alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Månadsarkiv: april 2015
dagens ölandsbild 116
När solens strålar når oss genom bara små molngluggar brukar jag passa på att plåta. Exponerar man som här efter de ljusa partierna blir kontrasterna spännande. Detta rapsfält nedanför Strömmelns gård har redan börjat gå i blom.
kamp
Livet är en kamp, sägs det. Det stämmer. Jag ser kampen i naturen och jag ser den i mina akvarier och jag ser den i mina trädgårdsland. Det är en ändlös kamp på liv och död i ett evigt kretslopp.
Bilden nedan av friskt gräs och blommor i gult och blått vid ett till synes stabilt träd utstrålar harmoni, ja till och med ”sommarlik frid”. Läget är lugnt, skulle man kunna påstå. Men det är det inte. Åt nedre bildkanten till rasar Öland ut i Kalmarsund. Bit för bit äter havet upp ön, inte i stora munsbitar, men dygnet om i små små portioner… Trädet och blommorna står säkert kvar om tio år, kanske även om tjugo. Sen blir prognosen osäkrare…
En nästan sommarbetonad botanisk idyll – till synes evig.
Om de här bläckfisklika stamförgreningarna är från just trädet ovan vet jag inte. Men man ser att här pågår en kamp som antingen havet eller trädet kommer att vinna – småningom. Oddsen är 99-1.
Från sidan ser vi att stora delar av trädet redan hänger ute i luften utan jord under sig. Och vind och vågor mumsar vidare på stackars Öland…
pö om pö
Då och då händer det små och stora saker utmed cykelleden Södra bruket-Albrunna, en sträcka på bara två kilometer ingående i cykelledsprojektet Fyr till fyr.
En högkvalitativ möbel finns nu utsatt strax efter kravallstaketets södra slut. Här kan säkert åtta personer samsas om utrymmet. Sittgruppen är så tung och bastant att inte ens en storm kan rubba den.
Nedanför Albrunna blir det – vad vi förstår – både en parkeringsplats och en vändplan. Redan i dag går det att köra bil hit ned, men ytterst få gör det. Återstår att se hur trafikerad vägen hit ned blir då – och om – även den asfalteras. En cykelbana med biltrafik är ingen lyckad lösning.
förvarning
Ett måhända illavarslande järtecken har upptäckts på stranden nedanför nordgränsen av det nedsågade ”Ölands Amazonas”. Alvarsamt tar varningen på yttersta allvar. Redaktionen har därför frågat forskare världen över om ”eventuell mening i eventuellt meddelande från eventuella rymdvarelser”. Men ingen har hittills kunnat ge något relevant svar. Alvarsamts undersökningar fortsätter dock med oförminskad kraft…
Den ”gigantiska rymdkyssen” består av flera hundra stenar ordnade i ett för mänskligheten obegripligt mönster.
cykling tillåten på cykelleden!
Nu är det plötsligt tillåtet att cykla på cykelleden från Fyr till fyr! Här i Degerhamns värstingbacke har det sen i höstas varit förbjudet. Antingen har Trafikverket nyktrat till eller så har Sune Flisa varit framme och picklat de förhatliga förbudsskyltarna.
Backen i höstas. På den tiden och fram till höromdagen var cykelleden den enda i hela världen där det rådde cykelförbud. Läs mer här.
dagens ölandsbild 115
Cykelleden mellan Albrunna och det vi ser i bakgrunden: Södra bruket.
håll kameran rätt
Det första tekniska krav man kan ställa på en bild är att den är skarp. Vi bär glasögon för att se så skarpt som möjligt och samma strävan bör gälla för fotografen. Många fotograferar med kameran inställd i automatiskt läge och har därför ingen koll på exponeringstiden, alltså den tid slutaren är öppen för att släppa in ljuset som fångas upp som en bild av sensorn. Många håller dessutom kameran på ett felaktigt sätt. Dessa två faktorer gör att man i dag ser massor av oskarpa foton.
– Men min kamera har bildstabilisering, hävdar någon.
