fotokurs III

Tolv personer har nu anmält sig till fotokursen. Då kör vi i juli! Jag kommer att höra av mig till alla per mejl inom några dagar. Så får vi se om det går att trolla fram ett ”allra-bäst-datum”.

dagens ölandsbild 107

Hela morgonen ligger dimman som mjölk i luften. Vindstilla. En ko råmar i fjärran. Så kommer den osynliga handen och för undan diset. Långsamt. Världen öppnar sig på nytt.

vart är vi på väg?

3 poäng:
Framme vid kors av t tar vi vänster…

vart är vi på väg?

4 poäng:

Vägen går österut mellan torn och gårdar…

 

fotokurs II

Nio personer har på mycket kort tid anmält intresse för juli månads fotokurs!

Så snart listan har tio namn ska jag försöka hitta ett lämpligt datum. Blir intresset mycket stort kan två datum bli aktuella. Jag ska här inte avslöja allt om kursinnehållet, men till och från lägger jag ut några smakprov. Vill du också vara med kan du anmäla intresse genom kommentar eller mejl till alvarsamt@yahoo.se Din anmälan är inte bindande. Det blir den först när det börjar dra ihop sig…

För att få fram alla inlägg om fotokursen klickar du på ordet FOTOKURS till vänster om ett inlägg med den rubriken.

Till kursen tar du naturligtvis med din kamera med tillräckligt stort minneskort. Och fulladdat batteri/ack! Jag rekommenderar även extraack/extrabatteri. Det vore trist om elbrist får kameran att lägga av halvvägs in i kursen. Du bör lära dig din kamera så pass bra att du kan ”begära blixt” – hur ljust det än är. Du bör också kunna hitta det manuella läget, nästan alltid förkortat M på inställningsratt och i manualer. Till det lägger du slutligen det goda humöret – och sen har vi kul och lär oss massor…

Porträtt är svårt. Men lär du dig kursens enkla grundregler blir du oerhört mycket bättre som porträttfotograf.

Utan blixt hade denna häst blivit svart, trots att sommarsolen vräker ned. Under kursen förstår du varför.

Ett foto är tvådimensionellt. Platt. Höjd x bredd. Men lär du dig vissa kompositionstrick kan du skapa en fiktiv, tredje dimension i bilden – ett djup.  När du lärt dig knepen kommer du att se motiven med nya ögon, inte bara något som ska avbildas utan som element i ett spännande bildskapande. 

vart är vi på väg?

Nu introducerar Alvarsamt den lilla frågeleken Vart är vi på väg? Du får fem ledtrådar, en varje morgon. De publiceras exakt klockan 08:00 fem dagar i rad med start i dag. Du kan bara svara genom kommentar. Priset blir ”den stora äran – för alltid inskriven i den öländska historien”. Om intresset verkar hyfsat tänker jag köra tävlingen en eller två gånger i månaden. Vi reser bara inom Mörbylånga kommun. Ibland åtföljs ledtråden av foton, ibland inte. Alla fem ledtrådar publiceras innan det rätta svaret ges – hur många kommentarer som än kommer in under resans gång.

Detta är ledtråd nummer ett, värd 5 poäng:

Vi åker från nära mot by man kan se nära havet…

 

fotokurs

Du ska ta bilden ovan. Du får bara ett försök. Du ska få skärpa där det ska vara skärpa, du ska få fin teckning i både gräs, krom och svart lack och du ska få ett för bilden passande skärpedjup. Vet du precis hur du ska ställa in kameran för att lyckas – på ett enda försök?

Vet du det är min fotokurs ingenting för dig. Då kan du mycket, då är du halvproffs. Men känner du dig det minsta tveksam kan kursen göra dig till en mycket bättre fotograf, även om du har en enkel kamera. Bra bilder hänger nämligen inte på kameran utan på den som hanterar den.

Ponera att du vill fånga detta dramatiska regnmoln över Segerstad. Det är öppet fält ända bort till fyren. Exakt var ställer du in skärpan? Och var 17 mäter du ljuset i en bild där solljuset över fyren är hundra gånger starkare än bildens mörka partier? Såna frågor får du svar på i kursen.

