cykelbron invigd

Klockan 14:09 invigde Claes Kollberg, platschef på Cementa Degerhamn, cykelbron vid Alunvallen. Utförligt bildreportage publiceras i morgon.

juläpplen

Det finns fortfarande vildäpplen att plocka. Vill man inte äta dem själv kan man bjuda fåren.

Det är inte lätt att locka på får. Kopplar de inte ropen till käk är intresset noll. Men har de en gång fått nåt gott är också minnet gott.

Får kommer från flera hundra meters avstånd. Men livet är hårt – juläpplena räcker inte till alla. Längst fram står vår favorit. Hon har det romantiska namnet ”1001”.

”Kast med liten boll” fanns det nåt som hette i folkskolegymnastiken för 100 år sen. Takterna tycks sitta i: 46,75 meter!

dagens ölandsbild 93

Lördag eftermiddag. Södra bruket mot söder. Den gamla ruinen syns i övre vänstra gyllene snittet. Här på västsidan nästan vindstilla. Några plusgrader. Några svanar. Starkt kaffe. Jävligt starkt kaffe! När molnridån dras åt sidan värmer solen – ännu. Ytterligare en ringblomma har slagit ut i trädgården. Blir det sol även i morgon brister knoppen av årets sannolikt sista sommarmalva. Vi noterar: ”Sommarblommor – annueller – troligtvis en bit in i december…”

i röret…

Alvarsamt tittar förstås in på morgondagens julmarknad i gamla posthuset i Södra Möckleby. Om det även blir poddradio därifrån återstår att se – och höra. Samma dag ska cykelleden genom byn invigas vid cykelbron nere vid Alunvallen. Alvarsamt hänger på.

antiklimax

Sune Flisa har rymt. Han försvann obemärkt från tävlingarna i cykelbackhoppning i Garmisch Partenkirchen. Sune lär ha lämnat hotellet i vredesmod – och ingen vet vart han styrt kosan. Innan han försvann hann han dock mejla Alvarsamts redaktion:

”Hinner inte ta itu med Mörbylånga kommunledning och Trafikverket angående cyklingsförbudet på cykelleden Fyr till fyr. Livet är för kort för att banka vett i fårskallar. Leverera själva nån gång och glöm aldrig att bollen är rund och allt kan hända. /Sune.”

Och här står vi nu, med en västgötaklimax på halsen. Sune har nämligen missuppfattat hela situationen. Det är bara den branta backen i Degerhamn som fått cyklingsförbud, sannolikt på grund av den starka lutningen – övriga delar av den långa leden är fria att cykla på! Dessa uppgifter nådde redaktion och koncernledning under gårdagskvällens diskussioner på hemligt Kalmarhotell. Koncernledningen uppskattar extrakostnaderna det senaste dygnet till osannolika 123 000 kronor för flygresor, hotell och så kallade ”nattliga fortbildningsövningar inkluderad social träning”.

– Men det är ändå småpotatis i jämförelse med Skatteverkets excesser, som vår VD så träffande uttryckte saken.

Om Sune Flisa inte lígger speciellt bra till på redaktionen just nu måste trots allt sägas att hans eviga och stoiska kamp mot Förbudssverige är sund och riktig. Hela backen i Degerhamn har blivit en enda stor maktdemonstration med besserwisserskyltar i skrikande gult och rött. Förbjudet! Förbudsskylt! Stopparmar! Ingen i Sverige ska själv få avgöra om man vill cykla upp eller ned för backen; Storebror vet bäst. Men juridiskt kunniga vet att en lag måste ha folkets välsignelse för att efterlevas. I denna backe kommer stolta och fria ölänningar att cykla som vanligt – vid sidan av hindrande räcken och med blicken på annat än maktens förbudsskyltar.

Summa summarum: Sune Flisa hade för en gångs skull fel. Men hans ande och frihetskamp lever vidare. Trots pekuniära storförluster är han välkommen tillbaka när helst han vill. Ingen kan leverera som han!

redaktionsledningen

Förbudsskylt och stopparmar vid sträckans nedre ände. I mitten av kurvan skymtar ytterligare ”ett maktens finger”. Frihetstörstande och otämjbara ölänningar kommer framdeles att cykla runt spärren mellan förbudsskylten och höger spärrarm.

Stopparm och förbudsskylt vid sträckans topp. Här slinker en beslutsam ölänning igenom på vilken sida som helst av spärrarmen. Varken taggtråd, spikmattor, fotanglar eller minor kommer att bita. Ingen har hittills kunnat bestämma när en degerhamnare ska kliva av hojen! 