Jo visst, den är bra. Men den kan inte trolla, bara ”dämpa de negativa effekterna av din darrhänthet”. Det finns ett talesätt som stämmer bra inom allt som har med bild och ljud att göra: Skit in – skit ut! Man bör alltså få en så bra bild in i kameran som möjligt. Det går inte att fullända en tekniskt dålig bild med något trolleriprogram i datorn. Det går bara att förbättra den. Därför är det bäst att börja med att hålla kameran på rätt sätt. Det lär du dig i sommarens fotokurs.
I dag ser man ofta denna kamerahållning – den sämsta tänkbara med tanken på skärpan – eftersom du med raka armar darrar som mest. I bildsviten nedan visar jag bilder tagna med en kamera utan bildstabilisering i kort teleläge och med kameran hållen med raka armar. Exponeringstiderna är uppifrån och ned 1/1, 1/2, 1/5, 1/10, 1/20, 1/40, 1/80 och 1/160 sekund. Bilderna talar sitt tydliga språk. Först på 1/160 sekunds exponeringstid blir resultatet ”något så när godkänt”, men icke maximalt.
Denna kamerahållning är den sämsta tänkbara. Den har tyvärr blivit vanlig sen kameror med enbart monitor på baksidan i stället för optisk sökare har invaderat marknaden.
Exponeringstid 1 sekund. Resultatet är katastrofalt. Men med rätt kamerahållning och rätt stödteknik och lite tur kan man faktiskt ta skarpa bilder med denna evighetslånga exponeringstid.
Exponeringstid 1/2 sekund. Resultatet är nästan lika katastrofalt som ovan.
Exponeringstid 1/5 sekund. Bättre men fortfarande långt ifrån godkänd skärpa.
Exponeringstid 1/10 sekund. Fotot platsar bara i papperskorgen. Det går inte att rädda.
Exponeringstid 1/20 sekund. Icke godkänt! Vi närmar oss inte ens minimikravet på skärpa. Trots det vet jag att många tar bilder på så långa exponeringstider – med felaktig kamerahållning.
Exponeringstid 1/40 sekund. Dålig skärpa. Men jag hade tur med denna bild. Resultatet är bättre än i nästa foto, trots att det är taget med kortare exponeringstid.
Exponeringstid 1/80 sekund. Sämre skärpa än i bilden ovan som är tagen med dubbelt så lång exponeringstid. Det säger en del om hur lotteribetonad fotografering med långa exponeringstider är. Även denna bild hör hemma i papperspelle. Oskärpa syns mindre i en liten än en stor bild. Klicka på bilden så förstår du vad jag menar.
Exponeringstid 1/160 sekund. Först vid denna korta exponeringstid börjar det likna något. Bilden kan klassas som godkänd, även om den med rätt kamerahållning hade blivit ännu mycket skarpare.
Vi är alla mer eller mindre ”skackelhänta” (darrhänta) som man säger i Jämtland. Det kan därför vara en god idé att testa vilken längsta exponeringstid man klarar av. Men ännu viktigare är rätt kamerahållning.
att se det vi oftast inte ser
En upphängd pirra, en clown som nyper i hattbrättet, två hjärtan och några jordgubbar, en chokladbit och ytterligare några hjärtan och ett bolagsnamn… Det är vad man ser på denna bild av en glassbil, ett motiv vi sällan eller aldrig bryr oss om. Först genom fotot framträder vardagens mer eller mindre absurda detaljer med sina klärobskyra budskap.
fullbordad asfaltering
Häromdagen var denna sträcka från Södra bruket till skogen i fjärran inte asfalterad. Men det är den nu. Asfalt är inte fult. Fulare än fult är däremot kravallstaketet utmed slänten mot havet.
Man kan undra vad 150 meter kravallstaket har kostat att köpa in och montera.
mjukt ljus, hårt ljus
Våra små dvärgtulpaner, med färger som smällkarameller, har börjat titta sig omkring i världen. De är svåra att fotografera för jag måste ned på marknivå och att därifrån styra ljuset är inte helt lätt. De två övre ”mjuka” bilderna är tagna med indirekt blixt och en varm reflexskärm. Den nedre ”kristallhårda” bilden är tagen i solsken uppifrån och med direktblixt från sidan. Du som tänker gå min fotokurs i sommar ska veta att vi på den lär oss en hel del om så kallad makrofotografering, alltså fotografering på nära håll ”så vi får små motiv stora på bilden”. De flesta enkla kameror har i dag ett makroläge och med vissa modeller kan man gå så nära motivet som en centimeter. Två stora svårigheter uppenbarar sig då: Ett nästan obefintligt skärpedjup och svårt att få bra ljussättning av motivet. På kursen gör vi allt för att komma runt problemen på olika sätt. Du kan läsa mer om kursen här.
