bara timmar kvar…

Har du tagit fram muckarkammen? Vi lämnar snart 2015. Nedräkningen kan börja…

Så här ser vi ut i Södra Möckleby, runt 11:30 på årets sista dag. Nere i högra hörnet ser vi korsningen Kyrkvägen-Alunvägen.

Här tittar vi mera norrut. Till höger löper spikraka Alunvägen bort mot Alungården. Längre bort, utmed väg 136, ser vi Gårdstorp och det lilla vindkraftverket i Gettlinge. Ännu längre bort anar vi kyrkan i Smedby.

nytt år…

Tiden går, dagar blir månader – år efter år. Det okända nya året väntar där ute. Och framtidsfrågorna kan bli mycket svårare än vi tror… Men vad är egentligen tid? Finns tid eller är den bara något vi hittat på? Skulpturer av Johan August Gustafsson, J.A.G.S. muséum.

Byig vind

När vi i går flög över kyrkan i Smedby var vinden så byig att hela riggen ibland vändes uppåt mot himlen, trots att kamera och rigg väger drygt ett halvt kilo. Kameran tog till och med en bild av den drake som bar den.

Draken är här ungefär 15 meter högre än kameran som uppskattningsvis är 40 meter upp i det blå.

Vi svävar runt Smedby kyrka

Det blåste på gränsen till för hårt i dag när draken gick till väders med nya kameran strax före solnedgången: upp mot 13 meter per sekund i byarna. Då gäller det att vara lätt på både foten och handen. Vi tittar norrut och till vänster om kyrktornet ser vi vindkraftsparken vid Eckelsudde.

Kyrkogården med gamla prästgården mot Kalmarsund och det avlägsna Sverige. Vi blickar alltså västerut. Den riktigt skarpögde kan se Josefina Olsdotters gravsten precis till höger om den solbelysta gröna häckkvadraten framför muren. Ett inlägg om hennes extremt svåra liv publicerades 26 december. Om du vill kan du läsa det här.

Det är svårt att tro att vi om några dagar skriver 2016. Fälten är gröna, ljuset är varmt vårlikt och många fåglar som borde ha flyttat för länge sen finns kvar. Kyrkan i Smedby har avlägsna rötter i 1100-talet. Den invigdes 1853.

i röret…

Alvarsamt blir snart nostalgisk… Det handlar om ett besök i barndomslandet där allt en gång började – också det på en ö men inte Öland… Kryptiskt? Ja visst!

Det börjar bli dags för nya enkäter på byn. Vad tycker folk om vädret, politiken, flyktingmottagandet, livet i stort och smått. Och vilken blev julens bästa julklapp!?

Under kvällen – ja, bara om en knapp timme – svävar vi runt kyrkan i Smedby…

Och på fredag morgon klockan 8:00 är du väl med på noterna när Vart är vi på väg? för oss ut i den öländska geografin igen…

gott nytt år

Speja ut över södra Öland med Alvarsamt – ”ditt Ölandsöga till lands och i luften”.

Gott Nytt År, alla läsare! Du följer väl med Alvarsamt på utflykter och spektakel på södra Öland även under 2016? Vi rapporterar från slott och koja, från marknivå och i flygperspektiv. Från årsskiftet utökar vi personalen med en utrikeskorrespondent. Han heter Sune Flisa och stationeras i Indien. Sune är inte bara en allvetande världsreporter, han är också en av Indiens bästa rallyåkare, konstjonglörer och angelfiskare.

Ytterligare nyheter blir att Dagens Turist återkommer och blir frekvent, eftersom turisternas tyckanden och önskanden borde vara ytterst intressant läsning för alla ölänningar med intresse för framtiden.

Vart är vi på väg? fortsätter ytterligare några månader, men byts sen ut mot ny tävling. Hur den blir ska avgöras på det nya årets första redaktionsmöte på hemlig ort ute på alvaret. Det blir en enkel tillställning med småvarmt, drinkar i specialbyggd igloo, trerättersmiddag med fri sprit och sen avslutar vi med idékläckning i baren – även där med fri dryckjom. Fältet ligger alltså öppet för överraskningar.

