Livet är en kamp, sägs det. Det stämmer. Jag ser kampen i naturen och jag ser den i mina akvarier och jag ser den i mina trädgårdsland. Det är en ändlös kamp på liv och död i ett evigt kretslopp.
Bilden nedan av friskt gräs och blommor i gult och blått vid ett till synes stabilt träd utstrålar harmoni, ja till och med ”sommarlik frid”. Läget är lugnt, skulle man kunna påstå. Men det är det inte. Åt nedre bildkanten till rasar Öland ut i Kalmarsund. Bit för bit äter havet upp ön, inte i stora munsbitar, men dygnet om i små små portioner… Trädet och blommorna står säkert kvar om tio år, kanske även om tjugo. Sen blir prognosen osäkrare…
Då och då händer det små och stora saker utmed cykelleden Södra bruket-Albrunna, en sträcka på bara två kilometer ingående i cykelledsprojektet Fyr till fyr.
Ett måhända illavarslande järtecken har upptäckts på stranden nedanför nordgränsen av det nedsågade ”Ölands Amazonas”. Alvarsamt tar varningen på yttersta allvar. Redaktionen har därför frågat forskare världen över om ”eventuell mening i eventuellt meddelande från eventuella rymdvarelser”. Men ingen har hittills kunnat ge något relevant svar. Alvarsamts undersökningar fortsätter dock med oförminskad kraft…
Det första tekniska krav man kan ställa på en bild är att den är skarp. Vi bär glasögon för att se så skarpt som möjligt och samma strävan bör gälla för fotografen. Många fotograferar med kameran inställd i automatiskt läge och har därför ingen koll på exponeringstiden, alltså den tid slutaren är öppen för att släppa in ljuset som fångas upp som en bild av sensorn. Många håller dessutom kameran på ett felaktigt sätt. Dessa två faktorer gör att man i dag ser massor av oskarpa foton.
– Men min kamera har bildstabilisering, hävdar någon.
Jo visst, den är bra. Men den kan inte trolla, bara ”dämpa de negativa effekterna av din darrhänthet”. Det finns ett talesätt som stämmer bra inom allt som har med bild och ljud att göra: Skit in – skit ut! Man bör alltså få en så bra bild in i kameran som möjligt. Det går inte att fullända en tekniskt dålig bild med något trolleriprogram i datorn. Det går bara att förbättra den. Därför är det bäst att börja med att hålla kameran på rätt sätt. Det lär du dig i sommarens fotokurs.
I dag ser man ofta denna kamerahållning – den sämsta tänkbara med tanken på skärpan – eftersom du med raka armar darrar som mest. I bildsviten nedan visar jag bilder tagna med en kamera utan bildstabilisering i kort teleläge och med kameran hållen med raka armar. Exponeringstiderna är uppifrån och ned 1/1, 1/2, 1/5, 1/10, 1/20, 1/40, 1/80 och 1/160 sekund. Bilderna talar sitt tydliga språk. Först på 1/160 sekunds exponeringstid blir resultatet ”något så när godkänt”, men icke maximalt.
Vi är alla mer eller mindre ”skackelhänta” (darrhänta) som man säger i Jämtland. Det kan därför vara en god idé att testa vilken längsta exponeringstid man klarar av. Men ännu viktigare är rätt kamerahållning.
En upphängd pirra, en clown som nyper i hattbrättet, två hjärtan och några jordgubbar, en chokladbit och ytterligare några hjärtan och ett bolagsnamn… Det är vad man ser på denna bild av en glassbil, ett motiv vi sällan eller aldrig bryr oss om. Först genom fotot framträder vardagens mer eller mindre absurda detaljer med sina klärobskyra budskap.
