bedagade men vackra(re)

Allt har sin tid; de har snart blommat ut. Formen är slappare, färgerna blekare. Trots det är de vackrare nu än i sin fräscha ungdom.

vart är vi på väg?

2 poäng
Färden går söderut i vår vackra, buteljgröna Morgan Roadster. Vi kör i 70 kilometer i timmen och åkturen mellan de två byarna tar bara runt två minuter.

botaniska vildar

Här och var på södra Öland ser man förvildade blommor där man minst anar dem – mest påskliljor och tulpaner. De får ofta föra en hård kamp mot snabbväxande gräs som snart döljer dem helt. Varifrån dessa botaniska överraskningar härstammar förmäler inte historien.

Tillägg: Den sista meningen i inlägget ovan är numera felaktig. Läs kommentarerna så framgår bakgrund och orsak.

vart är vi på väg?

Lördag och tid för huvudvärk igen! Ledtrådarna presenteras exakt klockan 08:00 tre dagar i rad. Start och mål ligger ännu så länge alltid i Mörbylånga kommun.

• Svara med kommentar och tänk på att bara svara med slutmålet – inte hur du tänkt ut lösningen. Då hjälper du bara andra.
• Du får bara svara en enda gång under de tre dagarna. Det gäller alltså att vänta lagom länge – en svår konst när man är nästan säker.

Segraren vinner endast den enorma äran. Känsliga personer avrådes från att vinna eftersom kändisskapet kan bli ett mycket tungt kors att bära. Andra älskar det och figuerar i varenda skvallerblaska, ses på vip-partyn och kör senaste sportbilsmodellerna. Mörka glasögon och kamouflagekläder rekommenderas – åtminstone första veckan efter eventuell seger.

Nu börjar vi. Vart är vi på väg?

3 poäng
Vi kliver i kärran i Norrby och rattar mot Storby.

djävulsklon kopplar greppet i albrunna!

Lars Henell vid Albrunna Perenner skapar botaniska sensationer på löpande band. 2013 var han ensam i landet om att sälja Bukiniczia cabulica. I år är slagnumret Djävulsklon, en rar blomma som bara växer på några få ställen i södra Europa.

Att Lars har fått fram några få exemplar av den vackra blomman är onekligen en botanisk sensation.

Klicka här för att höra Lars Henell hålla med.

Lars hittills enda blommande exemplar. De mikroskopiska hålen in till blommerna sitter högst upp i de mörka blomspetsarna. Hålen är knappt urskiljbara för blotta ögat. Därför kan blomman bara pollineras av en enda insekt. Vilken det är vet varken Lars Henell eller Alvarsamt.

Diametern på blomman är hittills bara nån dryg decimeter. I nuläget har Lars endast något tiotal exemplar till försäljning. Först till kvarn…

dagens ölandsbild 119

En bild stämd i gult. Vi blickar ned mot Albrunna strand.

i röret…

Det blir mycket blommor en tid framöver i Alvarsamt. I två inlägg uppmärksammar vi en större och en bara något mindre botanisk sensation vid Albrunna Perenner – där vi i dag fotograferade dessa tallriksstora jättevallmor.

Någonstans vid havet ser vi också det odlade ta plats i det vilda, något som skapar oväntade kontraster.

Vi frågar oss om bedagade blommor kan vara vackrare än helt unga och fräscha och kommer fram till att svaret tveklöst är ja. Det bevisas med foto.

Ett skutt in i juni hoppas vi kunna göra ett reportage om musiksatsningen nere vid Södra bruket, där en ny scen ska invigas nån gång i juli.

Och mycket snart kommer naturligtvis en ny omgång av Vart är vi på väg – tävlingen som satt (piss)myror i huvudet på överbegåvade ölänningar och svenskar.

