bro vid bro

Nu går två broar över Cementas väg till stenbrottet under väg 136. En bilbro, en cykelbro. I dag 08:20 landade den sistnämnda där den skulle, trots byig vind på minst tio meter per sekund. Beskedet var att jobbet skulle börja vid 06. Alvarsamt var där då men där fanns icke en så kallad käft. Senare fick vi reda på att man skjutit på monteringen av hänsyn till medierna. Dessa var dock fåtaliga. Men ok, vi såg en fotograf med professionell framtoning.

Lyftet gick som en dans och Johan Wesley, vd vid Sanddahls Entreprenad, log med hela ansiktet.
– Bron var till och med lagom lång! skämtade han.

När bron var monterad provcyklade Alvarsamts redaktion – vd, redaktionschef, reporter, fotograf, kaffekokerska, kanslist och växeltelefonist – den nyasfalterade leden från bron till Degerhamnsallén. En salig tur, dessutom i hård medvind; en enda stor njutning för en sann hojare. Och senare blir det lyse också!

Om två veckor lär jobbet med nästa etapp mot Södra bruket ta vid. Etappen efter den lär ligga ute på anbud. Man tar det tydligen steg för steg och var och när slantarna sinar vet nog ingen. Den som lever får se…

 Här ligger hela härligheten färdig för lyft. Den vackra träbron är byggd av Martinssons och väger 22 ton.

Kranen kan lyfta 350 ton nära ”bilen”. Längre ut från den sjunker lyftförmågan drastiskt.

Lyftvajrarna kopplas på.

Nu svävar bron. Två gubbar i vardera änden räckte gott för att styra bron dit den skulle – trots den hårda vinden.

Och så svänger vi lite åt söder, gubbar!

Bron kommer ”färdigladdad”. Till och med vattenledning hänger med (ses hängande under bron).

Här har man vridit bron 45 grader från ursprungspositionen.

Proffsfotograf flankerad av två amatörplåtslagare.

På bron ligger sidorna som ska monteras i broändarna.

Slacka! Ta hem! Bra så!

Nån meter kvar till fullbordan…

 

En halvmeter kvar…

Nu är den på plats. Vi ser den från väster. Visst är den vacker?! Och nog är det ett stänk kurbits över skapelsen?

En första koll av hela brosträckningen i något under cykelhöjd. Ska bli spännande att hoja över…

Här finjusteras läget. Det handlar om centimeter hit eller dit.

Bro vid bro. Här ser vi cykelbron från vägbron på 136:an. 

Brons västersida. Vi tittar söderut.

Sidorna till brons anslutning monteras. 

där satt den

Klockan 08:20 var den på plats, cykelbron nere vid Alunvallen i Södra Möckleby… Reportage under dagen.

olidligt spännande…

Kraftpaketet har intagit sin position. Och snart kommer cykelbron…

Likt en monstruös metallpadda har den tunga kranbilen slagit ned sina fyra ben i backen.

Kranbilen mellan de båda brofästena.

Södra infarten i Södra Möckleby. 

ljuvlig doft

Det doftar gott. Det doftar underbart söder om Södra Möckleby. Det doftar nylagd asfalt. Och snart kommer cykelbron…

Asfalten skimrar som silver i motljuset. Cykelbanan blir slät som ett salsgolv. Och bredden imponerar. I bakgrunden Cementas garage.

Gjutformarna runt brofästena är rivna. Det är klart för broläggning…

Mellan dessa betongklackar ska cykelbron läggas. Kranbilen har anlänt. Bara detaljer återstår inför det stora lyftet…

snart…

Det jobbas febrilt på fästena för cykelbron söder om Alunvallen. Snart kommer själva bron…

Fyr till fyr: Övre Sjöhagsvägen – återvinningsstationen

Cykelleden Fyr till fyr får ett dramatisk parti mitt i kurvan på Degerhamnsbacken. Där kommer det att störta brant ned mot sjön och stackars den som inte har fullgoda bromsar på hojen. Men vi börjar i andra änden – vid Övre Sjöhagsvägen – och cyklar mot återvinningsstationen. Häng med!

