Månadsarkiv: oktober 2014

vildäpplen

Medan hundratusentals ton äpplen ruttnar bort i svenska höstträdgårdar importerar vi pall från andra sidan jordklotet. Men så här års behöver man varken affär eller trädgård för att få tag i äpplen. Det finns vildäpplen lite varstans i Degerhamnstrakten. Ofta lyser de röda åt sydväst och signalerar i gult och grönt i de andra väderstrecken. Det är bara att ta för sig.

vildapel-30På detta ganska lilla träd är äpplena små, men sagolikt goda. Syrligheten är kraftigare än hos ”köpäpplen”, saftigheten oslagbar.

vildapel-47Detta träd är större och har som synes fått växa utan ingrepp av klåfingrig trädgårdsmästares sekatör. Frukterna är stora, sannolikt beroende på att trädet står som solitär i soligt läge.

vildapel-37Åt norr är dessa äpplen vackert gulbleka. Fastän det är eftermiddag droppar ännu daggen från frukterna. Smakbetyg: Sex stjärnor av fem möjliga.

vildapel-32Samma sorts äpplen vänder den röda sidan mot sydväst.

vildapel-48Finns fräschare syn än mogna och färggranna äpplen mot en blek hösthimmel?

vildapel-50”Ett äpple om dagen håller doktorn borta”, sägs det. Påståendet kan nog vara riktigt. Läs här.

Taggad

spåntak

Väderkvarnen på Gettlinge gravfält får just nu ny vintermössa. Spåntak, kallas den. Hur kvarnen såg ut i somras kan du se här. Kvarnen i bitande fåk ser du här.

Gettlingekvarnen_4Det färska spånvirket är ännu så länge mycket ljusare än resten av kvarnen. Men tidens tand brukar snabbt pensla det mesta i grått.

Gettlingekvarnen_9Kan man likna spåntak med fiskfjäll? Jo, tydligen. Jag gjorde det nyss.

Gettlingekvarnen_6Ännu så länge är kvarnen vinglös. Men jag utgår från att ”någon” har råd och ska köpa vingar för pengarna. Vid horisonten ser vi kyrkan i Smedby.

 Gettlinge_50Här ser vi stora delar av Gettlinge gravfält – med bevingad kvarn i söder.

Kvarnen_Gettlinge (2) Kvarnen bakom skeppssättningen.

Kvarnen_Gettlinge (3)Gravfältet sett en aning nedifrån, från sluttningen åt väster mot Kalmarsund.

Taggad ,

Bro för säker cykling

Fästena för cykelledsbron över Cementas väg till stenbrottet armeras i dagarna. Av dimensionerna att döma blir det en rejäl bro. Som cyklist är det bara att tacka. Att hoja över nuvarande vägbro och dels få möte, dels bli omkörd hör inte till livets höjdpunkter. Cykelleden heter Fyr till fyr. Hur det såg ut här 25 augusti kan du se här.

cykelvägen_37Södra cykelbrofästet. Den gula lastaren kör norrut på väg 136.

cykelvägen_43Även här ser vi det södra cykelbrofästet med vägen ned mot Cementa i bakgrunden.

cykelvägen_46Vi ser söderut. Bilen kör på väg 136.

Taggad , ,

slutfiskat

Simrishamn_39

Även om detta inlägg har sitt ursprung i Simrishamn och inte på Öland, finns aspekter som påverkar alla kustsamhällen längs Östersjön där man fiskat i generationer, Öland inkluderat. När fisket går ned eller till och med upphör finns risk för att dessa samhällen tynar bort. De fiskare jag träffade i Simrishamn trodde att fisket där är utdött inom tio till tjugo år.

– Då blir hamnen tom och tyst, sa förre Västkustfiskaren på besök i Simrishamn. Han var nu runt 70 och slutade fiska redan 1975. Reglerna blev heltokiga. Det blev ohållbart att fortsätta.

– Varför går du och skrotar här i hamnen nu, då? frågade jag.