Plus lite annat smått och mindre – och kanske större eller mittemellan…

ny blogg

Under sommaren startar jag en ny blogg vid sidan av Alvarsamt. Den nya bloggen kommer att fokusera ännu mera på foto och video. Motiven hämtar jag från mina intressen vid sidan av fotografering: natur, livet under vattenytan, radioflyg och akvaristik. Ibland blir inläggen kopplade till Öland – men inte alltid. Tänkbara motivområden blir Öland från luften, Öland under vatten, natur i allmänhet – ofta från Öland – samt motiv ur min akvaristiska värld med fiskar, smådjur, växter och ”biologisk dramatik”.

Nedan ser vi några foton av invånare från vattenvärlden runt Öland. Tångräkorna fångade jag i Degerhamns hamn. De är ungefär två centimeter långa. Men de lär kunna bli upp mot åtta. De finns i oerhörda mängder längs stränderna. I vattnet är de nästan omöjliga att se, och även i handen ger de ett mycket oansenligt intryck. Räkan ter sig blek och färglös, nästan genomskinlig och saknar all yttre prakt. Men på riktigt nära håll ser vi något helt annat: En säregen skapelse med sofistikerade detaljer och organ, vacker, kraftfull och listigt kamouflerad. Prydd med färgstarka band och prickar ger den ett nästan grafiskt intryck.

För den fotointresserade kan jag berätta att bildsviten är tagen med Sigmas markroglugg 150/2.8 och radiostyrd direktblixt ovan litet akvarium. Fotona är 1800 pixlar breda, vilket blir standardformat på den nya bloggen, vars titel och adress meddelas senare.

förlista på kyrkogården i södra möckleby

Gösta Wahlgren föreläser på Alungården. Du kan även läsa om förlisningen i detta inlägg på sidan 22 i denna pdf-fil från Kalmar muséum. 

Som Alvarsamt tidigare berättat höll lokalhistorikern Gösta Wahlgren nyligen ett långt föredrag om förlisningar i vattnen utanför södra Öland. Skeppsbrottet i detta inlägg kan vi se konsekvenserna av än i dag – på kyrkogården i Södra Möckleby. Där ligger två unga tyska sjömän begravda, under var sin sten. Så här mötte de sina öden:

Vi skriver 1932. Motorgaleasen Herta Grube från Hamburg går ut från Gamleby mot Stettin i Polen. Den 19 november angör fartyget Kalmar för bunkring av olja. Den 22 november lämnar Herta Grube Kalmar och styr söderut. Flera andra fartyg avgår samtidigt Kalmar, bland andra MS Mathilda från Degerhamn. Under dagen blåser det upp en mycket hård och byig sydvästlig vind. MS Mathilda söker nödhamn i Bergkvara. Men Herta Grube fortsätter sin gång i den hårda sjön.

Den 23 november hittas en drivande obemannad livbåt utanför Grönhögen. Mängder av virke driver i land mellan Grönhögen och Västerstad. I gryningen den 24 november upptäcker man två manslik på stranden i Årsvik strax norr om Degerhamn. De två är styrman Erich Wolff och kocken Heintz Peters – från Herta Grube. De två begravs på Södra Möckleby kyrkogård den 4 december 1932. Flera hundra kyrkobesökare följer akten; inte en enda plats är ledig.

Alvarsamt berättar småningom om ytterligare någon förlisning som Gösta Wahlgren kastade ljus över med sitt föredrag…

 Gravstenarna på kyrkogården i Södra Möckleby. Den vänstra bekostades av den omkomnes familj. På den står det, översatt till svenska: ”Här vilar i frid långt hemifrån vår älskade son och broder styrmannen Erich Wolff från Ückermünde, född 12 december 1908, död 22 november 1932, sörjd av sina föräldrar och syster.” Kocken Heinz Peters kom antagligen från fattigare förhållanden. Pengar till hans gravsten samlades in av sjömän i Degerhamn. Gösta Wahlgren berättade att det på den här tiden var vanligt att omkomna sjömän begravdes på närmaste kyrkogård, var de än dött i världen.