Här kommer det att gå undan värre! Risken för polisingripande är obefintlig. Senast vi såg en polis i byn var 12 juli 1979. Han var från Kalmar och hade kört vilse.

Uppför blir det tungt. Men på ettan bestiger man det mesta. Väl uppe på krönet aktar man sig  för att kalla Öland pannkaksplatt.

cykelvärlden i chock

Det ser ut som om Sune Flisa har rätt – som så många gånger tidigare. Cykelleden Fyr till fyr tycks onekligen ha belagts med cyklingsförbud! För bara nån timme sen fångade Alvarsamts utsände reporterfotograf denna visuella konkretisering av något som i redaktionens ögon framstår som överhövan förnuftsvidrigt. Om bara några dagar invigs cykelleden sträckan Degerhamn-Södra bruket – världens enda cykelled där det är förbjudet att cykla! Koncernledningen fattar under kvällen/natten beslut om eventuellt inrop av vår högt älskade ledarskribent Sune Flisa…

viktigt meddelande

Det har varit körigt på redaktionen i dag. Det började med att nyhetschefen tyckte sig ha applicerat för mycket Brylcreem, något som senare visade sig vara ”gårdagens middag”, toaletterad av Sune Flisas favoritbrevduva DynamiteLaura. Duvan, försedd med harnesk och klosporrar av titan, förde med sig brev från gode Sune:

”Här på cykelbackhoppningsveckan i Garmisch Partenkirchen når mig ryktet att cykelleden Fyr till fyr har belagts med cyklingsförbud. Min hemlige kurir i Degerhamn berättar att han bet två gånger i det röda bandet över förbudsskylten, varpå tre tänder sprack och ramlade ut i ett ymnigt blodvite. Men bandet förblev intakt. Det är alltså inget temporärt förbud utan ett evigt förbud att cykla på cykelleden Fyr till Fyr! Inte årtiondets utan århundradets skandal är följaktligen ett faktum – och därför gäller det att leverera! Ge mig en hyfsad sportbil och 100 sidor på Alvarsamt, landets och Nordens sannaste publikation, och jag ska meja pärmbärare och beslutsfattare i både kommun och på Trafikverk. Låt mig få avfyra den stora kanonen, den som får Tjocka Bertha att framstå som en pyroteknisk leksak för blöjbarn”, skriver bland annat gode Sune.

Redaktionsledningen känner tvehågsenhet inför erbjudandet. Flera mordhot har redan ramlat in efter den så kallade ”40-massakern i Kastlösa”, vilken fått redaktionens försäkringspremier att på kort tid gå i taket. Vi inväntar nu koncernledningens syn på den eventuella kioskvältaren… Ops! När man talar om trollen… Just nu kommer mejl om att den tio personer starka koncernledningen landar på Kalmar flygplats under eftermiddagen och att vi alla ses på hemligt hotell under kvällen. Före midnatt ska beslut fattas om Sune Flisa ska få som han vill, eller om vi denna gång tackar nej.

För att leva upp till ryktet som ”världens snabbaste publikation” – som gode Sune brukar kalla Alvarsamt – har redaktionsledningen just skickat ut en av våra bästa reportagefotografer för att på plats dokumentera prohibitionens eventuella sanningshalt. Fotografen utlovar bilder före middag. Vi kan alltså alla se fram mot en uppiggande – men måhända besk – aperitif.

redaktionschefen

Hembygdsföreningen festar om

För några dar sen träffades medlemmar i Södra Möckleby Hembygdsförening för middag i Folkets hus. Det blev en kväll att minnas med mat, dryck, frågesport och lättsamt umgänge med många skratt. En Gissa namn-tävling orsakade mycken men lättbotad huvudvärk. Tre av många frågor var dessa:

• vilket är hans namn – ”han är gnagare med stamtavla”? (svar här)
• vilket är hennes namn – ”gjorde hon när hennes gamla gjorde slut”? (svar här)
• vilket är hans namn – ”tar han på Gotland till mineralsamling”? (svar här)

Och jag säger som jag brukar säga: Då återstår bara att se fram mot nästa fest!

Vad försiggår där borta? undrar från vänster Ki Myrbäck, Laila Henell och Gunvor Backlund. Alvarsamt saknar svaret.

Birger Hagman med sin – som han säger själv – högvinst Maritha Aurell.