Här ser vi sista huset åt söder vid Övre Sjöhagsvägen. Nu vänder vi på klacken och hojar åt andra hållet…

Till vänster går Övre Sjöhagsvägen. Nu cyklar vi rakt fram dit näsan pekar…

Leden är bred och fin, vältad och klar för asfaltering. Till vänster om leden ser vi industriruinerna nedanför Utsikten – och tennisbanan.

Från tennisbanan ser det ut så här åt söder.

Väglysen utmed leden!

Leden slingrar sig fram. Här somnar man inte på dödstråkiga rakor. Cykla Torngårdsvägen rakt över ön en gång så förstår du vad jag menar.

Och här kommer Gugge Backlund i god fart. Hon är bland annat ordförande i hembygdsföreningen. Hon sätter högt betyg på cykelleden genom Degerhamn men hon har sina dubier om backen vid Italienska villan där hon åkte pulka som barn. Där är det brant, som vi snart ska se…

Sadelvägen mot Cementa.

Hela Sadelvägen från norr mot söder.

Italienska villan vid Grimskaftsvägen till vänster och två vägkorsningar tätt på varandra. Här kan det bli rörigt. Cykelleden kommer från vänster på hitre vägen, Sadelvägen, och svänger mot vänster i korsningen. Precis vid gärdsgårdens högra slut går leden vidare upp för den lövtäckta backen några meter till vänster om väglyset. Och där blir det brant!

Samma perspektiv som ovan men genom ett teleobjektiv. Stigen upp blir brantare och brantare…

Spurten av backen. Uppför blir det inga problem, men hur ska det gå nedför?!

Degerhamnsbacken till höger. Pildalsvägen går åt vänster i bild.

Infarten till återvinningsstationen. Ovanför den blir det övergångsställe där cykelleden byter sida utmed Degerhamnsvägen – eller Degerhamnsbacken som jag kallar den just här. Det ryktas om stoppljus vid övergången…

Vissa sträckor är vägen satt med kantsten. Vi är nu vid övergångsstället. Vägen går upp mot väg 136.

poddsändning 6 – ljus på kultur

 Helena Rosén Johansson, bibliotikarie. Ett tidigare inlägg om henne kan du läsa här.

Monsterpimpning, släktforskning, stickkafé och skrivarverkstad. Det är bara några av ingredienserna i höstens kultursatsning Ljus på kultur, i vilken 230 evenemang kan avnjutas under nio dagar.
Helena Rosén Johansson är bibliotikarie – för dagen i Degerhamn där Alvarsamt träffade henne för att få ett hum om vad som är på gång.

Slå på högtalarna och klicka här. Nu i stereo!

 

De evenemang Helena berättar om är följande:

Måndag 27 oktober
Släktforskarhjälp. Mörbylånga bibliotek 11:00.
Föredrag: ”Ölänningarna och jakt från medeltid till sent 1800-tal”. Degerhamns bibliotek 19:00.

Onsdag 29 oktober
Stickkafé. Färjestadens bibliotek 14-16. Pris: 50 kronor.
Skrivarverkstad. Mörbylånga bibliotek 15:00. Från 13 år.Föranmälan på 0485-471 59.

Torsdag 30 oktober
Skrivarverkstad. Färjestadens bibliotek 15:00. Från 13 år.Föranmälan på 0485-471 69.
Pimpa ditt monster. Degerhamns bibliotek 17:00. Föranmälan på 0485-473 29.

