stort fält, stora fåglar

De betade och dansade flera hundra meter ut på fältet och min lilla fickkameras korta teleobjektiv förslog inte långt. Men tranorna var trots det värda ett knäpp, tycker jag.

”logik”

Det blir alltså ingen sänkt hastighet genom Albrunna – som byalaget vill ha. Alla instanser säger nej. Fakta finns i Barometern om både ansökan och beslut. Alvarsamt väcktes i morse av vår medarbetare Sune Flisa. Han röksignalerade. Tonen var frän. Han var minst sagt upprörd.

Jämför den hårt trafikerade kostigen genom Albrunna med den flygfältsbreda autostradan genom folktomma Kastlösa, skrev han och fortsatte: I Albrunna får man dra på i 70, i Kastlösa somnar man vid ratten i maxhastigheten 40! Låt mej som länets enda neutrala, kunniga och sansade reporter få ta hand om fallet i en ledare – mot skälig ersättning förstås. Först då kan det bli ordning på torpet. Södra Ölands fiender måste med alla medel nedkämpas!

Denna gång väljer redaktionen att tacka nej till gode Sune – av ekonomiska skäl. Alvarsamt har inte råd med honoraret: En ny, buteljgrön Bentley Continental. Men Sune får säkert andra påhugg småningom, ity logiken i många myndighetsbeslut både stapplar och haltar. Vi skickade i stället ut vårt ordinarie reportageteam för provkörning – i båda riktningarna – genom Albrunna. Det var en smått chockad duo som gjorde kväller efter avslutat uppdrag…

Mot söder. Två långtradare efter varandra i 80 kilometer/timmen skapar ett luftdrag som kräver god parering av en cyklist för att hålla sig kvar på vägen. Alldeles framför den främre långtradaren börjar 70-begränsningen.

När vi ser dessa bilder ska vi veta att trafiken i dag är lika med noll om man jämför med högsommartrafiken, då vi brukar räkna med en bil var tionde sekund, på väg till eller från Ölands södra udde med Naturum och Långe Jan.

På andra sidan Albrunna ligger en fin trafikplats med rastbord och toalett. Till och från trafikplatsen är trafiken livlig hela sommaren. Trots det får man bränna förbi den i 80 knutar.

Trafikplatsen hundra meter söder om Albrunna. Vi tittar söderut. Alvarsamts medarbetare och ledarskribent Sune Flisa har, enligt egna uppgifter, denna bild ovanför sitt skrivbord ute i sitt pörte på alvaret. ”När jag blir riktigt förbannad kastar jag pil mot den”, berättar han i sin kommande självbiografi, ”Jag är sanningen”, utgiven på det tyska förlaget Quelle des Guten. I den skriver han bland annat att ”_ _ _ skylten i mitten är bulls eye.” 

Mot norr. Cykelleden Fyr till fyr mynnar här ut på väg 136 mitt i Albrunna. På cykelleden kör även bilar. Här ser vi alltså en T-korsning. Barn, hundar, cyklister och livlig sommartrafik är en dålig mix.

Vid gula skylten finns en affärsrörelse. Precis bakom den ligger en handelsträdgård. Båda lockar mängder av kunder. Massor av privata utfarter finns genom hela byn, liksom fem sex lantbruksutfarter.

Att tillåta 70 här när man får snigla i 40 genom Kastlösa har fått begreppet logik att implodera.

Som synes tar en enda traktor upp runt 60 procent av vägbredden. Eftersom det är 70 genom byn är omkörning tillåten.

Hela vägen är upptagen av fordon i en riktning. Vad kan hända när ovan cyklist hojar ut på 136:an från senaste delen av Fyr till fyr-leden? En boll kommer rullande… Kanske kommer ett barn efter den…

Jämför denna 70-väg med bilden nedan av 40-vägen genom Kastlösa. Vad tycker du om logiken? Kommentera gärna.

