Det året matades den allra sista filmrullen genom projektorerna på bion i Folkets hus, Degerhamn. En epok var slut. Vi skrev 1997.
– Filmintresset slog i botten, minns Olle Nilsson i Södra Möckleby.
Men Olle minns också de bättre tiderna.
– Hajen ett sågs av 122 besökare – publikrekord. Men även King Kong och Sound of Music drog storpublik. Och en film, SOS – en segelsällskapsresa, blev den enda jag fick köra två gånger samma kväll, berättar Olle.
– Jag började här 1974. Då fanns bara en projektor, en Kinofa. Till den måste man limma ihop tre rullar film och pausa i mitten av filmen för att byta till dom andra tre rullarna. Tio år senare köpte vi dom här två Bauermaskinerna från Ventlinge medborgarhus. Finessen med två projektorer är att man helt omärkligt växlar från projektor ett till projektor två och på så sätt får en pausfri visning. Den gamla Kinofamaskinen hade ovanan att ibland klippa av filmen, men Bauerprojektorerna krånglade inte en enda gång under dom 23 år jag körde dom, minns Olle.
Olle Nilsson har stenkoll på bygdens cineastiska historia.
– Jag har varenda filmtitel antecknad. Den första rullen körde jag 2 oktober 1974. Totalt blev det 437 filmer.
Trots att Olle Nilsson måste betraktas som byns okrönte filmnestor var han ändå inte den första biografmaskinisten på Folkets hus i Degerhamn.
– Det var Göte Petersson, berättar Olle. Sen tog min framlidne kusin Rune Forsberg och jag över och vi jobbade varannan vecka. Senare kom Göte Petersson tillbaka och han och jag delade på visningarna med den gamla projektorn.
Näste man till rakning blev Rolf Petersson, ”El-Rolf”. Han monterade och installerade Bauerprojektorerna och körde en tid ihop med Olle. När han slutade blev Olles son Lars-Göran Olles parhäst fram till målsnöret…
I dag står de två Bauerprojektorerna tysta i Folkets hus. De är bastanta pjäser på stadiga fundament från det analoga tidevarvet. Nästan allt är mekanik, finmekanik. Filmplattor och optik är utbytbara.
– Det fanns tre bildformat, minns Olle. Normalbild, vidfilm och cinemascope. Varje format krävde sitt objektiv. Den första cinemascopefilmen var En ding, ding, ding värld. Den var rolig.
Att visa biograffilm är ett yrke. Biografmaskinist är titeln. Det var förr ett tekniskt men också farligt jobb som krävde kunskaper och sunt förnuft. Filmerna gjordes på celluloid och blev med åren extremt brandfarliga. De orsakade många förödande biografbränder och i en tidig biografförordning rekommenderades att körrummet skulle kläs med asbestcementplattor. Bågljuslamporna i projektorerna var inte heller att leka med. De skapade förutom ljus en enorm värme och en stickande rök, som krävde kraftiga utsugningsfläktar. Dessutom måste man kunna klippa och skarva film.
– Och spola! tillägger Olle och skrattar. Man fick spola mycket. När en rulle visats skulle den spolas tillbaka. Det gjorde vi där ute, säger han och pekar på en enkel konstruktion, driven av en elmotor.
Olle Nilsson har upplevt biograferans uppgång och fall i Södra Möckleby. Men pendeln slår och sen en tid tillbaka finns en filmklubb i byn med Olle som en av drivkrafterna.
– I dag har vi 42 medlemmar. Vi visar fem filmer under våren och fem under hösten och intresset är i stigande. Vi kör dom här på Folkets hus, i samma gamla biosalong. Men inte genom dom fina Bauerprojektorerna. Dom har gjort sitt. Nu kommer filmerna på dvd och visas i en liten kanon…
– Den 20 mars visar vi Svart katt vit katt. Och i höst kör vi förresten min gamla favorit En ding, ding, ding värld…
Härligt blogginlägg om Olles tid som biografmaskinist på Degerhamns Bio, som då var södra Ölands eget Cinema Paradiso. Förutom stort tekniskt kunnande krävdes även nerver av stål om något oförutsett skulle hända och på nitratfilmens tid var det ju även förknippat med livsfara som du nämnde i inlägget. Bion nere vid Cementa brann väl ner av den anledningen någon gång på 1940-talet, vilket även krävde ett dödsoffer. Jag hade den stora äran att kampera ihop med Olle på tre filmhelger Kulturföreningen Karneval anordnade i samarbete med Folketshusföreningen en helg i mars månad mellan åren 1995-97. Olle tog hälften av filmerna på 35-mm projektorn och undertecknad körde det mer lågkvalificerade jobbet med 16-mm projektor och videokanon. Film nonstop mellan 13.00 på em till 02.00 på natten under två dagars tid. När Olle gick av sitt skift vid midnatt låg röken från kolstavarna som en Lützendimma i maskinrummet efter en heroisk insats från Olles sida. Slitsamt och ingen större publik succé, men kul var det. Till och med SVT:s regionala sändningar uppmärksammade arrangemanget och kallade det för ”Filmfestival på södra Öland!”. Allt var inte bättre förr men man var yngre förr, brukar jag säga…
Oj, här finns tydligen hur mycket historia som helst att gräva i. Bion vid Cementa och den tragiska olyckan känner jag inte ens till. Du får berätta mer då vi ses. Att visa film mellan 13 och 02 går väl an, men att se film under samma tidsrymd måste väl betecknas som djurplågeri. Apropå ”Filmfestival på södra Öland” har jag länge haft uppfattningen att denna del av ön behöver ett årligt jätteevenemang av något slag – i juli. Det är för många små i dagsläget. Jätteevenemanget skulle kunna handla om nästan vad som helst som märks, syns, hörs, doftar… Hur som helst, det var tydligen roliga år här nere under Karnevals tid. Synd att gode Walle har gått och blivit ”öststatare”. 😉
Mycket bra inlägg, tack!
Man tackar för det betyget.
Degerhamnarna får väl besöka Torngårdslokalen D.är bjuds högklassig film tack vare Oskar Tornegård11
Ja, jag vet. Ska försöka hälsa på där småningom. Men nu har de konkurrens från filmklubben i Degerhamn. 😉