Det fullständiga programmet för Ljus på kultur hittar du här.

att fotografera akvariefiskar

Tro´t eller ej men att plåta akvariefiskar är svårt, trots att man har dem instängda alldeles framför näsan. Orsakerna är många, de mest besvärande är dessa:

• miljön är så pass mörk att du – oftast – måste använda blixt
• när du använder blixt fastnar varenda ”smutsmolekyl” i vattnet på fotot – och att få till ett helt rent akvarievatten är så gott som omöjligt
• även om man jobbar med liten bländare är skärpedjupet litet
• fiskar är nästan aldrig stilla, och de är oberäkneliga i sina rörelser
• att ljussätta ett akvarium är svårt; reflexer i glas, glasrepor, luftbubblor och fiskfjäll är många och vid blixtfotografering kan du inte se dem förrän blixten är slagen
• vatten är dessutom duktigt på ”att stjäla ljus”

Men trots alla svårigheter är det spännande att testa kameran framför firrarna – med enkla medel. Man kan bygga hur sofistikerade ljussättningar som helst, men för en gångs skull föreslår jag enklast tänkbara: Direktslagen hot-shoe-blixt i vinkel mot akvariets frontglas. Detta beroende på det man lärde sig i fysiken: ”Infallsvinkeln är lika med reflektionsvinkeln”. Jag använder manuell skärpeinställning, största möjliga blixtkraft, 100 ISO och bländare 16-22. Sen är det bara att panga på. Av hundra skott blir ett bra – om turen är med dig. Är den inte det är det bara att ta hundra till. En fotograf får aldrig vara lat. Aldrig!

Detta är min favoritvinkel på en fisk, på väg mot mig i 45 graders vinkel. Dels ger den rörelse in i bilden, dels slipper man de mycket starka reflexer som är nästan oundvikliga om du slår blixten vinkelrätt mot fiskens sida.

Här testar jag andra omständigheter: Helt kalt glasakvarium, även botten i glas. Så rent vatten jag kan uppbåda och fast lampljus. Exponeringstiderna blir naturligtvis långa men fisken är ”av lugn och stillaliggande typ”: Metallpansarmalar, Corydoras aeneus. 

”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i världen är…” I stället för tekniskt perfekta bilder får man vid akvariefiskfotografering försöka ta vara på slumpens skördar – och lite oskärpa dör ingen av.

Det syns på detta foto att vattnet är klart och att glaset inte är repat.

Även om det bara är en centimeter mellan de båda fiskarna är den bakre oskarp. Det kan man utnyttja i stället för att beklaga. Bländare 22 och 100 ISO. Exponeringstiden spelar mindre roll, det är ändå blixtens lystid som dikterar villkoren (ungefär 1/1 000 sekund).

En glasbotten kan utnyttjas i fotosammanhang. I den kan man få en spegelbild av fiskarna – vid rätt belysning.

Fiskar som dessa tuppkamciklider är av naturen nyfikna och poserar gärna framför kameran. Men locka inte med foder. Smulor av det blir rena reflexfyrverkeriet på bild. Kort teleobjektiv med liten mellanring. Fotograferingsavstånd 20 till 30 centimeter. En halvmeter längre in i akvariet blir allt ”kolkällare”. Vatten stjäl ljus.

Nyfikna fiskar är mycket lättare att ha som fotomodeller än rädda och blyga.

Här har en bit av akvariets ram kommit med. Dessutom rymmer bilden en rektangel med en ljusreflex. Men i den här typen av bilder spelar såna minusdetaljer mindre roll. Här går uttrycket före allt annat. Och denna firre tycker jag har ”själ”.

Eftersom jag här använder ett fast lampljus – från vänster i bild – vågar jag ta bilder i 90 graders vinkel mot fiskens reflekterande kropp. Metallpansarmalen har i det sammanhanget en lustig och positiv finess. Den saknar fjäll och har i stället benplattor längs sidorna.

Det gäller att ta vara på slumpens skördar. Här har jag haft tur med ljuset, vilket jag förstärkt genom att mörka ned eklövet i förgrunden.

Under ett akvarium med glasbotten kan man testa papper i olika färger – för ”färgsmitta” i fotot. Här gäller grönt.

Huvud av tuppkamciklid. Detta är en stor hane. Vid lek växer ”tuppkammen” på huvudet. Honan är munruvare som går med rommen 30 dagar i munnen – utan att äta. Efter kläckningen har ynglen mammans stora munhåla som säker tillflykt under ytterligare en vecka eller två. Som vid nästan all fotografering av levande varelser försöker jag sätta skärpan på ögonen. Här har du har en hundradels sekund på dig!