Väg 136 genom Kastlösa. Den iögonenfallande hastighetsbegränsningen är minst en kilometer lång…

sune manar till lystring

Under morgonen har det kommit röksignaler från Alvarsamts käre medarbetare Sune Flisa. Han sänder i sotsvarta puffar från sitt pörte på alvaret, och tonen är minst sagt högljudd. Eftersom Sune just har vaknat ur sitt vinteride är han stingsligare än vanligt, och det han skriver går inte – som det brukar heta – att i ord återge. Ärendet gäller nyheten i Östra Småland om att ortsbefolkningen körts över av Länsstyrelsen i bedömningen av lämplig fordonshastighet på väg 136 genom byn Albrunna. Även Mörbylånga kommun tycker sig veta bättre än boende i byn.

Nu måste jag få skriva en dynamitosande ledare, skriver Sune. De där xxxxxxxxxx xxxxx överxxxxxxxx måste xxxx på xxxxxx för att vi på södra Öland inte ska gå under! Nu måste de xxxxx xxxx få smaka xxxxx! avslutar Sune Flisa i sitt av redaktionen censurerade och synnerligen hårt kapade utfall (meddelandet omfattade i sin helhet 36 A 4-sidor).

Om det blir en ledare i fallet kan i dagsläget inte avgöras. Dock delar redaktionen Sune Flisas grundinställning. Vi tar alltid de klokas parti och därför sänder vi snarast ut våra munvigaste reportrar och mest hårdslående fotografer för att på ort och ställe dokumentera maktens pulvriserande av ortens ädla karaktärer, deras banbrytande ambitioner och väldokumenterade överskott av snille och smak.

100

Hundra personer väljer att få Alvarsamt med e-post. Den hundrade, en kvinna, slog till i dag. Det är enkelt. Du klickar bara på ordet Följ som sticker upp nere till höger på bloggen. Sen ger det ena det andra. Naturligtvis är prenumerationen gratis. Välkommen ”du nummer hundra” och alla blivande prenumeranter… 😉

tidig vår?

Av någon diffus anledning har jag fått för mig att våren är rekordtidig i år. Har man någorlunda ordning på sina fotoalbum kan man snabbt och enkelt komma till den smärtsamma insikten att minnet är kortkort – eller stämmer på pricken. Blommor brukar vara bra jämförelseobjekt då år ska jämföras med år. För exakt två år sen stod dessa sippor och lyste knallblått i Albrunna lund. Mitt minne är följaktligen värdelöst.

fotokurs

Lär dig det viktigaste för att bli en bättre fotograf på nån av mina sommarkurser i Degerhamn-Albrunna-området. Kursdatum är 11 och 18 juli men tillkommer flera än de hittills dryga dussinet intresserade kan jag kanske utöka med en dag i augusti. Bilden ovan är omslaget till kurshäftet som du får på cd. Kursavgift 100 kronor. Anmäl ditt intresse – utan att binda dig – på alvarsamt@yahoo.se Välkommen, vi kommer att få en trevlig halvdag tillsammans på en lärorik fotovandring, ungefär fyra fem timmar lång…

snart…

Det är knappt man vill titta ut i dag. Minusgrader! Man får drömma om vad som står och trampar i farstun…

fredag 16:00

18 mars inleddes rivningen av verken.

Packat och klart för avfärd mot Polen.

Skickliga förare backade ut på den smala och gropiga piren för att hämta torn, naceller och vingar.

Detta är sannolikt det sista vi ser av vindkraftverken i Degerhamns hamn…

Inte ens skuggorna från torn och vingar och fotograf blir kvar…

---

 

sol på villovägar

Det skulle bli en fin partiell solförmörkelse i dag. Men hela himlen var som en enda stor grå skurtrasa och jag tänkte till en början inte ens ta fram kameran. Men strax före 11 tunnades molnen ut en aning. Under några minuter tog jag 200 bilder men ingen blev bra på grund av alldeles för mycket ”himmelsbomull”. Här anar man ändå månen som kommer in snett uppifrån höger. En kvart senare uppnåddes maxeffekt men det var då så molnigt att fotoresultatet blev rena grynsoppan. 1954 upplevde jag en total solförmörkelse. Jag minns att det blev alldeles lugnt, fåglarna tystnade och mörkret föll… Hela tillvaron kändes hotad och det var nog första gången i livet jag insåg hur liten människan är.

torsdag kväll

torsdag 16:00

Bara spurten kvar… I morgon är piren helt ren från vindsnurror.

