Lejonparten av alla foton tas i ögonhöjd en aning snett nedåt mot motivet. Varför? Kanske är det lättja och att det med stigande ålder blir allt besvärligare att inta golv- eller marknivå. Men mödan, krälandet på backen och fläckarna på brallorna kan kanske i en förlängning ge intressantare bilder. Blir fotona trots allt kattskit har du i alla fall fått fin motion.
Självporträtt. Jag har lagt en kompaktkamera på marken med objektivet rakt upp mot en trädkrona. Direktverkande blixt och självutlösare. Bilden är alltså ”sann”: Trädet ser ut att växa från himlen tack vare kamerans placering och min ”uppifråntittin” i bilden. 
Här har jag lagt mig på backen, och jag tycker ”det lågsniffande perspektivet” ger bra närvarokänsla i bilden.