Skärpedjupet är kort, men även det går att utnyttja. Ofta vinner bilder med både skärpa och oskärpa i bildens olika delar.

Tre vuxna tuppkamciklidhanar, cirka 15 centimeter långa, gillar att pråla som påfåglar. Skärpan ställer jag in på minsta avstånd, sen ”lutar jag mig långsamt framåt tills jag ser den som tydligast – då knäpper jag”. Låter enkelt men är svårt, mycket beroende på att många akvarium är mörkare än man tror.

hamnfrossa ger fotofrossa

Det finns många frossor. Till de negativa hör sannolikt amningsfrossa och feberfrossa. Till de positiva sorterar vi räkfrossa, kanske en lagom stark solfrossa eller godisfrossa – och den bästa av dem alla: fotofrossan! I detta inlägg lämnar jag för en stund Öland och släpper alla hämningar med bäring mot modesta mått och väger inte för en sekund in ämnets eventuella nyhets- eller skönthetsvärden. Inlägget är en gigantisk fotofrossa i ett ämne som intresserar mig: Hamnar.

Som ung bodde jag vid inloppet till Stockholm. Jag kunde sitta i timmar och anteckna in- och utgående fartyg. I kikaren kunde jag komma kaptener och styrmän så nära att jag nästan kunde se vilket cigarettmärke de rökte. Jag blev en baddare på morsesignalering och kunde alla rederimärken, alla slags flaggor och vimplar. Jag förde protokoll över nymålade och omregistrerade skepp i min växande fartygskalender. Något äldre arbetade jag i Stockholms hamn. Jag drömde om att bli sjöman och jag seglade så snart jag fick tag i nåt som flöt – för en liten slant. Att slanten alltid var just liten innebar ofta att inköpet sjönk. Men vad gjorde det – så länge det flöt.

Stockholms hamnar var en värld för sig. Hur de är i dag vet jag inte. Men då, i mitten/slutet av 1960-talet, var de rena rama känslostormkatalysatorn för en drömmande pojkspoling med Harry Martinsons Kap Farväl! och Resor utan mål i blodet (jag läste om dem häromåret och klassar dem fortfarande som ”något av det absolut bästa jag har läst”).

Det var slitigt i hamnen. Man skrek och gapade men alla gjorde sitt och man hjälpte varandra. Där jobbade olika slags människor: original, bohemer, periodare, hemlösa, invandrare, konstnärer, B-skådisar och proffsstuvare. Och högutbildade som då och då ville njuta av tungt och dåligt betalt kroppsarbete. Det luktade i hamnen. Ibland stank det apa. Det doftade i hamnen. Ibland doftade det kaffe. Eller virke. Eller frukt. Eller fisk…

Under min sommarodyssé i Österlen kände jag fiskdoften ända uppe i Simrishamns centrum. Det var bara att följa den. Den blev starkare och starkare, och snart var jag åter fångad av hamnens mystik. Äntligen. Det var länge sen jag luffade bland trampar och skutor och skorvar och pråmar och smackar. Jag vet inte mycket om yrkesfiske. Just därför fascinerar alla märkliga mackapärer och doningar som krävs för att fiska och som på olika sätt hör till branschen. Just därför visar jag fotona utan bildtexter. Det skulle bara bli fel om jag försökte förklara vad vi ser på dem.

Nedan kan du ta del av min fotofrossa – en logisk följd av min hamnfrossa. Fyrtio fiskdoftande bilder. Håll till godo!

erektionsproblem?

Vad har hänt med Ölands mest potenta flisa, den strax söder om Albrunna? Jag har ingen aning, den är plötsligt jämnad med marken. Nu är goda råd dyra. Vad göra för att åter få lite munter stake på södra Öland!? Som nedan. Se även tidigare inlägg.