Här låter jag en blixt från vänster snudda kronbladens överkant och gå vidare till en reflexskärm till höger om blomman. Från den studsar det något försvagade ljuset tillbaka mot blomman som får en mjuk framtoning – trots att bilden är tagen i klart solsken. Vitsen med det här arrangemanget är att man i stället för hårt och kontrastrikt solljus kan låta blixtljuset sätta sin mjuka prägel på fotot. ”Man tämjer det hårda solljuset med mjukt blixtljus”.
Även detta foto är taget enligt beskrivningen ovan.
Här låter jag en hotshoeblixt på extremt kort stativ, bara fem centimeter högt, lysa upp blomman snett underifrån. Ovanifrån gassar solen. Jag jobbar med enkla ljussättningar. En ljuskälla och en reflexskärm räcker till nästan alla motiv. Ju flera blixtar eller lampor man använder, desto svårare och onaturligare blir det. Jag försöker hålla i minnet att ljuset i naturen nästan alltid kommer från en enda ljuskälla – solen.
dagens ölandsbild 114
Någon sa mig: ”På Öland blåser det hårt 360 dar om året. Övriga fem stormar det.” Detta foto är alltså unikt.
fotokursen drar…
Hittills har 20 personer visat intresse för sommarens fotokurser för nybörjare. Och det är långt kvar till avspark; vi blir kanske 30 småningom. Lösa planer finns därför på ett tredje kursdatum i slutet av juli eller första veckan i augusti. Spikade dagar är hittills 11 och 18 juli. Alla inlägg om kursen kan du läsa här.
snart
I Albrunna lund känns det i luften att mängder av magasinerad livskraft i stammar och rötter snart kommer att släppas lös…
asfalt genom skogen
Härifrån, nedanför Albrunna, är cykelleden nu asfalterad nästan ända fram till Södra bruket. Banan är ännu mjuk och underbar att cykla på. Snart är nog även resten av leden upp till Albrunna centrum svart som synden. Vi tycker inte att asfalten förfular. Det enda sorgliga i hela storyn är att promenadstigen decimerades till en liten tarm och att ”Ölands Amazonas” höggs ned. Men man kan ju inte få allt här i världen.
Norrut. Risken med denna långa härliga raksträcka är väl ”cykeldårarna” som kommer i 60 knutar på ljudlösa hojar och tycker att leden – och världen – är deras.
Utmed stranden finns gamla och nya knipholkar utsatta. Vad sägs om denna nybyggda faluröda etta med havsutsikt på andra våningen – dock utan hiss.
Vi ser söderut mot Albrunna. Alla tidigare inlägg om sträckningen av cykelleden Fyr till fyr mellan Degerhamn och Albrunna kan du läsa här.
m/s västanvik
Hon kommer och går som en kär gammal vän, hon Västanvik. Här syns hon vid gårdagens angöring till Cementas kaj. På den ovan länkade sidan avslöjas en världsnyhet: Hon är byggd 1966 men sjösatt redan året före!
I en telebild som denna kan man inte tro att Västanvind är drygt 90 meter lång.
Nej då, Västanvind har inte gått på grund. Skeppar´n har lagt fören mot kaj och ger här lagom med gas. Med dikt styrbordsroder lägger sig fartyget småningom snällt med fören ut mot hamninloppet. När man har lastat är det bara att säga mors och dra.
Hamnen och Cementa. Bilden är tagen från kajen vid det enda återstående vindkraftverket i Degerhamn. Utan att överdriva kan man nog påstå att Cementa är ”bygdens motor”.