Tre typiskt trendiga tåliga tradare tenderar till toppmodern trygg turordningstransport till totalt transaktionstrimmat tätortsterritorium. 😉

18:00

Det börjar skymma och snart är toppen av tornet instoppad i basdelen. Packat och klart! Enligt Johan Krüger på Mobillyft i Oskarshamn AB väger tornet 14 ton, nacellen (generatorn och växellådan) 7 ton och vingarna 4 ton. Nu ska verket lastas på lastbilar för färd till köparen i Polen.

Ett torn revs och packades på bil på bara en dag. I morgon börjar man med torn nummer två…

14:00

På det sydligaste vindkraftverket är nu snurran och generatorn nedmonterade. Kvar står bara en ”pinne”. Du kan se närbilder av ”snurran” när den tidigare låg på backen. Bilden är tagen i mycket kraftigt motljus. Det är vårvarmt igen…

10:00

Klockan 10:00 hade man börjat med snurran längst ut på piren. Vi ser vajrar till två av rotorbladen…

allt har ett slut

Nu rivs de tre vindsnurrorna i Degerhamns hamn. Effekten är för liten i förhållande till underhållskostnaderna, sägs det. Alvarsamt följer förloppet från limpa till ingenting…

De tre vindkraftsnurrorna står på den norra piren. Till vänster ser vi Cementa med sin större snurra.

dagens ölandsbild 109

Som svarta och vita tangenter på pianot, muren utmed cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.

mot skyn

När vi är nere vid tennisbanan i Degerhamn kan vi passa på att titta in i en av de gamla ugnarna… Med blixtens hjälp förvandlas det dunkla innanmätet till ”en sprakande tegelstensberättelse”. Tilläggas bör att rasrisken i ugnen är långt ifrån liten…

blixten som stämningsförstärkare

Att fotografera är att modellera med ljus. Blixtljus ska – oftast – märkas så lite som möjligt, tycker jag. Helst låter jag blixtljuset studsa i tak, golv och väggar för att få ett mjukt ljus utan hårda skuggor. Det går av naturliga skäl inte att göra utomhus. Men ute i det fria finns andra tillfällen att använda blixt – även i fullt dagsljus. Nedan visar jag ett exempel på ”blixten som stämningsförstärkare”.

Oktober 2014. Vi är på den gamla tennisbanan i Degerhamn. Jag har slagit blixten mot domarstolen och nätet. Bakgrunden med de gamla skorstensliknande ugnarna förblir opåverkad. Blixteffekten förstärker intrycket av ”förfall” och ”från en gången tid”. Fotovärlden skulle bli bra mycket tråkigare om alla bara fotograferade banala solnedgångar, väderkvarnar i motljus och söta kattor. Att skildra ”det övergivna och det fula” är fotografiskt intressant och görs ofta under knepiga ljusförhållanden. Att plåta avloppssystem, tunnelbanelinjer och övergivna industrier har blivit en folkrörelse som kallas urban exploration. Ett sevärt exempel är dessa foton från den tidigare så välmående bilstaden Detroit. Ett lokalt bildsvep i samma anda hittar du här.

 

Olle – biografmaskinist

Det året matades den allra sista filmrullen genom projektorerna på bion i Folkets hus, Degerhamn. En epok var slut. Vi skrev 1997.
– Filmintresset slog i botten, minns Olle Nilsson i Södra Möckleby.

Men Olle minns också de bättre tiderna.
– Hajen ett sågs av 122 besökare – publikrekord. Men även King Kong och Sound of Music drog storpublik. Och en film, SOS – en segelsällskapsresa, blev den enda jag fick köra två gånger samma kväll, berättar Olle.

– Jag började här 1974. Då fanns bara en projektor, en Kinofa. Till den måste man limma ihop tre rullar film och pausa i mitten av filmen för att byta till dom andra tre rullarna. Tio år senare köpte vi dom här två Bauermaskinerna från Ventlinge medborgarhus. Finessen med två projektorer är att man helt omärkligt växlar från projektor ett till projektor två och på så sätt får en pausfri visning. Den gamla Kinofamaskinen hade ovanan att ibland klippa av filmen, men Bauerprojektorerna krånglade inte en enda gång under dom 23 år jag körde dom, minns Olle.

