Tolv personer har nu anmält sig till fotokursen. Då kör vi i juli! Jag kommer att höra av mig till alla per mejl inom några dagar. Så får vi se om det går att trolla fram ett ”allra-bäst-datum”.
alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Månadsarkiv: februari 2015
dagens ölandsbild 107
Hela morgonen ligger dimman som mjölk i luften. Vindstilla. En ko råmar i fjärran. Så kommer den osynliga handen och för undan diset. Långsamt. Världen öppnar sig på nytt.
fotokurs II
Nio personer har på mycket kort tid anmält intresse för juli månads fotokurs!
Så snart listan har tio namn ska jag försöka hitta ett lämpligt datum. Blir intresset mycket stort kan två datum bli aktuella. Jag ska här inte avslöja allt om kursinnehållet, men till och från lägger jag ut några smakprov. Vill du också vara med kan du anmäla intresse genom kommentar eller mejl till alvarsamt@yahoo.se Din anmälan är inte bindande. Det blir den först när det börjar dra ihop sig…
För att få fram alla inlägg om fotokursen klickar du på ordet FOTOKURS till vänster om ett inlägg med den rubriken.
Till kursen tar du naturligtvis med din kamera med tillräckligt stort minneskort. Och fulladdat batteri/ack! Jag rekommenderar även extraack/extrabatteri. Det vore trist om elbrist får kameran att lägga av halvvägs in i kursen. Du bör lära dig din kamera så pass bra att du kan ”begära blixt” – hur ljust det än är. Du bör också kunna hitta det manuella läget, nästan alltid förkortat M på inställningsratt och i manualer. Till det lägger du slutligen det goda humöret – och sen har vi kul och lär oss massor…
Porträtt är svårt. Men lär du dig kursens enkla grundregler blir du oerhört mycket bättre som porträttfotograf.
Utan blixt hade denna häst blivit svart, trots att sommarsolen vräker ned. Under kursen förstår du varför.
Ett foto är tvådimensionellt. Platt. Höjd x bredd. Men lär du dig vissa kompositionstrick kan du skapa en fiktiv, tredje dimension i bilden – ett djup. När du lärt dig knepen kommer du att se motiven med nya ögon, inte bara något som ska avbildas utan som element i ett spännande bildskapande.
vart är vi på väg?
Nu introducerar Alvarsamt den lilla frågeleken Vart är vi på väg? Du får fem ledtrådar, en varje morgon. De publiceras exakt klockan 08:00 fem dagar i rad med start i dag. Du kan bara svara genom kommentar. Priset blir ”den stora äran – för alltid inskriven i den öländska historien”. Om intresset verkar hyfsat tänker jag köra tävlingen en eller två gånger i månaden. Vi reser bara inom Mörbylånga kommun. Ibland åtföljs ledtråden av foton, ibland inte. Alla fem ledtrådar publiceras innan det rätta svaret ges – hur många kommentarer som än kommer in under resans gång.
Detta är ledtråd nummer ett, värd 5 poäng:
Vi åker från nära mot by man kan se nära havet…
fotokurs
Du ska ta bilden ovan. Du får bara ett försök. Du ska få skärpa där det ska vara skärpa, du ska få fin teckning i både gräs, krom och svart lack och du ska få ett för bilden passande skärpedjup. Vet du precis hur du ska ställa in kameran för att lyckas – på ett enda försök?
Vet du det är min fotokurs ingenting för dig. Då kan du mycket, då är du halvproffs. Men känner du dig det minsta tveksam kan kursen göra dig till en mycket bättre fotograf, även om du har en enkel kamera. Bra bilder hänger nämligen inte på kameran utan på den som hanterar den.
Ponera att du vill fånga detta dramatiska regnmoln över Segerstad. Det är öppet fält ända bort till fyren. Exakt var ställer du in skärpan? Och var 17 mäter du ljuset i en bild där solljuset över fyren är hundra gånger starkare än bildens mörka partier? Såna frågor får du svar på i kursen.