Eftersom Alvarsamt är Sveriges enda riktigt demokratiska publikation öppnar vi också för dig med åsikter att torgföra. Sidan heter Jag tycker och bidrag till den måste undertecknas med korrekt namn. På Jag tycker kan du skälla och rosa, tycka och tänka. Inga ämnen är tabu men tonen ska vara ”schyst” och alla slags diskrimineringar är portade redan från början. Mejla din text till alvarsamt@yahoo.se Uppge namn och telefonnummer för eventuell fråga från redaktionen. Telefonnumret publiceras naturligtvis inte. Skicka gärna med en rad eller två om dig själv. Välkommen.

Nu ser vi fram mot det allra bästa året – hittills!

ett liv

I maj berättade Gösta Wahlgren om sjöolyckor som drabbat bygden. Det första inlägget kan du läsa här. I det kan du dessutom höra Gösta själv berätta. Det andra kan du läsa här. Detta är det tredje inlägget från Göstas föredragsförmiddag på Alungården.

Josefina Olsdotter föddes i Ventlinge. Sitt första äktenskap ingick hon vid 25 års ålder med skeppare och virkeshandlare Henrik Olof Andersson. De började planera för framtiden. Man ville utveckla lantbruket. Henrik kunde göra affärer och Josefina sköta jordbrukssysslorna. Tre barn födddes: Arthur, Theresia, Henrik. Barnen tog sig senare namnet Henriksson efter fadern.

Den 18 augusti 1888 meddelas att skeppare Henrik Olof Andersson, 41 år från Gåsesten, är vådligen omkommen genom drunkning utanför Risinge. Återfunnen och begravd 13 september samma år.

De hade då varit gifta i sex år. Den yngste sonen föddes 17 augusti, alltså dagen före faderns död. Barnet döptes till Henrik efter sin far. Henrik blev senare farfar till Jonny Henriksson, Södra Möckleby, med verkstad i Seby. Efter Henrik Anderssons död hölls auktion i Gåsesten – på hans gångkläder!

Josefina blev ensam med tre barn på 4 och 2 år och nyfödde Henrik. 1890 gifte hon om sig med skeppare Axel Gustinus Johansson, född i Södra Möckleby. Josefin var då 33 år, han 22. Sex barn föddes, fyra pojkar coh två flickor. Flickorna dog i späd ålder i slaganfall. De fyra sönerna tog sig senare namnet Axelsson efter sin far Axel. Tre av sönerna följde sin fars yrkesval och blev sjömän.

Den 19 april 1903 slog stormen till med full kraft. Jakten Ida från Degerhamn med skeppare Axel Gustinus Johansson strandade vid Långören i den blekingska skärgården. Tre män omkom: Skeppare Axel, 35 år och gift i Gåsesten, sjöman Hilmer Öberg från Degerhamn och Karl-Anton Andersson från Alunbruket. Josefinas
make begravdes i Karlskrona 28 maj 1903. De två övriga begravdes i Torhamn 26 april. Efter 13 års äktenskap miste hon sin Axel samma dag som hon fyllde 46 år. Förlisningen blev en evig påminnelse i hennes fortsatta liv. Nu var hon ensam med fem pojkar 15, 13, 8, 7 och 5 år. Det fanns inget socialt skyddsnät. Alla fick jobba på gården.

Sonen Arthur från första äktenskapet for ut som sjöman och emigrerade till Nordamerika 19 år gammal. Barnen växer upp. Henrik, 22 år, var vid husförhör daterat 1910 hemmavarande och noterad som lantbrukare. Sonen Valfrid Alexius, 20, började som sjöman men var nu registrerad som skeppare. Sonen Albin Justinius, 15, blev snickare. De yngsta sönerna Thure Johan, 14, och Oscar Ferdinand knappt 12 år var med på det fartyg där deras äldre bror var skeppare. Alla Josefinas barn hade därmed arbete.

Den 9 maj 1910 slog ödet till igen. Då miste Josefina tre av sina söner. Jakten Elida Degerhamn förliste i en nordostlig storm med regntjocka under resa med kalklast mellan Degerhamn och Lyckeby. Tre sjömän från Gåsesten i sina bästa år miste livet. Skeppare Valfrid Alexius, 20, sjöman Thure Johan, 14, och sjöman Oscar Ferdinand, 12 år. Med bara segel utan hjälpmotor blev vädret dem övermäktigt. Elida sjönk på 12 meters djup. Ägare till Elida var Degerhamns Kalkbruk.

