obotlig romantiker mitt i skjortbröstet!
Hallamölla kvarn. Den sammanlagda fallhöjden på vattenfallen är 23 meter – Skånes högsta. Kvarnen har anor från 1400-talet och den demonstrationskörs fortfarande sommartid.
Ett dubbelfall ovan kvarnen.
Vid Brösarps backar. Motiv ”från luften” är alltid intressanta. Små skillnader i bildutsnitt kan ge stora resultatskillnader. Kunskaper i layout och bildlära kan alltid bli bättre. Att tänka på: Jobba med diagonaler och ha aldrig huvudmotivet mitt i bild!
”Ovanifrånfoton” har ibland vissa likheter med målningar av Olle Baertling.
Den här ensamma kvigan fascinerade mig. Hon gick mol allena en kilometer från kompisarna i flocken.
Idyllen Kivik ligger på en brant ned mot hamnen.
Kivik ligger på 9,5 poäng av 10 möjliga i den inofficiella ”idyll-ligan”. Kivik är väl mest känd för sin marknad.
Kivik och stora delar av Österlen är äppelodlarnas centrum i landet. Det som förvånar mig mest är hur små träden är. Å andra sidan dignar de av frukt. 27-28 september hålls äppelmarknaden.
I Kivik frågade jag Piraten om han sett till Bombi Bitt på sistone? Inget svar. Förutom böcker skrev han en berömd text till sin egen gravsten: “Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Stenen ser du här.
Vindruvsodling. Svenskt vin utvecklas stadigt men lagstiftningen är sannolikt en hämsko.
Österlen i sammanfattning: ”Kuperat landskap, åker och skog, korsvirkeshus med vasstak”.
Här är vi i trakterna av Haväng. Längst bort den 97 meter höga silhuetten av Stenshuvud. ”Stenshufvud är et högt berg, som ligger in på sjelfwa hafskanten til en nyttig landkänning för de sjöfarande”, skrev Carl von Linné 1749.
Ravlunda kyrka. Bakom den breder Hanöbukten ut sig.
Liten fiskehamn, Stenshuvud.
Uppe på norra toppen av Stenshuvud – med utsikt mot Kivik – bedrivs ett internationellt samarbete under ”icke helt byråkratiskt fastställda former”. Här fotograferar nämligen ”alla varandra”. Danskan fotograferar sin man med jycke, jag fotograferar dem, de fotar mig, jag plåtar en kvartett polacker, de knäpper mig…
Vid Stenshuvud nationalpark finns bland annat ett arboretum med 3 000 träd från olika delar av världen. Liten video om parken kan du se här och en lika liten video om arboretumet ser du här.
Nu har vi hoppat till Brantevik där Hoppet ligger trygg i hamnen.
Hamnen i Skillinge.
För en båtentusiast som jag kan det bli nästan smärtsamt att se alla pärlor som ligger förtöjda i den stora hamnen i Skillinge.
Att Amsterdam ligger i Skillinge var nytt för mig.
Min odyssé närmar sig slutet. Här är vi vid Simrishamns äldsta hus. Här träffade jag förresten ägaren till huset, Pelle, och fick veta en hel del intressant om staden och Österlen. Men det är en annan historia…
I Simrishamns hamn satte jag punkt för mitt kringflackande Österlenliv. Här mötte jag fiskare som berättade om en döende fiskeindustri, stolliga regler, skyhöga böter, oförstående forskare och en uppgiven yrkeskår. Mer om detta i kommande inlägg. Nu hem mot Öland!Inom kort investerar Alvarsamt i modern teknik för bättre poddradio. Ljudkvaliteten kommer då att bli väsentligt mycket bättre. Hittills har inslagen gjorts med enkel utrustning. På längre sikt kommer också videoinlägg att bli vardagsmat. Ännu lite senare är det troligt att bloggen lyfter från WordPress och landar på egen webbadress, kanske också med annonser. Den som lever får se… 😉
I slutet av året rymmer sannolikt Alvarsamt fler än 4 000 foton, fördelade på ungefär 900 inlägg. Dessa börjar nu bli så många att jag själv ofta blir överraskad när jag botaniserar i myllret av texter och bilder. Har jag verkligen skrivit om det? Var jag verkligen där? Fotograferade jag henne? Och varför fotograferade jag inte honom? 😉
Sökrutan längst ned i bloggen hjälper dig att hitta det du är intresserad av. Sök på exempelvis orter, företeelser, personnamn, byar, händelser.