Olle Nilsson har stenkoll på bygdens cineastiska historia.
– Jag har varenda filmtitel antecknad. Den första rullen körde jag 2 oktober 1974. Totalt blev det 437 filmer.

Trots att Olle Nilsson måste betraktas som byns okrönte filmnestor var han ändå inte den första biografmaskinisten på Folkets hus i Degerhamn.
– Det var Göte Petersson, berättar Olle. Sen tog min framlidne kusin Rune Forsberg och jag över och vi jobbade varannan vecka. Senare kom Göte Petersson tillbaka och han och jag delade på visningarna med den gamla projektorn.

Näste man till rakning blev Rolf Petersson, ”El-Rolf”. Han monterade och installerade Bauerprojektorerna och körde en tid ihop med Olle. När han slutade blev Olles son Lars-Göran Olles parhäst fram till målsnöret…

I dag står de två Bauerprojektorerna tysta i Folkets hus. De är bastanta pjäser på stadiga fundament från det analoga tidevarvet. Nästan allt är mekanik, finmekanik. Filmplattor och optik är utbytbara.
– Det fanns tre bildformat, minns Olle. Normalbild, vidfilm och cinemascope. Varje format krävde sitt objektiv. Den första cinemascopefilmen var En ding, ding, ding värld. Den var rolig.

Att visa biograffilm är ett yrke. Biografmaskinist är titeln. Det var förr ett tekniskt men också farligt jobb som krävde kunskaper och sunt förnuft. Filmerna gjordes på celluloid och blev med åren extremt brandfarliga. De orsakade många förödande biografbränder och i en tidig biografförordning rekommenderades att körrummet skulle kläs med asbestcementplattor. Bågljuslamporna i projektorerna var inte heller att leka med. De skapade förutom ljus en enorm värme och en stickande rök, som krävde kraftiga utsugningsfläktar. Dessutom måste man kunna klippa och skarva film.
– Och spola! tillägger Olle och skrattar. Man fick spola mycket. När en rulle visats skulle den spolas tillbaka. Det gjorde vi där ute, säger han och pekar på en enkel konstruktion, driven av en elmotor.

Olle Nilsson har upplevt biograferans uppgång och fall i Södra Möckleby. Men pendeln slår och sen en tid tillbaka finns en filmklubb i byn med Olle som en av drivkrafterna.
– I dag har vi 42 medlemmar. Vi visar fem filmer under våren och fem under hösten och intresset är i stigande. Vi kör dom här på Folkets hus, i samma gamla biosalong. Men inte genom dom fina Bauerprojektorerna. Dom har gjort sitt. Nu kommer filmerna på dvd och visas i en liten kanon…

– Den 20 mars visar vi Svart katt vit katt. Och i höst kör vi förresten min gamla favorit En ding, ding, ding värld…

Olle Nilsson mellan de två bastanta Bauerprojektorerna. Lägg märke till rören från maskinernas överdel. I dem sugs bågljuslampornas biprodukter ut: kraftig hetta och stickande rök. En bra video om hur det är att köra 35-millimetersprojektorer är denna. Den är på franska men man förstår jobbet utan ord.

Längst till höger ser vi objektivet framför den lucka i väggen genom vilken filmen strålar in i salongen. Filmen matas fram av kugghjul över många spolar och stöd. 24 bildrutor i sekunden ska matas fram, visas stillastående under bråkdelen av en sekund och matas vidare igen. Under Olles 23 år vid dessa projektorer hände inte ett enda tekniskt missöde med Bauerprojektorerna. – Men Kinofan klippte av filmen ibland, minns Olle. Och en gång small tänderna på ett kugghjul av. En vaktmästare i salongen undrade om han kunde hjälpa till. Det kunde han. Han fick bli ersättare för kugghjulet genom att trycka upp filmen mot en spole med hjälp av en liten pensel. Så satt han hela filmen. Visningen gick bra. Men vaktmästaren fick ont i armen.

Bågljuslampan, en riktig monsterlampa som ryker och bildar en våldsam hetta. Senare kom en modernare ljuskälla: xenonlampan. Bakom lampan sitter en välvd spegelreflektor.

Här ser vi det stuprörsliknande utsugningsröret på den hitre projektorn. Den undre delen av röret är märkbart påverkat av hettan och röken från bågljuslampan. – Det blev väldigt varmt i rummet under visningarna, minns Olle.