I Ölands Smedby kyrkbok bekräftas att det var Josefinas söner som omkom i drunkningsolyckan. Det kom senare fram att den 12-årige pojken Oscar Ferdinand skulle till brodern och snickaren Albin i Blekinge. Han lovade hade lovat mamma Josefina att han skulle komma hem igen. I stället drunknade han. Men vindar och strömmar förde liket till Gåsesten där en kvinna fann honom på stranden. Hon kände igen Oscar som familjens yngste son och larmade. Henrik fick uppdraget att med häst och vagn hämta hem sin döde broder. Han tog ett vitt lakan med sig som han svepte brodern i.

Äldre ortsbefolkning har senare berättat att Josefina aldrig mer blev sig riktigt lik. Oscar Ferdinand begravdes 1 juli och den två år äldre brodern två dagar senare på en ort i Blekinge. På den här tiden begravdes man där man hittades, inte där man var bosatt.

Josefina fick alltså två äktenskap krossade av olyckshändelser. Tre sönder förlorade hon på sjön, liksom två döttrar som dog i späd ålder. Äldste sonen och dottern Theresia från första äktenskapet emigrerade till Amerika. Minnena och ensamheten blev stor. 1911 sålde Josefina Olsdotter fastigheten och sina fasta tillgångar i Gåsesten. Hon gifte sig senare för tredje gången och hennes nya namn blev Göransson.

Josefina Olsdotter ligger begravd på kyrkogården i Smedby.

Josefina Olsdotters gravsten på kyrkogården i Smedby.

dolt krigsminne

Krigen gör sig påminda där och då man minst anar det. Lite mer än halvvägs upp i den branta cykelbacken i Degerhamn såg vi i dag det vi inte sett tidigare: Ett väl dolt värn, sannolikt från andra världskriget.

Värnet är nästan osynligt fastän alla lövträd står kala. Materialet är kalksten.

En liten dörröppning och man kommer in i en mörk håla med en brits och inget mer. Ett fasansfullt tillhåll då eventuella bomber faller. Hållfastheten var dessutom skral.

Midnattsmässa

Ett 70-tal personer orkade trots dansen kring granen och julbordets fröjder gå på midnattsmässa i Södra Möckleby kyrka under julafton. Kören Sydöland sjöng och mässan leddes av kyrkoherde Leif Bengtsson.

En julnattsmässa eller midnattsmässa firas vid midnatt på julnatten. Gudstjänsttypen är vanlig i romersk-katolska kyrkan men har blivit allt populärare i Svenska kyrkan.

Kyrkoherde Leif Bengtsson mässade bland gran och levande ljus.

När kyrkan i Södra Möckleby renoverades 1950 upptäcktes – under golvet – en romansk kyrka från 1100-talet.

stressade tomtar

Att tomten brukar ha det jobbigt på julafton vet alla. Men att det numera har blivit så stressigt att han måste springa känner inte alla till. Alvarsamt gav sig ut på allfarvägarna för att få ett snack med tomten i lugn och ro. Men försöken misslyckades. Tomten med sina nissar hade alldeles för bråttom.

– Det har blivit så stressigt att jag numera måste skicka säckarna i förväg per bil, stånkade kutande Tomtefar själv medan han mitt i löpstegen tog sig en slurk skvättande julmust.

Det blev alltså ingen intervju. Tomtefar och hans nissar var borta på ett par sekunder…

Tilläggas skall att om nån läsare ser likheter mellan Tomtefar och känd albrunnabo är detta en mycket felaktig villfarelse.

Tomtefar och hans nissar utstrålar verkligen livsglädje – trots julstressen.

Tomtefar i mitten med fladdrande mustascher i fartvinden. Det går undan här!

