jakten på värme – och en smula kärlek

Den varma, svartasfalterade cykelleden Degerhamn-Albrunna lockar insekter i mängder. På bara några meter led ”umgicks” vi häromdagen med fyra gräshoppor och en gigantisk larv. Ingen av dem räddes oss. Vi kunde till och med peta försiktigt på dem utan att de flyttade sig. Vi har klena entomologiska kunskaper men tror att vägens lagrade värme fick krypen att njuta och samtidigt ”ladda batterierna”. Kanske fanns också planer på en senare parning, vem vet?

Tyvärr hade jag bara en kompaktkamera utan ordentlig makromöjlighet med mig, så nedanstående delförstoringar får duga. Det är som alltid när man fotograferar: Man tager vad man haver.

Denna hoppa var helt stationär. Den vägrade att röra på sig när vi petade på den. Längd: Ungefär sex centimeter. Hårt motljus krävde upplättningsblixt i båda bilderna.

En högbent variant nästan decimetern lång. Hen såg ut att gå på styltor. Gången var majestätiskt långsam, ja rent av ”högtravande”.

Supermåne och månförmörkelse

03:23:16

03:40:47

03:57:36

04:14:03

04:40:21

05:02:57

05:26:32

05:38:16

05:50:30

05:51:26

05:02:57

Månförmörkelse, supermåne med passerande passagerarplan. Klockan 05:02:57. 400 ISO, 3,2 sekunder, bländare 7.1, 480 millimeter. Flera bilder kommer under dagen…

den stora friden

Glasen är tömda, korvarna slut och ridån går ned. Skördefesten är över. Nu börjar den kanske bästa tiden för den som vill utforska Öland på egen hand. Det är fortfarande shorts- och till och med badväder, och du slipper att trängas med andra. Man kan vandra i timmar utan att möta en människa på södra delen av södra Öland. Ottenbylund, Albrunna lund, stränderna på både väst- och östsidan är folktomma. När man ibland ser ett fotavtryck i sanden kan man känna sig som en sentida Robinson Crusoe. Det fattas bara en Fredag.

Den skarpögde kan se att det faktiskt sitter ett par här på stranden söder om Södra bruket. Men man är i stort sett ensam vart och var man än går. Man kan vandra i timmar utan att möta en människa på södra delen av södra Öland. 

Södra bruket från samma strand som ovan. Nu är allt som bäst på Öland. Det är lagom varmt, luften är hög och ren, ljuset är ”Skagenlikt”. För bara några timmar sen var Öland packat med folk. Nu härskar friden. För den som vill skriva, måla, tänka eller bara vara är Öland rätt plats på jorden – just nu.

dagens ölandsbild 137

Seby läge.

selfie

”Springande på strand”.

Ing-maries vävkammare

I morgon slås många dörrar upp till alteljéer, verkstäder och utställningslokaler. För 19:e gången drar Skördefesten igång, enligt deras hemsida Sveriges största. I Södra Möckleby kan du besöka bland andra Ing-Marie Eriksson och vandra runt i hennes vackra gamla stenlada, knökfull med vävnader, ranor, löpare, trasväskor och kuriosa.

Välkommen, säger Ing-Marie i dörren till sin stenlada. Under Skördefesten håller hon öppet fredag 18-01 och lördag-söndag 11-17. Vill du ringa slår du 0485-66 01 44.

Gaveln på stenladan ut mot Alunvägen. Numret är som synes 12.

Interiör. Det är fortfarande sommarvarmt så dörren står öppen…

Trasmattor, vackra och nära på outslitliga. I mina ögon är priserna låga. Mycket låga.

Det sprakar av rena starka färger i Ing-Maries hantverk.

Garn i höstrött, orange och himmelsblått för tankarna till det öländska landskapet just nu.

Man kan inte bli annat än imponerad av Ing-Maries produktion. Och hon gör allting själv.

Milda respektive explosiva färger kontrasterar fint i dessa vävnader.

Alvarsamt i siffror

För några veckor sen gjordes det 200 000:e besöket på Alvarsamt. Detta är inlägg 1 212. Antalet fotografier på bloggen är i dag 5 114. Knappt ett 30-tal videor finns också, liksom några tiotal poddradioinlägg. Läsarskaran växer långsamt. Under september har Alvarsamt reggat 200 till 400 besök per dygn. Dygnsrekordet är 589 besök – från 4 april i år. 115 personer följer bloggen per mejl. Flest läsare kommer till bloggen på torsdagar då 16 procent av besöken görs. Populäraste besöksstimme är mellan klockan 08 och 09 då 7 procent av läsarna tittar in. Överlägset flest läsare finns i Sverige, följda av dem i USA, Finland, Tyskland, Danmark, Norge, Polen, Spanien, Frankrike, Storbritannien. En indier/indiska brukar titta in en gång per år. 😉