den gröna ön

Det är nog få som förknippar södra Öland med ”Afrikaliknande skog”. Men så ser det ut i dag – på smala remsor utmed kusten. På bara några dagar har grönt dränkt hela landskapet – i mängder av nyanser. Det är dags att kalla Öland – och inte Irland – för den gröna ön! Bilderna är från Södra bruket.

om kustlinjer, pistolskytte och kyrkobesök

Du minns kanske ruinen nere vid Södra bruket, den som visade sig vara ett värn från andra världskriget. Värnet var försett med hissar för måltavlor för övningsskytte på 300 meters avstånd. Man sköt från en gjuten ramp. Alvarsamt har hittat resterna av denna ramp, och presenterar en intressant iakttagelse: Kustlinjen förändras kanske mer än vi lägger märke till. I dag skulle det nämligen inte gå att skjuta från rampen mot målet, eftersom detta är gömt bakom en kulle med skog.

Rolf Hansson, tidigare Cementaanställd, berättar att det var en farlig skjutbana. Strax bakom värnet ligger Södra bruket där det vissa tider bodde fler än 300 personer, varav många barn. Och barn är nyfikna. Och rikoschetter är livsfarliga.
– Denna skjutbana skulle aldrig godkännas i dag, säger Rolf och fortsätter:
– På den här tiden fick vi tillåtelse till det mesta. Cementa ägde marken och det var bara att önska sej vad man ville. Några ville börja med pistolskytte och det gjordes en bana vid Alvkälla. Där vådasköts en kille i låret – men överlevde. Skytten gick i kyrkan tre söndagar i rad. Sen slutade han med både kyrkobesök och pistolskytte.

Uppe till vänster i bild ser vi resterna av den gjutna rampen. Vid horisonten ser vi också värnet där måltavlorna satt. Men går vi upp till rampen skyms ruinen av skog.

De sista resterna av skjutrampen. Tidens tand jobbar på…

Del av rampen sedd från landsidan.

Bilden visar vad man i dag ser om man ställer sig på rampen och tittar mot måltavlorna. Slutsats: Landskapet förändras ständigt, kanske mer än vi lägger märke till.

gubbarna vann!

Jag trodde dagens version av Degerhamns IF skulle mangla sönder sina äldre klubbröder från 1994 i gårdagens historiska match på Alunvallen. Jag var beredd på en för gubbarna tragisk sorti, haltande och lytta till folkets burop och ungtupparnas glåpord. I stället vann de på knockout. De blå gamla järnkaminerna hade en både bokstavlig och bildlig tyngd och fastän mödan att bära rätt många kilon över idealvikten hade de ett förvånansvärt intensivt spring i benen. Pang och pang och saken var klar. Man vann matchen med 2 – 0 och efterföljande straffsparksläggning med 3 – 2.

Nära slutet ropade optimistisk pojkspoling i vittröja: ”Kom igen nu grabbar, nu kroknar dom snart!”

Men si det gjorde de icke, i stället använde man det fina spelsinnet för att ställa upp sig likt levande stridsvagnshinder. Och tidigare tränaren Jan Mårtensson sken som sola till gratiskaffet i paus:
– Det var ett sagolikt lag jag tränade på 90-talet. Och så bra dom är än i dag!

Nedan följer textlös bildsvit.

dagens ölandsbild 118

På hojarna slörade vi österut i vinden till Seby läge i runt 5 meter per sekund. Lunch vid bryggan i bitande sol. Allt perfekt förutom en gnagande tanke på den ökande motvinden hem. Till kaffet blev det vindstilla – och så vände vinden 160 grader. Vi länsade hem på hojarna i runt 7 meter per sekund. Det är i såna lägen man kan bli religiös. Bilden: Den vackra ån med bron strax väster om Solberga. Efter en titt på kartan misstänker jag att ån är en grävd kanal, eftersom dess sträckning mellan alla kurvor är linjalrak. Vad jag kan se mynnar den ut i Gräsgård.