När tankemödorna nådde maxnivå knarrade och knirkade den gamla Folkets hus-byggnaden. Från vänster Ann-Christin Nilsson, Susanne Henell, Olle Nilsson, Laila Henell och Rolf Hansson. 

Walle Dickson i djup koncentration för kontakt med guden Facit.

Degerhamns/Södra Möcklebys motsvarighet till Dramaten, ”Teatersalongen” i Folkets hus. Scenen ligger åt kameran till.

Lars Henell längst till höger sjunger en trudelutt efter sin överlägsna seger i frågesporten. Han vann alltså förstapriset, en Mercedes CLA250 – eller var det en träslev? I mitten Josef Reithmeier och längst till vänster Rolf Hansson. ”Johan från Hammarby” visar ryggtavlan mot kameran.

Från vänster: Anna-Britt Lagerström, Uno Magnusson, Margaretha Magnusson. Uno menade att den här typen av frågor kräver en whisky. Någon sådan serverades dock icke. Därför gick det som det gick: Dåligt.

Om du, Lars Henell, tittar till vänster så tittar jag, Kurt Arvidsson, till höger. Kurt fyllde förresten 70 bast några dagar senare. Alvarsamt lyfter på hatten.

Eva Matthis och Britt Bergman ser chockade ut, kanske för att laget skakade om världseliten genom att komma tvåa i frågesporten. Britt Bergman lämnade festen med ett stadigt grepp om priset: Två stearinljus.

Med ansiktena mot kameran: Ki Myrbäck och Roland Andersson.

Bernt Petersson till höger kastar en mycket diskret blick i Kurt Arvidssons frågeformulär. Bernt byggde mycket av sina frågesportsframgångar på desinformation. Han mumlade exempelvis högt om att ”Skriet” är en målning av en ålänning och att Åland ligger i Atlanten. Hur många som gick på de råa lögnerna förtäljer icke historien.

Eva Hansson Törngren höll i frågesport och tävling som du kan smaka på i inläggets inledning.

Birger Hagman och Henry Claesson.

sol över Ottenby

Så visade hon sig äntligen, solen! Världen blev större, horisonten så mycket vidare. I går sprintade vi upp i fågeltornet vid Södra lundsjön för att djupandas och suga in så mycket ljus som möjligt genom ögon som en längre tid betraktat världen genom gråfilter. Här uppe, tio meter över marken, kändes tillvaron voluminös, ja nästan oändlig. Enligt meteorologerna är det i dag 41 dagar kvar till vinter. Men våren är här redan 4 mars. Mitt förslag är att vi denna gång hoppar över vintern.

Åt söder badar strandängarna i ett nästan rembrandtskt ljus. Betet för kreaturen och hjortarna är fortfarande hyggligt. Det är svårt att tänka sig att bilen snart måste ha vinterdäck, och att tomten kommer med sin fåniga fråga om ”snälla barn” inom en knapp månad.

Det drar ihop sig till solnedgång. Släpskuggorna blir längre, ljuset varmare. Schäferiängarna duschas i röda toner medan havet är opåverkat ”kallblått”. Som alla ser uppe till vänster stävar Vikingland söderut en dryg mil ut i Östersjön. Hon är på väg från Hangö i Finland till Rostock i Tyskland. Farten är goda 18,4 knop och kursen 238 grader. Hur jag kan veta det? Det vet väl varenda människa?! Om man mot förmodan är så väck att man inte vet är denna sajt en pärla med koll på 555 000 fartyg.

att äta kakan – och att ha den kvar

Jag känner mig tudelad. Som cyklist och naturälskare förstår jag att jag inte kan få både ett intakt ”Ölands Amazonas” och en asfalterad cykelväg med hög standard genom samma område. Men i dag känns det som om en av södra Ölands extremt få skogar inte längre finns. Den lilla tarm som blir kvar ger ingen ”skogskänsla”. Och jag frågar mig hur denna skogsslakt har planerats – och godkänts – och av vem? Är det bara tekniker och ingenjörer som nu för tiden bestämmer när leder och vägar i dag ska dras – även genom känsliga och skyddsvärda marker? Har naturintresserade på Länsstyrelsen tappat rösten? Var finns den genuina känslan för naturens storslagenhet? Var finns flexibiliteten och fantasin? Varför måste en cykelled vara lika bred i hela sin sträckning? Och varför i helskotta måste träd som står flera meter från leden sågas ned?