Här får Tomtefar med sina nissar dra ned en aning på farten; hastighetsbegränsningar är en av tomtens många besvärligheter att tackla. – Men hittills har vi klarat oss från fortspringningsböter, ropade Tomtefar i utkanten av Södra Möckleby. Trion försvann snabbt söderut och ingen vet nu var den är…

finns det några snälla läsare här?

dagens ölandsbild 151

I frisk vind tuffar M/S Ferro in mot hamnen i Degerhamn.

dagens ölandsbild 150

I hamnen i Degerhamn skapar solen sommarkänsla två dagar före  julafton. Det är inte lätt att veta om båten ska pallas upp för vintern eller sjösättas.

indien kallar

 

Tidigare i höst skrev Sune Flisa ett pappersbrev till komnunstyrelsen i Mörbylånga kommun. Han begärde att kommunen skulle höja hastigheten genom Kastlösa samt betala ordentligt tilltagna skadestånd till den sydöländska befolkningen.

Nu kommer kommunens svar till Sune Flisa, se ovan. Med anledning av brevet har Sune levererat ett synnerligen känslosamt tillkännagivande till oss på redaktionen. Med södra Ölands bästa för ögonen väljer redaktionen att – nedan – publicera det utan kommentarer, strykningar eller tillägg. Dock har vi tagit oss friheten att helt utelämna Sune Flisas 33 sidor långa PS, i vilket han – bland annat – ber oss att skicka brevtexten till Svenska Akademien för att – som Sune uttrycker det: ”_ _ _ ledamöterna i ett nafs ska kunna befrias från sitt träliga dividerande om olika kandidaters styrkor och svagheter. De kan nu på stående fot titta varandra i ögonen och i beundran utbrista i kör: ”Heureka. Sune får litteraturpriset 2016. Äntligen!”

 

————————————————————————————————-

Sune Flisas brev till redaktionen:

Högt ärade ölänningar.

Gränsen är nådd. Jag orkar inte längre. Min sargade kropp förblöder, min mentala hälsa – annars omvittnad som ”enastående” – krackelerar i takt med debarkeringen från allt vad som kan kallas ”förstånd”. Alla kurvor pekar nedåt; framtiden ter sig allt svartare. Jag Sune Flisa återvänder till mitt kloster Zabsang Choekhorling i Indien. Där lyser eftertankens klara skära i morgonrodnaden, där härskar vishetens blomma och där tar man emot Sune Flisas råd och order med tacksamhet och övertygelse om den djupa kunskapens omätbara värde.

När nu Mörbylånga kommun vägrar både den av mig beordrade hastighetsökningen genom ökenlika Kastlösa samt skyndsamt utdelande av ett rundligt tilltaget pekuniärt skadestånd till den sydöländska hårt lidande befolkningen blir deras beslut lika med slutpunkten för min öländska era. Nu kallar världen. Nu träder Sune Flisa in i den gränslösa sanningens bländande stjärnljus. Farväl alla klartänkande ölänningar och soldatvänner – skadade och ännu icke skadade, stupade och ännu icke stupade!

med ödmjuka hälsningar

 

 

Eder Sune Flisa

Sune Flisa som huvudtalare på svamp-
festivalen ”Årets Karl-Johan” i Värnamo,
hösten 1997. Foto: Katinka Museron.

 

gorm tog och kommunen gav

Orkanen Gorm ställde till med mycket elände, som här i Dalsjö där den slet upp fyra stora träd med rötterna. Men redan växer där nya! Kommunen är verkligen att gratulera, vilken snabbinsats. Det kallar jag för att leverera.

Det var stora bjässar som föll i Dalsjö. Vi ser från söder mot norr.

De nya träden från norr mot söder.

på spaning efter grund

Från luften ser man många gånger det man inte ser från marknivå. Visst har jag noterat att vågorna ibland bryter över något ett 50-tal meter ut från Ölands södra udde, men det är också allt. Från luften ser man mycket mer. Det grunda steniga partiet med enorma kalkstensflak till vänster i bild är stort, troligen 100 meter från väster till öster.

Söder ligger åt vänster i bild. Vattnet här är lugnt eftersom vinden kommer från nordväst.