Nato räddar öland – som välter…
Vi återvänder till ställplatsen i Degerhamn och lyssnar in vad vårt pratviga gäng från fastlandet tycker om ön – Öland alltså. Är den nåt att ha? Har den en framtid? Vad säger exempelvis vår kvartett om turismklyschor som att Öland är paradiset på jorden?
– Dom som säger så är kanske inte så beresta som vi, säger Per Lagerling och ler lika brett som klaviaturen på en Steinwayflygel. Vi som har sett oss om i världen och kort och gott säger att Öland är bra delar ju ut ett gott betyg. Eller hur? Det är ett annorlunda landskap, unikt i hela världen.
– Men för mej är Öland inget märkvärdigt, kontrar Roland Nilsson från Kalmar. Det bästa med ön är närheten till Kalmar. Så är det.
– Men visst är alvaret nåt extra, inflikar Jane Mårtensson. Mina svärföräldrar bodde i Stora Frö och där var jag ofta. Men jag fick inte upp ögonen för orkidéer förrän i mogen ålder. Men så är det nog för dom flesta.
– Just nu tänker vi mera på Västervik än på Öland, säger Barbro Lagerling. Vi köpte en tomt där i går. Kanontomt med sjöutsikt för nästan ingenting. Det blir närmare till kontinenten därifrån. Vi säljer nog kåken på Värmdö och bygger i Västervik. Tanken är att hyra ut halvårsvis i Västervik och kuska runt på kontinenten i husbilen…
– Men hur kan man leva så? undrar jag. Är ni pensionärer?
– Ja, på sätt och vis, säger Per. Vi har eget företag och sysslar med energideklarationer. Jag är energiexpert och har kontoret i bilen. Vi har besiktningsmän som åker runt i landet och mejlar alla data till bilen. Sen gör vi energideklarationerna – och fakturerar. Det är ett trevligt sätt att leva. Blir det många faktureringar en dag går vi på krogen.
Livet i husbil ger för en novis ett nästan oförskämt sorglöst och lyxigt intryck. Man är sin egen lyckas smed – och befälhavare. När man är mätt på ett ställe drar man till nästa – på Öland eller kontinenten.
Vi pratar mer om Öland. Jag berättar om mina farhågor för framtiden. Bredbandsutvecklingen och kollektivtrafiken står på u-landsnivå. Hälften av befolkningen i Mörbylånga kommun är i icke arbetsför ålder och turismen går kräftgång. Vilken företagare eller ungdom med visioner vill flytta till en sån kommun?
Per Lagerling är tyst en sekund. Så tar han till orda:
– Ingen fara. Ni kommer att räddas.
– Av vem? frågar jag.
– Av Nato, säger Per.
– Förlåt? säger jag.
– Av Nato, säger Per. Dom svenska politikerna har börjat förstå allvaret. Jag vet vad jag talar om. Jag är byggnadsingenjör och var reservare inom ingenjörstrupperna. Men jag skolade om mej till fortifikatör, alltså en sån som bygger skyddsrum och annat åt militären i fredstid.
– Ja ha, säger jag och försöker se intelligent ut.
– Nato kommer att bygga på både Gotland och Öland, trots att vi inte är medlem i pakten. Det måste göras. Annars sätter sej ryssen här. Och det kommer att bli strålande tider för er ölänningar. Det blir amerikanska stridskrafter på båda öarna. Dom behöver skolor och underhåll och mycket annat. Det blir mycket att göra, så mycket kan jag säja.
– Så vi får jobb av det…?
– Ja visst. Hotet från Ryssland blir Ölands motor för framtiden.
– Det är svindlande perspektiv du målar upp, Per Lagerling.
– Ja, men det finns också negativa såna…
– Jaså, vilka då?
– Jo, Öland kan välta!
– Välta?
– Ja, det finns två öar i hela världen som kommer att välta. Den ena är Bornholm. Den välter först. Ingen vet när men så kommer att ske, säger Per. Det behövs bara att nån båtägare glömmer lossa tampen från bryggan när han ska därifrån så är det kört.
– Vi såg på kartor i Köpenhamn att det faktiskt är så, säger Barbro. Bornholm står liksom på en nålspets.