Mina frågor känns meningslösa. Allt är redan gjort. Skogen är nedmejad och de högar som i dag ligger som gravmonument över en svunnen tid blir sannolikt flis för att värma upp nån tätort i norr. Cykelleden blir säkert fin. Under hösten ser alla markarbeten katastrofala ut. Sommar och klorofyll målar småningom om hela landskapet. Men kapade träd förblir kapade. Skogskänslan i Ölands Amazonas är död.

Leden upp från sjön mot Albrunna. Här ska även rör för avloppsvatten mot Grönhögen grävas ned.

Vårt ”stambord” nedanför Albrunna står plötsligt så ödsligt. Varför har man mejat så många buskar och snår? Varför måste allt vara så tillrättalagt? Varför tämja det vilda?

Leden liknar en cyklarnas Autobahn. På sina ställen är det röjt runt tio meter brett. Till vänster om maskinen går den gamla stigen bland de få träd som finns kvar. Med facit i hand skulle leden naturligtvis ha dragits på andra sidan stenmuren – till höger i bild.

Vi tittar åt norr. När man vandrar här känner man inte igen sig. Men vi tror att den unika blåsippslokal som fanns låg ungefär här. Vad vi förstår är den skövlad.

Bäcken vid Alvkälla.

Bäcken mot ost. Den enkla gamla bron ligger kvar ett stycke upp från överfarten.

Här ser vi hur få träd det är kvar från leden mot Kalmarsund.

Linjalrakt!

Mot norr.

Vi närmar oss Södra bruket och tittar åt sydväst. Frågan känns självklar: Varför har man exempelvis kapat dessa träd som stod många meter från cykelleden?

Leden söderut från Södra bruket.

fyratusengränsen sprängd

Alvarsamt innehåller i dag 4 047 foton. Fyratusengränsen sprängdes för några dagar sedan. Bloggen innehåller också 26 videor och ungefär lika många ljudinslag. Framdeles kommer allt större satsningar att göras på poddradioinlägg.

poddsändning 7 – minnesgoda systrar

Siw Larsson tycker om att sjunga. Det har hon gjort sen barnsben. Ändå blev hon underkänd i sång under sina år i Smedby folkskola, där hon och systern Inger Emilsson började 1948.

Men trots C i sång blev åren i folkskolan minnesvärda. Det menar både Siw och Inger, två av de tio tidigare elever som var med på ”skolminnesträffen” i Smedby i söndags. Vi hör Inger först.

Slå på högtalarna och klicka HÄR.

Avannons:
Du kan se systrarna här. Siw sitter som tvåa från vänster, Inger längst till höger. Siw bor i dag i Södra Möckleby, Inger i Kastlösa.

Minnen

Alla minns vi väl våra tidiga skolår – med skräck eller glädje, eller båda delarna. Men minnen bleknar och dör. Minnen dör med människor även i vår digitala värld. Miljarder foton, videor och ljudupptagningar kommer framdeles att upplösas i atomer i kraschade hårddiskar, förlorade cd, tappade minnespinnar, stulna minneskort och konkursade eller kapade molntjänster. Man kan bara försöka göra det bästa för att spara det som är värt att spara.

Ett utmärkt exempel på en sån ambition är den ”skolminnesdag” som i veckan hölls i Smedby sockenstuga, tidigare Smedby Folkskola som lades ned våren 1954. Man samlades för att dela med sig av sina minnen från skolåren under 1940- och 1950-talen. Men man gjorde mer än så: Man spelade in det långa samtalet för lagring på dvd. Om hundra år kan därför – förhoppningsvis! – andra människor sitta i Smedby sockenstuga och fascineras av det samtal som fördes om en tid för sisådär 160 år sen. För oss nu levande skulle det vara som att höra människor berätta om Krimkriget samma år som Jenny Nyström och Oscar Wilde föddes.

Kaffe med dopp inledde skolminnesträffen i renoverade Smedby sockenstuga. Stående i mitten Ingalill Morén Hybbinette och till höger samtalsledaren Lars W Andersson. Av cirka 25 elever kom 10. De placerades i en halvring runt inspelniningsapparaten på stativ.

Ingalill Morén Hybbinette med kaffehurran. ”Uppsnack” pågår…

Still going strong: Mauno Nilsson, Bert Emilsson, Allan Elfving, Bengt Ohlsson, Gudmund Olsson och samtalsledaren Lars W Andersson. Främre raden från vänster: Asta Snövall, Siw Larsson, Britt Johansson, Ally Larsson, Inger Emilsson.