Louise tog hem segern!

Även den hittills svåraste omgången av Vart är vi på väg? norpades av en kvinna: Louise!

Redaktionen bockar djupt och överlämnar de virtuella priserna: En åttarumsvilla vid Medelhavets strand, en silverfärgad Porsche Carrera och 28 ton tulipanalökar i långtradare från Nederländerna. Louise hade kylan att vänta till exakt rätt ögonblick – en nog så viktig egenskap i denna tävling, som denna gång var i stort sett omöjlig att lösa på 3-poängsnivå.

Den kvinnliga intelligensdominansen börjar bli oroväckande. Kom igen nu, gubbar! Det blir ny omgång runt månadsslutet.

Rätt svar:
Torslunda. Vi åkte alltså från Vickleby till Torslunda.

Lösningen: Färden går mot ort som vågar (tors [tordas/töras]). Vi kör norrut från by (Vickleby) med tillfällig tjänst (vick [vikariat]). Målet innehåller både hemstad (Lund) för musikalisk teveprogramledare (Sten Broman [Musikfrågan Kontrapunkt]) och kvalster (or). Vi åker till orten (Torslunda) där ett partis första kvinnliga riksdagsledamot växte upp ( Bertha Wellin) – men partiet hette något annat på den tiden (högerpartiet).

postum Carnegiemedalj

Lokalhistorikern Gösta Wahlgren i berättartagen på Alungården i Södra Möckleby.

Av de många förlisningar som Gösta Wahlgren berättade om på Alungården i onsdags väljer Alvarsamt att återge den om ångaren Nils.

På Nils jobbade bland andra tre sjömän från Degerhamn: Förste eldaren Karl Norberg, hans son matrosen Emil Norberg och matrosen Jan Hildingsson.

Ångaren Nils gick ut från Stockholm i januari 1929. Hon var lastad med fotogen och salt. Ganska snart blåste det upp. Den 15 januari fick man stora problem i orkanvindarna. Man var då nordost om Västervik. Två dygn senare kom dråpslaget. Ångaren Nils rände på grund för att kort därefter sjunka.

Klicka här för att höra Gösta Wahlgren berätta:

Ett pressklipp från 2 april 1929 berättar att eldaren Karl Norbergs bragd blev ihågkommen under påskdagens högmässa i Södra Möckleby kyrka. Där överlämnades Carnegiestiftelsens bronsmedalj till änkan Gerda Kristina Norberg av kyrkoherde Adolf Simonsson. Carnegiestiftelsen gav henne också tusen kronor och en livränta på 600 kronor om året, i dagens penningvärde drygt 17 000 kronor.

Familjen Norbergs gravsten på kyrkogården i Södra Möckleby. Efter att ha skött om sin mamma i 42 år sökte Emil upp sin ungdomskärlek. Hon var då änka och bodde i Stockholm och flyttade ned till Emil. De två fick sina sista år tillsammans i Albrunna.

vart är vi på väg?

1 poäng
Vi åker till orten där ett partis första kvinnliga riksdagsledamot växte upp – men partiet hette då inte som i dag.

havet gav och havet tog

Ett 30-tal intresserade kom i går till Alungården för att lyssna till lokalhistorikern Gösta Wahlgren, som under nästan två timmar berättade om liv och död och rörande livsöden.

Om ond bråd och plågsamt långsam död i många olika former berättade Gösta Wahlgren på Alungården i går. Ämnet var sjöolyckor med tonvikt på inblandat sjöfolk från södra Öland. Det var livsfarligt på sjön förr i tiden. Bara inom Gräsgårds kustpostering noterades 111 förlisningar mellan 1890 och 1910.