Den kommer att stå i många hundra år till. Tror Alvarsamt. Att sanera denna industrihistoriska ruin får nog den tuffaste kommunpolitiker att rysa, ty en sanering skulle säkert kosta skjortan – och även brallorna och slipsen och skorna. Stålskelettet är av grov kaliber. Alvarsamts tips blir därför att kåken rasar samman först 3 041 e Kr. Vi har följaktligen god tid på oss att njuta av det industriella förfallet parat med en ologisk och till synes spontan användning av de enorma utrymmena. Här kan man hitta allt från en traktor till en båt med motor, men också gamla däck, begagnade men klädda midsommarstänger, högar av frigolit, sönderslagna speglar och fönster, rum med lager av sängar, stolar, bråte, maskiner, manicker, motorer, tankar med okända vätskor, flaskor, burkar, sladdar, skräp, tyger…
Alvarsamt tycker byggnaden har en så mystisk attraktionskraft att vi åkte dit igen, för tredje gången. Vårt förra besök hittar du här.
Jag som driver Alvarsamt heter Staffan Lagerström. Jag fotograferar det mesta, se min hemsida, Staffanfotograf.
Jag skriver också nästan allt: artiklar, copy och böcker. Läs mer på min hemsida Tidningsmakaren.
Du når mig snabbast på 070-698 54 14 eller staffan.lagerstrom@telia.com
Den 6 september blev ett viktigt datum i utvecklingen av Alungården i Södra Möckleby. Då invigdes gymmet.
Snart är det val. Under det senaste året har massor av personer basunerat ut – helst så att de uppmärksammas i medierna – att de har kommit till insikt, förstått orsakssammanhangen, ser tillvaron med nya ögon och därför har anammat den föga krävande etiketteringen feminist. Redan som 16-åring upprördes jag över att mina kvinnliga kollegor hade sämre lön än jag. I dag, 51 år senare, är läget i stort sett detsamma. Ändå dränker oss politiska partier i många vackra ord som jämställdhet på alla plan och lika lön för lika arbete.
Kyss mig! Under sommarens alla cykelturer har min fru och jag säkert mött tusen husbilar. I 999 av dem satt ett par, men endast en av dessa husbilar rattades av en kvinna. Sannolikt kör lika många kvinnor som män personbil, men när det gäller husbil träder en osynlig lag i kraft: Kvinna, håll dig borta från ratten och låt mannen utföra detta ansvarsfulla arbete! Är det månne så att denna klärobskyra inställning också smyger sig in i andra samhällssfärer. Kvinna, håll dig borta och låt mannen…!
Så är det: I Saudiarabien är kvinnor förbjudna att ta körkort. I Sverige får de inte köra husbil. Och snart är det val…
PS. En bra – ja till och med banbrytande – video som speglar detta ämne ser du här.
Saxen skar genom bandet. En ballong exploderade. Applåder. Alunhälsan gym och friskvård var invigt. Runt 100 personer mötte i går upp och att döma av kön till årskortsköp blir södramöcklebyborna snart de friskaste på Öland, ja kanske i hela världen.
I nästa blogginlägg, som är en poddsändning, hör du mer om detta första steg i visionen Kultur – Hälsa – Äldreomsorg i och kring Alungården, ett projekt lett av Sockenföreningen med stöd av
Mörbylånga kommun, Sparbanksstiftelsen, Cementa, Korpen och Intersport.
”Som sardiner i en konservburk”. Men det skulle bli mer packat än så här i korridoren fram mot invigningsceremonins insignier: bandet, saxen och Claes Kollberg.
Eva Törngren Hansson, Sockenföreningens ordförande, höll allra först ett kort tal. Notera det uppspända bandet mellan två stolsryggar. På stolen till höger i bild skymtar den gula saxen.
Spänningen är oliiiiiiiiiiiiiiidlig. Claes Kollberg, platschef på Cementa Degerhamn, har precis låtit saxen dela bandet och gymmet är därmed invigt. Rolf Hansson, Claes Kollberg, Eva Hansson Törngren. I bakgrunden en annan nyckelperson, Eva Matthis.
Ingalill Moren Hybbinette, tidigare läkare, berättade att det aldrig är för sent att börja träna. Även hundraåringar kan bli alertare av fysisk träning.
En glad sextett: Kommunalrådet Henrik Yngvesson, Eva Matthis, Margaretha Lööf-Johansson och Bength Andersson, båda socialdemokratiska lokalpolitiker, Ingalill Moren Hybbinette och Eva Hansson Törngren, den kanske mest drivande i projektet.