En hel del skolrekvisita fanns att kika på denna minnesdag. Här en ”läsordning”, alltså en föregångare till schema. Pikturen är som nästan alltid på den tiden prydlig och koncis. ”Biblisk historia” och ”katekes” är återkommande ämnen.

Rådgivande böcker, tabeller och övningar. Olika typer av vägledning var mycket precisa – och i våra ögon opersonliga.

Jag vet inte när man slutade med planscher i undervisningen. Men jag minns att de var suggestiva – och tunga. Det märkte man när man hade turen/oturen att få följa fröken till planschrummet för att kånka upp en drös björnar och älgar och änder till kommande lektion.

En inspirerande – men superromantiserad – plansch om kaffe. Slavgörat på kaffeplantagerna är här transformerat till ”en vacker dröm i orörd natur”.

Skolradion är äldre än man kanske tror. Den startade på försök redan 1928 för att bli permanent året efter. I dag heter Skolradion Utbildningsradion, UR.

Att sjunga var viktigt i gamla folkskolan. Mest sjöng man psalmer som man ofta skulle kunna utantill. Du hör mer om sång och annat i ett kommande poddradioinlägg där systrarna Siw Larsson och Inger Emilsson både berättar och sjunger…

ögongodis mot höstpest

Vi skriver 17 november, höstens hittills gråaste dag. Jag kvävs. Grå, gråare, gråast. Till eventuellt tröstande optimister vill jag bara säga: Det blir självmordsväder även kommande tio dagar.

November, en månad som borde förbjudas i grundlagen. Det gick knappt att fotografera utomhus: 800 ISO, 1/40 sek bl 4. Man vill bara kasta smällan i havet och dra nånstans – till Dakar med tio solskensdagar framför sig och runt + 26. Eller varför inte till Kuala Lumpur ? Där är visserligen grått de närmaste tio dagarna men runt 29 grader. Varför är livet så orättvist?

Nä. Man får uthärda. Ta sig samman. Be strong. Gilla fast man ogillar. Man får ta det i etapper, dag för dag, vecka för vecka… Är man beredd att dupera sig själv kan man som gravt novembersjuk gång på gång på gång – som ett mantra – upprepa ordet snart… Och titta på sommarbilder.

Vattnet ned mot Ölands södra udde med fyren Långe Jan som Ölands sydligaste utropstecken. Fotot är taget från södra pirarmen i Grönhögen.

 Från södra pirarmens spets ser vi spetsen på den norra. Det är 26 grader varmt denna julidag, loja vindar, kristallklart vatten – och lätt att leva…

möte för minnen

I eftermiddags samlades detta glada gäng i en liten by på Sydöland. Avsikten var att dokumentera och väcka slumrande minnen från 60 år tillbaka i tiden. I kommande inlägg klarnar bilden och i en poddsändning får du möta en – eller till och med två – av personerna på bilden.

en blixt – många versioner

De flesta blixtar som slås rakt på motivet är ”förödande” för resultatet. Skuggorna blir hemska, porträtten ”hårda och fula”. Undantagen är motljusbilder och som upplättningsljus – för att lätta upp för starka kontraster. Förutom vid dessa tillfällen är de inbyggda blixtarna i mobil- och kompaktkameror i mina ögon oanvändbara.

För den som vill uppnå bättre och flexiblare blixtljus blir fotograferingen så mycket intressantare med några få tillbehör. Kravet är att kameran har en hotshoe, alltså ett uttag för extern blixt som det också brukar kallas. Det behövs också en blixtkabel så att blixten kan användas lös från kameran – och i vissa fall en fjärrutlösare, speciellt vid makrofotografering. Och en blixt, förstås! Med dessa enkla och tämligen billiga tillbehör kan du skapa helt nya ljussättningar.

Tre bra tillbehör. Från vänster: fjärrutlösare, blixtkabel och blixtaggregat. Föremålen ligger inomhus på ett bord i skarpt solljus. För att lätta upp de kolsvarta skuggorna slår jag en svagare upplättningsblixt i taket. Ljuset från den studsar från taket ned mot motivet – och lättar upp skuggorna. Hade jag valt en starkare blixt hade skuggorna blivit ännu svagare. En självutlösare med en meter sladd får du för nån hundring. Blixtkabeln i mitten finns från 500 och blixten till höger köpte jag för 600. Mitt råd är att köpa en blixt utan TTL, alltså automatisk ljusmätning. Blixten blir mycket billigare – och tåligare – och du lär dig fotografins grunder på ett effektivare sätt. Man lär sig snabbt att uppskatta vilken ljuskraft man behöver av blixten vid olika motiv. Låter man däremot blixten alltid styra ljusmängden lär man sig ingenting. Går TTL-funktionen sönder står man där med lång näsa…