Jag har tänkt mig en utomhuskurs en lördag eller söndag i juli. Vi vandrar lugnt fyra fem timmar, stannar då och då och hårdkör med fotografering. Nästan ingen teori, bara handfasta fysiska råd om hur, när, var och varför? Vi lär oss beskära redan i sökaren. Vi lär oss gå nära varandra för bättre porträtt, något som många drar sig för och därför bara får tristansikten ur smällan. Vi lär oss bli offensiva, fantasirika och på hugget. Vi lär oss det viktigaste om komposition och rörelse. Vi lär oss om det viktigaste av allt: Ljuset. Vi lär oss vilka bilder vi inte kan ta. Vi lär oss kamerans begränsningar. Vi ska ta hundratals bilder. En stor del av dem ska bli riktigt bra. Några kommer att bli fantastiska. Lättfattligt kursmaterial ingår. Jag hade tänkt mig en hundring i kursavgift. Hänger du med? Kommentera gärna. Anmälan är inte bindande. Jag vill bara få en uppfattning av det eventuella intresset. Senare kommunicerar vi per e-post. Du kan väl adressen till Alvarsamt?

alvarsamt@yahoo.se

snart

Det är mycket snart på Alvarsamt nu. Bloggen har snart 100 prenumeranter, alltså de som får inläggen per e-post. Snart publiceras det 1 000:e inlägget. Och snart finns 5 000 foton på Alvarsamt. Bloggen har ofta mer än 300 besök per dag, ett tal som jag hoppas snart ska bli 400 och 500. Bästa dagsbesöksantalet, 488, ryker nog också snart – när turisterna kommer. Snart börjar förresten en ny tävling på Alvarsamt. Den heter originellt nog Vart är vi på väg? Och snart lägger jag ut lite fakta för att kolla in om det finns intresse för en halvdags sommarkurs i praktisk fotografi. Snart…

PS. Snart är det också vår på riktigt, vår som känns – alltså inte bara så kallad ”meteorologisk vår”.

naturens under II

Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…

Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.

Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!

Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.

Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.

Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!

Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.

Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.

Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…

Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.

naturens under

Ett makrofoto taget på 38 centimeters avstånd med ett 150-millimetersobjektiv. Direktblixt, 200 ISO, 100/sekund och bländare 13. Du ser in i den jättelika och fantastiska munnen på en skäggmunsmal från Sydamerika, här fastsugen på frontglaset i ett av mina akvarium. Denne hane har i flera månader varit den perfekta farsan. Han har ensam vaktat fyra kullar så att de har överlevt yngelstadiets alla faror. Men ibland slår något fel i naturen och väktaren blir angripare. Se kommande inlägg…

dagens ölandsbild 106

Uppe till höger i bild ligger den, kyrkan i Ås från 1100-talet, Ölands enda med tornet vänt åt öster.

raw – skitbilder direkt ur kameran

En läsare undrar hur en raw-bild ser ut. Mitt svar: Hemsk!

Men varför väljer man att jobba i ett format där resultatet blir så dåligt. Och varför blir det så uselt!?

Rawbilden är en ren (engelskans raw = rå) bild berättad av kameran utan några korrigeringar. JPG-bilden har däremot gått genom kamerans ”dator”, som fixat till bilden på olika sätt, ofta mycket bra. Datorn kan exempelvis ha utjämnat kontraster, dämpat högdagrar och lagt på skärpa. Allt detta får du själv göra när du använder raw.

Det blir alltså mycket mera arbete med raw-bilder än med jpg-bilder. För att slippa jobba ihjäl dig kan du spara bilderna i båda formaten. Då använder du först och främst jpg-versionen, men om den inte går att få fason på kan du gå på raw-varianten och själv jobba fram en bättre bild. Det går nämligen inte att göra så mycket åt en jpg-bild, eftersom den redan är datorbehandlad i kameran och ofta bara tål mindre korrigeringar. Raw-filen kan ofta bli ok även med två stegs felexponering. En fördel som sällan nämns med raw-filen är att den går att behandla hur många gånger som helst. Med ett kommando kan du rensa tidigare korrigeringar i bilden för att få tillbaka ursprungsversionen. Sen kan du börja om från noll igen…

Nedan ser du en raw-fil och en jpg-fil. Men för att jag ska kunna visa raw-filen på bloggen måste jag spara om den som jpg. Det har jag gjort nedan, utan några som helst korrigeringar. Att bilderna är olika beskurna beror bara på att jag förvalt ett 16:9-format till jpg-bilderna.