Alvarssamts läsare är verkligen på alerten. Informationen flödar in likt en strid vårbäck. För att själv slippa förklara – lat som jag är – hänvisar jag till denna länk. Att stenen har levt farligt även tidigare berättar framlidne Kurt Lundgren på sin blogg redan 2006.

robust cykelbro

När man ser gjutformarna vid nya cykelbron nedåt Alunvallen undrar man om den förutom intensiv cykeltrafik även ska tåla elefanter, långtradare och tanks. Jisses vilka dimensioner!

Broklacken på norra sidan.

Vi tittar från södra sidan mot norra. Vägen mitt i bild är den som går mellan Cementa och stenbrottet.

Vägbron på väg 136 över Cementavägen. Norra cykelbrofästet ses uppe till vänster i bild.

bloggtips

Alvarsamt kan jämföras med en stor databas. Och i en sån gäller det att hitta utan allt för många svordomar. Bloggen närmar sig 1 000 inlägg och 4 000 foton så det finns mycket intressant att botanisera bland. Här får du några tips om hur du kan använda Alvarsamt.

Om du klickar på kategorin – i det här fallet NATUR – får du upp alla inlägg som är publicerade i den kategorin. Det senaste kommer överst, det äldsta nederst.

Du kommenterar ett inlägg genom att klicka på den gröna texten LÄMNA EN KOMMENTAR I den dialogruta som kommer upp kan även kommentera andras kommentarer.

Längst ned i din skärms högerkant ser du en svart rektangel med texten FÖLJ. Om du klickar på den kommer en större gråsvart ruta upp. Om du fyller i din e-postadress och klickar på Beställningsknapp får du Alvarsamt med e-post. 

Längst ned i bloggen finns flera finesser. Vid röda pilen texten SÖK TIDIGARE INLÄGG och under den sökrutan. Skriv in vad du söker och klicka på Sök (eller tryck Return). Ovanför sökrutan ser du ARKIV med alla inlägg indelade i månader, den nedersta är från september 2011 och den översta är oktober 2014. Klicka på vilken månad som helst och du kan läsa inläggen från just den månaden. Till höger om röda pilen finns möjlighet att få RSS-inlägg och RSS-kommentarer till din RSS-läsare. Högst upp finns e-postadressen till Alvarsamt och till höger om den finns ytterligare en möjlighet att få bloggen med e-post.

i röret…

Det är snart dags för ett besök i Degerhamns bibliotek igen. Bibliotikarien Helena Rosén Johansson berättar i ett podradioinslag om biblioteket och höstens kultursatsningar.

Det hittills största inlägget i Alvarsamts historia blir en fotofrossa från en av mina favoritmiljöer. Den kan ligga på Öland, men lika gärna i Australien, Göteborg eller Nederländerna. Det blir 40 foton i ett enda inlägg!

Förhoppningsvis ska vi också få tillfälle att lyssna till det talande trädet, som jag sedan länge annonserat om. Det hänger lite på vindarna hur och när inlägget kan bli färdigt.

Detta och mycket annat finns att läsa inom kort…

Fyr till fyr: Södra bruket – Albrunna

Cykelleden Fyr till Fyr äter sig som en hungrig mask genom Degerhamnstrakten. Nu kan man ana sträckningen mellan Södra bruket och Albrunna.

Ett litet tips för dig som följer projektet är att klicka på Kategorin Fyr till fyr till vänster om den här texten. Då får du upp alla inlägg som publicerats i ämnet, det senaste överst, det äldsta nederst. Personligen tycker jag denna finess är användbar då man söker överblick av ett mångfasetterat ämne.

Om jag fattar saken rätt ska leden gå här utmed den gamla stenmuren ned mot Albrunna. Kalmarsund till höger. Det är bara att hoppas på så liten trädavverkning som möjligt i ”detta södra Ölands Amazonas”.

Strax söder om Alvkälla. Här ser vi en glugg in mot muren som leden ska följa åt höger i bild, det vill säga söderut.