Jag har tänkt mig en utomhuskurs en lördag eller söndag i juli. Vi vandrar lugnt fyra fem timmar, stannar då och då och hårdkör med fotografering. Nästan ingen teori, bara handfasta fysiska råd om hur, när, var och varför? Vi lär oss beskära redan i sökaren. Vi lär oss gå nära varandra för bättre porträtt, något som många drar sig för och därför bara får tristansikten ur smällan. Vi lär oss bli offensiva, fantasirika och på hugget. Vi lär oss det viktigaste om komposition och rörelse. Vi lär oss om det viktigaste av allt: Ljuset. Vi lär oss vilka bilder vi inte kan ta. Vi lär oss kamerans begränsningar. Vi ska ta hundratals bilder. En stor del av dem ska bli riktigt bra. Några kommer att bli fantastiska. Lättfattligt kursmaterial ingår. Jag hade tänkt mig en hundring i kursavgift. Hänger du med? Kommentera gärna. Anmälan är inte bindande. Jag vill bara få en uppfattning av det eventuella intresset. Senare kommunicerar vi per e-post. Du kan väl adressen till Alvarsamt?
alvarsamt@yahoo.se
snart
Det är mycket snart på Alvarsamt nu. Bloggen har snart 100 prenumeranter, alltså de som får inläggen per e-post. Snart publiceras det 1 000:e inlägget. Och snart finns 5 000 foton på Alvarsamt. Bloggen har ofta mer än 300 besök per dag, ett tal som jag hoppas snart ska bli 400 och 500. Bästa dagsbesöksantalet, 488, ryker nog också snart – när turisterna kommer. Snart börjar förresten en ny tävling på Alvarsamt. Den heter originellt nog Vart är vi på väg? Och snart lägger jag ut lite fakta för att kolla in om det finns intresse för en halvdags sommarkurs i praktisk fotografi. Snart…
PS. Snart är det också vår på riktigt, vår som känns – alltså inte bara så kallad ”meteorologisk vår”.
naturens under II
Naturen är lynnig. Djur kan plötsligt bete sig helt oförklarligt. Men det finns alltid en bakomliggande orsak som vi människor ofta inte förstår. Nedanstående bilder visar hur min yngelvårdande munskäggsmalhane plötsligt beter sig som fiende till sin egen avkomma. Och detta trots att han de senaste månaderna har vaktat fyra kullar yngel. Honorna överger kullen så snart rommen är lagd och befruktad. Hanen tar då över skyddet fram till den dag ynglen är stora nog att klara sig själva. Hanen håller sig dagtid inne i en uppochnedvänd blomkruka där han sköter rommen och ynglen. Där kan finnas flera generationer samtidigt. Honorna brukar ligga i kö utanför krukan i väntan på sin tur att få komma in för att rumla om i sänghalmen. Så snart rommen är lagd jagas hon ut av hanen. Inom fyra till sex dygn kläcks den. Hanen vaktar rommen, fläktar friskt vatten på den, håller den ren – och jagar bort eventuella inkräktare. Den hane som vågar sticka in huvudet i krukan får mycket snart veta att han lever…
Ungefär tre veckor efter kläckning kommer en efter en av de 20 millimeter långa ynglen ut ur krukan. De är exakta kopior av föräldrarna, bara mindre. Till en början får de leka ute korta stunder med hanen som förkläde. Senare blir utflykterna längre och längre och efter nån månad upphör hanens föräldraroll helt. Men ynglen är alltid välkomna tillbaka för att hälsa på inne i krukan, även när de är ganska stora. Familjesammanhållningen är alltså god.
Men ibland händer det man först inte förstår. Hanen har kastat ut de senaste tre romläggningarna ur krukan. Och inte nog med det. Han och honan har därefter kalasat på rommen, den som han tidigare har pysslat om så självuppoffrande. Efter en tids grubblande förstår jag orsaken: För många fiskar i akvariet! Fiskarna känner själva att ”nu får vi inte bli flera här, då dukar vi under.” Och så gör man det bästa – och enda riktiga – av situationen: Käkar upp potentiellt kommande generationer för att själva överleva!