RAW-filen. Lägg märke till den kraftiga distorsionen, alltså den överdrivna krökningen av horisonten. Stora delar av bilden är för ljusa, andra för kontrastlösa.

JPG-filen. Här har kamerans dator jobbat bra. Exempelvis är horisontböjningen perfekt korrigerad.

tidens gång

Låt oss stanna kvar en stund nere i Ås vid Tant Anettes lilla stuga, som i dag används av Hembygdsföreningen. Anette Karlsson blev den sista att bo i den innan den på 1950-talet flyttades från Näsby till Ås. Ryggåsstugan är kanske som vackrast inbäddad i grönska men även en gråmulen vinterdag exponerar den fina detaljer och inspirerar till historiska dagdrömmerier.

Den tvådelade dörren till stugan är låg, men 1850 var medellängden i Sverige bara 167 centimeter för mönstrande män. Kvinnornas låg runt 155 centimeter.

Redskapsboden i bakgrunden är en riktig nykomling i det månghundraåriga historiska sammanhanget. Den är byggd i huggen Ölandssten av Erik ”Icke” Svensson så sent som 1997. Hur gamla kvarnstenarna är vet jag tyvärr inte.

Kalmar läns muséum ledde panelningen av stugan 2003.

En läcker trädetalj, glänsande svart, troligen bestruken med tjära. Tyvärr vet jag inte vad den kallas, men den har antagligen en bärande funktion.

Visst är den svarta knuten imposant. I bakgrunden skymtar kyrkan i Ås. Den är Ölands enda östtornskyrka och byggdes redan på… Ja, håll i dig nu: 1100-talet!

Sveriges äldsta ek är runt tusen år. Om vi leker med tanken att det här trädet slog rot för 400 år sedan… Då, år 1615,  föddes Lorentz Creutz i Dorpat, nuvarande Tartu i Estland. Han blev landshövding och trots att han ingenting kunde om militärt sjöliv utnämndes han till amiralgeneral 1675. Året därpå förde han befälet över den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde. Hans amiralsskepp Kronan kapsejsade efter en för liten revning och började ta in vatten. Hon exploderade och Lorentz och 800 andra i besättningen omkom. Två svenska fartyg gick under i slaget, sex blev erövrade och 1 400 svenska sjömän dog. Om man då hade stått på den här tomten, granne till kyrkan i Ås, hade man kanske hört kanonsalvorna utifrån havet där folk slets sönder av kulor och skrot eller drunknade som råttor.

Alvarsamt har tidigare berättat om projektet Kronan, lett av Lars Einarsson vid länsmuseet. Klicka här för att läsa mer. 

 

det var en gång en kung

Det var en gång en kung. Kungen tyckte – som alla kungar – om att jaga. Han jagade hjort och fågel och hare. Ja, han jagade det mesta som rörde sig och som smakade gott till middag. Kungen åt hjort, fasan, rådjur, vildsvin, lax, öring, gädda, stare, lärka. Till det drack han vin, mjöd och brännvin. Och apropå lärka… Inlagda lärktungor var en av hushållets specialiteter som krävde tiotusen skjutna lärkor för att den gyllene skålen på bordet skulle få råge och visa gästerna att kungen var en mäktig man som alla måste lyda. Kungen sköt många hjortar nere på Ölands sydspets, ja han sköt så många att de blev färre och färre. Efter undersökningar och rannsakning av ortsbefolkningen kom beslutet: Bygg en mur tvärs över hela ön för att stänga in hjortarna hos mig! Bara jag får skjuta dem! Massor av bönder byggde den höga stenmuren och kungen bestämde att den som tjuvsköt en hjort själv skulle skjutas. Den bonde som ville ha hund måste hugga av ett av dess ben – för att den inte skulle kunna jaga de hjortar som bara kungen skulle få skjuta.

