alvarsamt
Icke allvarligt om livet runt alvaret
Månadsarkiv: oktober 2015
ge blufföretagarna vad de tål
Alvarsamt har tidigare uppmärksammat blufföretagens utstuderade lurendrejerier för att pungslå seriösa företagare. Nu har Marcus Nilsson kommit på en fantastisk moteld. Bravo Marcus! Nu ska bluffarna få känna att dom lever!
sett på anslagstavla
Alvarsamt önskar lycka till. Utan kultur ”dör” människan.
för att förstå
_ _ _ effekterna av almsjukans härjningar visar jag en av Sveriges vackraste alléer, den strax norr om Albrunna.
Kan du tänka bort den?
ett år har gått…
_ _ _ sen den kom på plats. Och jag som tycker det känns som flera år.
skönhetskatastrof
Vi tog bilen söderut på ön… Skrämmande. Nu börjar det synas hur Öland kommer att se ut om ett år eller två. Renrakat. Allélöst, med tusentals svarta skelettstoder av tidigare träd – i parker, trädgårdar och på kyrkogårdar. Mot ljusa moln kommer vi att skåda en modern variant av svarta pesten, almsjukans triumf. Och alla är tysta. Ingen gör nåt. Länsstyrelsen? Kyrkan? Kommunen? Pressen! De andra medierna! Turismexperterna! Hallå!
Lyckligtvis finns ett och annat undantag. På Södra bruket är det mycket verkstad och lite snack. Här sågar man sig in i framtiden, trots stora kostnader.
– Hittills har vi fällt fem almar, säger Solweig Bejerstrand, ägare till Södra bruket. Jag tror alla våra almar är smittade, men dom som ännu inte är helt döda får stå kvar ett tag till. Det är dyrt att fälla och plantera nytt. Det är förfärligt det som sker. Jag gråter över alla sjuka almar.
Solweig Bejerstrand är mycket kritisk till det offentligas tystnad om problemet almsjukan.
– Jag tycker kommunen och Länsstyrelsen skulle göra en kraftsamling. Dom måste vakna, för detta är jättetråkigt. Men det verkar som om vår kommun inte har nåt intresse av att lyfta fram såna här frågor. I vår förening har almsjukan har varit det stående samtalsämnet ända sen i våras, berättar Solweig.
Alvarsamt:
– Vad tänker ni återplantera med?
Solweig Bejerstrand:
– Det blir troligen silveroxel.
Alvarsamt önskar Södra bruket lycka till. Det är härligt med mycket verkstad och lite snack…
De första fem almarna vid Södra bruket är nu fällda. De ska troligen ersättas med silveroxel, ett träd som kan bli upp till nio meter högt.
Tittar vi söderut ser vi att Södra brukets ståtliga alle´snart är stendöd. Men med nya träd kan brukets säregna charm bevaras. Almsjukan upptäcktes 2001 på Öland. Men inte mycket görs mot den…
peripeti
Det kom mejl till redaktionen. Avsändare: Sune Flisa. Alvarsamts redaktion har efter ett åtta timmar långt möte utan pinkepaus beslutat att publicera det.
– Omvärldens gigantiska intresse för frågan, speciellt i USA, Grönhögen, Syd- och Mellanamerika gör att en publicering känns ofrånkomlig, sade tf nyhetschefen Allan von Kompost under mötets slutskede och fick medhåll av samtliga 276 medarbetare. Håll till godo, kära läsare.
Bowlingkäglorna är borta. En varningsskylt står på sniskan som ett tragiskt minne över ett groteskt feltänkande. Foto: Sune Flisa, oktober 2015.
Sune Flisas mejl:
Efter ett uppoffrande tvåfrontskrig, nästan lika långt som det som avslutades med westfaliska freden, har jag Sune Flisa nedgjort allt motstånd och vunnit en förnuftets och hoppets seger över Trafikverkets påfund, den över hela världen i dag ökända chikanen i Torslunda. Bombardemanget mot den har utgjort front ett. Nu återstår front två: 40-begränsningen genom Kastlösa.