Bron över bäcken vid Alvkälla är enkel. Förhoppningsvis kommer den nya att smälta in lika bra i den säregna ”djungeln” här. Se punkt 21 på denna sida.

dagens ölandsbild 89

Först när vi såg denna ekkrona i Ottenby i går förstod vi att det är höst.

vildäpplen

Medan hundratusentals ton äpplen ruttnar bort i svenska höstträdgårdar importerar vi pall från andra sidan jordklotet. Men så här års behöver man varken affär eller trädgård för att få tag i äpplen. Det finns vildäpplen lite varstans i Degerhamnstrakten. Ofta lyser de röda åt sydväst och signalerar i gult och grönt i de andra väderstrecken. Det är bara att ta för sig.

På detta ganska lilla träd är äpplena små, men sagolikt goda. Syrligheten är kraftigare än hos ”köpäpplen”, saftigheten oslagbar.

Detta träd är större och har som synes fått växa utan ingrepp av klåfingrig trädgårdsmästares sekatör. Frukterna är stora, sannolikt beroende på att trädet står som solitär i soligt läge.

Åt norr är dessa äpplen vackert gulbleka. Fastän det är eftermiddag droppar ännu daggen från frukterna. Smakbetyg: Sex stjärnor av fem möjliga.

Samma sorts äpplen vänder den röda sidan mot sydväst.

Finns fräschare syn än mogna och färggranna äpplen mot en blek hösthimmel?

”Ett äpple om dagen håller doktorn borta”, sägs det. Påståendet kan nog vara riktigt. Läs här.

spåntak

Väderkvarnen på Gettlinge gravfält får just nu ny vintermössa. Spåntak, kallas den. Hur kvarnen såg ut i somras kan du se här. Kvarnen i bitande fåk ser du här.

Det färska spånvirket är ännu så länge mycket ljusare än resten av kvarnen. Men tidens tand brukar snabbt pensla det mesta i grått.

Kan man likna spåntak med fiskfjäll? Jo, tydligen. Jag gjorde det nyss.

Ännu så länge är kvarnen vinglös. Men jag utgår från att ”någon” har råd och ska köpa vingar för pengarna. Vid horisonten ser vi kyrkan i Smedby.

 Här ser vi stora delar av Gettlinge gravfält – med bevingad kvarn i söder.

 Kvarnen bakom skeppssättningen.

Gravfältet sett en aning nedifrån, från sluttningen åt väster mot Kalmarsund.

Bro för säker cykling

Fästena för cykelledsbron över Cementas väg till stenbrottet armeras i dagarna. Av dimensionerna att döma blir det en rejäl bro. Som cyklist är det bara att tacka. Att hoja över nuvarande vägbro och dels få möte, dels bli omkörd hör inte till livets höjdpunkter. Cykelleden heter Fyr till fyr. Hur det såg ut här 25 augusti kan du se här.

Södra cykelbrofästet. Den gula lastaren kör norrut på väg 136.

Även här ser vi det södra cykelbrofästet med vägen ned mot Cementa i bakgrunden.

Vi ser söderut. Bilen kör på väg 136.

slutfiskat

Även om detta inlägg har sitt ursprung i Simrishamn och inte på Öland, finns aspekter som påverkar alla kustsamhällen längs Östersjön där man fiskat i generationer, Öland inkluderat. När fisket går ned eller till och med upphör finns risk för att dessa samhällen tynar bort. De fiskare jag träffade i Simrishamn trodde att fisket där är utdött inom tio till tjugo år.

– Då blir hamnen tom och tyst, sa förre Västkustfiskaren på besök i Simrishamn. Han var nu runt 70 och slutade fiska redan 1975. Reglerna blev heltokiga. Det blev ohållbart att fortsätta.

– Varför går du och skrotar här i hamnen nu, då? frågade jag.

– Sjön suger, du vet. Jag älskade att fiska och kunde inte tänka mej nåt annat jobb. Men jag blev tvungen att sluta på grund av byråkrati och inkompetenta politiska beslut. Jag är från Orust och kom på besök till Simrishamn i dag. Det första jag gjorde var att gå ned hit till hamnen och minnas bland fartyg och båtar. Fiskaren i mej är inte död. Jag lever på mina minnen och fortsätter att vara på sjön genom mina båda grabbar som båda trafikerar dom stora haven. Jag följer dom på datorn genom AIS, sa förre fiskaren och log sorgset.