Personligen ser jag nu fram mot besök 300 000.

gläntan

Vi cyklar ofta förbi den här glesan i backen ned mot Södra bruket. Då och då smäller jag av ett skott. Samma motiv men alltid olika ljus, växtlighet, utstrålning. I år ser den annorlunda ut eftersom den inte är betad.

dagens ölandsbild 136

Träd, Södra bruket. Enligt statistiken är det i dag 18 dagar kvar till höst. Men hösten kan dröja. Vi tror på det; bilden från i går andas fortfarande sommar.

rosa mot cancer

När jag första gången såg de rosa ensilagebalarna fruktade jag ett hastigt uppkommet synfel. Nu vet jag bättre.

dagens ölandsbild 135

Träd, Ottenby.

företagare – se upp!

Jag fick brev i dag. Med ”erbjudande” från Nummerupplysningen.se

Avslutande .se står för Sverige. Jag kollade på nätet. Företaget ligger i Tallinn. Och Tallinn ligger inte i Sverige. Brevet ser oskyldigt ut. Bara att fylla i sina företagsuppgifter och skicka tillbaka i redan frankerat kuvert. Men gör du det är du av med 12 000 kronor. För att förstå det måste man läsa den minst sagt mastiga baksidestexten.

Läs mer här. Och på Svensk Handels varningslista här.

dagens ölandsbild 134

Skymning över alvaret. Grönt, blått och gult blir snart bara grått. Träd, buskar och hästar blir mer och mer silhuetter. När natten blivit sotsvart ska vinden öka till kuling…

Jernis vann omgång 12 av vart är vi på väg!

Det har skapats historia. Världen blir sig aldrig mer lik. Man kommer att indela tideräkningen i Före Mansvinsten och Efter Mansvinsten. Folk springer omkring på gatorna som yra höns och skriker Han gjorde det! Kyrkklockorna klämtar. Tidningarna ringer. Obama mejlar: Is it true? Putin mejlar: Поздравляя Jernis от меня и русского народа. Sune Flisa skickar brevduva från sitt kloster i norra Indien: Nu skiter jag i religionen och vänder hem till min barndoms by, Kvinnsvälta. Jernis har andligen befriat mig. Nu ska jag hem och slåss på barrikaderna igen.

Det är alltså sant. En man har vunnit Vart är vi på väg? En man! Han heter Jernis, är flitig och rolig bloggare och bor periodvis på ön. Hela redaktionen hurrar. Jernis räddade det manliga släktet från den totala förnedringen. Elva omgångar har vunnits av kvinnor. Men i tolfte omgången slog han till, Jernis! Vilken kille!

Lösningen
Färden går på väg 136 från ort (Ottenby) till by (Nabbelund) – i det närmaste så långt ifrån varandra som det är möjligt på Öland, 144 kilometer. Vi kör inte söderut. I målet (Nabbelund) återfinns smeknamn (Abbe) på känd svensk framliden (Albert ”Abbe” Bonnier jr)- och levande! (Albert ”Abbe” Bonnier) – företagare med gutenbergska anor (Albert Bonniers Förlag). I orten (Ottenby) står fyr (Långe Jan). Norr om målet (Nabbelund) står fyr (Långe Erik). Byn (Nabbelund) har hamn i vatten (Grankullaviken) med kvinna från Dalarna (kulla).

Runt månadsskiftet tävlar vi igen…

Oland im deutschen Fernsehen

Den nyvingade kvarnen i Smedby lär ingå i en film som i dag visades på tysk TV. Du kan se den här.

dagens ölandsbild 133

Sommar igen – 22 grader! – och min nya drake flög gudomligt fint i premiärtestet. Vad kan man mer begära? Flera bilder ser du på min blogg 100meterupp.

dagens ölandsbild 132

Träd, Ottenby.

vart är vi på väg? – omgång 12

1 poäng
I orten står fyr. Norr om målet står fyr. Byn har hamn i vatten med kvinna från Dalarna.

horisont

Att titta ut mot horisonten från fågeltornet i Ottenby kan kännas befriande, en känsla som för mig brukar övergå i flyktiga frågor utan svar. Var tar det slut? Kan något ta slut? Och hur kan man förstå E=mc² – som han räknade fram då galant, han Einstein? Medan man tänker på svaren kan man kika på korna och på träden och på vågorna och konstatera att man känner igen allting men att allt lik förbaskat förändras från dag till dag, från sekund till sekund. Det finns kanske både början, slut och evighet? Hur som helst: Nåt slut på horisonten kan jag inte se. Horisonten är evig. Nästan.