– Jag läser massor om såna här saker, säger Per. När Bornholm har slagit runt är det Ölands tur. Öland välter inte av sej självt, det behövs en kraft utifrån, en tsunami till exempel. Men då är det kört. Det är bara att hoppas på att den välter åt väster – där bron kan hålla emot en aning…
Alvarsamts utsände tar sig nu för pannan och ber om ett glas vatten. Per Lagerling föreslår glatt en titt in i husbilen och jag tackar genast ja till inviten. Här gäller det att göra nåt annat, att komma in i stugvärmen, att börja tro på de vanliga gamla slitna klyschorna om Öland och dess framtid, om utveckling av ett landskap där bara en av 200 har ett snabbt bredband och där kollektivtrafiken är lika intensiv som den i Gobiöknen. Det blev glatt och trevligt i husbilen, vilket förhoppningsvis framgår av fotona nedan.
Men i dag, drygt en vecka efter husesynen på ställplatsen i Degerhamn, kan jag bara konstatera att försvarsuppgörelsen är i hamn och att politikerna är överens om att undersöka för- och nackdelar med medlemskap i olika försvarsallianser, Nato inkluderat.
Han Lagerling snuddar vid sanningen om Nato och Gotlands och Ölands framtid. Med tiden kan han få ännu mera rätt. Ska han också få rätt om… Nä, jag sätter punkt här.
I paret Lagerlings husbil. Från vänster ser vi Barbro Lagerling, Jane Mårtensson, Roland Nilsson och Per Lagerling. Bordet i mitten kan göras större, och från taket kan en tvåbäddskonsol sänkas ned på bara några sekunder. Bilen har vattenburen centralvärme och kostar ny runt två miljoner. – Men vår är sju år gammal, berättar Per.
Barbro Lagerling i aktre sängkammaren. På nattygsbordet i mitten sover katten, som också den älskar husbilslivet.
Barbro och Per. – Tomten i Västervik var nästan gratis och ändå var vatten och avlopp inräknat, berättar Barbro. Vår idé är att bygga där, sälja på Värmdö, hyra ut i Västervik och kuska runt halva året ute i Europa. Och spela så mycket golf vi orkar och hinner! Handikapp? frågar Alvarsamt. – Inte vad jag vet, svarar Barbro.
Fotografen står här inne på toaletten, som genom ett magiskt handgrepp kan förvandlas till toalett med dusch. Och när den inte är dusch är den garderob – om Alvarsamts utsände nu minns rätt. Hur som helst var det smått geniala trollkonster Barbro visade upp.
Det första inlägget om den pratglada kvartetten kan du läsa här. Och ett äldre inlägg från Ställplats Degerhamn finns att läsa och lyssna på här.
fotouppdrag på Öland och i södra Sverige
Hemsidan hittar du här.
Anna T-P vann (igen!?)
Endast 33 minuter efter att första ledtråden i senaste Vart är vi på väg? hade lagts ut slog Anna T-P till med rätt svar. Hur bär sig människan åt? frågar vi oss på redaktionen. Hur är det möjligt? Vad har hon för övermänskliga förmågor?
Ännu märkligare blir det då vi misstänker att Anna T-P är samma Anna som vann förra omgången. Är det så, vilket alla efterforskningar tyder på, blir mysteriet med denna människas gigantiska intellekt allt större. Hur ska Anna T-P kunna slås i framtida bataljer? Ingen vet. Kanske frågorna måste skrivas i osynligt bläck? Eller räcker det kanske med rubriken, Vart är vi på väg?
Hur som helst, redaktionen är bländad av Anna T-P:s övermänskliga förmågor och översänder virtuellt rosenhav i vitt och gult!
Bara drygt halvtimmen efter Anna T-P slog sig Bengt i Bålsta in på en hedrande andraplats. Han är måhända ”a coming man”…
Rätt svar: Mellby
Vi åker först österut från färgad kulle (Grönhögen) mot by (Mellby) som också finns på flera andra ställen, bland annat i Lidköpings och Laholms kommuner.
När vi nått östsidan kör vi mot byn vars förnamn (Mell) är del av för snart 50 år sen ny produkt (mellanöl) som viss dag i veckan skulle övertäckas med vitt skynke.