Utpumpad, sårad, törstig och hungrig har jag med bruten sabel och med den rena tankens spjut naglat fast den sanning som mänskligheten så väl behöver för sin fortsatta utveckling: Mot dumheten känns segrarna som störst!
Vid övergången i Torslunda – som naturligtvis måste göras helt säker för gångtrafikanterna – byggdes i andlig desperation ett slags förvänd ”chikan” bestående av ett märkligt krokigt kritstreck, garnerat med ett antal vita bowlingkäglor. Dessa käglor har, som jag Sune Flisa förutspådde, mejats ned gång på gång på gång på gång – av bilar, av lastbilar, av bussar, av älgar, av cyklister, av vinden och av andeväsen. Trafikverket har agerat kägelresare, och till slut har käglorna mer liknat hårdmanglade fendertar från regalskeppet Vasa än effektiva varningsstolpar för vägbruk under 2000-talet. Tanken med chikanen var god, men utförandet skapade ideliga förvirringar, panik- och krockungar.
Nu är äntligen de vita bowlingkäglorna borta, och jag Sune Flisa för därför över all trupp från front ett till front två, ty även det kriget ska naturligtvis vinnas. Efter några nätters firande med stärkande våtvaror tillsammans med mina heroiska mannar på nattklubben La Dolce Vita ute på alvaret återupptas striderna i gryningen någon av de närmaste dagarna. Och jag konstaterar: Mot frihetstörst är nederlaget axiom.
med ödmjuka hälsningar
Eder Sune Flisa,
härförare
Sune Flisa i baren på nattklubben La Dolce
Vita i samband med en stridsledningsövning
våren 1976. Foto: Stina Troll.
öland från luften – cementas kalkstensbrott
Cementas kalkstensbrott söder om Södra Möckleby. Vid horisonten den blå Östersjön i trakterna av Gräsgård. Flyghöjd drygt 100 meter.
papa i stadsparken
Ernest Hemingway var mästaren på att inte berätta allt. Han uteslöt så mycket som möjligt i sina noveller och romaner. Han menade att detta arbetssätt var rätt för honom – på ett villkor: Att det han berättade verkligen var självupplevt. Metoden skulle inte hålla för ”hittepå”, menade han. Då skulle texten rasa samman.
Ungefär så berättar A E Hotchner i sin utmärkta bok Papa Hemingway. Jag hade den i bakhuvudet då vi i dag satt och sög i oss folklivet i Stadsparken i Kalmar. Där var mycket folk och en grupp tjejer, som vi på håll trodde var 15 år, dansade och skrattade och fnissade och dansade igen. Och så höll de på hela den timme vi var där. Jag tog bilder på avstånd från vår parkbänk, men till sist kunde jag inte låta bli att gå fram till dem och fråga om jag fick ta några närbilder. Det gick bra. Tjejerna, som var aningen äldre än 15, ställde upp sig, dansade, log, skrattade. Folk stannade och tittade. Folk skrattade. Jag skrattade.
Och jag tänkte på Hemingway… Inte berätta allt! Som gammal reporter bet jag mig i tungan och lyckades lämna tjejerna utan att ställa en enda fråga. Jag vet alltså inte vilka de var, varför de dansade, varför de filmade, vad de eventuellt skulle göra med filmen. Jag vet inte heller deras namn eller åldrar eller varifrån de kommer. Jag vet ingenting om dem, bara att de med sin dans gjorde folk glada under den timme vi satt i Stadsparken.
Han hade rätt, Hemingway. Man ska inte berätta allt. Man behöver inte veta allt.
brun asfalt
Det har blivit höst. På cykelleden Albrunna-Södra bruket ligger tallbarr i tjocka ockrafärgade mattor. Doften av skog är påtaglig, vilket inte är så vanligt på Öland.
mot 6 000 foton…
Alldeles snart publiceras inlägg 1 300 på Alvarsamt. Då finns 5 200 foton på bloggen. Till dig som söker äldre inlägg: Gå längst ned på bloggen. Där finns sökruta, Sök tidigare inlägg. Tänk på att stava rätt och att det kan löna sig att söka med lite olika versioner av sökord. Exempelvis ger sockenbok fem träffar medan sockenboken bara ger tre.