Så här långgrunt är det på många håll utmed södra Ölandskusten. Det är lätt att förstå att många båtar slogs sönder i stormarna förr i världen…

grön jul på södra Öland

Julens färg blir grön i olika nyanser.

mot 6 000 foton

Antalet foton på Alvarsamt pinnar på mot 6 000. I dag kan du leta bland 5 445 foton i snart 1 400 inlägg. Du söker inlägg längst ned på förstasidan, i rutan under texten SÖK TIDIGARE INLÄGG.

eventuell mosse blev ickemosse men är granne till grebbakärr

Vi mötte Sylve Persson, ”Den vandrande uppslagsboken”. Han berättade om den mosse vi tyckte oss se vid flygning över Södra bruket. I ett senare inlägg kallade vi mossen för lägda och äng. Men mosse var inte helt fel. Sylve berättade nämligen att strax ovanför/öster om det vi först kallade mosse och senare äng ligger faktiskt – ett kärr! Det har till och med ett namn, Grebbakärr, efter ordet grebba/gräbba för flicka. Kärrnamnet har tragiskt ursprung. Enligt sägnerna ska nämligen två små flickor ha drunknat i kärret.

I Grebbakärret finns och fanns så mycket vatten – fortfarande enligt Sylve – att boende på Södra bruket för länge sen hämtade sitt vatten där. Småningom tar vi oss dit…

Mossen som är en äng i bildens nederkant. Från luften ser vi det inte men strax till höger om ängen ska Grebbakärr ligga – vattenfyllt än i dag.

vit eller grön jul?

Det är varmt. Vi hade + 10 i natt. Bara superoptimisterna tror fortfarande på en vit jul. Hur många som tror på tomten är okänt. Men om han kommer, hur vallar han släden?

Adventsljusen brinner i Smedby kyrka. Vallarna är gröna. Det finns utslagna blommor i rabatterna.

Vy från Smedby mot fjärran Cementa i Degerhamn. När bilden togs häromdan var det 11 grader varmt.

livet på bruken – del II

Livet på bruken – del I kan du läsa här.

Södra bruket har varit arbetarnas bostäder vare sig tillhörande industri har tillverkat alun, brutit kalk eller gjort cement. Gösta Wahlgren fortsatte sitt föredrag med att berätta om en utvärdering av arbetet vid bruket gjord i mars 1886 av disponent Wilhelm Johansson vid Ölands Cement AB. Den ger en bra bild av den tidens uppfattningar av rätt och rimligt. Johansson tyckte att gammalt folk kunde hjälpa till med att odla potatis, som skulle säljas och ge lön till arbetarna. Hyreskontrakt med arbetarna skulle införas, liksom ordningsregler. Fri läkarvård vore rimligt, men inte fria medikamenter. De fick hämtas på fabrikens laboratorium. Olycksfallsförsäkring föreslogs och infördes. Vid dödsfall betalades 1 000 kronor ut, vid full invaliditet 2 000. Bolaget betalade hälften av premierna, arbetarna hälften.

Wilhelm Johansson hade också åsikter om hyresersättningen. Hyra skulle inte tas ut men om lägenheten reparerades borde hyran bli 20 kronor om året. Bolaget hade vid den här tiden 75 lägenheter om ett till två rum. Många är dåliga, noterade Johansson, särskilt de vid Södra bruket. Det vore kanske bättre att flytta dem – eller riva hela rasket! Men 1886 klubbades att bolaget skulle satsa 2000 kronor för att rusta upp husen. Disponent Wilhelm Johansson tänkte också en hel del på sig själv och föreslog att disponentbostaden skulle befrias från ohyra genom omtapetsering. Den skulle dessutom fräschas upp med en utvändig målning.

Det blev alltså ingen rivning. Ölands Cement AB tog sitt ansvar, och kåkarna rustades upp. Sadeltaken byggdes om och höjdes. Man inredde ungkarlslägenheter på övervåningen och installerade kakelugnar. Senare tillkom nya vedbodar, uthus och kopplade fönster.

I kaffepausen var det många som ville fram till Gösta Wahlgrens lilla men innehållsrika mobila skärm med handlingar och foton från olika århundraden. I randig tröja ser vi Marianne Jönsson, Segerstad, och i svart och rött Mona Johansson, Dalsjö. 