Hanen i profil. Han ser ut som ett monster men är helt oförarglig och fredlig. De långa ”tentaklerna” börjar växa ut först i mogen ålder, men bara på hanarna. Vad de används till vet jag inte. Skäggmunsmalen från Sydamerika lever främst av vegetabilier. Den äter till och med trä. Mina gillar mangroverot och ek. Högst upp på listan av mer lättuggat favoritkäk står zucchini och brysselkål.
Skäggmunsmalen, eller Ancistrus, gillar att leva trångt. Den älskar att ligga gömd i rör, i krukor, under stenar och rötter där den oftast framlever dagen uppochnedvänd eller med huvudet nedåt. Här sticker den ryggliggande hanen ut halva huvudet utanför krukan. Den enorma sugmunnen är öppnad uppåt. Till höger om krukans ingång ser vi den av hanen utslängda romklumpen. I den anar vi ynglens ryggrad och ögon. Ur äggen längst till höger har ynglen redan kläckts.
Den uppochnedvände hanen kan ligga i den här ställningen i timmar. Utanför krukan ligger romklumpen i vars högra flank vi ser kläckta romkorn. Bara skalen finns kvar. Snart börjar kalaset!
Ett månadsgammalt yngel har upptäckt ”sina ännu paketerade syskon” och börjar smaka på dem. Men ynglet är ännu för klent för att kunna orsaka nån skada.
Utan förvarning slår honan till och utan betänkligheter börjar hon genast att äta av den rom hon lagt för bara några dagar sedan.
Kalasets höjdpunkt då honan till vänster och hanen till höger tillsammans festar på det som skulle bli deras egna ungar – och som hanen under normala förhållanden vårdar så ömt ”från romkorn till livsduglig tonåring”. Men det handlar inte om bristande moral eller oemotståndliga frestelser. Min teori är att de har insett att släkten håller på att bli för stor; att livsbetingelserna riskerat att bli riskabelt ansträngda…
Efter den mättande måltiden sätter sig honan i skuggan under en sten. På stenen ser vi några av hennes tidigare yngel.
naturens under
Ett makrofoto taget på 38 centimeters avstånd med ett 150-millimetersobjektiv. Direktblixt, 200 ISO, 100/sekund och bländare 13. Du ser in i den jättelika och fantastiska munnen på en skäggmunsmal från Sydamerika, här fastsugen på frontglaset i ett av mina akvarium. Denne hane har i flera månader varit den perfekta farsan. Han har ensam vaktat fyra kullar så att de har överlevt yngelstadiets alla faror. Men ibland slår något fel i naturen och väktaren blir angripare. Se kommande inlägg…
dagens ölandsbild 106
Uppe till höger i bild ligger den, kyrkan i Ås från 1100-talet, Ölands enda med tornet vänt åt öster.
raw – skitbilder direkt ur kameran
En läsare undrar hur en raw-bild ser ut. Mitt svar: Hemsk!
Men varför väljer man att jobba i ett format där resultatet blir så dåligt. Och varför blir det så uselt!?
Rawbilden är en ren (engelskans raw = rå) bild berättad av kameran utan några korrigeringar. JPG-bilden har däremot gått genom kamerans ”dator”, som fixat till bilden på olika sätt, ofta mycket bra. Datorn kan exempelvis ha utjämnat kontraster, dämpat högdagrar och lagt på skärpa. Allt detta får du själv göra när du använder raw.
Det blir alltså mycket mera arbete med raw-bilder än med jpg-bilder. För att slippa jobba ihjäl dig kan du spara bilderna i båda formaten. Då använder du först och främst jpg-versionen, men om den inte går att få fason på kan du gå på raw-varianten och själv jobba fram en bättre bild. Det går nämligen inte att göra så mycket åt en jpg-bild, eftersom den redan är datorbehandlad i kameran och ofta bara tål mindre korrigeringar. Raw-filen kan ofta bli ok även med två stegs felexponering. En fördel som sällan nämns med raw-filen är att den går att behandla hur många gånger som helst. Med ett kommando kan du rensa tidigare korrigeringar i bilden för att få tillbaka ursprungsversionen. Sen kan du börja om från noll igen…
Nedan ser du en raw-fil och en jpg-fil. Men för att jag ska kunna visa raw-filen på bloggen måste jag spara om den som jpg. Det har jag gjort nedan, utan några som helst korrigeringar. Att bilderna är olika beskurna beror bara på att jag förvalt ett 16:9-format till jpg-bilderna.