– Sjön suger, du vet. Jag älskade att fiska och kunde inte tänka mej nåt annat jobb. Men jag blev tvungen att sluta på grund av byråkrati och inkompetenta politiska beslut. Jag är från Orust och kom på besök till Simrishamn i dag. Det första jag gjorde var att gå ned hit till hamnen och minnas bland fartyg och båtar. Fiskaren i mej är inte död. Jag lever på mina minnen och fortsätter att vara på sjön genom mina båda grabbar som båda trafikerar dom stora haven. Jag följer dom på datorn genom AIS, sa förre fiskaren och log sorgset.

Pessimismen hade även färgat de två andra fiskare jag stötte samman med.
– Fiskbestånden tar sej men yrkesfiskarna dör ut. Jag har slutat fiska trots att jag bara är 40. Det var ingen idé att fortsätta.

Hans kompis fortsätter att fiska, men i Danmark.
– Där går det att leva på kvoterna. Jag fiskar havskräftor på en båt som är till sjöss dygnet runt. När besättningen kroknar kommer en ny och så fortsätter fisket.

De två berättar om orättvisa regler.
– Svenska fiskare lever under helt andra regler än dom i grannländerna, säger den ene.
– Och forskarna är helt fel ute. Nu vill dom förbjuda trålfisket. Men trålen syrsätter dom syrefattiga bottnarna och spåren av den är borta efter några få dygn, säger den andre.
– Och vilka straff! Stjäl du en bil säger samhället ”aja baja” men kommer du i hamn en timme för tidigt med en liten fiskebåt får du böta 10 000 kronor. Det fick skeppar´n på den båten göra, säger han och pekar på en liten smack vid kajen. Fiskarna är övervakade som brottslingar – av flera myndigheter.

– Men frysarna i affärerna är ju proppade med lax, plattfisk, kolja, torsk, sej och öring. Det lönar sej tydligen trots allt att fiska, försöker jag.

De två skrattar.
– Den fisken kommer från norska och danska fartyg. Snart tas ingen fisk från svenska skutor. Så enkelt är det.

De två berättar med en mun att dom ska anordna en fest dagen därpå.
– Jag bjuder på sju kilo havskräftor och fem kilo lax, säger den ene. Jag har fiskat allt själv. På min danska båt.

***

En Ölandsfiskares syn på yrkesfisket kan du läsa här. I ett kommande inlägg återvänder jag till hamnen i Simrishamn för att fotografera denna märkliga miljö som snart kanske inte längre finns…

Simrishamn_01

Taggad

vilken kamera har tagit bilden?

Du som följt min blogg minns kanske att jag brukar påstå att kameran spelar liten eller ingen roll för lyckade bilder – rent tekniskt, alltså. Och under goda fotografiska omständigheter: hyfsat ljusnormala motiv och visning på skärm. En duktig fotograf kommer hem med bra bilder även med den enklaste kamera medan en okunnig levererar skitbilder om han så utrustas med en svindyr Hasselbladare. Om du inte tror mig kan du testa dina skärskådande anlag i mitt lilla test nedan.

I testet använder jag mina fem kameror:

Kamera nr 1 Canon EOS 5D Mark II är en fullformatsproffskamera på 21 megapixlar där huset 2008 kostade 21 000 kronor och gluggen 5 000. I dag skulle jag bjuda runt 15 000-18 000 för den.

Kamera nr 2 Canon EOS 50D är en systemkamera på 15.1 megapixlar från 2008. Den gick på runt 10 000 med ett objektiv för 7 000 = 17 000 kronor. Den skulle jag bjuda runt 10 000 för i dag.

Kamera nr 3 Canon Powershot SX230 HS är från 2011 och ger 12 megapixlar. Jag kan tänka mig att ge 600 för den i dag.

Kamera nr 4 Sony DSC-W55 är från 2007, ger 7.2 megapixlar och för den kan jag i dag ge 200 kronor.

Kamera nr 5 Sony DSC-W30 ger 6 magapixlar och är från 2006. Jag skulle ge max 100 kronor för den i dag.

Testet gick till så här: Kamerorna monterades i tur och ordning på samma stativ och riktades mot samma motiv. Ljusförhållanden var precis lika under hela proceduren, som bara tog några minuter. Alla kameror ställdes in på 100 ISO och bländare 7,1. Exponeringen gjordes med självutlösare för att minimera skakningar. Fotona är tagna rakt ut ur kamerorna utan någon som helst bildbehandling, men alla är nedskalade till bredden 1 280 pixlar. Att höjden blir något varierande beror på att alla kameror inte har samma bildproportioner. Likaså varierar bildutsnittet en aning beroende på olika brännvidder. Det ska tilläggas att den allra bästa/dyraste kameran är försedd med ett objektiv med fast brännvid, något som förbättrar bildkvaliteten. Övriga fyra har zoomobjektiv.