Vill du slippa gå till blogggen – men få den ändå – kan du gratisprenumerera och få den per e-post. Klicka på lilla svarta rektangeln längst ned till höger, märkt + Följ. Fyll i din e-postadress i rutan som kommer upp. Klicka på Skapa konto. Färdigt.
Det finns faktiskt ytterligare ett sätt att prenumerera genom e-post. Längst ned på sidan står det Följ bloggen via e-post…
Välkommen! 😉
öland från luften – södra udden
Ibland kan även tekniskt dåliga foton vara värda att visas. Här är ett sånt, där kameran tittar nästan rakt in i den starka eftermiddagssolen och hela övre högre hörnet blir groteskt överexponerat/utfrätt och där nästan hela högra bildhalvan krävde ”manuell ifyllnad” för att överhuvud taget visa någon teckning. Men bilden äger en berättelse. Vi ser Ölands södra udde med fyren Långe Jan. Till höger Kapellviken och till vänster del av inramningen av den gamla kapellruinen Kyrkhamn.
Alla bilder i serien från Ölands sydspets togs på eftermiddagen 18 oktober. Det var vackert väder med vind från nordost, runt 6 meter per sekund. Exponeringstid för samtliga foton 1/2 500 sekund, bländare 4,5 och 400 ISO. Ett hundratal fågelskådare härjade med sina kikare nere på udden. En kvinna berättade att hennes raraste fynd för dagen var en ganska orädd svart rödstjärt.
öland från luften – kapellviken
Man kan nästan tro att detta foto är taget på en annan planet än jorden. Men det vi ser är Kapellviken på södra Ölands västsida, bara ett stenkast norr om fyren Långe Jan. Högst upp i högra hörnet ser du dels vägen ned till fyren, dels Östersjön på andra sidan Öland.
Öland från luften – Schäferiängarna
Vi har stigit till 150 meters höjd och ser både kapellruinen till höger och bakgrundens schäferiängar på Ölands östsida. Luftens fuktighet gör att landskapet längst bort i bild ”går in i dimman”. Ungefär mitt i bild går vägen ned till Långe Jan. Något nedanför undre bildkant breder Kapellviken ut sig. Norr ligger till vänster i bild.
Öland från luften – kyrkhamn
Du ser södra spetsen av Öland från drygt 100 meters höjd. Strax utanför bild, till höger, tar Öland slut. Vattnet nedtill är Kapellviken. Den ligger väster om Öland, mellan ön och flera rev, bland andra Svartskär och Västrevet. Ungefär 30 mil bakom horisonten hittar vi Gdansk i Polen. Diagonalt över bilden går vägen ned till Ottenby fågelstation och fyren Långe Jan. Om du följer den till vänster ser du en fyrkant med ett vitt kors. Där byggdes på 1200-talet ett kapell. Hamnen här i Kyrkhamn var under flera hundra år tillhåll för sillfiskare. Under 1600-talet var de nästan tusen. Om du klickar upp fotot i full storlek ser du sannolikt gränser/grunder för gamla bosättningar. De syns som mörkare rutor nedanför och till höger om kapellruinen. Här kan du se hur detta fantastiska landskap ter sig när natten lägger sin svarta säck över hela härligheten…
Här är vi närmare det vita korset vid kapellruinen med rötter i 1200-talet. Kapellets byggstenar användes långt senare – sorgligt nog! – till bygget av fyren Långe Jan 1783-1785. Om Kyrkhamns kapell och övriga kyrkor på Öland kan du läsa här. Nere till höger i bild anar man spår efter forntida byggnationer.
äntligen kan jag ta skitbilder
Begreppet dualism kan dissekeras och förklaras på många sätt. Här använder jag det för att med ett enda ord försöka sammanfatta vad jag i morse såg som kärnan i professor Marcus du Sautoys teveprogram Finding my mind, lite tafatt översatt till svenska med Resa i mitt sinne.
Programmet repriserades i min hjärna några timmar senare, då jag startade min lilla kompaktkamera och började vrida på programratten. Där finns alla konventionella alternativ: A, S, P, M, porträtt, landskap och några till. Men där finns också inställningen leksakskamera.