RAW-filen. Lägg märke till den kraftiga distorsionen, alltså den överdrivna krökningen av horisonten. Stora delar av bilden är för ljusa, andra för kontrastlösa.
JPG-filen. Här har kamerans dator jobbat bra. Exempelvis är horisontböjningen perfekt korrigerad.
tidens gång
Låt oss stanna kvar en stund nere i Ås vid Tant Anettes lilla stuga, som i dag används av Hembygdsföreningen. Anette Karlsson blev den sista att bo i den innan den på 1950-talet flyttades från Näsby till Ås. Ryggåsstugan är kanske som vackrast inbäddad i grönska men även en gråmulen vinterdag exponerar den fina detaljer och inspirerar till historiska dagdrömmerier.
Den tvådelade dörren till stugan är låg, men 1850 var medellängden i Sverige bara 167 centimeter för mönstrande män. Kvinnornas låg runt 155 centimeter.
Redskapsboden i bakgrunden är en riktig nykomling i det månghundraåriga historiska sammanhanget. Den är byggd i huggen Ölandssten av Erik ”Icke” Svensson så sent som 1997. Hur gamla kvarnstenarna är vet jag tyvärr inte.
Kalmar läns muséum ledde panelningen av stugan 2003.
En läcker trädetalj, glänsande svart, troligen bestruken med tjära. Tyvärr vet jag inte vad den kallas, men den har antagligen en bärande funktion.
Visst är den svarta knuten imposant. I bakgrunden skymtar kyrkan i Ås. Den är Ölands enda östtornskyrka och byggdes redan på… Ja, håll i dig nu: 1100-talet!
Sveriges äldsta ek är runt tusen år. Om vi leker med tanken att det här trädet slog rot för 400 år sedan… Då, år 1615, föddes Lorentz Creutz i Dorpat, nuvarande Tartu i Estland. Han blev landshövding och trots att han ingenting kunde om militärt sjöliv utnämndes han till amiralgeneral 1675. Året därpå förde han befälet över den svenska flottan i slaget vid Ölands södra udde. Hans amiralsskepp Kronan kapsejsade efter en för liten revning och började ta in vatten. Hon exploderade och Lorentz och 800 andra i besättningen omkom. Två svenska fartyg gick under i slaget, sex blev erövrade och 1 400 svenska sjömän dog. Om man då hade stått på den här tomten, granne till kyrkan i Ås, hade man kanske hört kanonsalvorna utifrån havet där folk slets sönder av kulor och skrot eller drunknade som råttor.
Alvarsamt har tidigare berättat om projektet Kronan, lett av Lars Einarsson vid länsmuseet. Klicka här för att läsa mer.
det var en gång en kung
Det var en gång en kung. Kungen tyckte – som alla kungar – om att jaga. Han jagade hjort och fågel och hare. Ja, han jagade det mesta som rörde sig och som smakade gott till middag. Kungen åt hjort, fasan, rådjur, vildsvin, lax, öring, gädda, stare, lärka. Till det drack han vin, mjöd och brännvin. Och apropå lärka… Inlagda lärktungor var en av hushållets specialiteter som krävde tiotusen skjutna lärkor för att den gyllene skålen på bordet skulle få råge och visa gästerna att kungen var en mäktig man som alla måste lyda. Kungen sköt många hjortar nere på Ölands sydspets, ja han sköt så många att de blev färre och färre. Efter undersökningar och rannsakning av ortsbefolkningen kom beslutet: Bygg en mur tvärs över hela ön för att stänga in hjortarna hos mig! Bara jag får skjuta dem! Massor av bönder byggde den höga stenmuren och kungen bestämde att den som tjuvsköt en hjort själv skulle skjutas. Den bonde som ville ha hund måste hugga av ett av dess ben – för att den inte skulle kunna jaga de hjortar som bara kungen skulle få skjuta.