Pessimismen hade även färgat de två andra fiskare jag stötte samman med.
– Fiskbestånden tar sej men yrkesfiskarna dör ut. Jag har slutat fiska trots att jag bara är 40. Det var ingen idé att fortsätta.

Hans kompis fortsätter att fiska, men i Danmark.
– Där går det att leva på kvoterna. Jag fiskar havskräftor på en båt som är till sjöss dygnet runt. När besättningen kroknar kommer en ny och så fortsätter fisket.

De två berättar om orättvisa regler.
– Svenska fiskare lever under helt andra regler än dom i grannländerna, säger den ene.
– Och forskarna är helt fel ute. Nu vill dom förbjuda trålfisket. Men trålen syrsätter dom syrefattiga bottnarna och spåren av den är borta efter några få dygn, säger den andre.
– Och vilka straff! Stjäl du en bil säger samhället ”aja baja” men kommer du i hamn en timme för tidigt med en liten fiskebåt får du böta 10 000 kronor. Det fick skeppar´n på den båten göra, säger han och pekar på en liten smack vid kajen. Fiskarna är övervakade som brottslingar – av flera myndigheter.

– Men frysarna i affärerna är ju proppade med lax, plattfisk, kolja, torsk, sej och öring. Det lönar sej tydligen trots allt att fiska, försöker jag.

De två skrattar.
– Den fisken kommer från norska och danska fartyg. Snart tas ingen fisk från svenska skutor. Så enkelt är det.

De två berättar med en mun att dom ska anordna en fest dagen därpå.
– Jag bjuder på sju kilo havskräftor och fem kilo lax, säger den ene. Jag har fiskat allt själv. På min danska båt.

***

En Ölandsfiskares syn på yrkesfisket kan du läsa här. I ett kommande inlägg återvänder jag till hamnen i Simrishamn för att fotografera denna märkliga miljö som snart kanske inte längre finns…

vilken kamera har tagit bilden?

Du som följt min blogg minns kanske att jag brukar påstå att kameran spelar liten eller ingen roll för lyckade bilder – rent tekniskt, alltså. Och under goda fotografiska omständigheter: hyfsat ljus, normala motiv och visning på skärm. En duktig fotograf kommer hem med bra bilder även med den enklaste kamera medan en okunnig levererar skitbilder om han så utrustas med en svindyr Hasselbladare. Om du inte tror mig kan du testa dina skärskådande anlag i mitt lilla test nedan.

I testet använder jag mina fem kameror:

Kamera nr 1 Canon EOS 5D Mark II är en fullformatsproffskamera på 21 megapixlar där huset 2008 kostade 21 000 kronor och gluggen 5 000. I dag skulle jag bjuda runt 15 000-18 000 för den.

Kamera nr 2 Canon EOS 50D är en systemkamera på 15.1 megapixlar från 2008. Den gick på runt 10 000 med ett objektiv för 7 000 = 17 000 kronor. Den skulle jag bjuda runt 10 000 för i dag.

Kamera nr 3 Canon Powershot SX230 HS är från 2011 och ger 12 megapixlar. Jag kan tänka mig att ge 600 för den i dag.

Kamera nr 4 Sony DSC-W55 är från 2007, ger 7.2 megapixlar och för den kan jag i dag ge 200 kronor.

Kamera nr 5 Sony DSC-W30 ger 6 magapixlar och är från 2006. Jag skulle ge max 100 kronor för den i dag.

Testet gick till så här: Kamerorna monterades i tur och ordning på samma stativ och riktades mot samma motiv. Ljusförhållanden var precis lika under hela proceduren, som bara tog några minuter. Alla kameror ställdes in på 100 ISO och bländare 7,1. Exponeringen gjordes med självutlösare för att minimera skakningar. Fotona är tagna rakt ut ur kamerorna utan någon som helst bildbehandling, men alla är nedskalade till bredden 1 280 pixlar. Att höjden blir något varierande beror på att alla kameror inte har samma bildproportioner. Likaså varierar bildutsnittet en aning beroende på olika brännvidder. Det ska tilläggas att den allra bästa/dyraste kameran är försedd med ett objektiv med fast brännvid, något som förbättrar bildkvaliteten. Övriga fyra har zoomobjektiv.