Emil Johansson föddes på Södra bruket 1887. Han berättade för Gösta Wahlgren 1960 att hans mor var ensamförsörjare. Emil fick redan som liten hjälpa till med lastning av dragkärror. Det var en fattig, tung och svår tid som blev ännu värre när Emil skulle börja skolan. Han hade inga skor! Hans mor gick upp till socknens företrädare som hade ansvar för sådana ärenden och förklarade problemet. När han förstått mammans situation sa han:
– Om frun har ekonomiska problem så sälj pojken!

Så väl barn som åldringar auktionerades bort i kyrkans sakristia. Men Emils mamma stod på sig och klarade skivan. Emil kunde småningom försörja sig själv och gifte sig med Agda och kom genom åren att få många förtroendeuppdrag. Bland annat blev han och Agda vicevärdar vid Södra bruket. Familjen blev också ansvarig för den första telefon som fick användas av hyresgästerna på Södra bruket.

Maja Maria Karlsson-Hansson, född 1919, bodde hela sitt liv på Södra bruket. För Gösta Wahlgren har hon berättat att familjen med mamma och pappa och åtta barn bodde i ett rum och kök.  Egna uthus kom först 1920. Tvättstugor infördes småningom och gatubelysning kom under 1930-talet. Runt 1920 bodde 325 personer på Södra bruket. För vissa av dem blev livet kort. En liten flicka drunknande i kvarndammen där hon var med sin mor för att vattna nyplanterade skogsplantor. 1929 inträffade en tragisk olycka då sjömarkör Emanuel Lönnkvist, 19, klättrade upp i en elstolpe. Där råkade han komma åt en strömförande ledning, ett eldhav slog upp och han dog på fläcken. Maja berättade också om ett gåtfullt försvinnande. Kurt Hallgren från Södra bruket åkte skidor i backarna vid Alvkällan. Där förlorade han troligen orienteringen och försvann utan något som helst spår. Man hittade honom aldrig.

En annan av Gösta Wahlgrens källor var Stig Karlsson på Södra bruket, född 1932. Han kunde berätta om ”Spikapelle” med fru Hilma. De var vicevärdar vid bruket. Spikapelle var född 1877 och jobbade till han blev 75. Spíkapelle ansvarade bland annat för den manuella tändningen av den elektriska fyren, som stod i gattet där garagen ligger i dag. Spikapelle och Hilma hade många barn. En av sönerna blev sjöman och reste ut i världen. När han kom hem från en Afrikaresa hade han med sig en apa och två sköldpaddor. Apan blev Spikapelles ögonsten och döptes till Putte. Apan Putte fick en fin isolerad koja och han fick även följa med upp i lägenheten. Spikapelle var känd för ett mycket hetsigt humör. När han en dag kom hem efter jobbet och upptäckte att en fin karott hade slagits sönder tände han på alla cylindrar. I högt tonläge frågade han Hilma vem som slagit sönder karotten.
– Det var Putte som hoppade upp på bordet… Jag hann inte hejda honom, svarade Hilma urskuldande.
– Jaså, var det Putte som gjorde det! Ja, ja. Då gör det ingenting. Vi går bara till John Nilsson och köper en ny!
Spikapelle dog 1965.

Elin Engdahl, Ragna Snöberg, Marianne Jönsson och Rosita Svensson vid Gösta Wahlgrens mobila skärm. Nästan alla i bygden har något slags koppling till Södra bruket eller människor som bott där. 1890 gick barnen från Södra bruket och Albrunna i Södra Skolan på bruket. På ett foto från tidigt 1900-tal finns 38 barn och två lärare. Innan Södra Skolan blev till undervisades barnen av ”moster Kristina” som bodde på bruket. Undervisningen bedrevs i ett vindsrum. 1958 upphörde Södra Skolan. Alunskolan tog över.

De som anställdes vid Ölands Alunbruk fick nya efternamn. Exempelvis blev bröderna Niklas och Jonas Petterssons nya namn Bröderman. Långt senare, 1920, var timlönen 93 öre på Cementfabriken. 1925 kom elbelysning till Södra bruket och 1943 installerades elmätare.