Bynamnet slutar på synonym till vindkast (by) och början är förnamnet på känd skådespelare (Mel Ferrer) gift med Audrey Hepburn.
Det blir ny tävlingsomgång om cirka två veckor…
dagens ölandsbild 113
Det går inte att tröttna på havet. Det är en föreställning om sig självt med ideliga mask- och klädbyten. Här var det mulet. Men så skar solen en tårtbit ur molnen och pudrade delar av Kalmarsund med smält tenn. Tio sekunder senare blev det jämngrått igen. Föreställningen var slut. Men nya stod på tur…
vart är vi på väg?
1 poäng
Bynamnet slutar på synonym till vindkast och början är förnamnet på känd skådespelare gift med Audrey Hepburn.
vart är vi på väg?
2 poäng
Bynamnets inledning är även inledning på en för snart 50 år sen ny produkt som viss dag i veckan skulle övertäckas med vitt skynke.
vart är vi på väg?
Tävlingsdags! Ledtrådarna presenteras exakt klockan 08:00 tre dagar i rad. Start och mål ligger som tidigare alltid i Mörbylånga kommun.
- Du kan bara svara genom kommentar, och tänk på att bara svara med slutmålet – inte hur du tänkt ut lösningen. Då hjälper du bara andra.
- Du får bara svara en enda gång under de tre dagarna. Tävlingen bygger ju mycket på att ha lagom mycket is i magen lagom länge. Men väntar man för länge vinner nån annan. 😉
Segraren får inget annat pris än den gylldene äran att för evigt ha skrivit in sig i de dammiga historierullorna.
Vart är vi på väg?
3 poäng
Vi sneddar över ön från färgad kulle och tar av 90 grader i T-korsning. Därifrån går färden vidare mot byn som också finns på flera andra ställen, bland annat i Lidköpings, Hässleholms och Laholms kommuner.
Chaplin avslutade filmsäsongen
En tom biosalong. Klockan är 18. Om en halvtimme ska Charlie Chaplin visa sig på vita duken. Limelight heter rullen – Rampljus på svenska Det är filmvisning i Folkets hus, Degerhamn/Södra Möckleby.
En kvart senare droppar dom in, medlemmarna i filmklubben, och Alvarsamt får några minuter med några av dem. Förra filmen, Svart katt vit katt, väcker fortfarande reaktioner. Den slog publikrekord, 33 besökare, men ansågs av många som dålig. Men det håller inte Gunvor ”Gugge” Petersson med om…
Slå på högtalarna och klicka här.
Avannons: I tur och ordning hörde vi Gunvor Petersson, Liz Janzon och Margaretha Magnusson.
Biosalongen i Södra Möckleby. Projektorn är en liten ljuskanon inbyggd i en plywoodlåda, i bildmitten. Högst upp i taket ser vi mikrofonen som tar upp ljud som sänds ut i hörselslingan. – Med den hör jag perfekt, berättar Filmklubbens intitiativtagare Olle Nilsson. För en tid sen visade Olle biografens gamla fina 35-millimetersprojektorer i ett Alvarsamtinlägg, som du kan se här.
Biofika serveras i mittpausen. Då går snacket om väder och vind och om filmen och livets glädjeämnen och besvikelser.
Ann-Christin Nilsson har mycket att göra timmarna före filmvisningen. Det nyrenoverade köket underlättar. Om just köket kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg.
En något skum verksamhet – provkörning av projektor och film.
Allt funkar! Belåtna miner på dataoperatören Kurt Arvidsson och projektorvirtuosen Olle Nilsson.
Olle Nilsson hälsar välkommen från båset ute i entrén. Han för bok över besökarna. Som mest har 33 medlemmar av klubbens 42 dykt upp på en filmvisning.
Ingrid Persson och Uno Magnusson stötte ihop i entrén. Som synes är bysämjan god.
Ingalill Karlsson, Eva Hansson Törngren, Rolf Hansson, Uno Magnusson, Gunvor ”Gugge” Petersson, Inger Ågren, Margaretha Magnusson, Ingrid Persson, Olle Nilsson och Liz Janzon var några av kvällens nyfikna cineaster.