Tant Anettes förfäder slet med dåliga skördar i den grunda jorden på södra Öland. Det bästa de visste var de dagar man kunde unna sig nåt slags sovel på det ofta mögliga brödet. Det kunde vara en tunn skiva potatis, potatisskal eller en mager sillstjärt. Just sill och potatis åt man ofta, men nästan alltid för lite. Sillen försvann från havet ibland och missväxten lamslog livet, ibland flera år i rad. Till maten drack man vatten från bäcken eller, vid festliga tillfällen, en skvätt mjölk. Många dog av svält men kungen blev allt fetare tack vare hjortarna och muren. Kungen bodde på så kallade slott, ofta byggda i vacker sten och med dyra möbler och serviser och bestick i guld och silver. Tant Anettes förfäder bodde i kyffen med stampat jordgolv och de fick ofta dela rum med grisen, geten eller hönsen. Servisen bestod av några enkla trätallrikar. Man åt med fingrarna.
Under 1800-talet byggde Tant Anettes förfäder den pyttelilla stugan nere i Ås. På den tiden betraktades den av förfäderna nästan som ett slott, och om teve hade funnits redan då skulle husbyggarna säkert ha figurerat i programmet Husdrömmar. Förfäderna dog ut, den ena efter den andra. De blev inte gamla. De dog ofta utslitna och trötta. Blev de 30 eller 40 var det bra. Men även kungarna dog, den ena efter den andre, trots att många av dem var feta. Mot döden kunde nämligen inte ens en kung bygga murar. Sist i den lilla stugan blev Tant Anette. Hon bodde där ensam och skötte sig själv så sent som under 1940-talet. I dag bor ingen i stugan.
Kungen har än i dag en villa på andra sidan vägen, lite mer åt väster till. Kungen jagar – som alla kungar – mängder av villebråd men bor nästan aldrig i villan. Han bor hellre i något av sina många slott med gyllene serviser och bestick, fastän året är 2015. Villan är inhägnad – inte av en stenmur, men av ett högt larmat taggtrådsstängsel. Om kungen nån enstaka gång bor i villan sitter så kallade SÄPO-gubbar i bilar ute på vägen. Gubbarna har en mojäng i örat och revolver i axelhölster och sitter där både dag och natt. Ingen vet varför, men teorierna är många. Somliga tror att kungen går i sömnen och att gubbarna då ska haffa honom och leda tillbaka honom till sängen där drottningen ligger. Andra tror att gubbarna med mojäng i örat och revolver i axelhölster sitter där utanför villan för att de ska skjuta de hjortar som lyckas rymma, trots det höga larmade taggtrådsstängslet.
Ja, så slutar denna lilla saga om livet i landet där alla blev lyckliga och där det än i dag går inhägnade hjortar som kungen ska skjuta och där folket står och viftar med flaggor och jublar och gråter av glädje när kungen kommer farande i sin Porsche, Pontiac eller förgyllda kalesch – omgiven av gubbar med mojäng i örat och revolver i axelhölster…
Kungens villa omgärdad av larmat taggtrådsstängsel. De få gånger kungen är här sitter de så kallade SÄPO-gubbarna utanför och vaktar dygnet runt. De har mojäng i örat och revolver i axelhölster.
Tant Anettes stuga. Man får böja sig ordentligt för att komma in genom den låga dörren. Tant Anette blev stugans sista invånare för runt 70-80 år sedan.
en grå dag
Morgonen var grå. Dagen var grå. Eftermiddagen och skymningen var grå. Under dagens ljusa timmar kunde vi inte ens ana var solen befann sig. Vi åkte runt södra Öland. Här och var vandrade vi planlöst, bland annat i Ås och nere på Udden. Under tre timmar såg vi inte en människa. Men vi mötte två bilar. Eller var det bara en?