Bilderna nedan är enkla exempel på hur olika ljus skildrar en blomma. Jag har bara flyttat en aning på blixten mellan tagningarna. Genom att även använda olika blixtstyrkor blir variationsmöjligheterna nästan oändliga – valbara styrkor brukar vara 1/1 till 1/128. Skaffar du dig också en reflexskärm blir möjligheterna förstås ännu större. En enkel reflexskärm kan vara en tidning, en pappskiva, en A 4 – eller till och med din hand! Att fotografera är att utveckla fantasin – och att aldrig stå handfallen!

sensommar

Efter flera decennier i Jämtland är det varje år lika förvånande att uppleva den långa öländska sensommaren som i år tycks bli längre än nånsin. Bilderna nedan togs i går, men blommorna är lika livslevande i dag.

Ännu icke fullt utslagen luktärt. Senare på dagen slog den ut i full blom.

Luktärt. Just denna blomma använder jag som modell i ett kommande inlägg om ljussättning med lös hotshoeblixt.

Lika fräsch i november som i våras. Tyvärr kan jag inte blommans namn.

Ringblommor. Finns som fullt utslagna och som knoppar. De tycks tro på evig sommar.

Nästan utslagsmogen knopp av sommarmalva.

a taste of summer

I dag är allt som det ska. Gråfilten är nedsänkt över Öland. November känns lika munter som en underkänd självdeklaration. Men den 11 november, alltså i går, blev det strålande undantaget. Svaga vindar och sol. 10:00 hade Albrunna 11,2 grader, 12:00 11,5 och klockan 13:30 visade kvicksilvret 11,3. Inte så illa pinkat en månad före Lucia.

Färgsprak utmed skogskanten i Årsvik.

Nyutslagna maskrosor – men även knoppar som slår ut småningom – kanske till jul!?

Klar luft, nästan bleke.

Att hoja på ”klapperstensstigar” går bra. Men visst skakar och hoppar det en del.

Dessa båda skönheter riktigt reste sig på tå mot solen denna fridens dag.

Kortvuxen blomma, för mig okänd.

Öländskt novembergräs, grönare än grönt, tjockare än ryamatta.

Här har vi en som gjort sitt. Dags att ladda om…

tungt i den branta backen

Nu grävs det i ”störloppsdelen” av cykelleden Fyr till fyr ned mot Degerhamn. Men ännu så länge är backen lika brant. Om man inte bromsar är man snart uppe i överljudsfart – nedåt. Uppåt är det så brant att det ”nästan krävs hacka och bergsbestigningsskor”. Alvarsamt följer med spänning arbetet…

Nedifrån och upp. Du ser backens krön uppe till höger i bild. Det börjar mörkna. 800 ISO, 1/60 sek, bl 4.

Uppifrån. Just där grävaren står börjar det branta partiet – nedåt.

dagens ölandsbild 92

Den 11 november fick tidigt en lätt touch av sommar. Redan klockan 10 var det över 11 grader varmt och det blev fotojobb i shorts och t-tröja. Under eftermiddagens cykeltur tog jag denna bild nere vid stranden vid Sandviks Camping och åtminstone i tankarna kändes ett dopp inte helt främmande. Under dagen tog jag även bilder av dels blommande blommor, dels knoppar – den 11 november! Dessa anakronismer får du se i kommande inlägg, där jag också visar olika ljussättningar med en enkel hotshoeblixt.

titta vänster, titta höger

Övergångsstället i Degerhamnsbacken är nu klart. Det ingår i cykelleden Fyr till fyr.

Övergångsstället ligger en bit ovan infarten till Återvinningsstationen. Återstår att se om ryktet om trafiksignaler visar sig riktigt…

Fyr till fyr når Albrunna

När man framdeles hojar från Södra bruket och når stranden nedanför Albrunna svänger leden 90 grader vänster och du får en lång mota att ”njuta” av. För att ta sig över sista puckeln krävs kraftig nedväxling, alternativt extraordinärt starka ben.

Den stakade uppförsbacken går från Kalmarsund ända upp till väg 136. Fortsättningen därifrån är mera osäker…

Här tittar vi åt andra hållet och har bara knappt hundra meter kvar ned till havet. Här kommer det att gå undan värre.