Eva Hansson Törngren fick böcker, vackra ord och applåder, senare också en orkide och en blomma modell större.
Margaretha Magnusson hyllade Eva Hansson Törngren med blomsterprakt från den egna trädgården. 
Margaretha Lööf-Johansson, Rolf Hansson, Bength Andersson, Eva Hansson Törngren och Ingalill Moren Hybbinette. Invigningen är över – dags att kolla in lokaliteterna!
Flera av lokalerna har verkligen generösa mått.
Ingegärd Lang var inte bang för att genast börja testa de hiskeliga apparaterna som mera ser ut som tortyrinstrument än hälsofrämjande manicker.
Kön till årskortsförsäljningen blev genast lång. Eva Hansson Törngren skriver för brinnande livet och antecknar ytterligare en brukare som snart kommer att känna sig tjugo år yngre: Josef Reithmeier.
Ventlinges första astronaut i träning inför uppskjutningen till Mars? Nej, bara ventlingbon Richard Lang som mycket försiktigt tar några trevande tag i en av ”helvetesmaskinerna”. 
Här fattas väl bara några mustiga historier och en platta öl.
– Titta man kan rida på den också! utbrister Bength Andersson, Södra Möckleby.
Britt Bergman och Richard Lang fascineras av löpbandets instrumentbräda med nästan lika många klockor, givare och mätare som i en jumbojet.
Anna-Britt Lagerström drar i startsnöret till världens konstigaste utombordare.
Löpbandet väckte mycket stor uppmärksamhet så länge ingen kunde få igång det. När det väl startade minskade intresset.
Lokalerna är i absolut i toppskick. Allt är renoverat, putsat och målat. Invånarna på södra Öland har fått ett gym av modernaste snitt.
Efter ett hårt träningspass är det skönt att vila. Och kanske få en avslappnande massage…
Han ligger begravd under en stor stenplatta vid ingången till Smedby kyrka. Han kyrkoherden envisades med att få riva en innervägg i kyrkan nån gång på 1700-talet. Byggmästaren sa nej. Kyrkan skulle inte hålla för ingreppet. Kyrkoherde Roswall stod dock på sig och fick sin vilja igenom. Väggen revs. Dagen därpå rasade hela kyrkan ihop. Så kan det gå.
När man går in i Smedby kyrka är det nästan omöjligt att inte klampa på den minnessten som förärats kyrkoherde Roswall.
En sten. En mustig historia. Ett levnadsöde.Det är trångt men lätt att gå upp i kyrkans till synes stympade torn. Hulterstads kyrka bjuder inte på några fantastiska vyer, men väl på intressanta interiörer. Inlägget om mitt förra besök här kan du läsa genom att klicka här.
Kyrkan i Hulterstad är en knubbig liten sak med lågt torn. Den är svårfotograferad. Ställer man sig bara några meter längre bort än här dränks den i trädgrönska, se sista bilden.
Ovanför ingångsporten kan man läsa denna text.
Kyrkan saknar konventionell predikstol, vilket sannolikt är ganska ovanligt.
Det blir säkert korsdrag när kantorn drar på för full sula i denna mastiga orgel.
Interiör halvvägs upp i tornet. Trots fyra stora urtavlor står tiden definitivt stilla här.
De två kyrkklockorna är tämligen små. De drivs av ett mycket enkelt system med elmotorer och kedjor.
Här ser vi kedjedriften till en av klockorna. Hur många onda makter denna bronsklump kan fördriva är svårt att uppskatta.
Utsikt över kyrkogården och gången mot entrén. Nån förklaring till den märkliga ”stentrappan” vid sidan av ingången har jag ännu inte fått.
Tornet är så lågt att man i flera väderstreck ser rakt in i trädtopparna. Mer dramatiskt blir det om man kikar rakt ned mot trädets mörka skugga.
Här ser vi precis över den vindpinade klorofyllen och anar Östersjön åt nordost.
Åt sydost, vill jag minnas.
Kyrkogården är stor i Hulterstad, mycket stor i relation till själva kyrkobyggnaden.
Här i skuggan var det skönt att stå när det för bara några veckor sedan var 30 grader varmt…
En av kvarnarna på Gettlinge gravfält. Bilden är tagen med en supervidvinkel i solnedgången med Kalmarsund i bakgrunden. För att få teckning i kvarnen använder jag två radiostyrda blixtar.
alvarsamt 