I morgon publiceras det första inlägget av flera. Då kan du höra Gösta Wahlgren själv berätta om en dramatisk förlisning med en pappa som dör i sonens armar på ett öde skär i smällkalla januari 1929. Pappans sista ord till sonen blev ”Ta hand om mor!” Det gjorde sonen och han lät till och med mamman gå före sin flickvän som försvann ur hans liv. Men drygt 40 år senare skulle de komma att träffas igen…

Om denna och andra rörande och fruktansvärda händelser handlar en handfull kommande inlägg. Det första hör du alltså i morgon, fredag.

Vart är vi på väg?

2 poäng
Vi kör norrut från by med tillfällig tjänst. Målet innehåller både hemstad för musikalisk teveprogramledare och kvalster.

Vart är vi på väg?

Är du med? Det är dags att klura igen! Ledtrådarna presenteras exakt klockan 08:00 tre dagar i rad. Start och mål ligger alltid i Mörbylånga kommun.

• Svara med kommentar och tänk på att bara svara med slutmålet – inte hur du tänkt ut lösningen. Då hjälper du bara andra.
• Du får bara svara en enda gång under de tre dagarna.

Segraren får inget annat pris än äran. Men vilken ära!
Håll i dig för nu kör vi. Vart är vi på väg?

3 poäng
Färden går mot ort som vågar.

högt över vattnet

Vi besteg rödfyrskullarna ovanför försvarsruinen vid Södra brukets strand, och delar av södra Öland öppnade sig som en bok högt över Kalmarsund. Kullarna är på sina ställen lodräta mot havet och ett steg för nära kanten är lika med goodbye. Men det är friskt. Man kan andas här uppe bland molnen. Så känns det även om höjderna bara är runt femton meter över havet.

Vi tittar norrut från försvarsruinen mot Cementa.

Cementa och Degerhamns hamn genom ett kort teleobjektiv. Till snurran är det knappt 700 meter.

Först här uppe på fjälltoppen ser man att sjömärket är ett ensmärke. Det andra skymtar inne i skogen, ungefär mitt i bild.

Här är det brant. Men det är ännu mycket brantare på andra ställen – ibland lodrätt ned mot soppan. Ruinen var skyddsvärn under andra världskriget. Flera värn ligger i skogen bakom den.

Det är inte ofta man ser Södra bruket lite grand från ovan.

Vågorna kom hela dagen från sydväst, trots rent sydliga vindar.

i röret…

Nu på onsdag 10:00 – 12:00 berättar Gösta Wahlgren om sjöolyckor. Han gör det på Alungården i Södra Möckleby. Alvarsamt är förstås där.

Kommande söndag sparkas det boll på Alunvallen. Tid ännu okänd. Spelare från 1994 års lag möter lirare i årets nedlagda Degerhamn IF. Lyckas man inte ragga ihop fulla lag är man beredd att ”plocka in lite vad som helst”. Kan nog bli en munter match med idel ädel bortförklaringar från förlorarlaget. 😉

Någonstans mellan ovanstående sevärdheter dyker det förstås upp en ny omgång av Vart är vi på väg? – tävlingen som redan fått flera vinnare att uppnå kändisstatus i nivå med Greta Garbos.

Ett och annat löst skott från höften kan också hamna på bloggen…

3-vingad bjässe

Kvarnen vid Södra bruket. Brännvidd: 16 millimeter.

mot havet

Stigen ned från kvarnen vid Södra bruket. Vid horisonten ser vi Sverige.

lätt sätt att få alvarsamt med mejl

Du vet kanske inte att du kan få Alvarsamt med e-post, som 105 personer redan får? Då behöver du aldrig gå hit och kolla, mejlet kommer en sekund efter att ett nytt inlägg publicerats.

Du blir gratisprenumerant genom att klicka på ordet Följ längst ned till höger på din skärm.

Det poppar då upp ett större fönster, se nedan. Du fyller bara i din e-postadress (dubbelkolla att den är riktig) och klickar på Skapa konto. Det är allt.