Klicka på bilderna för att få upp dem i full storlek. Kan du avgöra vilken bild som är tagen med vilken kamera? När du tror dig veta svaret klickar du på ordet KAMERA under bilden. Du får då se vilken kameramodell som använts. Ger kameran för nästan 30 000 kronor synbart bättre bilder än den som jag skulle ge högst 100 kronor för i dag?

Lycka till. 😉

test_kameraKAMERA

kamera_testKAMERA

kameraKAMERA

kamera_testingKAMERA

testkameraKAMERA

Taggad ,

cykelvägen i degerhamnsallén

Arbetet med cykelleden i Degerhamnsallén fortskrider. Det är bara att hoppas på fortsatt fullt ös! Tidigare inlägg om cykelleden som ingår i projektet ”Fyr till fyr” kan du läsa här. Och här. Och här. Och här. Projektledaren Christer Peterssons blogg om ledbygget kan du läsa här.

cykelvägen24Längst upp till vänster ser vi korsningen Degerhamnsallén-Väg 136. Vi anar också avtagsvägen från allén mot söder.

cykelvägen25Ovan nämnda avtagsväg.

cykelvägen26Här ser vi nedåt i allén. Som synes har man tagit till ordentliga mått.

cykelvägen28Vi tittar ned mot Degerhamn. På vägens vänstra sida anläggs gång- och cykelbanan. Den av Rolf Hansson framgrävda ”gamla trottoaren” till höger i bild blir förstås kvar.

cykelvägen33När man talar om trollen… Här kommer han hojande: Rolf Hansson! Här blir det ett övergångsställe småningom, eftersom cykelleden byter vägsida här.

cykelvägen38Infarten till återvinningsstationen blir kvar.

Taggad , ,

men det är en annan historia…

Detta inlägg handlar inte om södra Öland. Det handlar inte ens om Öland. Men ibland måste man göra avkall på ämnestroheten. Låt mig få berätta…

min Österlenodyssé nämnde jag i en bildtext ett möte med en man utanför ett hus i Simrishamn… Detta möte blev allt märkligare efter hand. Vi tar det från början:

Pellebilder_6

Jag fotograferade de vackra husen i den gamla stadsdelen av Simrishamn. Han stod utanför ett rött hus, huset på bilden ovan. Jag frågade något alldagligt och vi kom i slang. Han heter Pelle. Han berättade att han bor i Simrishamns äldsta hus, från 1700-talet. Jag sa att jag var på resa genom Österlen, en resa som inleddes i norra delen.
– Jaså, sa Pelle. Var där?
– Jag bodde först på det charmiga vandrarhemmet Gladan & Vråken, sa jag.
– Åh 17, sa Pelle. Jag är uppvuxen på gården bredvid!

Vi skrattade åt detta slumpartade faktum som visade att världen verkligen är liten. Men den skulle bli mindre än så…

Hemma igen ringer Pelle:
– Du förstår vi har vänner på Frösön i Jämtland, sa han.
– Jaha, sa jag. Och…?
– Jo, vi talades vid i dag och av en slump kom vi in på ditt och mitt möte här i Simrishamn och jag nämnde ditt namn…
– Jaha…
– Dom kände mycket väl till dej, sa Pelle
– Men det är omöjligt, sa jag. Jag bor på Öland sen flera år tillbaka.
– Ja men dom minns dej från den tid då du jobbade på Sveriges Radio Jämtland!
– Nu krymper världen så jag knappt kan andas, sa jag. Det är ju åtta år sen jag gjorde mitt sista radioinslag!

Pelle nämnde vännens namn och yrke. Och världen blev ännu mycket mindre; syret tog nästan slut! Jag vill nämligen minnas att jag för tio eller tjugo år sen gjorde ett nyhetsinslag om honom…

Nu vågar jag inte forska mer i fallet. Världen får inte bli mindre! Då kvävs jag.

Taggad ,