Klicka på bilderna för att få upp dem i full storlek. Kan du avgöra vilken bild som är tagen med vilken kamera? När du tror dig veta svaret klickar du på ordet KAMERA under bilden. Du får då se vilken kameramodell som använts. Ger kameran för nästan 30 000 kronor synbart bättre bilder än den som jag skulle ge högst 100 kronor för i dag?

Lycka till. 😉

KAMERA

KAMERA

KAMERA

KAMERA

KAMERA

cykelvägen i degerhamnsallén

Arbetet med cykelleden i Degerhamnsallén fortskrider. Det är bara att hoppas på fortsatt fullt ös! Tidigare inlägg om cykelleden som ingår i projektet ”Fyr till fyr” kan du läsa här. Och här. Och här. Och här. Projektledaren Christer Peterssons blogg om ledbygget kan du läsa här.

Längst upp till vänster ser vi korsningen Degerhamnsallén-Väg 136. Vi anar också avtagsvägen från allén mot söder.

Ovan nämnda avtagsväg.

Här ser vi nedåt i allén. Som synes har man tagit till ordentliga mått.

Vi tittar ned mot Degerhamn. På vägens vänstra sida anläggs gång- och cykelbanan. Den av Rolf Hansson framgrävda ”gamla trottoaren” till höger i bild blir förstås kvar.

När man talar om trollen… Här kommer han hojande: Rolf Hansson! Här blir det ett övergångsställe småningom, eftersom cykelleden byter vägsida här.

Infarten till återvinningsstationen blir kvar.

men det är en annan historia…

Detta inlägg handlar inte om södra Öland. Det handlar inte ens om Öland. Men ibland måste man göra avkall på ämnestroheten. Låt mig få berätta…

I min Österlenodyssé nämnde jag i en bildtext ett möte med en man utanför ett hus i Simrishamn… Detta möte blev allt märkligare efter hand. Vi tar det från början:

Jag fotograferade de vackra husen i den gamla stadsdelen av Simrishamn. Han stod utanför ett rött hus, huset på bilden ovan. Jag frågade något alldagligt och vi kom i slang. Han heter Pelle. Han berättade att han bor i Simrishamns äldsta hus, från 1700-talet. Jag sa att jag var på resa genom Österlen, en resa som inleddes i norra delen.
– Jaså, sa Pelle. Var där?
– Jag bodde först på det charmiga vandrarhemmet Gladan & Vråken, sa jag.
– Åh 17, sa Pelle. Jag är uppvuxen på gården bredvid!

Vi skrattade åt detta slumpartade faktum som visade att världen verkligen är liten. Men den skulle bli mindre än så…

Hemma igen ringer Pelle:
– Du förstår vi har vänner på Frösön i Jämtland, sa han.
– Jaha, sa jag. Och…?
– Jo, vi talades vid i dag och av en slump kom vi in på ditt och mitt möte här i Simrishamn och jag nämnde ditt namn…
– Jaha…
– Dom kände mycket väl till dej, sa Pelle
– Men det är omöjligt, sa jag. Jag bor på Öland sen flera år tillbaka.
– Ja men dom minns dej från den tid då du jobbade på Sveriges Radio Jämtland!
– Nu krymper världen så jag knappt kan andas, sa jag. Det är ju åtta år sen jag gjorde mitt sista radioinslag!

Pelle nämnde vännens namn och yrke. Och världen blev ännu mycket mindre; syret tog nästan slut! Jag vill nämligen minnas att jag för tio eller tjugo år sen gjorde ett nyhetsinslag om honom…

Nu vågar jag inte forska mer i fallet. Världen får inte bli mindre! Då kvävs jag.