Tant Anettes förfäder slet med dåliga skördar i den grunda jorden på södra Öland. Det bästa de visste var de dagar man kunde unna sig nåt slags sovel på det ofta mögliga brödet. Det kunde vara en tunn skiva potatis, potatisskal eller en mager sillstjärt. Just sill och potatis åt man ofta, men nästan alltid för lite. Sillen försvann från havet ibland och missväxten lamslog livet, ibland flera år i rad. Till maten drack man vatten från bäcken eller, vid festliga tillfällen, en skvätt mjölk. Många dog av svält men kungen blev allt fetare tack vare hjortarna och muren. Kungen bodde på så kallade slott, ofta byggda i vacker sten och med dyra möbler och serviser och bestick i guld och silver. Tant Anettes förfäder bodde i kyffen med stampat jordgolv och de fick ofta dela rum med grisen, geten eller hönsen. Servisen bestod av några enkla trätallrikar. Man åt med fingrarna.

Under 1800-talet byggde Tant Anettes förfäder den pyttelilla stugan nere i Ås. På den tiden betraktades den av förfäderna nästan som ett slott, och om teve hade funnits redan då skulle husbyggarna säkert ha figurerat i programmet Husdrömmar. Förfäderna dog ut, den ena efter den andra. De blev inte gamla. De dog ofta utslitna och trötta. Blev de 30 eller 40 var det bra. Men även kungarna dog, den ena efter den andre, trots att många av dem var feta. Mot döden kunde nämligen inte ens en kung bygga murar. Sist i den lilla stugan blev Tant Anette. Hon bodde där ensam och skötte sig själv så sent som under 1940-talet. I dag bor ingen i stugan.

Kungen har än i dag en villa på andra sidan vägen, lite mer åt väster till. Kungen jagar – som alla kungar – mängder av villebråd men bor nästan aldrig i villan. Han bor hellre i något av sina många slott med gyllene serviser och bestick, fastän året är 2015. Villan är inhägnad – inte av en stenmur, men av ett högt larmat taggtrådsstängsel. Om kungen nån enstaka gång bor i villan sitter så kallade SÄPO-gubbar i bilar ute på vägen. Gubbarna har en mojäng i örat och revolver i axelhölster och sitter där både dag och natt. Ingen vet varför, men teorierna är många. Somliga tror att kungen går i sömnen och att gubbarna då ska haffa honom och leda tillbaka honom till sängen där drottningen ligger. Andra tror att gubbarna med mojäng i örat och revolver i axelhölster sitter där utanför villan för att de ska skjuta de hjortar som lyckas rymma, trots det höga larmade taggtrådsstängslet.

Ja, så slutar denna lilla saga om livet i landet där alla blev lyckliga och där det än i dag går inhägnade hjortar som kungen ska skjuta och där folket står och viftar med flaggor och jublar och gråter av glädje när kungen kommer farande i sin Porsche, Pontiac eller förgyllda kalesch – omgiven av gubbar med mojäng i örat och revolver i axelhölster…

Kungens villa omgärdad av larmat taggtrådsstängsel. De få gånger kungen är här sitter de så kallade SÄPO-gubbarna utanför och vaktar dygnet runt. De har mojäng i örat och revolver i axelhölster.

Tant Anettes stuga. Man får böja sig ordentligt för att komma in genom den låga dörren. Tant Anette blev stugans sista invånare för runt 70-80 år sedan.

en grå dag

Morgonen var grå. Dagen var grå. Eftermiddagen och skymningen var grå. Under dagens ljusa timmar kunde vi inte ens ana var solen befann sig. Vi åkte runt södra Öland. Här och var vandrade vi planlöst, bland annat i Ås och nere på Udden. Under tre timmar såg vi inte en människa. Men vi mötte två bilar. Eller var det bara en?

Västerut från vandrarhemmet i Ottenby. 

Som ovan, men mer åt sydväst. Och gråare.

 En mindre stenmur nere på udden skiftande i – just det: grått!