By the way… Ordet ”nästan” är för mig synonymt med evig. Nästan är ju ingenting, bara nästan. Genom att det inte är nånting men ändå finns måtte det väl vara evigt? Åtminstone nästan.

Ja, så kan man tänka i ett fågeltorn i Ottenby då hösten har raderat sommaren och östan vräker in i 14 meter per sekund.

vart är vi på väg? – omgång 12

2 poäng
Vi kör inte söderut. I målet återfinns smeknamn på känd svensk framliden – och levande! – företagare med gutenbergska anor.

konsten att informera

En gång på tiden var jag informatör. Jag skulle informera, hålla folk uppdaterade. Det var svårt. Mejlade man alla fem gånger inför ett möte var det alltid en liten grupp som inte kom och som på fråga svarade: ”Det hade jag ingen aning om!”

Att informera är svårt. Det slog mig då och det slog mig häromdagen när vi gick till det gamla fågeltornet i Ottenby. När vi länge kikat ut över det väldiga havet och skulle gå hem igen upptäckte vi skylten. Den berättade Jakt pågår

Man kan reagera på flera sätt inför en sån upplysning:

• Åh, fan. Vad kul. Låt oss knalla på och bli skjutna.
• Aj, då. Nu får vi stanna här tills dom tar bort skylten.
• Ska vi chansa ändå och åla oss hem i vägdikena?

En information bör bestå av två delar, en ögonbrynshöjare och en faktadel, eventuellt med råd. Denna skylt saknar den sistnämnda och blir helt surrealistisk. Jakt pågår är ungefär lika informativt som Övning med granatkastare pågår eller Aptering av atombomb pågår. Inte i något av fallen förstår man vad man bör göra.

Att sätta upp en skylt Jakt pågår är kanske ett sätt att mildra de rättsliga påföljderna om man råkar skjuta ihjäl nån.
– Men vi satte ju upp en varningsskylt!

Nå, hur gick det? Jo, vill höll varandra i handen och gick stoiskt vägen fram, trotsande den jagande döden. Och vi överlevde.

 

vart är vi på väg? – omgång 12

Nu får vi svart på vitt om vi män är helt puckade/utslagna/värdelösa i analytiskt tänkande. Alla tidigare – elva! – omgångar har nämligen vunnits av kvinnor. Vinner inte en man före 20:e omgången lägger jag ned tävlingen. Den blir då något så trendigt som ”genuskränkande”. 😉

Klockan 08:00 tre morgnar i rad läggs ledtrådarna ut. Ditt svar ger du med kommentar. Du får bara svara en gång under tävlingen – och bara med målet, ingenting annat. Segraren… Förlåt, segrarinnan vinner ära och berömmelse för eviga tider, vilket är lika med så länge bloggen ligger kvar på nätet, vilket i sin tur är lika länge som mänskligheten käkar gröt.

Som alltid håller vi oss på Öland. Nå väl, nu tutar vi och kör i morbror Kalles gamla Volvo 145 – den gröna!  Var uppmärksam på denna versions minimalistiska upplägg. Lycka till!

3 poäng
Färden går på väg 136 från ort till by – i det närmaste så långt ifrån varandra som det är möjligt på Öland, 144 kilometer.

dagens ölandsbild 131

Halmrullarna blir fler och fler på gårdarna. Tyder förhoppningsvis på goda skördar i år?

att göra eller inte göra något, det är frågan

Mönsterås kommun vill intensifiera jakten på skarv, skriver Östra Småland. Skarven dödar träd och växtlighet med sin mycket speciella avföring, och öar utanför Timmernabben ser enligt tidningen ut ”som om en atomkraftsolycka inträffat där.” Tidningen berättar också att det stinker från öarna. Nu ska Länsstyrelsen avgöra om ytterligare skarvar ska få skjutas – utöver de 3 000 per år som sedan tidigare får avlivas inom Kalmar län.

Frågan blir kanske snart aktuell även för södra Öland. Vi har märkt att skarvarna blir fler och fler mellan Södra bruket och Albrunna. I dag räknade vi till drygt 20 inom ungefär ett halvt hektar vattenyta. Visserligen är jag ingen vän av ”mänsklig styrning av naturen”, men eftersom vi faktiskt har lagt vår näsa i blöt sen många tusen år tillbaka är det kanske nödvändigt med en fortsättning – då och då.

Närmast kameran torkar en skarv sina vingar i vinden. Bakom den ses två av skarvarnas favvo-toaletter. Med ett 500-millimeters teleobjektiv kommer man hyfsat nära skarvarna. Men på ett visst avstånd, runt 100 meter, lättar de och flyr. Skarven betraktas av många som ”ful”, något som naturligtvis inte får påverka om den ska jagas eller inte. Som flygentusiast är jag fascinerad av dess goda flygförmåga. Den kan ”sniffa som på räls” bara centimetern ovanför vattenytan – och det går undan.