Dagens Ölandsbild 112
Pojke med håv, ett nästan klassiskt sommarmotiv inom foto och måleri. Jag hörde grabben skratta bakom grusvallen och gjorde mig beredd. Och mycket riktigt, rätt som det var kom han kutande. Jag hade bara min lilla fickkamera som jag drog upp i maxtele, motsvarande nästan 400 millimeter på en fullformatare. Canon SX230 är en sån där ”idiotmodell” utan optisk sökare så jag såg nästan ingenting i monitorn i det bländande motljuset. Men jag såg att nåt ”rörde sig” och höll nere avtryckaren och lät smällan jobba fram en serie bilder. Elva av dem blev kass. Bara denna blev bra.
modellera med ljus
Att fotografera är att förstå ljus. Exemplen nedan visar hur mycket små ljuskorrigeringar kan skapa stora skillnader i uttryck. Fotomodellen – tofsvipan – sitter i samma position på alla bilderna, bländare och tid är identiska, avstånden likaså. Skillnaderna görs med en handhållen blixt som jag ändrar läge på. Den slås från vänster. På höger sida står en reflexskärm, i samma läge under hela fotograferingen.
Under fotokurserna i juli kommer vi att snudda vid dessa typer av blixtljussatta motiv + sol + enkla hemmagjorda reflexskärmar. Slutsats: Små förändringar i ljuskällans placering skapar stora uttrycksskillnader.
husbil mot utbrändhet!
Jane Mårtensson Mönsterås, Barbro Lagerling Värmdö, Per Lagerling Värmdö, Roland Nilsson Kalmar vid kaffebordet på Degerhamns ställplats. Här fastnade Alvarsamts utsände reporter i över en timme. Han hölls icke fast av tvång eller hot utan av iögonenfallande lärdomar, smattrande skrattsalvor, nyttiga tips och nyheter av världsdignitet.
Öland i påsktid. De husbilsbeväpnade svenskarna invaderar ön. De komma från Värmdö. De komma från Mönsterås. Och de komma från Kalmar. Och var slår de sig ned? Jo, i Degerhamn – på ställplatsen där, den som blir allt mer omtalad bland folk i bilar så långa att man måste stanna och pusta ut på mitten när man går från ratt där fram till sängs där bak.
– Är du från lokaltidningen? frågar en riktig tuffing i blåsilverfärgad jacka, Al-Capone-mörka solbrillor och kepsen så långt neddragen att man bara ser hakspetsen. Tuffingen heter Per Lagerling.
– Nä, svarar Alvarsamts shortsklädde utsände och blir genast bjuden till bords.
– Tur för dej, säger någon och hälsar välkommen.
– Jag bloggar, säger jag. Alvarsamt!
– Trevligt! Känn dej som hemma. Alvarsamt med ett l?
Jag nickar. Det känns ögonblickligen som om alla i gänget har känt varandra i hundra år, något som snart kommer att visa sig opp i hejsan fel.
– Var så god, säger Roland Nilsson och serverar kaffe.
– Och här får du en liten söt choklad-hare från Holland, säger Jane Mårtensson med ett blixtrande aprilleende.
– Åker ni långt med era husbilar? frågar jag.
– I somras blev det Grekland, Makedonien, Albanien och Kroatien. I sommar ska vi köra runt i Spanien och Portugal och spela på varenda golfbana vi stöter på, berättar Per i en ton som om det vore som att dra en repa runt kvarteret.
Det slår mig att jag nu umgås med globetrotters, med idel ädel världsomkörare som sett allt som är värt att se i den stora vida världen och kan berätta om den för en tappad kvartsölänning som knappt varit norr om Smedby. Snacket är igång. Per tuggar på som en söderkis fastän boende på Värmdö. Kvinnorna skrattar. Jag skrattar. Och Roland berättar att han inte är reporter – som jag.
– Nej, jag har ett riktigt jobb, förklarar han. Jag kör långtradare.
Så flyter pucket på. Ohejdat. Otvunget. Jag är fast. Gud ske lov.