Våra små dvärgtulpaner, med färger som smällkarameller, har börjat titta sig omkring i världen. De är svåra att fotografera för jag måste ned på marknivå och att därifrån styra ljuset är inte helt lätt. De två övre ”mjuka” bilderna är tagna med indirekt blixt och en varm reflexskärm. Den nedre ”kristallhårda” bilden är tagen i solsken uppifrån och med direktblixt från sidan. Du som tänker gå min fotokurs i sommar ska veta att vi på den lär oss en hel del om så kallad makrofotografering, alltså fotografering på nära håll ”så vi får små motiv stora på bilden”. De flesta enkla kameror har i dag ett makroläge och med vissa modeller kan man gå så nära motivet som en centimeter. Två stora svårigheter uppenbarar sig då: Ett nästan obefintligt skärpedjup och svårt att få bra ljussättning av motivet. På kursen gör vi allt för att komma runt problemen på olika sätt. Du kan läsa mer om kursen här.
Hittills har 20 personer visat intresse för sommarens fotokurser för nybörjare. Och det är långt kvar till avspark; vi blir kanske 30 småningom. Lösa planer finns därför på ett tredje kursdatum i slutet av juli eller första veckan i augusti. Spikade dagar är hittills 11 och 18 juli. Alla inlägg om kursen kan du läsa här.
I Albrunna lund känns det i luften att mängder av magasinerad livskraft i stammar och rötter snart kommer att släppas lös…
Hon kommer och går som en kär gammal vän, hon Västanvik. Här syns hon vid gårdagens angöring till Cementas kaj. På den ovan länkade sidan avslöjas en världsnyhet: Hon är byggd 1966 men sjösatt redan året före!
Vi återvänder till ställplatsen i Degerhamn och lyssnar in vad vårt pratviga gäng från fastlandet tycker om ön – Öland alltså. Är den nåt att ha? Har den en framtid? Vad säger exempelvis vår kvartett om turismklyschor som att Öland är paradiset på jorden?
– Dom som säger så är kanske inte så beresta som vi, säger Per Lagerling och ler lika brett som klaviaturen på en Steinwayflygel. Vi som har sett oss om i världen och kort och gott säger att Öland är bra delar ju ut ett gott betyg. Eller hur? Det är ett annorlunda landskap, unikt i hela världen.
– Men för mej är Öland inget märkvärdigt, kontrar Roland Nilsson från Kalmar. Det bästa med ön är närheten till Kalmar. Så är det.
– Men visst är alvaret nåt extra, inflikar Jane Mårtensson. Mina svärföräldrar bodde i Stora Frö och där var jag ofta. Men jag fick inte upp ögonen för orkidéer förrän i mogen ålder. Men så är det nog för dom flesta.
– Just nu tänker vi mera på Västervik än på Öland, säger Barbro Lagerling. Vi köpte en tomt där i går. Kanontomt med sjöutsikt för nästan ingenting. Det blir närmare till kontinenten därifrån. Vi säljer nog kåken på Värmdö och bygger i Västervik. Tanken är att hyra ut halvårsvis i Västervik och kuska runt på kontinenten i husbilen…
– Men hur kan man leva så? undrar jag. Är ni pensionärer?
– Ja, på sätt och vis, säger Per. Vi har eget företag och sysslar med energideklarationer. Jag är energiexpert och har kontoret i bilen. Vi har besiktningsmän som åker runt i landet och mejlar alla data till bilen. Sen gör vi energideklarationerna – och fakturerar. Det är ett trevligt sätt att leva. Blir det många faktureringar en dag går vi på krogen.
Livet i husbil ger för en novis ett nästan oförskämt sorglöst och lyxigt intryck. Man är sin egen lyckas smed – och befälhavare. När man är mätt på ett ställe drar man till nästa – på Öland eller kontinenten.
Vi pratar mer om Öland. Jag berättar om mina farhågor för framtiden. Bredbandsutvecklingen och kollektivtrafiken står på u-landsnivå. Hälften av befolkningen i Mörbylånga kommun är i icke arbetsför ålder och turismen går kräftgång. Vilken företagare eller ungdom med visioner vill flytta till en sån kommun?
Per Lagerling är tyst en sekund. Så tar han till orda:
– Ingen fara. Ni kommer att räddas.
– Av vem? frågar jag.
– Av Nato, säger Per.
– Förlåt? säger jag.