Stenen är vit av skarvspillning. Märkligt nog ligger all ”vitmålning” på stenarnas sydsida. Exkrementerna innehåller så mycket frätande ammoniak att den dödar många växter – till och med stora träd. En fullvuxen skarv sätter i sig mellan tre och fem hekto fisk per dag.

Här är knappt hälften av dem vi såg i dag. Det ska bli intressant att räkna dem nästa år…

bloggar dör och bloggar föds…

Alvarsamt avslutas någon gång under våren/sommaren 2016. Gratisutrymmet på WordPress är då utnyttjat och Alvarsamt beräknas som avslutad kunna bjuda besökarna på runt 1 500 inlägg och mellan 6 000 och 7 000 foton. Bloggen kommer att ligga kvar på nätet i uppskattningsvis 87 654 år som en privat historiebeskrivning av livet på öns södra del under 2011-2016.

Nu utvecklar jag två nya bloggar. Den ena handlar om ”Öland från luften”. I den tänker jag – precis som det låter – fotografera Öland i ovanifrånperspektiv i höjder från 10 till 300 meter. Om denna ”friflygande aeroblogg” återkommer jag under hösten.

Den andra bloggen handlar om mitt intresse för biologi, vatten, vattendjur, fiskar och akvaristik och heter I mina vatten. Du kan läsa den här.

En blogg dör, alltså. Men två andra föds! Välkommen upp i det blå – och ned i det våta!

Gulbrämad dykarbagge, en skönhet från Degerhamns hamn.

genial kuf – döderhultarn – del II

Vi återvänder till Döderhultarmuseet i Oskarshamn… Som i förra inlägget saknar jag de exakta titlarna. Men Axel Petersson, Döderhultarn, skildrade oftast ”livets vardag” så motiven är lätta att känna in sig i, vare sig man bor i Småland, på Öland eller i Norrland.

Bröllop. Hur lyckligt är egentligen brudparet, och med vilken entusiasm talar prästen?

Några snabba skär och blicken är fångad!

Ett ansikte som berättar om ett långt liv. Ibland – som här – närmar sig Döderhultarn gränsen för karikatyr.

– Va får ja för pottan?!

Bortkomna bonntölpar vid mönstring.

Den som har testat att skära i trä vet hur oerhört svårt det är att fånga just rörelser. I lera kan man ändra i all evighet. I trä och sten gäller ”hugget är hugget”.

Prygel – ett mindre vanligt motiv i Döderhultarns produktion. Denna skulptur lär vara en av konstnärens sista, enligt denna mycket bra sajt om Döderhultarn.

Ett ovanligare motiv. Hör du tystnaden?

Om du klickar på bilden och får den större ser du tydligt människornas blickar – och vad de berättar.

Denna typ av skulpturer tycker jag hör till Döderhultarns bästa: Som en enkel skiss men ändå fulländad.

På väg till eller hem från krogen?

Ibland når inte Döderhultarn ända fram. Denna akt är platt; den saknar i mina ögon utstrålning.

Det finns en talande tystnad i många av skulpturgrupperna. Ska denna dag bli värd att minnas eller en dag att försöka glömma?

Lycklig eller inte, hur som helst ska bröllopet förevigas.

”Ölandsbonusen”

Efter två kalla och regniga dygn är sommaren tillbaka. Ljuset är intensivt, luften klar. Nu kan vi börja njuta av ”Ölandsbonusen”. Så kallar jag den värmelagring i havet som ger milda höstar. Vi får den som plåster på såren för en aning kallare vårar än på fastlandet.

Albrunna brygga i något så ovanligt som nordlig vind. Vågorna har ännu inte helt anpassat sig till vindriktningen, utan släntrar på från nordväst. Gissningsvis kan man bada här med behållning ytterligare nån månad.

C-vitaminbomber på gren. För att ge dem full rättvisa i det hårda ljuset använder jag direktslagen blixt på kompaktkameran.

Vildäpplen växer ända nere vid strandkanten. Ännu så länge är de för små, men snart…

dagens ölandsbild – 130

Öländsk skogsmur. När man byggde sådana la man först ut naturliga stenar för att markera murens sträckning. Sen byggde man med skiffersten mellan dem. Det berättade Sylve för oss i somras. Va, vet du inte vem Sylve är? Det vet ju varenda människa! Här kan du kika lite på vad han gör – när andan faller på…

stranden – en miljö för hårdingar

Ölands stränder är alltid intressanta att vandra på. De modelleras ständigt om av havet och vindarna. Men de relativt få växterna är i stort sett alltid desamma. Miljön här är ingenting för veklingar. Nedan har den vackra och tåliga – och ätliga – strandkålen gått i frö – för ungefär en månad sen.