Vi ser norrut mot Kungsgården i Ottenby.

dag blir natt

Ibland ser man begrepp som fotografisk sanning och fotografisk noggrannhet. Jag gillar dem inte. De är osanna. Kameran kan nämligen liknas vid ”en optikens baron von Münchhausen”. Med nästan vilken kamera som helst kan du ljuga ikapp med baronens dråpliga texter. Han ljuger om hur han flög på en kanonkula, om hur han sprängde en björn i bitar och om hur han drogs upp i skyn av änder men styrde hemåt med rockskörtarna och landade i skorstenen. Med kameran kan du ljuga minst lika bra. Här ett knep för att förvandla en ”soldränkt sommarblomma” till ”belyst nattblomma”.

Det är svårt att tro att denna vackra luktärt är fotograferad en solig julidag. Men så är det. För att skapa natt använde jag manuell kamerainställning. För en ”normal” bild skulle jag kanske använda 1/100 sekund och bländare 8. Då hade fotot doftat ”sommardag”. Men jag ville ha natt. Därför använde jag blixt och den kortaste blixtexponeringstid kameran klarar av, 1/200 sekund, till den allra minsta bländaren: 22. Blixten riktade jag snett in mot kameran – en regelvidrig vinkel.

Resultatet blev som jag ville: Natt klockan tolv på dagen.

Bilden är alltså att betrakta som ren lögn. Jag har här valt att ha kvar blixten i bild – för att visa att jag inte ljuger om att jag ljuger!

PS. Natt klockan tolv på dagen är också en läsvärd och skrämmande roman av Arthur Koestler – om Stalintidens ofattbara vansinne.

handarbetets kraft

Linnéa Danielsson med foto av farmor Theli, 1898-1949.

Händerna är nyckeln till fantasi och utveckling. Ungefär så sammanfattar Linnéa Danielsson sin livslånga fascination för syslöjd. Än i dag minns hon vartenda plagg, varenda detalj av det hon sydde, broderade eller vävde som liten skolflicka.

I lördags lyssnade ett 60-tal personer till Linnéas berättelse om sin passion för det textila hantverket. Det var hennes mamma – och indirekt hennes farmor – som väckte intresset för nål och tråd.

Klicka här för att lyssna medan du tittar på bilderna nedan.

Om du av nån anledning vill lyssna i egen spelare klickar du här.

Linnéa med ett välbehållet så kallat ”värdinneförkläde”, som hon sydde som liten flicka för drygt 50 år sedan.

Att ämnet syslöjd kan locka så många besökare förvånade Alvarsamts utsände och fördomsfulle reporter. Det fanns inte en enda parkeringsplats ledig framför den upprustade sockenstugan.

Margit Fribergsällskapet passade på att exponera sällskapets ursprung.

Linnéa Danielsson visar och berättar för Britt Bergman och Inger Sundberg Rattén om farmor Thelis mästerverk.

Linnéa Danielsson visade många exempel på farmor Thelis arbeten att inspireras av – alla så fräscha att man kan tro att de är gjorda i dag, trots att de är från 1920- och 1930-talen.

Enkelt, rent och grovt broderi – pregnant i sin framtoning.

Vissa textilier gick runt bland publiken under föredraget – som även lockade några män!

Broderat blommotiv.

Det blev i det närmaste fullt i Smedby sockenstuga. – Bara Cecilia Uddén brukar dra större publik, berättade Lars W Andersson i byns hembygdsförening.

Farmor Theli skapade mest yllevepor och broderade dukar och löpare. Man kan undra hur många som i dag skulle lägga tiotals timmars arbete på exempelvis en sådan här detaljerad och tålamodskrävande skapelse.

Kan vi möjligen ana en österländsk influens i dessa vackra textilier?

Öland – ett kalkflak

I en kommentar till ett inlägg för runt en månad sen lovade jag även ett foto uppströms av Storbrobäcken. Här är det. Det ger en rätt bra uppfattning av Öland i miniatyr: Ett enda stort platt kalkflak. Bäcken rinner genom Skärlöv, och vägen vi ser upptill är 136:an.

packat i Smedby

Det kom 60 personer och alla parkeringsmöjligheter var upptagna. Vad är det som händer i lilla Smedby en lördag eftermiddag? Reportage inom kort – med intervju i poddradio…

recension: Fuji x30

Manuell zoom, intressant filmsimulering, enorma bildserier, rejäla vred och logiska knappar, en sökare som gör natt till dag, blixtsko, bildstabilisering och makalöst fina .jpg-bilder. Det är X30 på tre rader. 