– Av Nato, säger Per. Dom svenska politikerna har börjat förstå allvaret. Jag vet vad jag talar om. Jag är byggnadsingenjör och var reservare inom ingenjörstrupperna. Men jag skolade om mej till fortifikatör, alltså en sån som bygger skyddsrum och annat åt militären i fredstid.
– Ja ha, säger jag och försöker se intelligent ut.
– Nato kommer att bygga på både Gotland och Öland, trots att vi inte är medlem i pakten. Det måste göras. Annars sätter sej ryssen här. Och det kommer att bli strålande tider för er ölänningar. Det blir amerikanska stridskrafter på båda öarna. Dom behöver skolor och underhåll och mycket annat. Det blir mycket att göra, så mycket kan jag säja.
– Så vi får jobb av det…?
– Ja visst. Hotet från Ryssland blir Ölands motor för framtiden.
– Det är svindlande perspektiv du målar upp, Per Lagerling.
– Ja, men det finns också negativa såna…
– Jaså, vilka då?
– Jo, Öland kan välta!
– Välta?
– Ja, det finns två öar i hela världen som kommer att välta. Den ena är Bornholm. Den välter först. Ingen vet när men så kommer att ske, säger Per. Det behövs bara att nån båtägare glömmer lossa tampen från bryggan när han ska därifrån så är det kört.
– Vi såg på kartor i Köpenhamn att det faktiskt är så, säger Barbro. Bornholm står liksom på en nålspets.
– Jag läser massor om såna här saker, säger Per. När Bornholm har slagit runt är det Ölands tur. Öland välter inte av sej självt, det behövs en kraft utifrån, en tsunami till exempel. Men då är det kört. Det är bara att hoppas på att den välter åt väster – där bron kan hålla emot en aning…
Alvarsamts utsände tar sig nu för pannan och ber om ett glas vatten. Per Lagerling föreslår glatt en titt in i husbilen och jag tackar genast ja till inviten. Här gäller det att göra nåt annat, att komma in i stugvärmen, att börja tro på de vanliga gamla slitna klyschorna om Öland och dess framtid, om utveckling av ett landskap där bara en av 200 har ett snabbt bredband och där kollektivtrafiken är lika intensiv som den i Gobiöknen. Det blev glatt och trevligt i husbilen, vilket förhoppningsvis framgår av fotona nedan.
Men i dag, drygt en vecka efter husesynen på ställplatsen i Degerhamn, kan jag bara konstatera att försvarsuppgörelsen är i hamn och att politikerna är överens om att undersöka för- och nackdelar med medlemskap i olika försvarsallianser, Nato inkluderat.
Han Lagerling snuddar vid sanningen om Nato och Gotlands och Ölands framtid. Med tiden kan han få ännu mera rätt. Ska han också få rätt om… Nä, jag sätter punkt här.
Endast 33 minuter efter att första ledtråden i senaste Vart är vi på väg? hade lagts ut slog Anna T-P till med rätt svar. Hur bär sig människan åt? frågar vi oss på redaktionen. Hur är det möjligt? Vad har hon för övermänskliga förmågor?
Ännu märkligare blir det då vi misstänker att Anna T-P är samma Anna som vann förra omgången. Är det så, vilket alla efterforskningar tyder på, blir mysteriet med denna människas gigantiska intellekt allt större. Hur ska Anna T-P kunna slås i framtida bataljer? Ingen vet. Kanske frågorna måste skrivas i osynligt bläck? Eller räcker det kanske med rubriken, Vart är vi på väg?
Hur som helst, redaktionen är bländad av Anna T-P:s övermänskliga förmågor och översänder virtuellt rosenhav i vitt och gult!
Bara drygt halvtimmen efter Anna T-P slog sig Bengt i Bålsta in på en hedrande andraplats. Han är måhända ”a coming man”…
Rätt svar: Mellby
Vi åker först österut från färgad kulle (Grönhögen) mot by (Mellby) som också finns på flera andra ställen, bland annat i Lidköpings och Laholms kommuner.
När vi nått östsidan kör vi mot byn vars förnamn (Mell) är del av för snart 50 år sen ny produkt (mellanöl) som viss dag i veckan skulle övertäckas med vitt skynke.