Här går jag och köper en kamera för 5 000 och för de pengarna kan jag nu ta tekniskt sämre bilder än jag tar med en engångskamera för 27 kronor. Dualismen har slagit till. Vi människor är dubbla. Vi är två, vi är flera, separerade i kropp och själ eller båda två i ett. Vi vill ha det bästa – men även det sämsta. Vi vill leva men också måla, berätta, skriva, filma och fotografera om hur det är att leva. Att bara leva räcker inte.
Varför räcker inte det?
Inget svar.
I alla de vanliga programtyperna på min lilla Fujikompakt blir bilderna klara, rena, skarpa med perfekt vitbalans i stort sett utan vinjettering.
Med min 5 000-kronors-kamera kan jag också ta rena skitbilder genom att välja programmet ”leksakskamera” och få oskarpa, vinjetterade bilder med kraftiga färgstick. Hur marknadsför man en sån möjlighet? Och jag kan omöjligen avhålla mig från frågan: Varför finns den?
PS. Om du vill – försöka! – förstå din själ/hjärna/självuppfattning kan du se programmet med Marcus du Sautoys i morgon söndag 16:00 eller på måndag 22:30. Kanalen är Axess TV.
en värld utan gränser
De senaste två dagarna har Alvarsamt haft nästan lika många besök från utlandet som från Sverige. Drösar av folk i Polen, USA, Sydkorea och några andra länder har kikat in… Och det är ju trevligt.
Men man undrar naturligtvis varför? Kan svaret vara att almsjukan är en farsot som sprider sig över stora delar av världen? Jag vet inte. Men jag vet att internet river murar, suddar ut gränser. Och inga främmande språk är längre helt omöjliga att förstå. Google har en översättningstjänst som fungerar hyfsat – om man inte har för stora pretentioner. Kolla själv nedan. Där kan du läsa Alvarsamts inlägg om almsjukan, Pesten slår till, på koreanska. Lycka till. 😉
전염병 파업
심지어 무거운 위스키 – 이제 우리는 강 자체가, 어쩌면 신경 진정제 태블릿을. 전염병은 여기!
화요일에 우리는 남부 Möckleby의 묘지 주위에 무릎을 갔다. 그것은 이해하기 충분했다 : 년 또는 두 마을이 완전히 다를 것입니다. 하나는 모든 병에 걸린 나무를 주름 및 마을 초원 문자를 취득, 또는 그렇게 스레드가 죽은 반 죽은, 흰색과 회색과 검은 색 남아있을 것입니다 그 푸른 여름 하늘을 거대한 해골. 그렇다면, 관광 안내 책자는 미래 설계?
그것은 다시 네덜란드 느릅 나무 병에 대해 이렇게, 또는 내가 전화로 괴롭히는. 네덜란드 느릅 나무 병이 먼저 공격 고틀란드, 보면 2005 년 어둠을 두려워합니다. 지금 살아 보려고로 절단하고, 섬에 35 유럽 연합 (EU) 만 저장 될 수있는 저장하기 위해.
그러나 OLAND, 다음!? 왜 여기에 문제에 대해 너무 작은입니까? 왜 이렇게 작은입니까? 여기에, 인정 하듯이 단어는 자연 재해 -하지만 상황은 말로 도움이되지 않습니다. 내가 이해하는 데 필요한 동력 사슬 톱과 다른 수종의 젊은 농장입니다.
아니면 우리는 그냥보고 그것을 밖으로 작동 할 것이라고 생각 하는가?
pesten slår till
Nu gäller det att stålsätta sig, kanske ta en nervlugnande tablett – eller rent av en rejäl whisky. Pesten är här!
I tisdags gick vi ett varv runt kyrkogården i Södra Möckleby. Det räckte för att förstå: Om ett år eller två kommer byn att se helt annorlunda ut. Antingen fälls alla sjuka träd och byn får stäppkaraktär, eller så kommer träden att stå kvar döda och halvdöda, vita och grå och svarta som spretande skelett mot den blå sommarhimlen. Hur ska då turismbroschyrerna utformas i framtiden?