Funderar du på att köpa en fickkamera? Är runt 5 000 kronor ett lämpligt pris har jag ett förslag: Fuji X30. Jag har nu fotat med den en månad och är kort och gott imponerad. Men observera att mina omdömen är helt subjektiva och inte på något sätt resultatet av vetenskaplig analys.

Allra bäst tycker jag är kameran är på att ta .jpg-bilder. Jag, som mest jobbar i .raw, är helt överväldigad av det smällan presterar. Är man något så när noggrann med exponeringsvärdena kommer jpg-bilderna helt perfekta direkt ur kameran – något jag tidigare sällan har upplevt.

JPG-filerna blir 4-6 MB stora, RAW 18 -20 MB. De senare kan konverteras i Adobes DNG-Converter till .dng och minskar då några MB i storlek. Videofunktionen har jag ännu inte testat. Att döma av nät-recensioner klassas X30 som videokamera oftast som ”godkänd men medelmåttig”. Fuji X30 är alltså en idealisk liten kompis för foto, men du som också videofilmar bör kanske tänka dig en annan modell.

+

• mycket god bildkvalitet – i systemkameraklass. JPG-bilderna blir underbara – även vid 1 600 ISO. Högre har jag inte använt – ännu
• gediget, metalliskt intryck
• många inställningsmöjligheter, lättfattligt presenterade
• intressant filmsimulering
• ställbart dynamiskt omfång
• flera bildformat
• åt alla håll flyttbar fokuspunkt i sökaren
• utsökt sekvenstagning, tag 999 bilder exakt när du vill med av dig fastställda tidsintervaller. Användbart för naturstudier, ”spaning”, väderregistrering. Själv använder jag den till omärkliga och ljudlösa studier av skygga akvariefiskar
• ljus sökare – ”visar dag fastän det är natt”
• gaffling (bracketing), tre alternativ. Ett måste vid svåra ljusförhållanden och .jpg-format
• vridbar monitor
• extremt snabba och långa bildserier – även med samtidig lagring av JPG och RAW
• bra batteritid
• bra menysystem på många språk
• linslocket – ett enkelt plåtlock som du sätter dit manuellt – utan ”mekaniskt känslig draperikonstruktion” som går sönder bara man tittar på den. Jag har haft tre Canon Powershot-smällor som lagt av då lamellerna i objektivskyddet hängt sig. En modell – den dyraste – sa god natt efter bara fyra bilder! På en annan fick jag byta hela objektivet, vilket blev nästan lika dyrt som en ny kamera, eftersom garantitiden hade gått ut
• enkel manuell zoom av lagom omfång: 28-112 millimeter
• slutartidsratten kan tryckas in för kraftig inzoomning
• fiffigt läderfodral, extra utrustning för 850 kronor
  

–

• distorsion i raw
• en blunder: Det går att stoppa i acken felvänd
• något sladdrigt hjul för slutartid
• acken kan bara laddas i kameran, men extern laddare finns att köpa
• dålig manual på papper, bra på CD
• motljusskydd kan bara köpas tillsammans med filter och linslock för runt 500 kronor

en av många verkligheter

Fotografin och de andra konsterna sysslar med tolkningar av det vi lite slappt, och i brist på bättre ord, kallar ”verkligheten”. Du och jag ser säkert omvärlden med olika ögon. Ser du rött på samma sätt som jag? Troligen inte. Hör du göken på samma sätt som jag? Sannolikt inte. Skildrar alla kameror och bildapparaturer verkligheten likadant? Svaret är nej. Gå in i en teveaffär och titta på alla påslagna apparater. Alla berättar på olika sätt, med olika nyanser, färgintensiteter, kontraster, ljudtyper, klanger. Totalintrycken blir helt olika.

Kalmarkonstnären Raine Navin berättar om verkligheten på sitt mycket personliga sätt, just nu på Teatergalleriet vid Larmtorget, Kalmar. Det har skrivits spaltkilometer om Raine och hans fru Gunilla Skyttla, ofta om hur trevliga och levnadsglada de är. Visst bjuder Raine Navin på lek och livslust men också på allvar, blodigt allvar. Se bara på de två inramade verken nedan. Är världen för svår att sätta på papper eller vill Raine få oss att se själva? Se vad? Se det viktiga? Se det oviktiga? Se ”något”? Jag är inte säker på att Raine vet själv, men han har signerat dem och därmed ratificerat dem som en del av sin verklighet. Vill du som betraktare hänga med in i den får du anstränga dig. I gengäld erbjuds du total frihet… Verkligheten blir det du gör den till, på gott och ont. En vacker tanke?!