Bynamnet slutar på synonym till vindkast (by) och början är förnamnet på känd skådespelare (Mel Ferrer) gift med Audrey Hepburn.
Det blir ny tävlingsomgång om cirka två veckor…
1 poäng
Bynamnet slutar på synonym till vindkast och början är förnamnet på känd skådespelare gift med Audrey Hepburn.
2 poäng
Bynamnets inledning är även inledning på en för snart 50 år sen ny produkt som viss dag i veckan skulle övertäckas med vitt skynke.
Tävlingsdags! Ledtrådarna presenteras exakt klockan 08:00 tre dagar i rad. Start och mål ligger som tidigare alltid i Mörbylånga kommun.
Segraren får inget annat pris än den gylldene äran att för evigt ha skrivit in sig i de dammiga historierullorna.
Vart är vi på väg?
3 poäng
Vi sneddar över ön från färgad kulle och tar av 90 grader i T-korsning. Därifrån går färden vidare mot byn som också finns på flera andra ställen, bland annat i Lidköpings, Hässleholms och Laholms kommuner.
En tom biosalong. Klockan är 18. Om en halvtimme ska Charlie Chaplin visa sig på vita duken. Limelight heter rullen – Rampljus på svenska Det är filmvisning i Folkets hus, Degerhamn/Södra Möckleby.
En kvart senare droppar dom in, medlemmarna i filmklubben, och Alvarsamt får några minuter med några av dem. Förra filmen, Svart katt vit katt, väcker fortfarande reaktioner. Den slog publikrekord, 33 besökare, men ansågs av många som dålig. Men det håller inte Gunvor ”Gugge” Petersson med om…
Avannons: I tur och ordning hörde vi Gunvor Petersson, Liz Janzon och Margaretha Magnusson.
Att fotografera är att förstå ljus. Exemplen nedan visar hur mycket små ljuskorrigeringar kan skapa stora skillnader i uttryck. Fotomodellen – tofsvipan – sitter i samma position på alla bilderna, bländare och tid är identiska, avstånden likaså. Skillnaderna görs med en handhållen blixt som jag ändrar läge på. Den slås från vänster. På höger sida står en reflexskärm, i samma läge under hela fotograferingen.
Under fotokurserna i juli kommer vi att snudda vid dessa typer av blixtljussatta motiv + sol + enkla hemmagjorda reflexskärmar. Slutsats: Små förändringar i ljuskällans placering skapar stora uttrycksskillnader.
Öland i påsktid. De husbilsbeväpnade svenskarna invaderar ön. De komma från Värmdö. De komma från Mönsterås. Och de komma från Kalmar. Och var slår de sig ned? Jo, i Degerhamn – på ställplatsen där, den som blir allt mer omtalad bland folk i bilar så långa att man måste stanna och pusta ut på mitten när man går från ratt där fram till sängs där bak.
– Är du från lokaltidningen? frågar en riktig tuffing i blåsilverfärgad jacka, Al-Capone-mörka solbrillor och kepsen så långt neddragen att man bara ser hakspetsen. Tuffingen heter Per Lagerling.
– Nä, svarar Alvarsamts shortsklädde utsände och blir genast bjuden till bords.
– Tur för dej, säger någon och hälsar välkommen.
– Jag bloggar, säger jag. Alvarsamt!
– Trevligt! Känn dej som hemma. Alvarsamt med ett l?
Jag nickar. Det känns ögonblickligen som om alla i gänget har känt varandra i hundra år, något som snart kommer att visa sig opp i hejsan fel.
– Var så god, säger Roland Nilsson och serverar kaffe.
– Och här får du en liten söt choklad-hare från Holland, säger Jane Mårtensson med ett blixtrande aprilleende.
– Åker ni långt med era husbilar? frågar jag.
– I somras blev det Grekland, Makedonien, Albanien och Kroatien. I sommar ska vi köra runt i Spanien och Portugal och spela på varenda golfbana vi stöter på, berättar Per i en ton som om det vore som att dra en repa runt kvarteret.