Det handlar alltså om almsjukan igen, eller pesten som jag kallar den. Tittar man på Gotland där almsjukan slog till först 2005 blir man mörkrädd. Nu kapar man för brinnande livet och för 35 EU-miljoner på ön för att rädda det som räddas kan.
Men Öland, då!? Varför sägs så lite om problemet här? Varför görs så lite? Här används visserligen ordet naturkatastrof – men läget blir inte bättre av ord. Vad jag förstår behövs motorsågar och nyplanteringar av andra trädslag.
Eller ska vi bara titta på och tro att det ordnar sig?
Södra gången in mot kyrkan kommer snart att vara allélös.
Kyrkvägen blir snart träalös i bildens högra sida. Vartenda träd verkar sjukt. Andra trädslag har det också svårt här och var, bland annat ask och ek.
Tyvärr är läget lika katastrofalt utmed Kyrkvägens vänstra sida i bild – den mot biblioteket. Ingående fakta om almsjukan hittar du här.
Tänk bort varje rödkryssat träd – och du ser in i framtiden.
Jätteträdet vid Degerhamnsvägen är dött.
Biblioteksparken. I bakgrunden ICA.
Samma som ovan. Tänk bort de rödkryssade träden…
Biblioteksparken mot väg 136. Kommentar onödig.
Biblioteket.
Pesten mitt emot ICA.
Dödträden på kyrkogården understryker dödens närvaro.
Visset intryck utmed väg 136, väster om kyrkogården.
Utan titel.
Utan titel.
Utan titel.
Utan titel.
Utan titel.
En bänk att sätta sig på för att begrunda läget…
Utan titel.
Utan titel.
Utan titel.
Öland från luften – Gräsgårds hamn
Hösten kramar Öland men från hundra meters höjd kan man fortfarande få lite sommarkänsla då solen hittar ett litet hål i molnmassan. Gräsgårds hamn i eftermiddags. Ostlig vind 7-10 meter per sekund. Temperatur: 10 grader – plus!
öland från luften – Albrunna lund
Flygbild av Albrunna lund, en av södra Ölands pärlor, tagen i slutet av september. När jag detaljstuderar den undrar jag om det kan anses normalt med så många vita döda träd…
vart är vi på väg?
Tävlingen Vart är vi på väg? publiceras i fortsättningen endast runt månadsskiftena. Att även köra den mitt i månaden blir lite för ofta, tyckte Alvarsamts redaktion på det möte i frågan som inleddes i förrgår klockan 21:00 och inte avslutades förrän 07:00 i morse. Endast en av de 278 mötesdeltagarna röstade för fortsatta tävlingar även i mitten av månaden. Hans namn: Sune Flisa, då och då eldfängd medarbetare i Alvarsamt.
– Efter den här sjuka omröstningen är det mer än nånsin befogat att ställa sej ödesfrågan Vart är vi på väg?! sa gode Sune och lämnade i vredesmod den hyrda konferens- och nattklubbslokalen La Dolce Vita mitt ute på det öländska alvaret.
att söka är att lära
Om man bara fick sina nyheter serverade av medierna skulle man snart tro att världen är räddningslöst förlorad. Men är man nyfiken och i stället söker verkligheten på det så kallade nätet upptäcker man att medierna inte skildrar en bråkdel av allt det som finns och händer på vår jord – och i universum. Internet har för mig blivit den nyttigaste vitaminsoppan och det förnämsta universitetet. På nätet finns allt, inte bara det som medierna frossar i.
Låt mig nämna en enda sajt, Youtube. Den som inte har varit där tror kanske att där bara finns effektsökande musikvideor med rökmaskiner och discodunk, rullar om gulliga ungar, om tillgjorda brudar, om killar som försöker visa att de är män – och om livsfarliga djur, ofta kallade ”monster”. Nå väl, sånt tröttande material finns det tyvärr oceaner av. Men det finns lika mycket som verkligen är intressant – och framför allt lärorikt. Det är uppbyggande med alla dessa människor som gör videor där de berättar om sina intressen, färdigheter och lärdomar inom specifika ämnen, utan vinstintresse, bara för att det roar dem – och förhoppningsvis andra.