1 – 0 till Öland

För oss som hellre ser barmark än snötäcken börjar nu Öland visa sin allra bästa sida i jämförelse med Nordsverige och Inlandssverige. När dessa bilder fångades i dag hade vi +13 att jämföra med exempelvis Jokkmokk med sina -7, en skillnad på 20 grader. Och meteorologerna spår tvåsiffriga plustemperaturer till åtminstone kommande veckoslut.

Varma eftermiddagsfärger. Börje Roskvist från Södra Möckleby lägger nät. – Havsöringen går ända in till land, säger han.

Börje gör sin andra nätläggning för dagen. Hur går det, då? Blir det nåt? – Ingen kommentar, säger Börje och skrattar.

Ljuset är svagt och lång exponeringstid gör att skärpan blir klen. Men bilden är trots det värd att spara. Denna kossa traskar omkring nere på Ottenby där hon fortfarande har sällskap av får och en och annan senkommen fågelskådare.

Alla bilder i detta inlägg är tagna med Canons lilla fickkamera Powershot SX 230. Den är så liten att man alltid kan ha den med sig. Här värmer faktiskt solen en aning.

Mellan Albrunna och Södra bruket går denna vackra stig. Om en tid kommer cykelleden att gå ut med muren uppe till höger i bild. Mer om den i nästa inlägg…

över bron

Den allra första cykelturen över cykelbron strax norr om Södra bruket är gjord. Det var en njutning att långsamt rulla över den bastanta träkonstruktionen med underlag av tvärlagda plank som gör överfarten i det närmaste ljudlös. På mycket kort tid har det nu blivit möjligt att hoja från Degerhamn till Södra bruket och vidare på stigen genom skogen till Albrunna utan att behöva svära åt nån dödgrävare till bilist som trots möte ändå måste köra om oss på cyklar – även om risken för påkörning växer dramatiskt. En på hundra står på den intellektuella nivån, vilket man som cyklist alltid måste ha i bakhuvudet.

Hur som helst, bron är fin och vi cyklade fram och tillbaka på den som två små barn. Man får som bekant inte roligare än man gör sig. Nu ser vi med spänning fram mot nästa etapp, som enligt ”vanligtvis tillförlitliga källor” inleds om en vecka eller två. Den som lever får se…

Jo, man blir glad av nya cykelbron. Testa själv får du se! Men trots flera turer mellan Södra Möckleby och Albrunna har vi ännu inte sett till nån annan cyklist.

Bron mot söder.

Bilen kör mot söder: Ventlinge – Grönhögen – Ottenby. Cykelbron och bron över väg 136 går inte riktigt parallellt, cykelbron ”vrider sig en aning åt väster”.

Utsikt från en bro skänker perspektiv, sjöng en gång Brita Borg. Här ser vi ned på vägbron.

Två broar över Cementas väg mellan stenbrott och fabrik.

Brosidorna är höga; det är ingen risk att man kör av.

Cementas väg ned till fabriken. Dagen var grå som läskpapper. ISO 400 och 1/60 sek med bländare 5.

dagens ölandsbild 91

Solnedgångar är ofta hemska – på foto! De blir många gånger ”naturporr”. Ändå kan jag inte låta bli att då och då låta solen spöka till det med reflexer och ljusringar i objektivets alla glasytor. I går var det grått men strax före skymning drogs molngardinerna isär och solstrålarna fick dansa en kort stund innan det blev mörkt vid 17-tiden. Vad jag tycker om bilden? En riktig skitbild! Insmickrande och falsk. Men även såna kan man titta på – och lära av. Den är tagen vid rastplatsen söder om Albrunna. 

change !

Turisterna har åkt hem och folklivet på Södra Öland kan jämföras med det i Gobiöknen. Under veckosluten glimmar det till i nån enstaka koltrådslampa i nån av radbyarna. Sen blir allt nattsvart igen. Fåglarna har sjappat till Kongo. De få som är kvar sitter tysta med böjda huvuden och frågar sig varför de inte hängde med. Livet går på tomgång och tillvaron är en enda lång barfotavandring i epoxilim. De flesta har gått i ide, andra har flytt ön och bosatt sig utrikes medan en och annan mentalt urstark hjälte fortsätter att genomleva grådaskets förlovade månad. Man möter en människa per dag och ser en bil i veckan.

I detta lugubra dödläge slår makten till och inför en ny fartgräns på väg 136 i kliniskt folktomma Kastlösa: 40 kilometer i timmen! Årets mest korkade beslut är fattat – och genomfört!