Det här är en ganska liten rulle film, 450 meter. Till höger om den det hjul som filmen spolades upp på. Nere till höger syns del av ett så kallat censurkort som följde med alla filmer. Rött kort var ”barntillåten”, grönt kort ”tillåten från 11 år” och gult kort ”barnförbjuden”. Längst till höger ser vi en klipp- och skarvapparat. I den kunde man dels klippa filmen, dels skarva den med lim eller tejp.

Att öppna projektorluckan när bågljuslampan lyser är ingenting vi rekommenderar. Olle blundar eftersom ljusintensiteten är enorm. I dag fungerar inte projektorerna. Nåt slags säkring gick vid en provkörning 1998. Sedan dess har de stått orörliga. Men dessa högkvalitetsmaskiner går säkerligen att fnissa upp och starta på nytt, om nu någon skulle vara intresserad…

Anna vann!

Hon var inte först med rätta svaret, men hon stod för det. Det gör Anna till segrarinna i andra omgången av Vart är vi på väg? Alvarsamt lyfter på hatten och bugar.
Någon var snabbare med rätt svar men kom senare med ett nytt. Vi reste alltså från Mörbylånga till Risinge. Nästa omgång dröjer till första veckan i april.

Lösningen:
Vi reser från ort vars akter berättar om fisk (långa) för årlig ceremonirätt (lutfisk/jul). Färden går mot by vars inledning är början på ett ord som i sin helhet blir synonym till ordet skamfilad (risig).
Du kör förbi produktion som för tanken till Laura (uttryck för ”vimsig”/”kyckling”) och som har sin namnlike på skådeplats i Kalmar (Guldfågeln Arena). Från startorten, vars inledning är lika med del av en av Stockholms rikaste kommuner (Mörby [i Danderyd]), har du bara några kilometer till slutmålet.
Målets tre första bokstäver kan både mätta och ge smärta (ris).
Målets avslutande kvartett bokstäver är förnamnet (Inge) på den fotbollsspelare (Danielsson) som gjorde båda svenska målen i kvalmatch mot Portugal 1966.
Väl framme i målbyn är det nog inge(n) Ris(k) att du svarar fel (Risinge).

vart är vi på väg?

1 poäng:
Väl framme i målbyn är det nog inge(n) Ris(k) att du svarar fel.

vart är vi på väg?

2 poäng:
Målets avslutande kvartett bokstäver är förnamnet på den fotbollsspelare som gjorde båda svenska målen i kvalmatch mot Portugal 1966.

blogginlägg nummer 1 000: De tog fighten

För att känna den rätta mingelstämningen medan du tittar på foton från utställningen bör du slå på din dators högtalare och klicka här.

Gonggongen går. Ta Fighten! Box!

Avgångsklassen på programmet reklam, design och visuell kommunikation vid Linnéuniversitetet i Kalmar får varje år fritt disponera en kväll på Kalmar Konstmuséum. Årets kväll, onsdag 4 mars, hade den uppmanande och provokativa titeln Ta Fighten!

Aurora Borg, projektledare: – Vi frågade oss hur man kan samla en grupp människor med olika passioner och förena dom i ett enda syfte. Vi kom fram till att det gör man inte, det går inte. I stället tar vi vara på olikheterna och bejakar dom. Det finns stora ämnen och det finns små ämnen. Det lilla är aldrig för litet och det stora är aldrig för stort för att man ska kunna göra något åt det, för att man ska kunna ta ställning för det, ta fighten för det.

– Ska vi fika före eller efter mötet? Den enkla frågan ställde läraren Pernilla Frid i sitt anförande under evenemanget.

Frågan är ett enkelt exempel på hur vi ständigt måste ta ställning till olika mer eller mindre viktiga alternativ – och stå för dem.

Nedan ser du några exempel på elevers ställningstaganden i stora och små frågor. Observera att jag inte gjort subjektiva val av elevarbeten. Jag tog med dem som jag lyckades få in i liggande kameraformat. Det var nämligen trångt i trappan.

Garn i virrvarr prydde hela trapphuset i museet. Trådarna förde tankarna till just tankar, snilleblixtar som korsade luften/hjärnan/tillvaron likt ett gigantiskt mycel.