På Youtube kan du lära dig allt. Jag har lärt mig massor om datorer, akvariefiskar, desktop publishing, datorprogram, foto, lödning, flyg, aerodynamik, språk, RC-flyg, grammatik, motorer, svagström och Kite Aerial Photography. Sista ämnet valde jag med avsikt på engelska, eftersom det ofta är det allra viktigaste när man söker: Att söka på engelska, speciellt på Youtube. Det ger hundratals gånger flera träffar än om man gör det på svenska.
I augusti såg jag första gången M/S Envik i Degerhamns hamn. Jag visste ingenting om henne så jag började kika lite på nätet. Och om en så blygsam liten tramp finns massor av information. Det finns till och med en video tagen ombord, visserligen en rätt enformig rulle där hon stångar sig fram på ett vågigt Östersjön. Andra länkar om lilla anspråkslösa Envik är denna. Och denna. Och denna. Och det finns säkert många andra…
Den vetgirige lever i den bästa av världar, i den bästa av tider. Allt finns att ta reda på. Allt finns att lära. Det är bara att söka. Men det gäller att söka rätt. Men att söka rätt är en konst som kräver vetgirighet och kunskap. Vetgirigheten får man stå för själv. Kunskapen finns på nätet. En bra början är att söka kunskap om hur man lär sig att söka kunskap!
M/S Envik, en liten cementfraktare som jag tack vare ”nätet” vet en hel del om.
idrottsnytt
I dag ser tennisbanan i Degerhamn rätt skröplig ut, men nu ska det bli ändring på det, tack vare Cementa. – När planen är uppfräschad kommer också dom gamla intressanta ugnarna bättre till sin rätt, säger Andreas Johansson, Cementa och suppleant i Degerhamn IF.
– Degerhamn IF har överlämnat ansvaret för tennisbanan i Degerhamn till Cementa. Det berättar en entusiastisk Andreas Johansson, suppleant i klubben. Cementa ska fixa nätet och domarstolen redan i år, och nästa år ska banan bli ännu finare… Förresten… Den som vill kan spela där redan nu.
Andreas vill också säga några ord om den fotbollsskola som Alvarsamt tidigare berättat om:
– Vi har haft tre träningar på Alunvallen för ungarna på låg- och mellanstadiet i Alunskolan. Till första träningen kom 13 ungar, till andra 17 och till tredje 22!
Två träningar återstår och sedan blir det avslutning.
Här på Alunvallen kickas det nu boll igen – i fotbollsskola!
arma almar
Almsjukan skrämmer alltmer. Den härjar inte bara på Öland, vilket är en klen tröst. Under sommarens bilande såg vi dess gråvita utbredning även i Skåne, Blekinge och Småland. I Västerstads almlund börjar det se ut som om kriget dragit fram. Vilken futuristisk mardröm att se hela denna drygt hundra år gamla skog stendöd. Alvarsamt var där för drygt tre år sen och så gott vi minns såg vi då inga ”skeletträd”. Almsjukan utvecklas skrämmande snabbt.
Det intressanta är vad kommunen och länsstyrelsen vet – och eventuellt gör eller planerar att göra mot pestens utbredning. Det finns nämligen olika bekämpningsstrategier i landet och utrikes, vilket detta dokument från 1997 berättar om. En udda fråga är hur almsjukans utbredning och effekter påverkar begreppet världsarvet?
Gråvita och stendöda stammar i Västerstads almlund. Här ser det ut som om de döda träden bara står i lundens ytterområden. Dessvärre har vi sett på flygfotografier, som vi snart visar, att smittan slår även mot enstaka träd långt inne i lundar, exempelvis i Albrunna lund.
Under hösten planerar Alvarsamt flygfotograferingar över många skogar och lundar på södra Öland. Några av bilderna kommer att visas här på bloggen, men lejonparten av dem på min specialblogg för flygfoton, 100meterupp.
dagens ölandsbild 139
Lugna höstdagar är perfekta för strandpromenader. Här vandrar matte och husse till fågelhunden Clintan – och Clintan själv, förstås.