Den lilla utställningen, 23 verk, på Teatergalleriet pågår till och med 10 februari.

”Ingenting I” och ”Ingenting II” har jag fotograferat i svartvitt. Det passar bättre än färg till dessa inramade och signerade kompositioner.

”Glada damer”.

”Snurr I” och ”Snurr II”.

”Fri press” är gjord av hoprullade sidor ur Dagens Nyheter, från tiden före tabloidformat. De långsmala cylindrarna är lindade med kulört tråd. Min tolkning: ”Mänsklighetens lycka och elände förvandlade till visuella smycken/gåtor”.

”Summertime”.

”Utbränd”.

”Den tycker ni väl om? och ”Blyertsbroderi”.

”Ödla hit och ödla dit”.

Se Raines och Gunnila Skyttlas sprudlande Facebooksida, klicka här.
Teatergalleriet, klicka här.
Raine är en ovanlig stavning. Det fick Kalmar kommun erfara för några år sedan. Klicka här.

ord och bild och ljud och…

Jag som driver Alvarsamt heter Staffan Lagerström. Du vet kanske att jag utför de flesta typer av fotografiska uppdrag i södra Sverige. Om du inte vet det kan du läsa mera här.

Jag skriver också alla slags texter – till broschyrer, sajter eller böcker. Jag åtar mig också ”svåra” texter till exempelvis inlagor, överklaganden och viktiga brev. Läs mera här.

Som skribent och fotograf kan jag hjälpa dig med företagspresentationer, reportage, broschyrer, referat av kickoffer, möten, bröllop, vernissager.

Styrkan i mitt företag är att en man gör allt: Text, foto, layout. Det blir enklast så. Och billigast – för kunden.

PS. Jag står även till tjänst med ljudupptagning och ljudredigering/mixning.

få alvarsamt med e-post

Du vet väl att du kan prenumerera på Alvarsamt och få inläggen med e-post i samma sekund de publiceras? Naturligtvis är tjänsten gratis.

 

• klicka på ordet Följ på den lilla svarta rutan längst ned till höger på skärmen
• det svarta fältet åker upp och blir större
• fyll i din e-postadress i det vita fältet (kolla att du skriver rätt)
• klicka på Skapa konto

Det är allt. Du är nu gratisprenumerant.

kravallstaket in mot forna Amazonas

Den del av cykelleden Fyr till fyr som norrifrån leder in mot det ”Ölands Amazonas” som inte längre finns har nu försetts med ett räcke, modell ”minst sagt iögonenfallande”. Från stranden kan man tro att man byggt om Bergstigen till motorväg. I Stockholm finns ett skönhetsråd. Många anser att det också skulle behövas i Kalmar. Jag tycker det borde införas även på Öland.

Om man inte vet att räcket leder utmed en cykelled kan man tro att det hör till en motorväg.

Här har man i generationer gått och cyklat på en enkel, naturlig ”väg”. Nu ska metallkonstruktioner som för tankarna till kravallstaket rita blänkande linjalrak linje utmed den vackra strandslänten.

Från hamnen vid Södra bruket.

Från stranden.

Just denna del av Bergstigen var tidigare en av södra Ölands vackraste utsiktsplatser, det perfekta läget för naturintresserade flanörer och romantiska solnedgångsälskare. Hur mycket som nu känns naturligt och ursprungligt är upp till var och en att bedöma. Personligen tycker jag konstruktionen mer hör hemma runt en parkeringsplats i storstad än vid kusten i en av Sveriges minsta och känsligaste glesbygder. 

spår av vinter

Det snöar då och då så mycket att man plogar. Men så går några timmar och allt är vårligt igen. Bara plogdrivorna berättar att det faktiskt fortfarande är vinter – öländsk vinter av 2015 års modell.