Jane Mårtensson och Barbro Lagerling i friska luften i Degerhamn. Båda har lidit svårt av utmattningsdepression men är i dag helt friska.
Trots solsken, många plusgrader och en stämning i topp halkar samtalsämnet in på nåt så allvarligt som utbrändhet. Det är som bekant aldrig långt mellan sol och moln, som meteorologen sa.
– Att leva i husbil är bra för en som jag, säger Jane från Mönsterås. Jag har gått in i väggen. Två gånger för säkerhets skull.
– Oj, svarar jag. Varför?
– Oj, svarar Jane. Det är en lång historia. Men man får sej sina törnar här i livet som man inte kan välja bort, och som kvinna ska man alltid vara så duktig. Man kniper käft och jobbar på, trots att man bara mår sämre och sämre.
– Oj, säger jag igen. Hur började det?
– Jag hade jobb och eget företag. Det fick jag lägga ned. Jag var hemma i fem år. Sen kom jag tillbaka men fick nya stressymptom. En chef som inte förstod nånting gjorde saken värre. Jag jobbade på och trodde allt skulle gå över. Det gjorde det inte. I dag är jag bra men oerhört stresskänslig. Ibland måste jag gå och lägga mej mitt på ljusan dag. Jag vill jobba, men inser att jag aldrig kommer tillbaka, trots att jag bara är 63, berättar Jane och skrattar mitt i ”eländet”.
– I dag njuter jag av nuet. Jag är positiv, utan att vara idiotpositiv. Och att bo i husbil är perfekt för mej. Det är nära till sängen när tröttheten slår till…
– Hur känns det när man går in i väggen? frågar jag.
– I mitt och många andras fall började det med sömnproblem. Men det är en utdragen och plågsam process. Efter en tid fick jag yrselanfall. Sen blev jag nedstämd. Många gånger önskade jag att jag var man. Dom kan släppa saker och ting. Vi kvinnor nöter och nöter och oroar oss. Jag gled in i en djup depression som ledde till självmordstankar. Det var vidrigt. Trots det skrev jag dagbok.
– Har du kvar den? frågar jag och väntar mig ett nej-svar.
– Ja då. Du kan få läsa den nån gång, svarar Jane och hela gänget skrattar. Det finns många orsaker till att det brister. Men det finns hopp för alla, trots att alla får olika symptom.
– Den där skillnaden mellan kvinnor och män är intressant, skjuter Barbro Lagerling in. Se på ett par med baby. Mannen kan koppla av allt och lägga sej och sova som en stock medan kvinnan ligger vaken och lyssnar på babyns andetag och oroar sej för blöta blöjor och nästa måltid och om vällingen räcker och om vaccineringen på tisdag…
– Kom inte och påstå att du också har gått in i väggen? säger jag.
– Jo, det har jag faktiskt, svarar Barbro. Det är några år sen nu och jag märkte det nog inte själv – förrän efteråt. Jag var varken glad eller ledsen, jag blev alldeles nollad och blev dålig i magen. I slutet av sjukdomsförloppet kunde jag knappt äta. Symptomen blir som sagt olika för oss alla.
Ja ha, då förstår jag, säger jag i tron att jag har fattat hela galoppen. Ni reser alltså tillsammans för att ni båda har drabbats av samma sjukdom!
Alla skrattar.
– Nej, vi träffades tidigare i dag! berättar Jane. Här blir man snabbt god vän med alla.
Per Lagerling håller med.
– Sen vi köpte husbil för fem år sen har vi dubblerat vår umgängeskrets. Den första halvan tog 60 år att skapa, den andra fem.
– I kväll blir det gemensam middag med folk från 22 bilar och i morrn kör vi en del aktiviteter, berättar Jane. Husbil är melodin!
* * *
Fortsättning följer… I nästa avsnitt får vi veta varför Öland småningom kommer att välta och varför NATO räddar ölänningarnas framtid. Vi tittar också in i en modern husbil och bekantar oss med de spatiösa utrymmena.
Per Lagerling och Roland Nilsson. Den förstnämnde tar här sats inför den fruktansvärda sanningen som du kan läsa om i kommande inlägg: Öland kommer att välta!