Aurora Borg, projektledare: – Vi har hållit på några månader. Det har varit jobbigt men kul. Det är vi avgångselever som gjort utställningen, men även några andraklassare har varit med. Tanken var att utställningen skulle visas endast i kväll, men nu har museet bestämt att den ska vara kvar över veckoslutet. Kul!

Konventionellt måleri möter modern installation. Den för kvällen mycket passande ”garnexplosionen” var dock inte gjord av utställarna, utan av barn och vuxna under museets sportlovsaktivitet.

I entrén kunde man mingla och köpa roliga presenter vars pris man kunde styra till vilket slags välgörenhetsinrättning som helst.

Pernilla Frid är en av lärarna vid programmet Visuell kommunikation.

Man fick en glädjekick av att vandra uppför trapporna, där väggarna var tapetserade med elevernas tankar och ståndpunkter i vitt skilda ämnen.

”Nature is priceless”, heter detta bidrag av Andreas Pedersen, som skriver: I en tid då banker och investerare försöker sätta ett pris på naturen och dess tillgångar för att tjäna ännu mer pengar ställer jag mig i naturens ringhörna. Genom att återanvända naturmaterial som tidigare använts för många kreativa timmar i skateboardrampen visar jag hur ovärderlig naturen är.

”Mensverket” av Helena Hajdu-Rafis & Lisa Orvang. De skriver: Mens är en stor del av många människors liv, ändå får den inte ta plats i det offentliga samtalet. När det talas lite om något som är så viktigt i många människors liv osynliggörs deras behov och problem blir utan lösning. Mensverket gör sin första produktion av smycken. Ut ur trosan och in i offentligheten. Uppdragsgivare Mensen forum för menstraution. Promotion för Menssmycken.

”Hamnar jag i helvetet om jag älskar min familj mer än Jesus?” frågar sig Eric Porali och försvarar yttrandefriheten och demokratin genom teckningar. Hans inlägg är en reaktion på attacken på satirtidningen Charlie Hebdo.

Afrikas vilda djur är värda att ta fighten för. Det tyckte Mi Ståhl.

Titeln på detta ställningstagande är ”No more Hitler”. Gebriella Heller argumenterar på ett slående enkelt sätt mot antisemitismen.

Hannes Lövbacka berättar om sitt videoprojekt, som han gjorde som utbytesstudent i England. Hannes kan berätta även för dig – om du klickar här.

Slutvinjett i ”Frack off!” Den ligger på Youtube. Se den genom att klicka här.

”Skin deep” är titeln på Aurora Borgs kyligt kirurgiska plansch med mänskliga organ och skelettdelar. Längst ned konstaterar hon: ”difference is only skin deep.”

Isabel Ambring slår knockout på betraktaren med sin enkla men slagkraftiga mobil.

Detta är alltså Alvarsamts tusende inlägg. På bloggen finns just nu 4 394 foton, några tiotal videor och ungefär lika många poddradiosändningar + andra inslag med ljud. Min förhoppning är att bredbandsutbyggnaden på Öland ska speedas upp. För utveckling av både företagsamhet och nätaktiviteter krävs att vi ständigt hänger med i svängarna. Gör vi inte det är det bara ”gardin ned” för södra Öland. Tillvaron är sån i dag. /Staffan

staffan fotograf

Förutom bloggen har jag två hemsidor om min yrkesmässiga verksamhet. Den ovan är en av dem. Klicka här för att komma till den.

vart är vi på väg?

3 poäng:
Målets tre första bokstäver kan både mätta och ge smärta.

En varm dag

I kölvattnet av VM och EM slog jag i dag personligt utomhusrekord: shortsen på den 9 mars! Dessutom blev det tropiska + 48,1 grader, visserligen i solen men vad då? Är det så noga?

Det blev alltså shorts – mitt på dagen till naken överkropp. Och det blev citronfjärilar, flugor, blåsippor, spyflugor, myror, gäss i plogar, blomstersängar som jag inte vet namnet på, varken på svenska eller latin. Och talgoxen sjöng för kung och oss.