Det slår mig att jag nu umgås med globetrotters, med idel ädel världsomkörare som sett allt som är värt att se i den stora vida världen och kan berätta om den för en tappad kvartsölänning som knappt varit norr om Smedby. Snacket är igång. Per tuggar på som en söderkis fastän boende på Värmdö. Kvinnorna skrattar. Jag skrattar. Och Roland berättar att han inte är reporter – som jag.
– Nej, jag har ett riktigt jobb, förklarar han. Jag kör långtradare.
Så flyter pucket på. Ohejdat. Otvunget. Jag är fast. Gud ske lov.
Trots solsken, många plusgrader och en stämning i topp halkar samtalsämnet in på nåt så allvarligt som utbrändhet. Det är som bekant aldrig långt mellan sol och moln, som meteorologen sa.
– Att leva i husbil är bra för en som jag, säger Jane från Mönsterås. Jag har gått in i väggen. Två gånger för säkerhets skull.
– Oj, svarar jag. Varför?
– Oj, svarar Jane. Det är en lång historia. Men man får sej sina törnar här i livet som man inte kan välja bort, och som kvinna ska man alltid vara så duktig. Man kniper käft och jobbar på, trots att man bara mår sämre och sämre.
– Oj, säger jag igen. Hur började det?
– Jag hade jobb och eget företag. Det fick jag lägga ned. Jag var hemma i fem år. Sen kom jag tillbaka men fick nya stressymptom. En chef som inte förstod nånting gjorde saken värre. Jag jobbade på och trodde allt skulle gå över. Det gjorde det inte. I dag är jag bra men oerhört stresskänslig. Ibland måste jag gå och lägga mej mitt på ljusan dag. Jag vill jobba, men inser att jag aldrig kommer tillbaka, trots att jag bara är 63, berättar Jane och skrattar mitt i ”eländet”.
– I dag njuter jag av nuet. Jag är positiv, utan att vara idiotpositiv. Och att bo i husbil är perfekt för mej. Det är nära till sängen när tröttheten slår till…
– Hur känns det när man går in i väggen? frågar jag.
– I mitt och många andras fall började det med sömnproblem. Men det är en utdragen och plågsam process. Efter en tid fick jag yrselanfall. Sen blev jag nedstämd. Många gånger önskade jag att jag var man. Dom kan släppa saker och ting. Vi kvinnor nöter och nöter och oroar oss. Jag gled in i en djup depression som ledde till självmordstankar. Det var vidrigt. Trots det skrev jag dagbok.
– Har du kvar den? frågar jag och väntar mig ett nej-svar.
– Ja då. Du kan få läsa den nån gång, svarar Jane och hela gänget skrattar. Det finns många orsaker till att det brister. Men det finns hopp för alla, trots att alla får olika symptom.
– Den där skillnaden mellan kvinnor och män är intressant, skjuter Barbro Lagerling in. Se på ett par med baby. Mannen kan koppla av allt och lägga sej och sova som en stock medan kvinnan ligger vaken och lyssnar på babyns andetag och oroar sej för blöta blöjor och nästa måltid och om vällingen räcker och om vaccineringen på tisdag…
– Kom inte och påstå att du också har gått in i väggen? säger jag.
– Jo, det har jag faktiskt, svarar Barbro. Det är några år sen nu och jag märkte det nog inte själv – förrän efteråt. Jag var varken glad eller ledsen, jag blev alldeles nollad och blev dålig i magen. I slutet av sjukdomsförloppet kunde jag knappt äta. Symptomen blir som sagt olika för oss alla.
Ja ha, då förstår jag, säger jag i tron att jag har fattat hela galoppen. Ni reser alltså tillsammans för att ni båda har drabbats av samma sjukdom!
Alla skrattar.
– Nej, vi träffades tidigare i dag! berättar Jane. Här blir man snabbt god vän med alla.
Per Lagerling håller med.
– Sen vi köpte husbil för fem år sen har vi dubblerat vår umgängeskrets. Den första halvan tog 60 år att skapa, den andra fem.
– I kväll blir det gemensam middag med folk från 22 bilar och i morrn kör vi en del aktiviteter, berättar Jane. Husbil är melodin!
* * *