2-0 till urbaniseringen
Jag har bott i genuin glesbygd i mer än halva mitt liv. Jag kan inte tänka mig att bo i stad. Men ibland känns det som om framtiden på vischan kommer att bli knagglig. Medelåldern ökar och man hamnar snart på efterkälken i den tekniska och kulturella utvecklingen. Infrastrukturen imploderar. Tendensen är inte ny; folk har flyttat från land till stad under många decennier. Just nu står det 2-0 till urbaniseringen.
Inflyttningen till städer accelererar över hela världen. Därför känns det uppiggande att nån gång få läsa om folkströmmar åt andra hållet. Artikeln är snart två år gammal men förutspår måhända en framtida trend. Jag hoppas det. Kanske är det dags för en reducering till 2-1?
Alunvallen är ett exempel som gör mig fundersam. Degerhamn IF har slumrat in och den fina arenan står där som ett stumt monument över gångna tider – och över sig själv. En frivillig eldsjäl, Per Adéen, klipper gräset och håller allmän ordning. Men där utkämpas inga matcher, där finns ingen jublande publik som skriker sig hes mellan tuggorna på den kokta korven badande i ketchup.
Men det finns hopp, ty det spelas faktiskt fotboll på Alunvallen – igen!
Andreas Johansson, tidigare tränare och numera suppleant, i styrelsen för Degerhamn IF berättar:
– Vi har startat en fotbollsskola. Hittills har vi haft tre träningar för ungarna på låg- och mellanstadiet i Alunskolan. Första gången kom 13 barn och nu senast var dom 22. Och flera träffar återstår innan det blir avslutning.
Jag ser genast en ljusnande framtid framför mig, men Andreas drar en aning på svaret då jag frågar om seniorlaget kanske återuppstår:
– Det ska mycket till för det. Då får vi börja på ruta ett igen. Men man vet ju aldrig vad det kan bli av ungarna i fotbollsskolan. Vi har redan hittat talanger…
På lång sikt finns alltså hopp om ett blomstrande Degerhamn IF igen. Trots det frågar jag mig om det var den senaste eller sista matchen vi fick se på Alunvallen i våras?
Gerd vann!
Jernis vinst i förra tävlingsomgången av Vart är vi på väg? var nog ett enda stort unikt undantag. Nu är ordningen återställd, kvinnorna vinner. Den här gången vann hon – hon Gerd! Och det är en vinst att vara stolt över, ty aldrig tidigare i tävlingshistorien har ledtrådarna varit så svåra, så kryptiska, så förledande.
Gerd Åstrand hade kyla nog att vänta in ledtråd nummer två för att efter knappa två timmars klurande slå till med det rätta svaret: Slagerstad, som vi nådde per bil från Hulterstad.
Hela dagen hyllningsspelar Alvarsamts Symfoniorkester för Gerd. Dirigent är den i symfoniska sammanhang så kände Sune Flisa, också sporadisk medarbetare i Alvarsamt. Orkestern framför verk av bland andra Mozart, Liszt, Schönberg, Tjajkovskij och Flisa. Konserten sänds från Alvarsamts konsertsal, Flisahallen, på den underjordiska frekvensen 67,2143 MHz.
Grattis Gerd!
Lösningen
Vi blir många i bilen i dag. Solen skiner och vi har mycket att titta på under resan. Farbror Knut, moster Elina och vår chaufför Sören von Pastej påstår att det inte finns något Systembolag i från (Hulterstad), trots att man där gärna tar en tredje sup (Hulterstad). Lustigt nog säger man på Systembolaget i molnet att Kölsch – till sin karaktär – ligger nära tills magasin (magasin är synonym till Slagerstad). Både från (Hulterstad) och till (Slagerstad) är städer på denna märkliga ö där många – inklusive vår chaufför Sören von Pastej och farbror Knut och faster Elina – påstår att endast Borgholm verkligen är stad. Alla i bilen tycker förresten att Sören von Pastej kör som en gud och att den gamla Dodgen går som på räls. Till och ch bildar inledande (Schlagerstad).