Mellan Södra bruket och Albrunna stötte vi samman med ”han med vandringsstav med klyka”, alltså Sylve. Han Sylve heter också Persson, är barnfödd i Albrunna och sen några år debarkerad sjöman. Vad han inte vet om landskapet här kan klassas som ”synnerligen oviktigt vetande”. I dag berättade Sylve om lärkan, om syrenbusken han planterat på stranden, om den ruttna ekan, om äppelträden som står alldeles vid Kalmarsund, om de just nu fula lärkträden, om den lokala svanfamiljen, om knipholken han och kompisarna satt upp, om Titicacasjön och Machu Picchu i Peru, om lastomsättningar på över en vecka för 15 000-tonare i hamn år 1985, om starens orgier i körsbärsträd, om Alvkälla, nässelsoppa med gräslök och om den märkliga svampen jordkragstjärna.

Så är det att bo på Öland. Ibland träffar man inte en käft på flera dagar. Andra dagar stöter man samman med nån själ som man kan snacka med tills stämbanden går ur led. Och allt hänger ihop. Jordkragstjärnan är lika viktig som Titicacasjön.

Ja, Öland är märkligt. Häromdan höll vi på att frysa ihjäl. I dag var det i hetaste laget.

– Om ni går 50 meter åt det hållet, viker av till höger vid den lilla tallen, svänger rakt norrut och går ytterligare 20 meter och tar vänster vid en ungtall, bara en meter hög, kommer ni att få se det verkligt unika här! Så talar han, Sylve Persson.

Sylve Persson vid den långa stenmuren utmed cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna. Alldeles bakom Sylve ser vi stora runda stenar. – Med dom märkte man ut var muren skulle gå, berättade Sylve. Ovanpå dom la man sen kalksten. Muren var alltså tänkt att bli längre, men av nån anledning fullbordades aldrig den utstakade sträckningen.

dagens Ölandsbild 108

Från Geologiska trädgården nere vid Södra bruket ser vi nästan rakt mot solen i sydväst. Här gäller det att smälla på en kraftig blixt för att få teckning i funten med solreflexen. Bilden togs i går och visst anar man redan här att vi i dag kan få vårens hittills högsta temperaturer?

vart är vi på väg?

4 poäng:
Du kör förbi produktion som för tanken till Laura och som har sin namnlike på skådeplats i Kalmar. Från startorten, vars inledning är lika med del av en av Stockholms rikaste kommuner, har du bara några kilometer till slutmålet.

skärpedjup

Här är bara första brevlådan i raden skarp. Alla andra är oskarpa och av bakgrunden ser man knappast nånting. I denna bild är alltså skärpedjupet kort.

På denna bild är tre fyra brevlådor skarpa och vi ser många fler detaljer i bakgrunden. Varför blir det sån skillnad i skärpedjup? Om du anmäler dig till min fotokurs får du veta svaret. Två kursdagar är bestämda, lördagarna 11 och 18 juli. Ett dussin personer är anmälda och blir vi ytterligare några kanske jag lägger till en lördag i början av augusti. Är du intresserad mejlar du alvarsamt@yahoo.se så lägger jag in dig i mejllistan. Du får då all nödvändig information – då och då. Kurskostnad: 100 kronor och då ingår lättbegripligt lärohäfte. Kursen är för nybörjare med mycket praktik och så lite teori som möjligt. Din kamera kan vara hur enkel som helst; telefonkamera eller vidunder för halv miljon spelar ingen roll. Det är inte kameran utan du som bestämmer om bilden ska bli bra eller dålig. Det finns inga genvägar till bra bilder. Bra bilder kräver en viss grundkunskap. Den får du i kursen.

vart är vi på väg?

Ja, då kör vi omgång två av Vart är vi på väg? Du får fem ledtrådar, en varje morgon klockan 08:00 fem dagar i rad. Du kan bara svara genom kommentar. Priset blir ”den grandiosa äran som kommer att få dina grannar att buga och niga då du möter dem på byn”.

Vi reser bara inom Mörbylånga kommun. Alla fem ledtrådar publiceras innan det rätta svaret ges – hur många kommentarer som än kommer in under resans gång.

Detta är första ledtråden, värd 5 poäng:

Vi reser från ort vars akter berättar om fisk för årlig ceremonirätt. Färden går mot by vars inledning är början på ett ord som i sin helhet blir synonym till ordet skamfilad.