Gösta Wahlgren får blomma och stort tack av Rolf Hansson för sitt långa och intressanta föredrag. Och känner jag dessa herrar rätt lär Gösta snart dyka upp igen med andra intressanta berättelser från bygden förr i världen…

ickemosse

Under en flygning i november såg vi något strax söder om Södra bruket som från ovan såg ut som en mosse. Men en mosse bland rödfyrshögarna, är det möjligt? Vi beslöt oss för att kolla…

Visst ser det runda gröna fältet till höger om bildmitten ut som en mjuk och frodig mosse!? Utmed stranden går cykelleden mellan Södra bruket, uppåt i bild, och Albrunna.

Efter en jobbig klättring uppför en brant rödfyrshög med många törnen kunde vi konstatera att mossen inte är en mosse utan en lägda med gräs, mycket större än vi föreställt oss den.

Den gräsbevuxna ängen ligger på en platå med fin utsikt över Kalmarsund. Rester av orkanen Gorm målade fortfarande vita mustascher på vågorna från väster. 

Även åt söder är lutningen kraftig ned mot tallskogen. Mellan den och havet skymtar cykelleden mellan Södra bruket och Albrunna.

när kompaktsmällan kroknar…

Alla kameror har sina styrkor och svagheter. En kompaktkamera kan många gånger ta lika bra bilder som en systemkamera. Men när ljuset sviker sjunker bildkvaliteten. Under eftermiddagen fick jag påtagliga bevis på det under en cykeltur mot Albrunna. I skymning orkar min lilla Canon inte leverera det jag vill ha. Det är bara att acceptera.

Denna bild av orkanen Gorms framfart utmed cykelleden Södra bruket – Albrunna skulle jag inte ha kunnat ta utan stöd. Men genom att hålla kameran mot cykelstyret funkade det i 400 ISO, full glugg och 1/40 sekund. Vi ser att skärpan är något så när precis i bildcentrum men att den mycket snabbt minskar utåt kanterna. Det beror på den helt öppna bländaren.

Nu börjar vi närma oss vad en kompaktkamera orkar med. ISO-talet är uppskruvat till 800, ett stegs nedbländning och 1/30 sekund. Tack vare nedbländningen blir skärpan något bättre utåt kanterna men helhetsresultatet blir trots det ”grötigare” på grund av det högre ISO-talet. Många kompakter ska – i mina ögon – inte pressas högre än 800 ISO. Skulle jag ytterligare höja ISO-talet, till exempelvis 1 600, skulle ett nytt problem visa sig: bruset. Men det tar vi en annan gång… 😉

kap horn

Detta är Ölands sydvästra spets, Ölands Kap horn (efter Cabo de Hornos, hornudde, på spanska). Vid spetsen åt söder möts två vattenrörelser så kraftigt att det bildas vitt vågskum. Om vattnet är så friskt som det ser ut vet inte jag. Man kan bara hoppas att den senaste tidens stormar och orkaner har tryckt in massor av friskt och salt vatten från Nordsjön.

så skimrande var aldrig havet

Här tar Öland slut. Vi blickar västerut. Söder är alltså åt vänster i bild. Bilden är tagen i gårdagens solnedgång från cirka 50 meters höjd.

dagens Ölandsbild 149

Den lille mannen vid havet. Långe Jan.

dagens ölandsbild 148

Det lilla huset vid havet. Skärlöv.

Öland från luften – Skärlövs hamn

Vattenspegeln är bara krusad trots frisk, byig vind. Det blåser från land och ut mot havet i dag – från Skärlövs hamn. En blek sol tittar på då vi låter kameran svepa ut över vattnet och blicka norrut. Vi ser inte en människa, inte en fågel, och förutom vindens brus och gnäll är tystnaden slående. Man får känslan av att vara helt ensam på Öland.

snart julafton

Vi skriver 12 december. Solen går upp som en blåslampa bakom moln i olika färger. Plus 4 men vi hade frost för en vecka sen. Nästan alla blommor seg- eller tvärdog. Men som alltid finns undantag. Här är två. De inbillar sig att det är vår. Varje morgon slår de ut sina blad mot solen, mera ju soligare det är. Till kvällen sluter de sig långsamt och går diskret till sängs. Jag tror förbaske mig att de hänger med in i 2016…

dagens ölandsbild 147

Fotoentusiaster i frisk vind vid Ölands södra udde.