Trafiksituationen i Kastlösa på väg 136, fångad med min Voigtländer Superb (från 1935). Jag reste tält på platsen och mellan lunch och kvällsvard registrerade jag trenne fordon: ”Push-Perra” på sin sparkcykel, en hästkärra hö och en halt grävling. Hade detta 40-dekret lagts fram i Stockholm, Paris eller Rom hade förslagsställaren iklätts tvångströja och förts i ilfart till närmaste akutmottagning för mental avgiftning. Nu återstår att utröna vilka som småningom ska rannsakas och dömas för att iklädda dumstrutar fjättras vid skampålar på lämpliga Ölandstorg.

Nu är det som det är. Dårskapen har talat och jag Sune Flisa kräver att hela makteliten i Mörbylånga kommun avgår. Allihop och omedelbart. Även alla över vaktmästarnivå på Trafikverket måste lätta på betonghäckarna och ställa sina platser till förfogande, ity man icke behöver vara utrustad med en konspiratorisk läggning för att förstå att kommunen och Trafikverket har jobbat i nära symbios för att utveckla, förfina och slutligen lägga ut strypsnaran runt hela södra Öland.

Man började i Färjestaden; 40 så långt ögat når – om det händelsevis orkar hålla sig öppet. Nu stormar man söderut. När jag kisar med mitt synska öga ser jag tydligt de skriftliga orderna, undertecknade och lacksigillstämplade av maktens långkloade hökar med perverst sinne för petitesser:

Förlöjliga dem! Kväv dem! Se till att en bilresa från Kalmar till Södra Möckleby kräver minst tre övernattningar! Lägg ned varenda bensinstation och stäng vartenda mathak! Svält ut dem! Och inför 40 i by efter by. Snart sänker vi till 30, sen till 20. En nollvision är målet. Kan vi ha nollränta kan vi också ha nollhastighet!

Men nu är upprorets timma inringd och på tusen sätt påkallad. Nu mullrar Ölandspukorna och nu smattrar virveltrummorna ute i väster och i öster. Stöveltrampet river upp damm i svarta moln över alvaret, och dygnet runt klämtar våra mollstämda kyrkklockor till varning för eventuella medlöpare. Världen har insett allvaret i att släppa vansinnet fritt och min gamle vän Barack peppar mig i mejl efter mejl:
”Change! It´s time for change, Sune!”

Jag Sune Flisa instämmer. Nu ska maktens dårskap nedgöras med den kristallklara tankens obefläckade skönhet. Ölänningar, det är hög tid att leverera!

Förändring kommer inte om vi väntar på någon annan person eller någon annan tid. Vi är de som vi har väntat på. Vi är den förändring som vi söker.
Barack Obama

Eder tillgivne

Sune Flisa, ovan i lokal
paraduniform på
Malta, juli 1963.

dagens ölandsbild 90

Nästan alla av den här blommans kompisar har dött för länge sen. Men här vilar inga ledsamheter. ”Full gas” är mottot.

varning

Det har droppat in ett paket till redaktionen. Avsändare: Vår högt älskade ledarskribent Sune Flisa. Han är just nu nere i Italien och tränar höghastighetskörning på Autodromo Nazionale Monza inför vinterns halkkörning utanför sitt pörte på alvaret. Trots att paketet är inslaget i flera lager grov plast luktar det svartkrut. På vidhängande lapp står plitat i blodrött:

Har aldrig varit mer förbannad. Publicera omedelbart bifogade ledarmanus i Alvarsamt – landets enda sanna och balanserade publikation! Enda krav är att sticket slås upp stort och oläst och utan strykningar/ändringar. Ett ofrånkomligt krav är också att ledaren illustreras med alla bifogade av mig tagna foton, och att dessa slås upp så stora som möjligt! Ciao /S F.

Efter ett fyra timmar långt möte har redaktionen beslutat approbera Sunes krav. Hans ännu olästa ledare publiceras följaktligen i morgon. Beträffande krutstanken ombedes känsliga läsare att dricka whisky eller intaga lustgas före intagandet av Sunes dräpa. Ännu känsligare läsare rådes att avstå från Alvarsamt nån dag eller två, ity redaktionen inte kan ta något som helst ansvar för ledarens eventuella följder, negativa så väl som positiva, kroppsliga så väl som mentala.

I sammanhanget kan berättas att hela redaktionen gör en oplanerad studieresa till polska universitetsstaden Wrislawzsichbyis för fortbildning i ämnet publicistisk sed och juridikens syn på mediala övertramp.