Rött i rödfyren

Ovanför ruinen i föregående inlägg står detta sjömärke och lyser rött ikapp med rödfyren och rödljuset från den kvällsröda solen.

okänd ruin

Den här bilden är tagen från Cementas vindkraftverk. Kompaktkamera och en brännvidd motsvarande nästan 400 millimeter i småbildsformat. Ruinen ligger runt 650 meter söder om Cementasnurran.

Vi trodde vi sett det mesta runt Södra bruket. Men icke. Vi blev varse ”den gamla nykomlingen” från Cementas vindsnurra nere vid hamninloppet i Degerhamn. En dryg halvkilometer söderut reser sig de murade väggarna likt en kyrka. Vi skyndade dit. Det blev bråttom för solen ville nanna. Vi hann fram precis till läggdags. Solen gick i moln men när den var halvvägs under horisonten blev det molnfritt nån minut och hela trakten sveptes in i blodrött kvällsljus. Vi vet inte vad vi såg. Är det ett gammalt sjömärke? En jättebåk? En ruin av minifyr? På norra sidan står en järnställning. Annars är ruinen tom. Vet du något om byggnaden? Kommentera gärna – eller mejla!

Västsidan ut mot Kalmarsund är störst. 

Från söder. Inget som helst innehåll berättar om ruinens tidigare funktion eller historia. Solen är i moln men om en minut vräker den ut dagens sista jätteförpackning Falu rödfärg…

Från norr ut mot Kalmarsund. På väggen ser vi ”ett slags maskineri”. Men vad har det använts till?

Järnskrot som en gång i tiden hade en funktion. Hissade man upp nåt i ställningarna? Eller? Du som vet får gärna berätta.

sommar!

I dag slog den till som en blixtrande högerkrok mot käken: Sommaren. Drygt 19 i Kalmar men fem grader svalare på Öland – som det brukar vara om vårarna. Många blommor har länge stått utslagna. Nu är det trädens tur. Helt plötsligt har de primörfräscha blad som darrar, dansar och visar upp sig i den friska solvinden. Helt plötsligt blir det aningen dunklare att passera under ett träd – en märklig känsla som jag inte har upplevt på drygt ett halvår. Bilderna nedan från Stadsparken i Kalmar får tala för sig själva.

dagens ölandsbild 117

Trädet.

farliga lutningar

När jag vandrar omkring på kyrkogården kommer jag att tänka på den åttaåriga flicka som för några år sen omkom då en gravsten välte över henne. Något år senare bröt en tvååring lårbenet i en liknande olycka.

Många stenar vacklar betänkligt här i Smedby, några känns ostadiga då man ruckar på dem medan andra har fallit omkull. Nedan bilder utan bildtexter.

superlille vann!

Segrare: Signaturen superlille. Två minuter efter publiceringen av ledtråd nummer tre slog hen till med det rätta svaret i tävlingens hittills svåraste omgång. Alla i Alvarsamts redaktion passar på tillfället att hinka i sig av den flödande champagnen och utropa: Grattis, superlille. Grattis!

Taktiskt sett la superlille upp matchen på ett i det närmaste perfekt sätt och väntade precis så länge som behövdes för att alla pusselbitar skulle falla på rätt plats. Från och med nu är superlille inskriven i Ölands märkliga historiebok bland kungar och diktare, slödder och genier.

Rätt svar: Enetri.

Lösningen:
Från vinnande (seger) spefågel (fyr) (Segerstads fyr) kör vi söderut mot by med kopplingar till medel (tri) i skadlig ovana (sniffning). Spefågeln är en båk (fyr) och vi sniffar i målbyn. Fyren ligger som redan sagts norr om målet där berusningsmetodens rengörningsmedel (tri [trikloretylen]) är akter och ett träslag (ene) är för = Enetri.

Häng med i nästa tävlingsomgång om cirka två veckor…