Det går nästan alltid att ta bra bilder med en enkel kamera, även under urusla förhållanden som dåligt ljus, hård vind och stora avstånd – om man har tålamod och är alert nog ”att ha zoomen i benen”. Viktigast av allt när fotoförhållandena är svåra är att hålla kameran stilla. Ofta vill man också hitta inställningar så att kameran bländar ned åtminstone ett steg. I dåligt ljus och automatläge exponerar många kameror hellre efter full öppning och kort exponeringstid än med nedbländad glugg och längre slutartid. Skärpan och skärpedjupet blir då sämre. Välj då manuellt läge och/eller skruva upp ISO-läget! De flesta smällor tål gott 400, 800 eller möjligen 1 600 ISO. Vid högre värden än så börjar dock många enkla kompakter att ”gröta till det ordentligt”. Det är viktigt att söka stöd för exponeringen – mot väggar, bord, biltak, knän eller vad som helst som står stilla och är stabilt. För fotot nedan av Wilson Lisbon i Degerhamns hamn hade jag alla odds mot mig: skymning, hård vind och ”avlångt motiv” som ger skärpedjupsproblem. Men med list och envishet blev bilden godkänd – med luft framför fartyget, inte bakom. Skärpeinställningen är förstås gjord på stäven och skärpedjupet är ok trots att skutan är 90 meter lång.
Har man ambitionen att jobba med nedbländade objektiv måste man veta var gränsen går för den egna förmågan att hålla kameran stilla vid olika brännvidder. Jag har ibland lyckats ta knivskarpa bilder på en hel sekunds exponeringstid – utan stativ men lutad mot vägg eller med armbågarna mot ett stadigt bord. Det är därför jag ogillar kameramodeller med endast display, alltså utan optisk/elektronisk sökare. En sådan kamera hålls ofta på mer eller mindre raka armar vilket ger en ofantligt mycket större/värre skakningsoskärpa än en kamera tryckt mot pannan. Med stadigare kamerahållning kan du välja längre exponeringstid och mindre bländare för bättre skärpa och skärpedjup. Rent allmänt kan sägas att nästan alla kameror och objektiv ger bäst resultat vid några stegs nedbländning.
Ibland strävar man naturligtvis efter kort skärpedjup, som exempelvis vid porträttfoto. Men se det är en annan femma! 😉
Canon Powershot SX230 inställd på 400 ISO. 1/25 sekund, bländare 5,7. Resultat är ok, speciellt om man betänker att brännvidden är ovanligt lång: motsvarande 392 millimeter på en 35-millimeterskamera. Det absolut nödvändiga stödet för kameran fick jag med armbågarna mot ett bord. Bilden är alltså tagen med kamerans längsta brännvidd. Orsaken är enkel: Mellan mig och fartyget ligger hela hamnbassängen och det finns ingen annan möjlighet att komma närmare Wilson Lisbon än att kasta sig i plurret och simma – något som jag denna kylslagna dag avstod ifrån. Om möjligt skulle jag gå så nära som möjligt med en vidvinkelinställning. En vidvinkelbild blir ofta fartigare än de ”platta, sammantryckta och livlösa” bilder som teleobjektiven ger.
alvarsamt 